Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for oktober, 2009

Den uppmärksamma läsaren har kanske noterat att jag lagt till en ny flik ovan: Blandade texter. I och för sig är de inte blandade för det finns än så länge bara en text där, en artikel om Karelen. Men det kommer fler så småningom.

Karelen är ett landskap som alltid har intresserat mig, en nordisk provins på gränsen mellan två kulturer. Här har kristendomen i sin latinska respektive grekiska form mötts sedan århundrade. Här har gränser dragits fram och tillbaka mellan Sverige och Ryssland (och efter 1809 mellan Finland och Ryssland). Och, som jag skriver i artikeln: ”Detta landskap är det dåliga nationella samvete som Sverige aldrig förstått att ha. Det var här som den svenska kronan genomförde sina etniska rensningar efter 1600-talets krig.”

Mer än så förresten: Våra historieböcker har förstås alltid tigit om svenskarnas härjningar i det karelska landskapet eller längs den ryska ishavskusten. Valamo kloster i Ladoga raserades på 1600-talet av våra råbarkade trupper. Dussintals munkar slogs ihjäl av svenska soldater i Petsamo kloster på 1580-talet. Ovärderliga skatter med rötter i den bysantinska och ryska kulturen har skövlats. I det ryska minnet bevaras Sverige i dessa trakter ofta som en aggressiv nation.

manastirea-valaam-(72)

Valamo – här härjade en gång svenska trupper

Allhelgonadagen i vår kalender är i den finska ortodoxa kyrkan De karelska upplysarnas fest. Då firas minnet av dem som österifrån kristnade Karelen, klostergrundare som Sergius och Herman av Valamo, Arsenius av Konevitsa eller Trifon av Petsamo. De var hyllade gestalter i den folkliga kultur som bland annat bevarade Kalevalas poesi åt eftervärlden.

Icon_valaam_monastery_19th_century

Sergius och Herman – Valamo klosters grundare

TV4 sänder nu en serie där Gustav Fridolin granskar våra historieböcker under rubriken Vår mörka Historia. Han tar till exempel upp Sveriges inblandning i slavhandeln på 1700-talet, eller hur svenska staten under 1800-talet stal stora delar av samernas landområden. Jag antar att han inte berör vårt religionsförtryck i Karelen under stormaktstiden men det vore annars värt ett eget program.

På tal om historia så pågår just nu på Nationalmuseet i Helsingfors en utställning med titeln Ikoner, individer och kriget. Den beskrivs så här på muséets hemsida:

Utställningen, som sammanställts av det nya Valamo-klostrets konserveringsanstalt, visar ikoner som under vinter- och fortsättningskriget 1939-1944 evakuerades från Karelen och Öst-Karelen eller hemfördes som minnesföremål. Utställd finns hela den brokiga skalan av fromhet som utmärker folket i Karelen. Här ser man heliga bilder tryckta på papper tillsammans med gamla och mörknade ikoner, målade med tempera.

Förutom ikoner innehåller utställningen brev, fotografier, anteckningar och publikationer. I utställningen ingår ett flertal ikoner ur Finlands nationalmuseums samlingar; de presenteras nu för första gång som en helhet med anknytning till vinter- och fortsättningskrigen.

Jag har inte varit i Helsingfors och sett utställningen men jag hoppas komma dit innan den tas ned den 31 januari nästa år. Under tiden fördjupar jag mig gärna i Katri och Harri Willamos ikonsamling som finns på nätet. En intressant kollektion av 390, ofta folkliga, ikoner från Karelen och Ryssland. Kolla genom att klicka här.

Mother_of_God_of_Vladimir

Ur Willamos ikonsamling

Read Full Post »

Vi diskuterar här hemma om inte årets höstfärger är ovanligt intensiva. Kanske inte åt det röda hållet utan snarare åt det gula. När solen, som idag, skiner på björkarna så ger det verkligen en känsla av den vår de svage kallar höst, för att nu tala med Karlfeldt.

Som jag noterat i något tidigare sammanhang är det den rysk/litauiska landskapsmålaren Isaak Iljitj Levitan (1860-1900) som står för den bild som just nu ligger överst på den här bloggen. ”Gyllene höst” heter den och eftersom blogghuvudet bara rymmer en beskuren del är det väl bäst att visa hela målningen här (tyvärr varierar ju färgerna något på de reproduktioner man hittar på nätet och jag vet inte vilken avbildning som är trognast – den mer gulaktiga här ovan eller den något rödare här nedan):

lev_gold_fall_1895

En annan målning av Levitan heter Höst i Sokolniki. Också den med färger som vi just nu kan se omkring oss.

Levitan_Sokolniki_Autumn_1879

Och så detta höstlandskap där dimman lägrat sig över nejden och björkarna är på väg att fälla sina löv:

levitan65

Snart börjar november.

Read Full Post »

Min bloggande  kollega i London, Gunnar Pettersson, meddelar att han numera lägger en länk till Andrew Browns bloggkommentarer om religioner, tro och otro i The Guardian. Det gör han rätt i.

Ni minns säkert vad jag skrev om Andrew Brown tidigare under året, mannen bakom den ytterst läsvärda boken om Sverige: Fishing in Utopia, en prisbelönt och sympatiskt genomskådande analys av den svenska folksjälen. Jag nämnde redan då Andrews skrivande i The Guardian men är tacksam för påminnelsen.

Nyligen kommenterade han i sin spalt påvens invit till de anglikaner som blivit alltmer missnöjda med sin kyrkas ställningstaganden i tidens olika frågor:

When it comes to elegant funerals, no one can beat the Vatican. Look at the phrases with which it buried all hopes of reunion, or even significant negotiations, with the Anglican Communion, by announcing that it would now welcome whole groups of Anglicans, with their own bishops, liturgies, and even – if they must have them – wives, to become Roman Catholic priests. ”Without the dialogues of the past 40 years, this recognition would not have been possible, nor would hopes for full visible unity have been nurtured. In this sense, this apostolic constitution is one consequence of ecumenical dialogue between the Catholic church and the Anglican Communion.”

416px-Pope_Benedictus_XVI_january,20_2006_(2)_mod

Påven – öppnar famnen

Vatikanen är alltså beredd att välkomna hela grupper av anglikaner in i den katolska kyrkan och dessutom ge dispens för gifta anglikanska präster att fortsätta utöva sitt ämbete med Roms välsignelse. Så här står det bl a i en officiell kommentar till påvens encyklika där man inledningsvis redogör för ekumeniska samtal mellan katoliker och anglikaner efter det Andra Vatikankonciliet på 60-talet:

Since the Council, Anglican-Roman Catholic relations have created a much improved climate of mutual understanding and cooperation. The Anglican-Roman Catholic International Commission (ARCIC) produced a series of doctrinal statements over the years in the hope of creating the basis for full and visible unity. For many in both communions, the ARCIC statements provided a vehicle in which a common expression of faith could be recognized. It is in this framework that this new provision should be seen.

In the years since the Council, some Anglicans have abandoned the tradition of conferring Holy Orders only on men by calling women to the priesthood and the episcopacy. More recently, some segments of the Anglican Communion have departed from the common biblical teaching on human sexuality—already clearly stated in the ARCIC document ”Life in Christ”—by the ordination of openly homosexual clergy and the blessing of homosexual partnerships. At the same time, as the Anglican Communion faces these new and difficult challenges, the Catholic Church remains fully committed to continuing ecumenical engagement with the Anglican Communion, particularly through the efforts of the Pontifical Council for the Promotion of Christian Unity.

Jag vet inte om man nu kan vänta ett utspel från Rom gentemot Svenska kyrkan efter de beslut som fattats på det senaste kyrkomötet. Men jag skulle inte bli förvånad om något i den stilen är att vänta, förmodligen med samma inlindade kommentarer om det goda samarbetsklimatet. Tala om eleganta dubbla budskap.

Jag kommer – som en uppdatering – att tänka på Birger Sjöbergs ord i Fridas visor om den diplomatiskt förslagne kardinalen Richelieu:

”På Richelieus tid var en fallgrop som noll, och en dolk liksom en leksak, ser Frida”.

Tiden går men fallgroparna består.

Read Full Post »

Jag skrev häromdagen en recension i Aftonbladet av Henrik Arnstads bok Skyldig till skuld – en resa i Nazitysklands skugga. Den handlar bland annat om hur man i många länder försöker förtränga det samarbete med Hitler som ändå är ett historisk faktum.

Jag tycker att Arnstads bok är ojämn men att den ställer mycket viktiga frågor. Det är ungefär samma bedömning som gjorts av Per Svensson i Dagens Nyheter, Nils Schwartz i Expressen och Martin Lagerholm i Svenska Dagbladet. Men naturligtvis är bokens teser kontroversiella eftersom de utmanar en vedertagen världsbild och historiesyn.

Arnstad

I diskussionen (och redaktionella redigeringar) har fokus ibland hamnat på Finland. Det är orättvist eftersom det i Finland trots allt förs en ganska livaktig diskussion om alliansen med Hitlertyskland och krigstidens nationalism. Däremot granskas sällan den snedvridna historieskrivningen i länder som Lettland och Litauen. Jag har själv varit rätt många gånger i Vilnius och märkt hur den tyska ockupationsperioden och mördandet av de litauiska judarna 1941-44 är marginaliserat i det offentliga samtalet – liksom på Museet för folkmordsoffer i Vilnius.

I brittiska The Guardian skrev Jonathan Freedland häromdagen en artikel apropå  Tory-partiets allians i Europaparlamentet med nationalistiska partier i Östeuropa. Också han är upprörd över denna historieförvanskning:

It’s become bad form to mention it, because we are meant to be friendly towards the newest members of the European Union. But the truth is that several of these ”emerging democracies” have reverted to a brand of ultra-nationalistic politics that would repel most voters in western Europe. It exists in Poland and Latvia, but also Lithuania, Estonia, Hungary, Romania and beyond. During the long decades of the Soviet era this chauvinistic, often racially supremacist politics was buried; but in 1989 it was exhumed, shook off the dirt, and breathed once more…

But the more obvious manifestation of this old-new nationalism is its desire to rewrite recent history. Steadily, eastern European governments have sought to craft a new, internationally accepted narrative in which the crimes of Nazism and Stalinism are regarded as equal, with, if anything, the latter as the greater evil. It is the theory of the ”double genocide”, and it manifests itself in places like the Vilnius Museum of Genocide Victims which lingers on the 74,500 Lithuanians who suffered under Moscow rule but dedicates no exhibit to the 200,000 Jews murdered by their fellow Lithuanians in the 1940s. When the state prosecutor decided to chase up those guilty of war crimes from that period, he promptly investigated a quartet of Jewish survivors of the ghettoes who had escaped to fight the Nazis as partisans.

Litauen,_brennende_Synagoge

En synagoga sticks i brand – Litauen 1941

Förintelsen har, påminner Freedland, blivit ett slags moraliskt absolut som vi alla vill förhålla oss till. Men det blir ändå ibland bara en abstraktion. När det gäller realpolitik så blir det ofta också för västterländska demokrater pinsamt att påminna om historiska fakta:

It seems we care about the Holocaust when we imagine it as an episode of historical science fiction, in which faceless ”Nazis” belonging to no time and no place staged a terrifying horror show. But when anyone tries to anchor it in the real, to say that this happened in this place, with the enthusiastic participation of these people, polite company mumbles an excuse and shuffles for the exit.

Surely, by any moral standard, we cannot let this assault on historical truth stand. We owe at least that to the victims.

Det är kanske dags med lite levande historia bland alla förskönande omskrivningar av det som skedde under Europas mörka år på 1940-talet.

Read Full Post »

Den 29 oktober 1959 såg serien om de tappra gallerna Asterix och Obelix dagens ljus i det första numret av tidskriften Pilote. Det strävsamma paret har med andra ord fängslat och roat omvärlden i 50 år. Det första albumet trycktes 1961 i 6.000 ex. men sedan dess har den totala upplagan för utgivningen i olika länder närmat sig 325 miljoner exemplar.

Själv hade jag inte den minsta aning om den lilla galliska byn och dess tappra  kamp mot imperiet förrän jag förra sommaren började läsa ett exemplar av Asterix och vikingarna som råkade ligga i vårt sommarhus i Norge. Ett barnbarn blev förtjust och sedan visade det sig att albumen var utmärkta redskap för en 8-årings lästräning. Det fick också mig att ta del av samtliga på svenska utgivna album plus de filmer – både animerade och med skådespelare – som gjorts med utgångspunkt i serierna.

aster

Asterix och vikingarna – the movie

En biprodukt av läsningen blev att samma 8-åring lärde sig en mängd antik historia om både Julius Caesar, Vercingetorix, de galliska krigen och belgarnas tapperhet. För det är ju mod och brist på veklighet som Caesar i De bello gallico anser karakterisera den belgiska stammen:

Horum omnium fortissimi sunt Belgae, propterea quod a cultu atque humanitate provinciae longissime absunt, minimeque ad eos mercatores saepe commeant atque ea quae ad effeminandos animos pertinent important, proximique sunt Germanis, qui trans Rhenum incolunt, quibuscum continenter bellum gerunt.

Eller som det heter i en engelsk översättning (för er som glömt latinet):

Of all these, the Belgae are the bravest, because they are furthest from the civilization and refinement of our Province, and merchants least frequently resort to them, and import those things which tend to effeminate the mind; and they are the nearest to the Germans, who dwell beyond the Rhine, with whom they are continually waging war.

I Aftonbladet har Petter Lindgren och Åsa Linderborg uppmärksammat jubiléet och Åsa Linderborg understryker inte oväntat de tappra gallernas kamp mot den marknadsekonomi som romarna försöker påtvinga dem i ett desperat försök att få kontrollen över denna motståndsficka mot ockupationen.

Plötsligt vill varenda galler bli småföretagare. Alla börjar producera egna bautastenar, som hopar sig hos Julius Caesar – som får rådet att sälja dem. Men vem i hela världen behöver en bautasten? Och hur många behöver två? Allting går att sälja med mördande reklam. Ett tag, i alla fall. Men förr eller senare är den ekonomiska krisen ett faktum.

När den lilla galliska byn förvandlas från att vara ett hyggligt jämlikt samhälle baserat på en solidarisk bytesekonomi till att bli ett Gnosjö där allt handlar om lön, pris, profit, slås hela bygemenskapen sönder. De enda som hållit huvudena kalla är givetvis Asterix och Miraculix, som ser att romarna försöker avradikalisera sina motståndare genom att göra dem till konkurrenter i stället för kamrater. De uppmanar byborna att sluta slåss mot varandra på marknaden och i stället vända knytnävar mot den riktiga fienden på det verkliga slagfältet: imperiemakten.

vercingetorix

Vercingetorix kapitulerar för imperiet år 52 f. Kr. (målning av L. Royer 1899)

Så kan man ju också läsa de klassiska berättelser som Uderzo och Goscinny skapat. Låt oss hur som helst fira de tappra gallerna nästa vecka. Champagnen var ju inte uppfunnen på deras tid men belgiskt öl (Orval till exempel) går kanske lika bra.

Read Full Post »

I dessa tider av islamofobisk propaganda som närmast för tankarna till 30-talet (jag tänker bland annat på Jimmie Åkessons utgjutelser i en debattartikel i Aftonbladet) känns det skönt att hitta motbilder till fördomsfullhet och okunskap.

Jag hittade just i mina bokhögar Tor Andræs klassiska bok från 1947 I myrtenträdgården – studier i sufisk mystik. Andræ var ju – förutom att vara biskop i Linköping och ledamot av Svenska Akademien med mera – en av Sveriges genom tiderna främsta islamkännare.

I bokens inledande kapitel om kristendomen och islam skriver han bland annat så här:

Beröringen mellan islam och kristendomen var icke avslutad därmed att de rättrogna hade fått sin egen koran och inte längre behövde avundas de kristna deras heliga skrifter. Den arabiska erövringen gick mycket skonsamt fram med den kristna befolkningen i de härtagna länderna. De kristna kyrkorna hade knappast något att beklaga sig över. År 650 kunde den nestorianska kyrkans överhuvud skriva: ”Dessa araber undvika ej blott att bekämpa kristendomen, de rent av rekommendera vår religion, de hedra våra präster och heliga män och ge gåvor åt kloster och kyrkor”. Den överraskande uppgiften att präster och munkar särskilt gynnats av erövrarna är säkert icke gripen ur luften. I Egypten voro faktiskt munkarna till en början helt befriade från skatt, även från den personliga skatt, som annars varje kristen och jude måste betala för att njuta fri religionsutövning.

conference_of_the_birds_small

En paradisisk trädgård

Och i slutet av sin bok, när han gått igenom den religiösa mystik som sufismen inom islam representerar, sammanfattar Tor Andræ sina tankar så här:

Vi har sett hur asketismen i islam har undergått en märklig utveckling. Den har ägt rum utan direkt inflytande från kristendomen, men kanske icke utan inflytande från latenta kristna tankar, som på ett märkligt sätt, som strålar skilda från sin ljuskälla, levat sitt eget liv som en del av islams egen tradition. Den har så omskapats till en mystisk fromhet, som till ande och väsen kommer evangeliet närmare än någon annan icke kristen religionsform, som vi känna.

Studiet av denna fromhet torde ge något att tänka på för den teologi, som drar gränsen för Guds uppenbarelse så snäv, att den belyser blott en enda punkt och lämnar allt annat i religionens värld i absolut mörker.

Nu hoppas jag bara att Tor Andræs fina studie snart ska göras tillgänglig på nätet via Google Books. Det behövs mera ljus mot det hotande mörkret.

Read Full Post »

Jag ska åka till Sigtunastiftelsen idag för att tala om ”heliga dårar” i bysantinsk och rysk tradition. Det handlar om de gestalter ur kyrkohistorien som genom ett spelat vansinne chockerade sin samtid och som genom sitt udda beteende ville påminna om det bibliska talet om tron som en ”dårskap”.

Särskilt i Ryssland kom de att bli en betydelsefull företeelse. Den vackra Vasilij-katedralen vid Röda torget i Moskva är uppkallad efter den ”heliga dåren” Vasilij och både Tolstoj och Dostojevskij har anknutit till denna tradition i sina författarskap.

Basils_Cathedral-500px

Vasilij-katedralen – uppkallad efter en ”helig dåre”

Hur som helst; när jag förberedde anförandet insåg jag vilken underbar källa till kunskap som Google förser oss med genom sitt inskannande av böcker i projektet Google Books.  Om detta projekt har Pelle Snickars skrivit en intressant understreckare i Svenska Dagbladet idag. Det har som bekant utbrutit en mängd strider kring denna ambition att göra världens halvt dolda bokskatter tillgängliga men det Google gör borde ju snarast ses som något lovvärt i ett vidare perspektiv. Pelle Snickars sammanfattar på slutet:

För en yngre generation van att använda den digitala domänen framstår det som obegripligt att institutioner som finansieras genom den gemensamma skattsedeln inte förmår att tillgängliggöra den information de besitter på det mest naturliga sätt över webben. På sikt riskerar det att underminera legitimiteten hos dessa institutioner. Utifrån ett biblioteksperspektiv är det just detta som Google Book Search handlar om. Företagets devis ”att organisera all världens information och göra den tillgänglig och användbar överallt” är ingen läpparnas bekännelse – det är en reell ambition. Flera bibliotek och minnesinstitutioner borde göra den till sin och ge betydligt kraftigare eldunderstöd i den pågående bokdispyten.

Jag ger härmed mitt kraftiga eldunderstöd till Google. En av de böcker jag använt för mitt föredrag heter Holy Fools in Byzantium and beyond. Den är skriven av Sergey A. Ivanov en av Rysslands främsta specialister på bysantinsk historia. Hade den inte funnits på nätet hade jag knappast läst den. Jag hade helt enkelt inte haft tid att bege mig till något svenskt forskningsbibliotek för att låna ett exemplar.

När ni ändå är inne på SvD:s hemsida så kan ni passa på att kolla den nostalgiska artikeln om gamla skrivmaskiner. Jag började min skrivarbana på ett gammalt tröskverk med dubbla tangentbord (ett för versaler och ett för gemena bokstäver) och slutade min personliga skrivmaskinsepok med IBM:s smattrande skrivkula.

Reming

Gammaldags dator?

Ett barnbarn som för mer än ett decennium sedan hittade en reseskrivmaskin i en garderob lär då ha utbrustit: ”Titta mamma – en gammaldags dator”.

Så snabbt går den tekniska utvecklingen.

PS

Återkommen från Sigtuna ser jag att DN ägnat dagens huvudledare åt Google Books. Men de verkar ha intagit en defensiv hållning som mer blickar mot förlagsintressen än mot framtiden. Se förresten här för en kunnig vederläggning av DN:s argument.

Read Full Post »

Under onsdagen kommer riksdagen att diskutera den så kallade FRA-lagen. Det är kanske ett bra tillfälle för mig att fortsätta berättelsen om vad jag gjorde under det kalla kriget. FRA (Försvarets Radioanstalt) är nämligen en viktig del av den berättelsen.

Tyvärr kan jag inte berätta allt. Jag är bunden av en tystnadsplikt. Men FRA har ju på senare år trätt fram ur skuggorna och en hel del av det som man där sysslar med är vid det här laget ganska välbekant. Går man in på myndighetens hemsida kan man t. ex. hitta följande uppdragsbeskrivning i en platsannons:

Att arbeta med signalspaningsmaterial innebär att söka samband i komplicerade sammanhang och att söka reda på guldkornen i stora materialmängder. Arbetsuppgifterna kräver en hel del klurande och problemlösning samt att man med hjälp av olika verktyg har förmåga att sammanställa och förädla information. Arbetet bedrivs i uppdragsform. Förutom att kunna arbeta självständigt och målinriktat krävs även god samarbetsförmåga för att kunna arbeta i grupp.

Jo, det var just sådant jag sysslade med under min värnplikstid på FRA som genomfördes under mer än två decennier under det kalla krigets år. Efter grundutbildning somrarna 1960 och 61  kallades jag in vart fjärde år till fortsatt tjänstgöring. När jag fick frågan om vad jag egentligen sysslade med därute bland tallar och ekar på den vackra Lovön var jag instruerad att svara: ”Jag bearbetar visst förelagt material”. Oraklet i Delfi skulle inte ha kunnat uttrycka det mer oförbindligt.

logosv_fra_blue

Men att det var kryptoanalys jag lärde mig och utövade är knappast någon hemlighet.  Som framgått av ett tidigare avsnitt av den här serien hade jag på egen hand studerat ryska under gymnasietiden och det var väl detta (i kombination med ett ganska hyfsat mattebetyg) som gjorde att jag blev uttagen till värnpliktig bearbetningstekniker vid mönstringen hösten 1959.

Kombinationen av språkkunskaper och ett visst matematiskt tänkande (i mitt fall dock på en relativt låg nivå) är nämligen en bra utgångspunkt om man ska knäcka chiffer. Därför var det kanske inte så konstigt att en del av mina lumparkompisar bestod av dels matematiker, dels språkmän. Åtminstone fem av dem blev med tiden professorer i matematik och ett par blev ledande slavister. Själv blev jag till slut varken matematiker eller språkvetare men jag fick faktiskt vid något tillfälle erbjudande om fortsatt jobb på den s.k. ”firman”.

Vill ni veta mer om FRA:s ärorika historia så har Bengt Beckman – som tidvis var min chef där – en utmärkt hemsida. Hans bok Svenska kryptobedrifter från 1996 är mycket läsvärd. Jag ser att han på hemsidan citerar en recension som jag publicerade i Svenska Dagbladet när den första upplagan kom ut (boken har sedan översatts till flera språk) och där jag bland annat skrev följande:

En som varit länge i branschen är Bengt Beckman, tidigare chef för FRA:s kryptologiska analys. Han har nu samlat delar av sitt historiska kunnande och kryptologiska vetande i en intressant bok som bland annat beskriver chifferkonstens klassiska grunder men som framför allt är ett äreminne över de svenska bedrifterna under det andra världskrigets dramatiska beredskapsår. – – Beckman ger för första gången en riktig inblick bakom kulisserna i detta arbete av världsklass inom underrättelseområdet

beckman

Bengt Beckmans bok – i tysk upplaga

Visst fanns det en kalla krigs-stämning på FRA på 60- och 70-talet. Att mycket av signalspaningen var riktad mot den sovjetiska militären var knappast en hemlighet. När jag för första gången kom dit 1961 var det knappt ett decennium efter det att ett spaningsplan (den berömda DC 3:an) hade skjutits ned av ryssarna. Bland tjänstemännen fanns det fortfarande män och kvinnor som varit med under andra världskriget och som hade förstahandskunskap om hur den snillrika matematikern Arne Beurling knäckte tyskarnas maskinchiffer.

Om jag själv lyckades knäcka något? Jodå, men det kan jag tyvärr inte säga något om. Jag bearbetade bara visst förelagt material.

Och hur ser jag på FRA-lagen? Till den får jag nog återkomma i ett annat sammanhang.

Read Full Post »

Obamas pris

Det senaste numret av den anrika brittiska tidskriften New Statesman har på sitt omslag en fejkad bild där man förenat drag av George W. Bush och Barack Obama. Och under bilden ser man i stora bokstäver namnet Barack W Bush. Tidskriftens poäng är att Obamas löfte om ett skarpt brott med sin företrädares politik bara delvis är uppfyllt. I flera viktiga avseenden har han traskat på i samma skor.

thisissue_offer

Knappt hade trycksvärtan hunnit torka på detta nummer förrän Nobelkommittén i Oslo meddelade sitt prisbeslut. Det kommenterades av den häpne New Statesman-redaktören Mehdi Hasan under rubriken I am still rubbing my eyes in disbelief:

So what are the odds? The week I write a cover story for the New Statesman, arguing that President Obama has turned into ”Barack W Bush”, and is emulating his predecessor’s policies on human rights, civil liberties, Afghanistan and a whole host of other issues, the bloody Norwegians go and give him a Nobel Peace Prize. You couldn’t make it up.

Over the past couple of years, the cult of Obama has elevated him to a god-like, saint-like, superhuman position on the global political landscape. He is a celebrity, he is an icon, he is a political phenomenon. And just when you thought his international sheen was rubbing off, with his failure to win the 2016 Olympics for his adopted city of Chicago, he goes and wins the world’s most famous and prestigious award. Obamaniacs rejoice!

Och i dagens nummer av israeliska Haaretz verkar det som om också Gideon Levy känner sig tvingad att torka sig i ögonen:

There has been no ”change” and no ”yes we can.” There has only been profoundly depressing treading in his predecessor’s footsteps. The same methods, the same foot-dragging, the same trudging through the same mire. Can you believe, when you see George Mitchell doing the rounds between President Shimon Peres’ empty words and Palestinian President Mahmoud Abbas’ vacuous statements, that Mitchell is the envoy of a Nobel Prize laureate? Obama might deserve the Nobel Prize for Literature, like Winston Churchill for his books, but as far as actions are concerned, at least in this part of the world, he deserves at most a conditional award…

Let these reservations not be seen as evidence of provincialism, because it’s as simple as this: A president of the world who has not done enough to achieve peace here is not worthy of the Oslo crown. What has the new Nobel laureate done so far in our region? Mitchell Shmitchell, a bitter and lost struggle over settlement expansion, a bizarre struggle against the Goldstone report, a disgraceful silence about the Gaza siege, and the ultimate proof that there’s nothing new under the Middle Eastern sun. It’s not Obama who ”can,” it’s Israel. Israel can twist the arms of any president. You don’t want to freeze the settlements? Okay, never mind. You don’t want to take responsibility for the crimes in Gaza? Okay, never mind. You don’t want to end the occupation? Okay, never mind. This is not the conduct of a Nobel laureate and president.

Det är inte bara New Statesmans kolumnist som i dessa dagar citerar Tom Lehrers berömda yttrande: ”Political satire became obsolete when Henry Kissinger was awarded the Nobel Prize.” Men historien får väl visa om det senaste beslutet ska läggas till raden av den norska Nobelkommitténs många misstag genom åren.

Read Full Post »

Att tjäna två herrar

I Svenska Dagbladet idag berättar Göran Skytte i en krönika om underbara stilla dagar i ett kloster i Ligurien. Jag kan avundas honom när han från sin terrass skådar ut över ”ett överflöd av färger och dofter: grönska i alla nyanser; blommor i lila, rött, blått, azur, gult; doft av timjan, citron, basilika, apelsin.”

Men jag hoppar till lite när jag ser hans dagschema:

07.00 väckning, läsning.
08.00 mässa.
09.00 frukost.
10.00 läsning.
12.00 kolla börsen och mailbox på Internet.
12.30 lunch och vila.
14.00 vandring på stigar längs bergssidorna som stupar rakt ner i havet.
18.00 ny koll på börsen och i mailbox.
19.00 aftonbön.
19.30 kvällsmat.
21.00 läsning och sömn.

Jag har också genom åren bott en hel del i kloster och mött samma livsmönster. Jag har njutit av stillheten, fördjupat mig i liturgin och sett solen sänka sig över Medelhavet och vita kapell.

Men Göran Skytte introducerar något som jag aldrig varit med om. Mellan bön, promenader och vila måste han tydligen två gånger om dagen kolla börsen. Varför denna bundenhet vid månglarnas marknad? Varför inte lämna Mammon och hans tjänare åt sitt öde under några dagar?

money_changers

Jesus driver ut penningväxlarna ur templet – Målning av C.H. Bloch

Lite senare i sin krönika skriver Göran Skytte:

Konsten att njuta av livet består i första hand i att fylla det med en djupare mening. Att inte nöja sig med ett trist och tomt inre liv. Att ständigt söka djup och mening. Det kan jag göra både på tunnelbanan till Bagarmossen och i de liguriska bergen.

Helt rätt tänkt. Men var ligger djupet i ett ständigt kollande av aktiekurserna?

Read Full Post »

Older Posts »