Time Out?

För mer än fyra år sedan hade jag en bloggpost med rubriken DN eller Svenskan? Jag jämförde de båda stora morgontidningarna och undrade vilken man skulle föredra om man nu tvingades till ett val där man bara fick ta emot ett enda nummer per vecka på någon öde plats. Tydligen är själva frågeställningen fortsatt intressant eftersom det inte sällan droppar in läsare på den här bloggen som har googlat kring just detta vardagliga problem.

Jag vägde noggrant för och emot men mitt val den gången var Svenska Dagbladet. Motiveringen var att deras fredagskorsord blivit näst intill beroendeframkallande. Rent faktiskt har jag ändå aldrig behövt välja eftersom vi hittills haft båda tidningarna i brevlådan på morgonen. Men när nu en avi om förnyelse dyker upp från Svenska Dagbladet börjar jag fundera igen.

Jag har nog läst Svenskan i mer än 50 år. Jag har under de åren känt flera av tidningens ledarskribenter och medarbetare. Det är en tidning som fortfarande har stora förtjänster i form av skickliga kolumnister och utrikesmedarbetare. Kultursidan är ofta läsvärd (även om några av de bästa klassiska skribenterna har avskedats) och understreckarna fortsätter att vara ett veritabelt miniuniversitet.

Svenskan – dags för time out?

Anledningen till att jag ändå plötsligt tvekar är ledarsidan. Enligt min mening befinner den sig sedan en tid tillbaka i fritt fall. Det har vimlat av vikarier och praktikanter där, ofta yngre skribenter med bristande språkkänsla och utan andra perspektiv än vad de kunnat få från engelskspråkiga mainstreammedier. Någon bärande humanistisk linje (en gång SvD:s adelsmärke) finns inte längre. Oj vad man kan sakna bredden och bildningen hos ledarförfattare som Mats Svegfors eller Leif Carlsson, även när man inte höll med dem om allt.

En extrem och perspektivlös russofobi à la Rudolf Kjellén eller Sven Hedin har brett ut sig, också bland de regelbundna kolumnisterna. Senast idag skriver den återkommande alarmistiske kommentatorn Edward Lucas om ”de ryggradslösa russofilerna i London City” och ”undfallande fredskramare i kritstrecksrandigt närmare premiärministern på 10 Downing Street”. Det är ett populistiskt språkbruk som inte inbjuder till något förtroende. Hans ”analyser” torde inte ens räcka som motivering för högre försvarsanslag.

Sen har vi förstås det besvärande faktum att ledarsidan blivit en av Sverigedemokraternas favoritläsning. I tidningen Journalisten nyligen kommenterade Dilsa Demirbag-Sten saken:

Det finns en sektion som i vissa tidningar inte hänger med i utvecklingen, som går bakåt i stället för framåt – ledarsidorna.

Frågan kommer allt oftare – vad håller de på med? Mycket bröd och skådespel åt SD-folket blir det. Men inte så mycket mer. Mest besviken är jag på somliga av de liberala ledarsidorna.

Det är som om Expressens, Svenska Dagbladets och Göteborgs-Postens ledarskribenter tror att världen slutar vid Sveriges gränser. Att inget har hänt i till exempel Syrien och Turkiet.

Medan utrikeskorrar som Terese Cristiansson, Samir Abu Eid, Nathan Shachar, Cecilia Uddén, Magnus Falkehed håller oss uppdaterade och hjälper oss att förstå (och från och till riskerar sina liv för att göra det) ägnar sig vissa – tyvärr ganska många – liberala ledarskribenter  åt att något monomant skriva samma texter om och om igen. Signalorden är ständigt desamma: vänstern och massinvandringen. Allt är vänsterns och massinvandringens fel.

Medan krig pågår, människor flyr. Går under.

Jo, det är många som undrar vad de håller på med. Jag satt i förra veckan tillsammans med ett gäng 40-talister som alla haft ledande befattningar i olika avseenden och som alla läst Svenska Dagbladet sedan ungdomen. Samtliga runt bordet erkände ett stigande främlingskap inför just ledarsidans utveckling under de senaste åren.

Som gammal frilansskribent under många decennier är jag förstås helt för en pluralistisk presskör och en öppen debatt. Men om man kommer till den konkreta frågan att man vill minska på prenumerationsbudgeten måste man ändå göra ett val. Och då måste man också fundera på vilket slags opinionsjournalistik man helst vill stödja.

Det är möjligt att jag tar time out från Svenska Dagbladet. Och att jag köper lösnummer fredag och lördag för korsordens skull. Jag har någon dag på mig innan räkningen ska vara betald.

Read Full Post »

EU och Ryssland

Det finns en politisk satirteckning som jag inte sett men som jag fått refererad:

Två polska bönder sitter på taket till sin lada. Det har regnat i veckor och de ser ut över sina helt översvämmade åkrar. Då säger den ene till den andre:

– Du, jag undrar vad Putin tänker hitta på härnäst.

Jo, får man tro en nästa enig västerländsk press så är ju Putin personligen ansvarig för nästan allt som är fel i tillvaron. Man förstår i och för sig de fiktiva polska böndernas reaktion. I höstas drabbades äppelodlarna i Polen hårt av de ryska motsanktionerna. Enligt statistik från Bryssel exporterade Polen tidigare frukt till Ryssland till ett värde av 339 miljoner euro, en export som alltså tog ett tvärt slut förra året.

Fördelen för oss medborgare i EU-länderna med detta stopp var ju att vi i höstas kunde köpa polska äpplen till starkt dumpade priser i våra affärer.

Är den ömsesidiga sanktionspolitiken vettig? Om detta råder delade meningar. Den grekiske premiärministern har, som vi kunnat läsa om i tidningarna, redan dömt ut den. Den spanske utrikesministern  Jose Manuel Garcia-Margallo framhöll nyligen att de knappast gagnar någon och att framför allt Spaniens jordbrukssektor drabbats hårt. Tyska företagare klagar också med jämna mellanrum.

Har EU:s sanktioner mot Ryssland haft någon effekt då? Vi får ju ofta läsa om att den ryska ekonomin lamslagits. Men sanningen är kanske något mer komplicerad. Den franske ekonomen och östeuropaexperten Jacques Sapir gick för någon dryg vecka sedan igenom läget på sin läsvärda hemsida under rubriken ”Russia coming out of the crisis”. Han noterar bland annat att EU:s sanktioner fått Ryssland att orientera sig mot andra marknader:

The Russian economy is therefore taking a 180° turn which will bring it to develop ever closer links with the countries of Asia and the emerging countries. The only effect of the sanctions will have been to speed up a movement, which was foreseeable over the next ten years. But the impact of this movement on some European economies is already revealing itself to be considerable. The market losses for the German, French and Italian industries will be very difficult to reverse. In fact, at present Russia can even indulge in considering lifting some of the counter-sanctions which had been taken in retaliation and which have hit hard the economies of countries such as Hungary and Greece.

It appears therefore that if some were hoping that the sanctions would bring about an ample social crisis in Russia, which could have destabilized Vladimir Putin, their calculations did in no way take into account the considerable resilience of economic structures in Russia. The failure of these calculations, confirmed by the opinion polls about the popularity of Vladimir Putin, are leading the United States and the European Union to the following dilemma : must one maintain, or even reinforce the sanctions, of which one can well see that they have had only little effect, or must one come to admit that the policies of sanctions have been a deep mistake? This dilemma should become ever sharper in the months to come.

När detta skrivs har jag just sett den direktsända presskonferensen mellan Putin och den grekiske premiärministern Tsipras. Det verkade först som om Ryssland skulle lätta på livsmedelssanktionerna för Greklands del men det dementerades senare. De båda länderna ska också utöka samarbetet kring en rad större ekonomiska projekt, bl. a. inom energisektorn.

Efter de första rapporterna om sanktionslättnader för Grekland kom förstås en sur reaktion från de tyska böndernas organisation (Der Deutsche Bauernverband) som också gärna vill exportera till Ryssland: ”Inget EU-land borde bryta sig ur den gemensamma utrikespolitiken”.

Fast om nu EU faktiskt för en kontraproduktiv politik så är det väl bra om något land försöker gå före i ett försök att pröva något annat. Kanske är det ändå så som chefen för Stockholms Handelskammare, Maria Rankka, skrev när hon i Svenska Dagbladet nyligen berättade varför hon åker till Saudiarabien:

Handelsutbyte mellan länder bygger broar. Det är en katalysator för kontaktskapande och hjälper till att överkomma svåra barriärer. Genom att minska sannolikheten för att länder som idkar handel med varandra hamnar i väpnad konflikt kan handel värna demokratin även på det viset.

Liksom Ryssland är Saudiarabien ett land som just nu kränker ett annat lands territoriella integritet, i det här fallet i Jemen. Säga vad man vill om Putin men nog är han generellt sett en mer liberal statschef än kung Salman. Kan man handla med den ene borde man också kunna handla med den andre. Fast utrikes- och handelspolitik följer som bekant inte alltid logikens lagar.

Read Full Post »

Nyårspoesi

I går redovisade bloggstatistiken 150 visningar av ett gammalt inlägg från 2012 med titeln Nyårsdikter. Det handlade om några svenska poeters tolkningar av årsskiften, från nationalskalden Esaias Tegnér till lokalpoeten i Grönköping, Alfred Vestlund. Alla besökarna verkar ha kommit hit via Google med hjälp av sökord som ”nyårsdikt” eller ”poesi vid nyår”.

Eftersom behovet av nyårsdikter uppenbarligen tycks vara stort vill jag gärna återge ytterligare ett verk av A:lfr-d V:stl-nd, ett tänkvärt poem skrivet någon gång på 1930-talet av hans tidigaste alter ego, Nils Hasselskog:

Låt icke midnattsslagen rymden skaka,
min broder i din bädd, vid årets slut,
förr’n du har satt dig upp att något vaka
och hunnit gjort ett överslag bakut…

Törhända, när du året sammanfattat,
ditt helhetsvy syns tämligt grått i grått:
Så många människor dig underskattat,
så många dig i grunden missförstått.

Och dock, jag tror att, mer å djupet granskat,
du här och där en ljuspunkt snart försport!
Hur glimmar ej ur dunklet oförvanskat
vad rätt du själv har tänkt och sagt och gjort:

Se här en komplimang, du artigt fällde…
se där en handling, den där juste begicks…
se här det glas, du varm till duskål hällde…
se där den penning, du gav ut i dricks.

Allt rullas upp: från lyftningen å hatten
till reprimanden, tvingad av förtret.
Likt rosor, ack, slå ut i nyårsnatten
produkterna av din personlighet.

Så skynda, fäst dem som en krans i håret,
och knyt dem, broder, kring din vandringsstav!
Då kan du lycklig möta nya året,
och må det gamla lugnt få gå i kvav.

I dåtidens anda har dikten förstås ett helt manligt perspektiv men den torde med lätta korrigeringar kunna göras helt könsneutral.

När nu 2014 lugnt får gå i kvav vill jag önska alla läsare ett Gott nytt år 2015!

Read Full Post »

Sarajevo

Vi kan läsa mycket om Sarajevo dessa dagar. Det är kartskisser över kortegevägen och bilder från platsen för attentatet den 28 juni 1914.  Det är porträtt på den mördade ärkehertigen och hans hustru. Och så kan man se lite suddiga foton från själva attentatstillfället och påminnas om hur skotten så småningom ledde till Habsburgsmonarkins krigsförklaring mot Serbien.

Jag var några dagar i Sarajevo hösten 2007 och vandrade runt i staden. Självklart stod jag en stund i gathörnet där världshistorien tog en ny vändning men minns jag rätt var det inget i gatubilden som på något påfallande sätt påminde om det ödesdigra dådet. Kanske ville man efter närmare ett sekel av blodig historia (inte minst under 1990-talet) helt enkelt försöka förtränga krig och konflikter.

Bosnien-Herzegovina är, och har alltid varit, en problematisk statsbildning genom sin etniska och kulturella splittring. Jag läser ett gammalt reportage från slutet av 1890-talet, skrivet av Alfred Jensen, en av Sveriges främsta slavister. Han påminner om hur Österrike-Ungern år 1878 fick Berlinkongressens uppdrag att ockupera och ”pacificera” detta område där turkarna under flera sekler satt sina outplånliga spår. Jensen ser denna ockupation – och kanske slutliga inkorporering i kejsardömet – nästan som en nödvändighet:

Om Österrike släpper sitt tag i Bosnien har det upphört att vara en politisk stormakt. I och för sig kunde detta vara likgiltigt, men på samma gång hade det då ock lämnat fritt spelrum på Balkan-halvön åt ”panslavismen” – detta litterära slagord som i den reella politiken blir liktydigt med moskovitisk eröfringslusta och militärbarbari. Och sedan det ryska inflytandet åter vunnit seger i Bulgarien, är den bosniska militärockupationen en jämviktsnödvändighet.

Jensen talar med viss beundran om dubbelmonarkins ”civilisatoriska verk”. Den österrikiska militären har enligt honom gjort allt i Bosnien när det gäller infrastruktur och samhällsordning. Man är dessutom mycket tolerant i förhållande till de olika religionerna och kulturerna. Det gäller även de olika språkvarianterna i området:

Det är intressant att se, med hvilken ängslig försiktighet myndigheterna undvika de obehagliga benämningarna serbisk eller kroatisk och i stället begagna det någon sväfvande uttrycket Landessprache, och vill man närmare veta vad detta ”Landessprache” heter, får man det upplysande svaret: bosniska!

Den som under senare decennier varit med om hur den gamla serbo-kroatiskan försvunnit och ersatts av tre olika målformer i det f.d. Jugoslavien känner ju igen problematiken och den kulturella känsligheten.

Alfred Jensen kan konstatera att den österrikisk-ungerska välviljan inte är helt besvarad av befolkningen. Han läser i en tidning från Wien hur en folkfest i Sarajevo ”entusiastiskt” firat kejsarens födelsedag:

Som jag själf varit närvarande vid denna tillställning, kunde jag med egna ögon närmare konstatera denna entusiasm, som bestod i att stadsboarna i det vackra vädret lockades till ett utvärdshus, hvars dragningskraft låg i ett ölbryggeri och i en lottdragning ”för välgörande ändamål”. Då och då spelade regementsmusiken kejsarhymnen och pauserna utfylldes av ett positiv, som exekverade den nordtyska romansen: Fischerin, du kleine / Geh’ nicht so alleine…

Men hvarken det ena eller det andra kunde rycka upp folket ur dess lojhet. De drucko sitt Bier, både serber och turkar, både judar och greker, tego och betalade. Och man får väl inte begära, att de skulle jubla öfver att deras inkräktare firade en högtidsdag.

Till slut funderar Jensen något över regionens politiska framtid. Och på nytt ser han Österrike-Ungern som en fredsbevarande och civilisatorisk kraft på Balkan:

De sydslaviska regenterna i Belgrad och Cetinje må konferera och intrigera bäst de vilja om Balkans ”storserbiska” framtid – Europas lugn störes lyckligtvis nu mera ej av sådana furstemöten och den fredliga lösningen av den bosniska frågan är ett fait accompli, som den revanchelystna diplomatien måste räkna med.

Detta skrevs alltså knappt tjugo år före skotten i Sarajevo. Ack, om Jensen ändå hade blivit sannspådd i sin syn på Europas framtida lugn.

 

Read Full Post »

Richter Frich

Det är ju ofta en tillfällighet som gör att man kommer att intressera sig för en eller annan person i det förflutna. Som när någon häromdagen undrade om inte en överste Richter Frich en gång hade bott i vårt hus. Jag konsulterade ägarlängder och församlingsböcker (kan nås på nätet via Riksarkivet) och kunde konstatera att två disponenter och en folkskoleinspektör hade bott här från husets uppförande 1916 och en bit in på 40-talet.

Efter en stunds sökande på nätet insåg jag dock att frågeställaren inte var helt ute och cyklade. I början på 40-talet bodde den norske författaren Øvre Richter Frich i ett annat hus inte långt härifrån. Han var en flitig skribent med en lång rad populära böcker bakom sig. Norsk Biografisk Leksikon berättar:

Øvre Richter Frich var en av mellomkrigstidens mest leste spenningsforfattere i Norge, og hans romanserie om heltefiguren dr. Jonas Fjeld skaffet ham stor popularitet også langt utenfor landets grenser. I perioder har han vært regnet som kontroversiell, bl.a. i politisk forstand. Bøkenes virkelige betydning ligger imidlertid i deres tidstypiske uttrykk.

Hans böckers kontroversiella karaktär har främst legat i kontrasten mellan den blonde urstarke läkaren Jonas Fjeld och hans motståndare som är mer svartmuskiga med drag som kan uppfattas som judiska eller ryska. Senare forskning har dock tonat ned det kontroversiella genom att påpeka att det handlar om stereotyper som var allmänt förekommande före det andra världskriget och som var grundade i tidens dunkla rasläror.

Den populära romanserien om Fjeld omfattade inalles 21 böcker. Hjälten har med sentida referenser beskrivits som en blandning av Indiana Jones, James Bond och Arnold Schwarzenegger, med nordiskt utseende, isblå ögon och stor muskelstyrka. Till yrket är är han kirurg, men hans uppgift i livet är att skydda samhället mot olika typer av destruktiva element.

Som alla framgångsrika författare hade Richter Frich sina vedersakare:

Men hans skarpe penn skaffet ham også uvenner, og disse gav ham økenavn som “Forøvrig Riktig Frekk” og “Øverst ikke Riktig Frisk”. Siden var Frich i kortere tid ansatt som redaktør i Verdens Gang og Bergens Aftenblad, men etter 1913 ønsket han ikke lenger fast arbeid. To år før hadde han debutert skjønnlitterært med spenningsromanen De knyttede næver, og etter bokens voldsomme suksess fant Frich ut at han ville leve et fritt og ubundet liv. I likhet med romanhelten Jonas Fjeld reiste han de neste 20 årene Jorden rundt, mens han levde et utsvevende liv. Samtidig skrev han røverromaner på løpende bånd for å holde regningene fra livet, og han brukte mye av sin egen personlighet i bøkene. Ofte la han handlingen til steder der han selv hadde vært, bl.a. Svalbard og Sør-Amerika, og overalt lot han sitt litterære alter ego Jonas Fjeld bekjempe kommunister og andre revolusjonære krefter.

Han livsföring ledde trots den enorma kommersiella framgången till ekonomiska problem. Det kringflackande livet lämnade han 1930 för att bosätta sig i Sverige: Först på Täppgatan 2 i Södertälje och därefter i Villa Sättra i Östertälje, någonstans i de kvarter där jag bor.

Författaren utanför villan i Östertälje.

Många av villorna här i området har förlorat sina gamla namn (det har blivit vanliga gatuadresser i stället) men jag ska förstås göra allt för att försöka identifiera det hus där doktor Jonas Fjelds andlige fader slutade sina dagar den 13 maj 1945, bara några dagar efter Norges frigörelse från ockupationen.

Read Full Post »

Bonniers Litterära Magasin

Under många år var Bonniers Litterära Magasin (BLM) den ledande litteraturtidskriften i landet. Det var där som de unga författarna kunde framträda för en större publik, det var där som tidens poetiska trender fick sitt genomslag. Recensionsavdelningen var omfattande och i stor utsträckning vägledande för de litterära dagsnoteringarna.

BLM lästes av en relativt bred publik. De gamla årgångar från 50- och 60-talet som jag då och då läst i ett småländskt sommarhus kom från ett prästhem där kyrkoherdens litterära intresse kombinerades med prästfruns roll som realskolelärare i svenska. Den bildade läroverksadjunktens tid är dock förbi och prästernas allmänna kulturintresse i avtagande så det är förstås inget förvånande i att BLM fick läggas ned 2004. Förmodligen hade det också samband med en ny förlagskultur där kapitalets intressen övertrumfade litteraturens.

Ett gammalt nummer

Jag upptäckte att några årsvolymer av BLM finns digitaliserade tack var det förträffliga Projekt Runeberg. Det handlar om årgångarna 1932, 1933, 1936, 1942 och 1943. För den litterärt och historiskt intresserade är det en fantastisk källa till en kulturell epok som få personer numera har personliga minnen av. Det handlar samtidigt om några år då Europa omvandlades, då kriget härjade kring vårt land och då litteratur och kultur i alltför många länder underordnades den politiska dagordningen.

Jag hade kanske väntat mig att omvärldskatastrofen skulle sätta tydliga spår i de aktuella årgångarna men de rör sig i påfallande hög grad i ett rum med skottsäkra väggar. Här och där får man förstås glimtar av den litterära kampen, t ex i det ockuperade Norge, men det hör till undantagen. När Ludvig Nordström 1936 publicerar en artikel kring ämnet ”Behöva vi nationalism i svensk litteratur?”  (ursprungligen ett föredrag för den konservativa föreningen Heimdal i Uppsala) finns inte en enda hänvisning till den nationalism som förlamat litteraturen i Tyskland. I samma nummer får man dock ett något vidare perspektiv genom Sven Stolpe som mött unga nazistdiktare på en konferens i Tyskland och som sammanfattar sina intryck bland annat så här:

Det finns ingen anledning att förneka det faktum, att Hitler skapat ett system, i vilket tysken trivs. Slagord, kommandorop, ordning, reda, militär disciplin — allt detta är för tyskarna högre och kärare värden än frihet, förnuft och rättfärdighet. Jag önskade under min tyska resa finna något annat, men fakta talade sitt eget språk: Hitlers myter har slagit rot, suggestionen omspänner hela folket, som nu verkligen av hela sitt hjärta vill, vad denne geniale österrikare tvingat dem att vilja.

Huruvida stor dikt kan födas i ett sådant samhälle, förefaller ovisst.

I årgång 1942 citeras några strofer ur en prolog som Hjalmar Gullberg skrev till Nordiska student- och universitetsdagen den 23 mars samma år. BLM:s redaktör Georg Svensson undrar hur den ska tolkas, bokstavligt eller ironiskt:

Tala med bönder på böndernas sätt
och med lärde män på latin
kunde den ungkarl av nordisk ätt
skalden benämnt Fridolin.
Men i en tid av förvildning
ställd mot en övermakt,
idkande människojakt,
skulle han visat sin bildning
och akademiska takt
bäst, om han ingenting sagt.

Livet blir långt och konsten vill dö
när friheten sitter i bur.
Sångaren sjunger när vakten bär spö
varken i moll eller dur.
Nordiska fåglar i boja
läskar sig tyst ur sin skål.
Bara en tam papegoja
härmar med klanglöst vrål
väktarnas tungomål.

För att det hela ska sluta väl,
sätter jag (inte av tvång,
utan fastmer av försiktighetsskäl)
munkavle själv för min sång.
Låt med sordin oss veva
verspositivet i år;
huvudsak är att det går.
Konsten att överleva,
konsten att läka sår —
bröder, den konsten är vår!

Oavsett tolkningen är det ett vittnesbörd om den frihetsförkvävande tid då prologen skrevs. Att BLM på sina vackra litterära sidor inte har så mycket mer att säga om den förhärjande branden i Europa är också det ett talande tecken.

 

Read Full Post »

Medaljfest?

Jag läser en rubrik i Dagens Nyheter denna morgon: ”Nu väntar Sverige på guldet”. Det är uppenbarligen skidåkaren Johan Olsson som ska se till att Sverige får en efterlängtad topplacering.

Eftersom jag är rätt upptagen av annat de närmaste dagarna kommer jag inte att hinna kommentera eventuella segrar. Jag vill bara som en tidig hyllning till de aktuella medaljörerna återge några verser ur dikten Sång till folkhemmet av den poetiska signaturen A:lfr-d V:stl-nd. Jag hämtar den ur Grönköpings Veckoblads årsbok för 1994 som jag köpte på loppis härom veckan:

Jag hyllar Din Fana med gyllene kryss
som 1:an å tusende stänger!
Där fladdrar den stolt, se’n den hissades nyss
och nådde jag upp, väl jag tryckte en kyss
å fållen, hur högt den än hänger!

Och fore jag vill någon helt annanstans,
där flaggan var galen till färgen,
jag glömde dock aldrig, att Blågult fanns
som skänkte åt fantyget ädlare glans
med djupare trådar i märgen!

Ja, hade en oturlig moder mig fött
till utlänning, bosatt långt borta,
där främmande ord å min tunga jag strött
– om Blågula kraftord en gång jag fått mött,
så komme de andra till korta!

Låt medaljregnet komma! Och må  den svenska flaggan vaja mest över prispallarna i Sotji!

Read Full Post »

Midsommartablåer

Jag läser August Strindbergs Midsommar, enligt författaren ”ett allvarligt lustspel i sex tablåer”. Pjäsen hade  urpremiär på Svenska Teatern 1901.

Den första tablån i detta lättsamma teaterstycke med en allvarlig underton har rubriken ”Vid Mälarstrand”. Så här några kilometer från sagda strand känns den inledande scenbeskrivningen som en vacker tavla i nationalromantisk anda eller som en tryckt sommarbonad från det förra sekelskiftet:

Till höger i förgrunden synes framsidan av Trädgårdsmästarens byggnad: ett gult trähus med vita fönsterbågar, gröna luckor, duvslag på taket; bikupor framför huset; därbakom drivbänkar och växthus etc.; framför huset leder allmän väg ner till ångbåtsbryggan, vars landfäste synes, med bänken, flaggstången med brevlådan; här står ett mycket gammalt pilträd och en ekstock är uppdragen under trädet; mellangrunden utgöres av strandudde med stenar och alar. Därovanför synes det övre av herrgårdsbyggnaden i 1600-talets stil med ett litet klocktorn på taket. Byggnaden är alldeles vit med svart plåttak.

Fonden Mälarfjärd med klar, molnfri blå sommarluft. I fjärran gröna öar, holmar och låga land. Herrgårdens badhus skjuter fram och är vitmålat. Framför Trädgårdsmästarens byggnad är en stor öppen förstukvist med bänkar. På gårdsplanen bord och bänkar.

I den sjätte tablån förflyttas vi till Skansen. Strindberg beskriver scenen så här: ”Till vänster renberget med lappkåtor, lappar och renar; runstenar; Offerholmen med svanor i dammen; Håsjöstapeln; Fatburen. I fonden på kullen Gustav Vasas byst klädd med rosor. Nedanför en stor majstång.”

Skansen: ”svanor i dammen”

Ivar och Luise träder in och Luise säger milt:

Ser du, hit gå vi ungdom, när vi vilja skåda vårt stora sköna land i sammandrag och känna oss hemma! Och vet du en sak till: här få vi på samma gång se utlandet, ty hit komma alla utländingar och lära oss både att tycka om vårt land och erinra oss, att vi också äro utländingar.

Visst har Strindberg rätt: Inför vår Herre är vi alla utlänningar. En djup sanning att tänka på också i denna ljuva sommartid.

Glad Midsommar!

Read Full Post »

Notiser från Moskva

Jag är tillbaka från resan till Moskva och här kommer några notiser:

Klockringning i Kreml

När vi står mellan de äldsta katedralerna i Kreml börjar det höga klocktornets alla 22 klockor att ringa. Närmare ett hundratal av Moskvas  präster och biskopar står i röda skrudar i dubbla led under den mäktiga ljudkulissen. Något särskilt är med andra ord på gång. Det visar sig vara patriarken Theophilos III av Jerusalem som är på besök i Ryssland och efter en stund kommer han ut ur en av byggnaderna tillsammans med Moskvas patriark Kirill.

Det är förstås ett möte främst mellan två kyrkoledare men (om man nu ska vara kremlolog) inte helt utan politisk betydelse eftersom Theophilos bär titeln ”patriark av den heliga staden Jerusalem och hela Palestina”. Hans närvaro är en påminnelse om de gamla ryska intressena i Mellanöstern i allmänhet och Syrien/Palestina i synnerhet, en traditionell utrikespolitik med religiösa förtecken som inte minst aktualiserats i samband med det pågående inbördeskriget i Syrien.

Inte helt oväntat blev därför de båda patriarkerna i måndags mottagna av Vladimir Putin i hans sommarresidens i Sochi, samma plats där den ryske presidenten för bara två veckor sedan tog emot Israels premiärminister Netanyahu för diskussioner om Syrien.

Men vid högtidligheten i Kreml var det förstås de kyrkliga aspekterna som dominerade. Plus det faktum att man uppmärksammade 1025-årsjubiléet av Rysslands kristnande och dessutom firade en minnesdag för slavernas apostlar Kyrillos och Methodios.

När jag stod där under klockringningen och såg den högtidliga processionen av präster och hierarker undrade jag om möjligen Stalin vände sig i sin grav, bara några hundra meter från de medeltida katedralerna.

Tretjakovgalleriet

Det är en fantastisk känsla att gå igenom Tretjakovgalleriets salar och betrakta all den ryska konst som man sett i böcker och tidskrifter genom åren. Nu har jag stått framför det mest kända porträttet av Dostojevskij, målat av Vasilij Perov 1872. F. Mollers berömda porträtt av Gogol har jag också sett. Plus alla de landskapsmålningar av Sjisjkin, Levitan med flera som jag ibland klippt delar ur som sidhuvud för den här bloggen.

Jag stannade lite extra inför en av mina ryska favoritmålningar: Valentin Serovs ”Flicka med persikor”, ett porträtt av Vera Mamontova från 1887. (Ett par dagar senare fick jag dessutom se just det hus där den här tavlan målades, en herrgårdsbyggnad ägd av hennes far Savva Mamontov, industriman, mecenat och grundare av konstnärskolonin Abramtsevo några mil norr om Moskva).

Tretjakovgalleriets salar med gamla ryska ikoner blev också ett första led i de samlingar av Rysslands kyrkliga konst som jag senare kom att besöka. Här finns ju några av världens mest reproducerade målningar med kristna motiv: Andrej Rubljovs framställning av den s.k. gammaltestamentliga Treenigheten och den lika välkända Guds Moder av Vladimir. Den sistnämnda finns utställd i en kyrka som hör till muséet och den första i den sal som presenterar en rad fantastiska ikoner av Rubljov och andra kända eller okända målare från 13- och 1400-talet.

Två andra muséer är ett måste på programmet för den som är intresserad av just Rysslands traditionella kyrkliga konst. Dels det statliga museum som är inrymt i det gamla Andronikov-klostret, dels det nya privata museum som öppnades häromåret. När man varit på dessa ställen förstår man den entusiasm för färger och linjespel som Albert Engström på sin tid uttryckte och som jag citerade i ett föregående blogginlägg.

Lite stadsvandring

Det står blommor framför statyn av Karl Marx på Revolutionstorget. Han blickar mot den nyrenoverade Bolsjojteatern där det mesta verkar vara utsålt (till höga priser) månader i förväg. På ena sidan torget ligger det klassiska Hotel Metropol, väl värt en cappuccino även om den kostar 60 kronor. Men då får man levande pianomusik av klassiska kompositörer på köpet, åtminstone kvällstid när vi var där. Dessutom kan man samtidigt meditativt betrakta den jugendinspirerad inredning som omger alla de nyrika ryssar som rör sig i lobbyn.

Från Revolutionstorget är det bara någon hållplats på den snabba tunnelbanan till Stationen Majakovskaja och om man sedan promenerar lite vidare och svänger in på gatan Malaja Bronnaja så kommer man till Patriarkdammarna.

De som har läst Michail Bulgakovs roman Mästaren och Margarita känner igen scenen även om den i övrigt förträffliga svenska översättaren Lars Erik Blomqvist av någon anledning valt namnet Biskopsdammarna på den lilla parksjö som omges av lindalléer. Vi vandrar ju där en majkväll och det är också tidpunkten för romanens berömda öppningsscen där de två huvudpersonerna rusar fram till en kiosk för öl och mineralvatten som dessvärre visar sig ha slut på såväl den ena som den andra drycken. Så här står det i boken:

Här bör man nu lägga märke till en egendomlig omständighet, den första denna fruktansvärda majkväll. Inte bara kring kiosken var det helt folktomt. I hela allén som löpte parallellt med Malaja Bronnaja syntes inte en enda människa. Nu när man knappast kunde andas längre, när solen gjort Moskva glödhett och rullat iväg någonstans bortom Sadovojringen i en torr dimma, så kom ändå ingen in under lindarna, ingen satte sig ner på en bänk, allén var tom.

Förbud att tala med okända – romaninspirerad skylt

Fast när vi gick där i allén var det inte alls folktomt. Ett antal älskande par satt och utbytte förtroligheter.  I stället för vattenkiosken uppsökte vi det charmiga Café Margarita där man kunde få såväl öl som mineralvatten, därtill rödbetssoppa, vodka och andra ryska specialiteter. Tre unga flickor spelade virtuost allt från Abba till ryska folksånger, ett norskt sällskap firade en femtioårsdag och ett par herrar från ryska Karelen försökte prata finska med en av våra vänner.

Dock var det omöjligt att beställa den efterrätt som på matsedeln hette Margarita och i stället erbjöds vi en drink med samma namn. Matsedlar som lovar mer än vad de håller visade sig vara ett genomgående drag på Moskvas restauranger men det kan man nog i allmänhet leva med.

Jag återkommer kanske framöver med en del andra intryck från den ryska huvudstaden med omgivningar.

Read Full Post »

En tidnings förvandlingar

När vi 1996 flyttade till Södertälje kunde man hos fru Björk på Vattenverket köpa flaskor med lokalt producerat mineralvatten. Det kom från stadens förträffliga källor och var filtrerat genom sandiga åsar, därefter buteljerat med en lätt tillsats av kolsyra. På etiketten kunde man läsa följande vers:

Vattnet ifrån Södertälje
med djupaste vördnad vi svälje.
Det gives ej bättre i Sveriges land.
Det är som den ädlaste tår uppå tand.
Som nektar från skottarnas klippiga strand.
Ja, såsom fransosens förlovade vand.
Med ytterlig andakt vi bälge
vattnet ifrån Södertälje”.

De tänkvärda raderna, utmärkta som conversation piece vid bättre middagar, var författade av Caj Lundgren, också känd som en lika produktiv som snillrik dagsverspoet i Svenska Dagbladet under signaturen Kajenn. Han är en av de sällsynta lyriker i vårt land som med suverän lätthet tycks behärska de flesta klassiska versmått.

Idag meddelar Svenska Dagbladet att Kajenn ska sluta som medarbetare i tidningen. Det sker säkert med ålderns rätt (han är född 1931). Samtidigt upphör hans kompanjonskap med tecknaren Niels-Christian Hald – mera känd under artistnamnet ”Fibben” – som kongenialt illustrerat dagsverserna.

Trogna läsare av Svenska Dagbladet kommer att sakna detta radarpar även om de på senare år förvisats till ett litet hörn från det som en gång var en av Svenskans viktigaste profilsidor: Marginalen. Nedläggningen av denna sida för ett antal år sedan måste ses som ett allvarligt publicistiskt misstag, dikterat av ekonomifixerade tidningsmakares bristande känsla för publikt läsvärde. Dagens Nyheter försökte sig på samma operation med Namn och Nytt-sidan men tvingades retirera under trycket från upprörda läsare.

SvD – Quo vadis?

När förändringen i DN på sin tid diskuterades skrev Expressen-veteranen Bo Strömstedt (2004):

”Namn och Nytt”, Dagens Nyheters ”lätta sida”, har i tabloiden förvandlats till ett PS i kulturdelen. Orsaken är tydlig: att den betraktas som en avdelning som lost its prime, haft sin bästa tid.

Det är likadant i Svenska Dagbladet. I Marginalen – som en gång gav namn till och med åt tidningskvarterets restaurang – skymtar ännu Tecknar-Anders, och Marianne Zetterström och Caj Lundgren vägrar dessbättre att sluta skriva. Knappt har Kajenn kommit hem från utdelningen av Karlfeldts-priset förrän han får skynda i väg för att hämta Frödingpriset – men i sin egen tidning ligger han så långt bak och så långt ner att han riskerar att hamna utanför formatet.

Som sagt: när det gäller Kajenn och Fibben kan man hänvisa till den biologiska åldern och till att de medverkat i tidningen i över ett halvt sekel. När det gäller andra förändringar kan man annars möjligen undra om Svenska Dagbladet håller på att förlora sin själ. Många (dock inte jag) ställer sig frågande till avskaffandet av sportredaktionen även om man kommer att ha sportsidor med inköpt material. Andra upprörs över kulturredaktionens storstädning bland frilansmedarbetare. Lars Lönnroth hör till dem som strukits från medarbetarlistan och klagar i senaste numret av Axess över en ”journalistisk” nyordning som får kulturdelen att alltmer  likna traditionella damtidningar med texter om mode, filmstjärnor och liknande. Den leder också till att äldre skribenter med tunga akademiska meriter får ge plats för yngre recensenter:

Vilka följder kommer då detta att få för tidningens prenumeranter? Eftersom unga och hungriga frilansar är billiga i drift, är det kanske på kort sikt möjligt att spara en del pengar och möjligen vinna en och annan ny läsare ur den yngre generation som man hoppas skall uppskatta tidningens nya och mer livsstilsinriktade linje med större tonvikt på mode, inredning, resor, underhållning och bästsäljare. Men samtidigt är det risk för att det bildade borgerskap, som hittills varit trofasta läsare, nu kommer att säga upp prenumerationen. Sannolikheten är också stor för att flertalet yngre läsare av det livsstilsinriktade slaget i fortsättningen kommer att strunta helt i papperstidningar och istället hämta sin information från internet och andra elektroniska medier. Den utvecklingen är redan långt gången.

Jag identifierar mig nog på något plan med det bildade borgerskapet men tror inte att jag kommer att säga upp prenumerationen bara för att en del akademiker med varierande skrivförmåga slutar medverka. På den punkten överskattar nog Lars Lönnroth äldre professorers attraktionskraft.

Däremot hoppas jag att SvD aldrig kommer att säga upp de medarbetare som gör fredagarnas stora korsord. Skulle den olyckan inträffa slutar jag nog som läsare – åtminstone av papperstidningen.

Read Full Post »