Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for mars, 2012

Jag skulle kanske inte ägna ett brittiskt fyllnadsval något större intresse om det inte var för George Galloway. Det var han som igår sopade banan med sina konkurrenter i den invandrartäta valkretsen Bradford West. Han slog Labours kandidat Imran Hussain med över 10.000 röster och det klassiska arbetarpartiet är skakat. Lika skakade eller i varje fall tagna på sängen är de brittiska vadslagningsfirmorna. The Independent rapporterar:

George Galloway’s unlikely victory in Bradford West has sparked the biggest ever bookies’ by-election payout in history, a leading firm said today. Ladbrokes said punters were walking away with up to £100,000 after the new Respect MP beat odds of up 33/1.

Mr Galloway ripped up the form book as the Labour candidate went down to a heavy loss – despite being quoted as the heavy 1/50 favourite by the firm at the outset of the campaign.

Galloway är en ytterst kontroversiell figur: en demagog och folktribun, en politiker som blivit utsparkad från de fina politiska salongerna, som tidigare blivit avstängd från underhuset, som ställt upp i tv-såpan Big Brother och som med sitt eget lilla Respect Party nu gjort en sensationell återkomst i nationell politik.

Vad man än kan säga om denne man och hans kontroversiella politiska liv måste man ändå beundra hans talekonst. Jag har ingen total överblick men frågan är om det i brittisk politik har funnits en lika skicklig talare sedan Winston Churchill (inga jämförelser i övrigt). Den som såg honom med sin skotska accent slå verbal knock out på den republikanske senatorn Coleman under ett förhör i den amerikanska senaten 2005 glömmer aldrig hans framträdande. När han av den neokonservativa Coleman anklagades för att ha tjänat pengar på det beryktade ”oil for food”-programmet genom skumma oljeaffärer i Irak svarade han:

Senator, I am not now, nor have I ever been, an oil trader, and neither has anyone on my behalf. I have never seen a barrel of oil, owned one, bought one, sold one – and neither has anyone on my behalf. Now I know that standards have slipped in the last few years in Washington, but for a lawyer you are remarkably cavalier with any idea of justice. I am here today but last week you already found me guilty. You traduced my name around the world without ever having asked me a single question, without ever having contacted me, without ever written to me or telephoned me, without any attempt to contact me whatsoever. And you call that justice.

Och när det i kongressens anklagelseakt mot honom framhölls att han vid två tillfällen träffat Saddam Hussein blev han inte svaret skyldig:

I have met Saddam Hussein exactly the same number of times as Donald Rumsfeld met him. The difference is that Donald Rumsfeld met him to sell him guns and to give him maps the better to target those guns. I met him to try and bring about an end to sanctions, suffering and war, and on the second of the two occasions, I met him to try and persuade him to let Dr Hans Blix and the United Nations weapons inspectors back into the country – a rather better use of two meetings with Saddam Hussein than your own Secretary of State for Defense made of his.

Hela denna magnifika politiska teater kan man följa genom en rad klipp på Youtube. Googla med sökorden ”Galloway, senate, youtube” Eller läs en utskrift av hans försvarstal här.

Att han i en valkrets som till mer än 30 procent består av muslimer ändå vann över Labours muslimske kandidat beror förstås på att han genom åren varit en knivskarp kritiker av Tony Blair och New Labours följsamhet gentemot USA:s katastrofala politik i Mellanöstern. Att Labourpartiet är skakat av valutgången är helt uppenbart och med sin seger har Galloway satt fart på spekulationerna om Labours förhållande till en politisk vänster som under senare år känt sig  alltmer alienerad.

I sitt segertal kallade Mr. Galloway valresultatet för ”the Bradford spring” och han karakteriserade det som ”a massive rejection of mainstream parties” (se talet här). Det finns anledning att följa hans fortsatta karriär. Överraskningar är garanterat att vänta.

Read Full Post »

”Mordet på Folke Bernadotte” heter en nyutkommen bok av Göran Burén. Jag har inte läst den ännu men noterar att den fått en välvillig recension av Lars Linder i Dagens Nyheter och en något mer kritisk av Håkan Arvidsson i Svenska Dagbladet. Arvidsson skriver bland annat:

Boken innehåller inga nyheter, men när det gäller historia är repetition stundom både nyttigt och nödvändigt. Buréns bok är emellertid problematisk på flera sätt.

För det första blev Folke Bernadotte närmast helgonförklarad genom sin insats med de vita bussarna som vid världskrigets slut evakuerade fångar ur de tyska koncentrationslägren och beredde dem en tillfällig fristad i Sverige. Att skriva om helgonlika personer är alltid svårt.

Det är frestande att bara stämma in i hyllningskören och avstå från att kritiskt granska dramats huvudperson. Burén stiger åtminstone delvis i den fällan. Han vägrar se några svagheter i Bernadottes agerande i Palestina.

Värderingar av Folke Bernadottes insatser väcker alltid debatt och debattörerna har ofta en halvt dold agenda. När det gäller Bernadottes insatser i Palestina beror perspektivet ofta på ett primärt ställningstagande till den israelisk-palestinska konflikten. När det gäller bedömningen av hans insatser under andra världskrigets slutskede verkar också den påverkas av denna konflikt.

Folke Bernadotte

Jag intresserade mig tidigt för diskussionen om Bernadottes aktion med de vita bussarna i relation till Felix Kerstens insatser som kontaktperson med Himmler och den tyska ledningen inför denna aktion. Detta eftersom Kersten, mest känd som ”Himmlers massör”, råkade bo tvärs över sjön i min barndom (jag har skrivit om det tidigare här på bloggen).

En av dem som tidigt ville ta bort helgonglorian kring Bernadotte var den brittiske historikern Hugh Trevor-Roper. Att han i sitt försvar av Kersten och i sitt misstänkliggörande av Bernadotte gick alltför långt är väl de flesta nu eniga om. Men att han under hela sitt liv (han dog i januari 2003) var berörd av de historiska striderna kring Bernadottes och Kerstens namn framgår av den biografi som Adam Sisman publicerade 2010:

Kersten dog 1960 men kontroversen kring hans rivalitet med Bernadotte fortsatte att hemsöka Hugh. ”Knappast ett år passerar utan något avlägset eko av hans namn”, skrev Hugh mot slutet av sitt liv, ”och bakom namnet ser jag på nytt den där stora bondetypen som med sina stora händer knådar magen på den mest fruktansvärde förintaren i den moderna historien”…

Han hade sedan länge dragit slutsatsen att Kersten var en tveksam typ vars dokumentation man inte kunde lita på. Men han fortsatte att stödja Kerstens centrala anspråk på att ha räddat tusentals liv genom sin påverkan på Himmler. Om Kersten enligt senare rön visat sig ha förfalskat dokument som stöd för sin berättelse så bevisade det ändå inte att hans berättelse var falsk. Hugh kom att anse att Kersten tagit till förfalskningar i ett desperat försök att säkra det erkännande som han blivit berövat och att hämnas på Bernadotte som var den som berövat honom detta erkännande.

Kanske har Lena Einhorn träffat rätt när hon i sin bok Handelsresande i liv (1999) säger:

Liksom Folke Bernadotte har Felix Kersten blivit en person som väcker starka känslor, och som ofta lockat till ställningstaganden ”för” eller ”emot”. Men, precis som Bernadotte… är Kersten alldeles för komplex, och hans bevekelsegrunder alldeles för mångfacetterade, för att berättiga några entydiga omdömen.

Ja, Folke Bernadottes person är verkligen komplex. Man kan bara önska att bedömningen av hans gärning befrias från de ideologiska övertoner som den israelisk-palestinska konflikten fortfarande genererar.

Read Full Post »

Jag har varit några dagar i Rom och passade då på att se utställningen Lux in arcanaMusei Capitolini. Det är ett unikt tillfälle att se ett hundratal dokument från Vatikanens hemliga arkiv. Här står man verkligen inför 1200 år av europeisk historia som rör både kyrkliga och världsliga förhållanden.

Det rör sig förresten inte bara om europeisk historia. Här finns också dokument på kinesiska och arabiska som illustrerar påvedömets relationer med makthavare på andra kontinenter. Och här kan man i original se den bulla med vilken Alexander VI år 1493 behandlade frågan om Spaniens respektive Portugals rättigheter på den nyupptäckta latinamerikanska kontinenten.

Det originaldokument med namnet Decet Romanum Pontificem som bekräftade Luthers bannlysning i januari 1521 finns också här liksom dokument som speglar Vatikanens problem med de nya naturvetenskapliga upptäckter som symboliseras av namn som Copernicus, Galileo och Bruno. Fascinerande är förstås också att läsa originalbrev skrivna av Michelangelo, Voltaire eller Marie Antoinette. Man stannar kanske lite extra inför ett brev med fransk skolflickspiktur skrivet av den unga Bernadette Soubirous, senare mer känd som den heliga Bernadette av Lourdes.

Mest fascinerande för en svensk är ändå det magnifika dokument som innehåller drottning Christinas tronavsägelse 1654. Här ser man den svenska högadelns namnteckningar och mängder av sigill från de ledamöter av ständerna som var samlade på Uppsala slott under den högtidliga abdikationsakten. För att citera utställningens utmärkta webbsida:

Christine’s solemn deed of abdication, now in the Vatican Secret Archives, is the most elaborate of all the documents related to that event. It consists of two sheets of parchment folded in two and joined by a cord of braided yellow and blue silk threads (yellow and blue being the colours of the royal Swedish flag). The cord emerges from the document at ten points, forming eighteen braids to which are attached 307 wooden skippets intended to house the signers’ wax seals. (Sixty-five skippets are empty, and seem never to have held any seal; another 242 contain red wax but only 129 of them were impressed) The other copy of the deed of abdication, not perfectly identical to the one at the Vatican, and bearing only the queen’s seal, is preserved at the Swedish National Archives in Stockholm.

Utställningen pågår in i september och kommer ni till Rom så missa den för all del inte. Kommer ni inte till Rom så finns ändå mängder av intressanta bilder på den nyss nämnda hemsidan. Klicka här!

Read Full Post »

Jag har sysslat rätt mycket med universitetsrankningar under de senaste femton åren. De som följt den här bloggen vet att mitt perspektiv är kritiskt. Jag upphör aldrig att förvåna mig över hur de samhällsinstitutioner som ska stå för vetenskap och kritiskt tänkande kan se något värde i dessa försök till ligatabeller och akademiska skönhetstävlingar. Den intresserade kan se vad jag skrivit tidigare genom att klicka här och här.

För en tid sedan såg jag att Stockholms universitet i en annons framhöll sin framskjutna placering i den rankning som görs vid universitetet i Leiden. Utgångspunkten för denna mekaniska nederländska övning är följande:

The Leiden Ranking 2011/2012 is based on publications in Thomson Reuters’ Web of Science database in the period 2005-2009. Only publications in the sciences and the social sciences are included. Publications in the arts and humanities are excluded because in these domains the bibliometric indicators of the Leiden Ranking do not have sufficient accuracy. Furthermore, only publications of the Web of Science document types article, letter, and review are considered in the Leiden Ranking.

Man behöver bara ha en ytlig kunskap om Thomson Reuters’ Web of Science för att se att detta är ett ytterst svajigt underlag. Det får till resultat att svenska universitet och högskolor placeras i följande rangordning:

Stockholms universitet (plats nr 96)
Karolinska institutet (165)
Sveriges lantbruksuniversitet (194)
Chalmers (208)
Umeå universitet (219)
Göteborgs universitet (223)
Uppsala universitet (224)
Lunds universitet (257)
Kungliga tekniska högskolan (262)
Linköpings universitet (302)

Thomson Reuters har också varit involverade i den rankning som görs av tidskriften Times Higher Education och då sorteras de främsta svenska universiteten däremot i följande ordning:

Karolinska institutet (32)
Lunds universitet (80)
Uppsala universitet (87)
Stockholms universitet (131)
Kungliga tekniska högskolan (187)

Lunds universitet – vad är sanning: plats 80 eller 257?

När Times Higher i dagarna publicerade sin rankning av världens hundra främsta universitet ”by reputation” hamnade tre svenska högskolor på listan inom följande intervall:

Karolinska Institutet (51-60)
Uppsala universitet (71-80)
Lunds universitet (81-90)

BBC säger i en kommentar att det finns många som ifrågasätter denna rankning baserad på subjektiva uppfattningar och rykte eller prestige och förklarar hur den gått till:

In this case, the ranking of reputation was based on asking academics to nominate up to 15 of the ”best” universities in their field of expertise.

The responses have put 44 US universities in the top 100 – and 44% of responses came from academics in US universities.

There were 28% of responses from Europe and 25% from Asia and the Middle East.

The preponderance of science institutions in the top five might reflect that only 7% of contributors were in the arts and humanities, with a large majority of opinions coming from the sciences.

Är någon förvånad över att resultaten blir som de blir och att engelskspråkiga universitet i världen alltid gynnas i dessa högst ovetenskapliga övningar.

Read Full Post »

För precis 100 år sedan, den 18 mars 1912, skrev August Strindberg följande brev till Nathan Söderblom, den blivande ärkebiskopen som då fortfarande var professor vid Uppsala universitet:

Herr Professor,

Mycket hade jag att säga Eder, i mångt och mycket, men sjuk och gammal måste jag ställa om mitt hus och göra upp räkningarna… Omkring 1892 (?) råkade jag oförvållandes i fattigdom, i Paris, och erhöll på omvägar från Svenska Församlingens Understödsfond en hjälp på ett par hundra Francs. Jag har nog försökt trösta mig med, att jag sedan åt andra, under de bättre sista tio åren, gifvit rätt stora understöd. Men det hjälper icke: detta skall råka detta. Jag sänder därför till Er, och emedan jag icke känner adressen i Paris, ber jag få besvära Er med öfverstyrandet av inneliggande 1000 Kronor till Understödsfonden åt nödställda landsmän. Såsom återbetalning får det icke räknas som välgörenhet, naturligtvis icke!

Det fattas ett litet ord i detta korta bref, det lilla ordet som är så svårt att få fram: Tack! för hjälpen den gången, och tack för besväret Ni nu godhetsfullt åtager Er.

Eder August Strindberg

Bakgrunden till brevet var att Nathan Söderblom åren 1894-1901 var pastor i Svenska församlingen i Paris och hade blivit approcherad av den norske författaren Jonas Lie som berättade att Strindberg, som just då bodde i Paris, var både sjuk och fattig. Söderblom förmedlade en gåva från den fond som Strindberg nämner i sitt brev men de träffades aldrig. (Det kan för övrigt noteras att de tusen kronor som Strindberg ”återbetalade” motsvarar ungefär 46.000 kronor i dagens penningvärde).

Skriftställaren

Nathan Söderblom svarade på brevet den 21 mars och skrev bland annat följande:

Herr August Strindberg

Edert bref rörde mig till tårar. Jag vet af mångårig erfarenhet hur trängande behofvet är bland landsmän i Paris och hur samvetsgrannt medlen af Understödsföreningen användas…

Hur mycket jag sedan många år har Eder att tacka för, skall jag icke och kan jag icke här utveckla eller ens antyda.

Nu tillkom Edert för mig personligen dyrbara bref och den fina, märkliga gåfvan af Eder afhandling om Kinesista språkets härkomst. Tack!

Eder Nathan Söderblom

Det är Söderbloms änka Anna som återgett den här brevväxlingen i den andra delen av hennes korta memoarböcker På livets trottoir. Hon publicerar där även andra dokument som vittnar om Nathan Söderbloms stora uppskattning av Strindberg. Redan 1911 hade han i ett brev till Svenska Akademien föreslagit honom som mottagare av Nobelpriset i litteratur. Uppenbarligen var uppskattningen ömsesidig eftersom det kom att bli Söderblom som den 19 maj 1912 förrättade jordfästningen av Strindberg, i enlighet med författarens egen önskan.

Teologiprofessorn

Anna Söderblom återger i sin bok också en brevväxling mellan Verner von Heidenstam och Söderblom från 1911. Den senare hade i en enkät i Dagens Nyheter uttalat sig i varma ordalag om Strindbergs författarskap och Heidenstam reagerade surt:

Strindberg är ofta ännu mer journalist än diktare. Han är polemikern i dagsfrågorna, och han intresserar oss nu lefvande, därför att han är en typ för dekadensens vånda. Han är inte den dekadens som har sitt tempel i nattkaféerna och sina muser på Friedrichstrasse. Den dekadensen är väl egentligen farligast för utöfvarna själfva. Nej, han är den revolutionära oppositionens slutliga dekadens och upplösning i kaos.

På denna nationalskaldens tirad svarade Söderblom (som i och för sig också varmt uppskattade Heidenstams poesi) bland annat följande:

Vi se nog saken och personen alltför olika. För mig tillhör Strindberg Sveriges mycket få universella litterära namn. Ack, de sammanfalla ingalunda med dem, som en tid spridas vida i öfversättningar. Gud ske lof att vi ha hälsa nog att smälta en sådan som Strindberg. Han är vår Dostojevski eller Kierkegaard.

Att Nathan Söderblom i många avseenden hade ett säkrare omdöme än Verner von Heidenstam står väl utom allt tvivel.

Read Full Post »

Idus Martii

Det diskuteras här och var på nätet huruvida denna dag (15 mars) borde heta Idus Martii eller Idus Martiae på latin. Men egentligen är det väl som någon bloggkommentator skrivit: ”Bara äkta gamla latinare bryr sig om vilket, och såvitt jag förstår beror valet av böjningsform på vilken sorts latinare man är.”

Idus Martii

Lika omdiskuterat är väl om Caesar utropade ”Et tu, Brute” eller möjligen använde högstatusspråket grekiska: ”Kai su, teknon”. Om det var det senare så uttalade han det förmodligen på hellenistisk vis: ”Ke si, teknon”, men också detta kan förstås diskuteras.

Intressant är vad som uppges i en artikel på Wikipedia:

While the words Kai su, teknon? are usually understood as an expression of shock towards Brutus’ betrayal, it has recently been argued that, if they were uttered by Caesar, the phrase was instead intended as a curse and threat. One theory states Caesar adapted the words of a Greek sentence which to the Romans had long since become proverbial: The complete phrase is said to have been ”You too, my son, will have a taste of power,” of which Caesar only needed to invoke the opening words to foreshadow Brutus’ own violent death, in response to his assassination. In a similar vein, Caesar’s words have been interpreted to mean ”Your turn next.” and ”To hell with you too, lad!

Diskussionen är öppen.

Det jag annars egentligen tänkte skriva om denna soliga förvårsdag i Mälardalen är att de första blåsipporna noterades i förrgår, alltså den 13 mars. Det är nästan lika tidigt som 2002 då det första lilla blåmärket syntes i vår trädgård den 12 mars. Jag har bloggat om detta då och då och noterar att de 2010 syntes först den 2 april. Förra året var läget ungefär detsamma.

För tre år sedan vid den här tiden skrev jag också om den vetenskapliga strid som tycktes pågå om blåsippans rätta klassificering och namn. Ska den på latin heta Anemone hepatica (vilket Linné ansåg) eller är det Hepatica nobilis som gäller? Här handlar det ju inte om vilken sorts latinare man är utan mer om hårda botaniska fakta. Är diskussionen möjligen öppen också på denna punkt?

Mitt botaniska rättesnöre, Liljeblads flora från 1798, följer förstås Linné, Jag noterar hans upplysning om att en dekokt av örten på Gotland brukas mot mjältsjuka (d.v.s. melankoli). Pröva med försiktighet om vårdepressionen sätter in men kom ihåg att blåsippan här och var är fridlyst.

Read Full Post »

Jag köpte några böcker på en second hand-butik i Stockholm i veckan. En av dem var en liten skrift av Bengt Hallgren med titeln Heine i Paris från 1982.

Har ni läst något av Bengt Hallgren, en f.d. lektor och litteraturvetare, på sin tid flitig och stilistiskt egensinnig skribent på Expressens kultursidor? Av hans böcker minns jag titlar som Guds finger i Uppsala (1981), Leva Luther (1983), Sigtunaleken (1985) och Skitt eller kanel (1987), den senare en bok kring Alexander L. Kielland.

Jag hittade en urklippt recension i Heine-boken, publicerad den 5 oktober 1982 och författad av en av Svenska Dagbladets då tongivande kritiker, Åke Janzon. Han skriver bl. a. så här:

Hallgrens författarteknik bygger på den exklusiva men numera inte så helt ovanliga metoden att blanda autentiskt stoff med påhittat. Han behärskar den med en virtuositet som ibland kan driva läsaren till förtvivlan – som i ”Din galne men redlige Tegnér” där det krävs en hel del expertis för att avgöra vad som är Tegnér och vad som är Hallgren.

Det är – för att låna Janzons ord – med en förening av självsvåld och elegans som Hallgren lyckats åstadkomma en koncentrerad framställning av Heinrich Heines liv från de första Parisåren fram till dödsåret 1856. En skrift i miniformat, fylld av lärdom och lättsinne.

Heinrich Heine

Den andra bok jag köpte (för 30 kr) var Chiffer (1943) av Rickard Sandler. Jo, just den Sandler ni först tänker på, folkbildaren, socialdemokraten, den kortvariga statsministern och den mer långvariga utrikesministern. Sandler var ett universalgeni: matematiskt och musikaliskt begåvad, översättare av Das Kapital till svenska och dessutom en utmärkt politisk talare.

Som matematiker och statistiker var han också intresserad av kryptologi. Eftersom jag själv på 60-talet utbildades i kryptoforceringens ädla konst vid FRA har jag länge känt till Sandlers bok men aldrig kommit mig för att skaffa den. Den handlar om klassiska chifferproblem med kapitelrubriker som ”Ett Napoleonchiffer före Leipzig” och ”Edgar Allan Poes guldscarabé”. När Sandler var utrikesminister (fram till 1939) var han en viktig förbindelselänk mellan UD och den dåvarande Försvarsstabens kryptoavdelning.

Frågan är om han var en bra dechiffrör. I David Kahns stora bok The Codebreakers från 1957 (en veritabel bibel för oss gamla kryptoanalytiker) finns ett avsnitt om de svenska forcörernas skicklighet före och under det andra världskriget. Om Sandler skriver han så här:

He proved inept as a cryptanalyst, unable to solve what the Swedes regarded as the simplest of practical problems – Norwegian one-part codes. However, he was a great success in making sure that the Foreign Office reported every scrap of information promptly to the cryptanalysts. So well did he have his contacts trained that the Foreign Office even reported the time of departure of an ambassador’s car from the Foreign Office building. With this little datum, the cryptanalysts – knowing the message he had been given and estimating how long it would take the ambassador to drive to the embassy and have a message of that length encoded and sent to the telegraph office – could more easily pick out the cryptogram corresponding to that message from the embassy’s daily file.

Sandler på väg till engelska kungen 1937

Säga vad man vill om Sandler som kryptolog men han hade en annan identitet som dessutom knyter ihop honom med Heinrich Heine. Förutom att vara  skicklig amatörmusiker (och preses i Musikaliska Akademien) tonsatte han nämligen ett 80-tal dikter av Heine, en författare som han tidigt blivit fascinerad av, bl.a. via sina studier av Karl Marx.

Så knyts också mina två second hand-böcker ihop trots deras disparata innehåll. Heine och kryptologi – vem kunde ana det sambandet,

Read Full Post »

Older Posts »