Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for the ‘Fotokonst’ Category

Julkorten till arkivet

Granen barrar visserligen men den får väl stå några dagar till innan den slängs ut. Numera har vi en sinnrik stor plastpåse som man kan trä på den innan den bärs till sin sista vila med foten före. Trots detta brukar man kunna dammsuga upp små barr ända in i juli. Var och hur de gömt sig under hela våren förblir en gåta som kanske bara kan lösas av deltagarna i tv-programmet Sveriges städmästare.

Däremot är det dags att redan nu samla ihop julkorten och lägga ner dem i den byrålåda där tidigare års helghälsningar bevaras. För varje år blir de allt färre men det kan ju också bero på att vi själva är dåliga på att skicka några. Jag noterar också att de digitala julkorten verkar minska i popularitet men jag har ett alltför bräckligt empiriskt underlag för att kunna göra en mer generell bedömning av den saken.

Jag föredrar julkort med traditionella motiv. Foton av barn (helst utan tomteluvor) kan ändå vara trevligt att få eftersom man då kan se deras utveckling år efter år. Däremot har jag svårare för vuxna som skickar bilder på sig själva, låt vara att det för hundra år sedan var en artighet att ge andra ett konterfej av sig själv.

Ett av Europas mest omdiskuterade julkort i den kategorin är det som Tony Blair och hans hustru Cherie skickade ut till vänner och bekanta.

tweet

Paret Blair (foto från Twitter)

Det har blivit föremål för spott och spe i den brittiska offentligheten. Någon skrev på Twitter: ”The strange thing about Tony Blair’s Christmas card is how the teeth seem to follow you round the room.” Och en annan twittrare noterade: ”They both look like they’re being held hostage and pretending to be happy for the camera.”

Jag läser också vad Glen Newey skriver i sin blogg på nätsidan för London Review of Books:

George Orwell, in a celebrated if brutal remark, said that at fifty everybody has the face he deserves. Luckily for him, Orwell didn’t have to specify what one would need to have done to deserve the face Tony Blair has on his Christmas card this year…

Blair wears the look of a man wracked by other people’s conscience. His wife, in scarlet, manages to coax her features into a simper while cosying to his manly pecs.

As tweeters have pointed out, you wonder how bad the other snaps must have been; a selfie on the can could hardly have come out worse. More charitably, maybe the girning is fully intended, and the card lets out a cry for help, from a lone soul puzzled and hurt that others’ regard for him pales beside his own.

Kanske var det i själva verket en selfie, tagen med den lilla fiffiga grej som jag hörde att någon gav bort i julklapp: en ”selfiepinne” som gör att man kan hålla sin mobilkamera på armlängs avstånd och knäppa ett självporträtt. Fast paret Blair har förstås råd med en proffsfotograf vilket gör bildvalet ännu mer förbryllande. Man kan förstå de britter som kanske inte vill sätta upp kortet på sin ”mantelpiece”.

Jag försöker översätta det hela till svenska förhållanden. Skulle det vara möjligt att en före detta svensk labourledare som Göran Persson skickade ut ett kort där hustrun Anitra står intill och lägger sin hand på hans breda bringa? Jag tror inte det.

Read Full Post »

Sommaren 1959 tillbringade jag några veckor i Helsingfors. En god vän som gick i Nya svenska läroverket där bjöd med mig till något slags gymnasistmöte i Gamla Karleby där aktuella skolfrågor skulle diskuteras ur ett elevperspektiv. Från hans skola (gemenligen kallad Lärkan) kom också en annan elev som jag minns som den mest talföre i sällskapet. Han hette Herman Lindqvist.

Jo, det var den Herman som vi sedan lärt känna som journalist och författare, en outtröttlig producent av historiska böcker, en kungatrogen skribent som ändå lyckats väcka rojalisternas vrede genom att kritisera valet av namn på den senaste tronföljaren.

Hur som helst; Herman Lindqvist har kommit ut med boken När Finland var Sverige : historien om de 700 åren innan riket sprängdes. Den måste jag nog läsa även om jag i övrigt inte direkt har slängt mig över hans historiska böcker. Men den behandlar ju ett ämne som har upptagit honom i hela livet och den har faktiskt fått hyfsade recensioner även av fackhistoriker, t ex Dick Harisson som i Svenska Dagbladet säger att den är ”ett habilt skrivet verk som sammanfattar huvuddragen i landets historia och släpper fram ett antal nya forskningsrön”.

lind

Jag har alltid beklagat mig över det svaga intresset i Sverige för Finland i allmänhet och det finlandssvenska i synnerhet. Att svenska kulturpolitiker, förlag och institutioner inte mer aktivt försöker stärka banden över Östersjön är för mig obegripligt, just i perspektivet av den långa gemensamma historien. Det borde vara ännu mer angeläget idag när attackerna mot det svenska språkets ställning i landet blivit allt hårdare.

Själv tillhör jag dem som ofta surfar in på de svenskspråkiga sajter som orienterar om politik och kultur i Finland. Hufvudstadsbladet har dessvärre börjat ta betalt för sitt innehåll på nätet men på svenska YLE hittar man mängder av intressant material. Där läser jag t. ex. en intervju med förre statsministern Paavo Lipponen:

Paavo Lipponen tar avstånd från termen tvångssvenska. Termen är avsiktligt motbjudande, meningen är att underblåsa negativa känslor. Och medierna och en del av politikerna faller in i samma trall.

Lipponen säger att Finland inte kan stå ensamt i världen. Var alltså söka samhörighet? Inte i den ryska sfären, och anglosaxerna bryr sig inte. De baltiska staterna är en liten grupp. Är inte Norden och Sverige det lämpligaste alternativet? undrar han.

Lipponen kritiserar också historielösheten. Man ignorerar det faktum att all kultur har kommit via Sverige. Finland blev därmed en del av den västerländska kulturen. Lipponen nämner som exempel rättsordningen, kvinnofriden, demokratin, bondefriheten och den kristna tron.

– Vad vore alternativet? Tysk eller rysk feodalism? Hur gick det för de baltiska och östeuropeiska staterna under feodalismen? Utan Sverige hade Finland blivit en del av Sovjet, och läget i dag vore helt annorlunda, säger han.

– Sverige är en stor framgångssaga. Varför inte ansluta oss, i stället för att gå skilda vägar? Krav att svenskundervisningen minskas isolerar Finland från sin naturliga gemenskap, säger han.

De i näringslivet som menar att man klarar sig bra med engelska i Norden får sig en ordentlig avhyvling.
– Märkligt hur eliten fjärmar sig från kulturtraditionen. Igen ser vi att penningen inte har något fosterland. Det är ju ett faktum att svenska öppnar tusentals möjligheter i Sverige och Norden.

Fjärran från de dagspolitiska frågorna hittar jag en notis om Utställningen Surrealism och trolleriFinlands fotografiska museum som sägs visa upp ”nästan 500 fotovykort med förvånande visuell rikedom, hög konstnärlig kvalitet och fotografisk tjuskraft”.

Surreal

Den fotokonst som presenteras på utställningen var uppenbarligen ”surrealistisk” redan innan själva begreppet uppfanns inom måleriet. Vill man beskåda de suggestiva bilderna så har man tid på sig till och med den 15 december.

Read Full Post »

Den som följt den här bloggen under en längre tid erinrar sig kanske den lilla följetong som gick här sommaren 2009 om den svenska stjärnfotografen Otto Wegener (1849-1922). Han var född i Helsingborg men kom i rätt unga år till Paris där han etablerade sig som fotograf. I sin studio vid Place de la Madeleine kom han att ta emot konstnärer, författare, grevinnor och furstar.

Den som numera har skrivit mest utförligt om Otto är min bloggarkollega Joakim Grönesjö som haft tillfälle att göra arkivstudier i Paris och gräva fram nya intressanta detaljer. Han skriver bl. a. så här:

I mina kulturhistoriska strövtåg kring de svenska kretsarna i Paris vid sekelskiftet har denne gåtfulle man hemsökt mig på ett märkligt och närmast mysteriöst sätt. Ty å ena sidan framträder han som en stormrik och uppburen invandrare som tack vare sitt yrke, sitt affärssinne och sin konstnärsnatur kom att stå på mycket god fot med såväl Paris kulturstjärnor som tidens mest beryktade aristokrater och sociétetslejon. Å andra sidan är svensken fullständigt bortglömd – inget har skrivits om honom. Blott spåret av en viss berömd pariserfotograf med signaturen ”Otto” dröjer kvar som ett spöklik lämning i kulturhistorien över ”La belle epoque”. Något historikerna knappast kan lastas. Ty den bortglömde fotografens kvarlåtenskap har stått felkatalogiserad i ett av Paris nationella arkiv i snart hundra år, och utanför Sverige har inte ens de mest eminenta av franska eller internationella levnadstecknare vetat något mer om denne ”Otto”, och detta trots att svensken återkommer som en sidofigur till epokens mest fascinerande livsöden…

Det är sant; väldigt lite har skrivits om honom. Dock har Pär Rittsel tidigare uppmärksammat hans fotografiska insatser i korthet men den stora studien kring hans verk lär vi fortfarande få vänta på ett tag.

En av dem som han porträtterade var Isadora Duncan, den legendariska pionjärfiguren på den moderna danskonstens område. År 1911 kom hon till hans studio för att posera, både ensam och tillsammans med dottern Deirdre och sonen Patrick. En del av dessa bilder publicerades i hennes självbiografi My life som kom ut i en första upplaga 1927, bara några månader innan hon själv omkom i en olycka. Boken har för ett par månader sedan publicerats på nätet av Project Gutenberg i Kanada och man kan nu ta del av både text och bilder.

Isadora, Deirdre och Patrick. Foto av Otto 1911

Isadoras liv blev i många avseenden tragiskt. Hennes förtjusande barn dog genom en olyckshändelse två år efter det att fotografierna togs. Själv fortsatte hon att utveckla och undervisa om sin danskonst samtidigt som hon utmanade den borgerliga moralens konventioner.

Om hennes växlingsrika liv kan man alltså läsa i den nu återpublicerade biografin. Samtidigt kan man begrunda några utvalda prov på fotografen Ottos själfulla bildkonst.

Foto: Otto Wegener, 1911

Read Full Post »