Trumpkaos

Nej, vinstdrivna friskolor är inget som amerikaner älskar, inte ens alla republikaner. Nu rapporterar medierna om att Donald Trumps val av utbildningsminister stöter på motstånd på Capitol Hill. Två republikanska senatorer har redan sagt att de ska rösta emot Betsy DeVos och om ytterligare en republikan ansluter sig till den demokratiska gruppen blir hon inte godkänd.

En av de republikaner som tänker rösta emot är Lisa Murkowski, från Alaska. Till New York Times säger hon:

I have serious concerns about a nominee to be secretary of education who has been so involved in one side of the equation, so immersed in the push for vouchers, that she may be unaware of what actually is successful within the public schools, and also what is broken and how to fix them.

Motståndet mot den tilltänkta ministern beror nu inte bara på att hon är en stark anhängare av ett friskolesystem med en skolpeng (ungefär som i den svenska modellen). Hon gjorde också dåligt ifrån sig under utfrågningen den 17 januari där hon visade mycket begränsad förståelse för den lagstiftning som kom till redan 1975 under namnet ”Individuals With Disabilities Education Act” (IDEA) med syfte att stärka undervisningen för handikappade barn och ungdomar.

Betsy DeVos – får hon godkänt?

Ordföranden i det amerikanska lärarförbundet, Randi Weingarten, säger till New York Times:

The more people get to know how ill equipped Betsy DeVos is to strengthen public schools, how disconnected she is from public schools, and how her record has been focused on pursuing for-profit charters and vouchers, and not children, the more the people who believe in the importance of public education are joining to oppose her.

Till kritikerna sällar sig också Eli Broad, liksom Betsy DeVos miljardär men med starkt intresse för de (icke vinstdrivande) ”charter schools” som finns runt om i USA. Han är skeptisk både till hennes okunnighet och hennes förkärlek för den rörliga skolpengen (vouchers). CNN berättar om vad han skrivit till Senatens ledare:

”Before Mrs. DeVos’s hearing, I had serious concerns about her support for unregulated charter schools and vouchers as well as the potential conflicts of interest she might bring to the job,” Broad wrote, adding that after seeing her hearing his concerns were redoubled.

He also called into question DeVos’ willingness to work for equality across the nation’s schools, saying the country needs an education secretary who will defend ”the rights of all students.”

Additionally, Broad took issue with DeVos’ support for allowing some schools to choose whether they want to be gun-free or not. Broad has worked with the gun control advocacy organization Everytown for Gun Safety, and DeVos pointedly defended her openness to guns in the classroom during her confirmation hearing.

Det råder uppenbart en oförutsägbar oreda i amerikansk utrikespolitik där president Trump senast rapporteras ha slängt på luren i ett samtal med Australiens premiärminister och på nytt förolämpat mexikanerna. Nu verkar även utbildningspolitiken vara ett fält för politiskt kaos.

Read Full Post »

Matematik

Sedan 2003 har Vetenskapsakademin i Norge delat ut Abelpriset, en belöning ”for fremragende matematisk arbeid”, ett slags nobelpris inom ett viktigt vetenskapligt fält som inte täcks av de vanliga prisen. Det är uppkallat efter den store norske matematikern Niels Henrik Abel, som dog 1829, bara 26 år gammal. Trots sina unga år och tidiga död hann han göra viktiga pionjärinsatser på matematikens område.

I ekonomiska termer är det inget dåligt pris, i år utgår det med 6 miljoner norska kronor. En svensk har genom året fått denna förnäma utmärkelse. Det var Lennart Carleson som 2006 belönades för bland annat sina djupgående och nyskapande bidrag till harmonisk analys. Det låter sympatiskt även för den som inte riktigt förstår vad det handlar om.

I övrigt är pristagarna spridda över många nationaliteter även om flera av dem, t. ex ryssen Yakov G. Sinai delar sin tid mellan Moskva och Princeton och en annan ryss, Mikhail L. Gromov, numera finns vid Institut des Hautes Études Scientifiques i Frankrike. Den sistnämnde belönades för sina ”revolutionerande bidrag till geometrin”. Ett av hans teorem uttrycks för övrigt så här i en norsk förklarande text: ”En endelig-generert gruppe G har polynomiell vekst hvis og bare hvis den er virtuelt nilpotent.” Begrunda den satsen!

Årets pristagare utsågs häromdagen och det blev Sir Andrew J. Wiles (62) från universitetet i Oxford. Han belönades “for sitt oppsiktsvekkende bevis på Fermats siste teorem ved hjelp av modularitetsformodningen for semistabile elliptiske kurver, noe som innledet en et helt ny æra innen tallteori.”  Det är bara att gratulera!

Niels Henrik Abel på en norsk femhundring

Jag har verkligen stor respekt för matematiker efter att ha träffat några av landets mest framstående forskare på området under min värnpliktstid på FRA. Åtminstone tre av kamraterna på den inledande soldatutbildningens tre månader blev senare professorer. Jag minns att en av dem hade svårt att gå i takt när vi skulle paradera för översten vid Upplands signalregemente men kamraten hade blivit docent redan vid 22 års ålder så det var verkligen inget fel på hans förmåga att räkna.

Hur stor kalkylförmåga behöver man annars som en vanlig medborgare bortom den matematisk/naturvetenskapliga sfären? Jag läste just en artikel i The Guardian där en av mina favoritskribenter, Simon Jenkins, reflekterar kring saken. Hans utgångspunkt är de ständiga klagomålen på att elever presterar allt sämre i matematikämnet. Det tycks vara en generell trend i många västländer. Och nu ropar alla på mer och bättre matematikundervisning. Men Jenkins tillhör tvivlarna:

The reactionaries have turned to maths as the talisman of educational success. It is in maths that we must beat the Chinese, the Singaporeans and the Finns. Pisa league tables of “top nations” are pored over. Maths teachers are paid more, have their loans written off, are entered for global prizes. No one dares mention the calculator.

Any league table that has China at the top, Britain at 26th and America at 36th tells me something more important than merely who is good at maths. If the US and Britain – among the most vigorous economies and most successful at science – are so bad at maths, it suggests their young people are applying themselves to something more useful. Chinese students are rushing to British and US universities to join them.

Charge the maths lobby with the uselessness of its subject and the answer is a mix of chauvinism and vacuity. Maths must be taught if we are to beat the Chinese (at maths). Or it falls back on primitivism, that maths “trains the mind”. So does learning the Qur’an and reciting Latin verbs.

Han tror sig veta varför man så ofta koncentrerar sig på just matteämnet i både nationell och internationell skoldebatt: ”The reason is depressingly clear. Maths is merely an easy subject to measure, nationally and internationally. It thus facilitates the bureaucratic craving for targetry and control.”

Jag vet inte om Jenkins har rätt. Fast det är klart att man glömmer mycket av den skolundervisning som man inte har regelbunden användning för. Jag lärde mig en gång att derivera men minns nu inte hur man gör. En enkel andragradsekvation kan jag väl fortfarande klara men det har jag sällan praktisk nytta av.

Jag följer då och då matteämnets utveckling i skolan genom att coacha barnbarn i ämnet. De förvånas när jag snabbt rabblar sjuans tabell ända till 12 x 7. Varför slutar du inte tabellen vid 10 x 7, undrar de. Jag inser då att 50-talets multiplikationsinlärning fortfarande byggde på att man skulle kunna kalkylera i dussintermer. Det behovet finns inte längre. De matematiska konstanterna må vara permanenta men den tillämpade aritmetiken ändrar sig efter samhällets behov.

Read Full Post »

Typiskt!

Jag antar att jag inte är ensam om att ha hört repliken denna vecka: ”Typiskt att det ska bli sol och vackert väder först när skolan ska börja”. Yttrandet är lite klichéartat men jag kan inte låta bli att känna en viss empati med de besvikna även om det för en pensionär inte spelar så stor roll när regn och solsken råkar infalla.

Själv skulle jag kunna säga: ”Är det inte typiskt att hustrun rest bort några dagar så att jag står ensam med vattningsansvaret i trädgården när solen plötsligt suger vattnet ur jorden”. Fram till i förra veckan har ju växtligheten denna sommar skött sig själv med strålande resultat tack vare en bra blandning av regn och uppehållsväder. Vattenspridaren har haft den lugnaste säsongen i mannaminne.

Borde sommarlovet flyttas för att anpassas till detta typiska vädermönster? Förra året gjorde Finlands näringsminister Jan Vapaavuori ett djärvt politiskt utspel när han föreslog att man borde flytta skolornas sommarlov tre veckor framåt, så att det börjar vid midsommar och slutar den sista augusti. Han motiverade det med att turismen i Finland sysselsätter 200 000 personer och årligen omsätter över 13 miljarder euro. En stor del av intäkterna kommer från europeiska turister som har semester i augusti. Många finländska turismföretag avslutar ändå sin säsong då de finländska skolorna börjar i mitten av augusti. Företagarna och Finland förlorar enligt ministern flera miljarder euro på detta.

I en omröstning på nätet  ville 65 procent flytta fram sommarlovet medan 28 procent var emot och 5 procent förhöll sig neutrala.

När nu lovet ändå är slut är det kanske dags att begrunda vad skolbarnen förväntas prestera under det kommande läsåret. Deras insatser ska ju numera bedömas efter en nationell betygsskala med sex steg där A-E står för godkända resultat och F står för ej godkänt resultat.

Skolverkets pedagogiska bild av dagens betygsskala

Hur många olika betygsreformer har man sett under sitt liv? Jag kan inte räkna dem alla. Men jag tycker att man nästa gång när det blir aktuellt kan fundera över det radikala förslag som för ett par år sedan presenterades av grundrektor L. Hagwald i Grönköping. Jag citerar ur Veckobladet:

Byggstenarna är versaler av de tre bokstäverna  A, B och C.  För personer  med tidigare generationers skolgångserfarenheter kan de förklaras ungefär motsvara  MVG, G och IG resp 5, 3 och 1.Genom finurliga kombinationer av enbart dessa tre bokstäver göres så en femgradig skala inom registret ”godkänd” genom att först tillföra AB mellan A och B, förklarar hr H.

Vi har nu fått de steg som korresponderar mot gamla MVG, VG och G resp 5, 4 och 3. Vidare lägges sedan mellan AB och B till ett steg Ba (”extra godkänd”) samt a (litet a) mellan A och AB vilket bör utläsas ”nästan MVG”.

För att något nyansera betygsskalan också på den icke-godkända sidan införs BC mellan B och C för att markera ett ”IG” som torde kunna repareras under sommarlovet medan C står för ett ”IG” som kräver helt andra tag (gå om klassen).

Därmed uppnås en sjugradig betygsskala som i sin kontext (skolan) bör uppfylla varje krav på nyansering och rättvisa inom klassen, framhåller hr H.

Med sju steg skulle det alltså bli en mer förfinad gradering än den nu gällande. Dessutom lanserade rektor Hagwald möjligheten att man genom tillägg av plus eller minus efter alla stegen kunde göra betygssättningen ännu mer noggrann och näst intill maximalt rättvisande.

Har vi sett någon ansvarig politiker som hittills brytt sig om detta smått revolutionerande förslag? Såväl Björklund som Fridolin har ignorerat det. Typiskt!

Read Full Post »

Regeringsskiftet

Jag har varit upptagen av annat under den senaste veckan men måste förstås – helt oombedd – ge några kommentarer till det politiska läget.

Regeringsförklaringen gillade jag i mångt och mycket. Uppståndelsen kring ett framtida erkännande av Palestina var väntad. Den sedvanliga proisraeliska assistanskåren har förstås ryckt ut. Men som alltid när det gäller internationellt erkännande av stater och självständighet är det svårt att haka sig fast vid några entydiga principer. Flera EU-länder erkänner som bekant inte Kosovo av rädsla för egen separatism. Man skulle också med fog kunna hävda att just det landet inte har full kontroll över sitt territorium (tänk på Mitrovica-enklaven). Det hade inte heller Kroatien när det erkändes av många i omvärlden 1992. Erkännandet av Palestina får väl ses som en protest mot att just denna nation förvägrats all meningsfull kontroll över något territorium genom den rådande bosättarideologin.

Utrikespolitik är, som vi ju vet, ofta principlös men symbolhandlingar kan vara viktiga. Särskilt om det handlar om ett slags bekräftande av FN:s delningsbeslut från 1947.

Att Urban Ahlin hindrades att bli utrikesminister och i stället fick posten som talman var också en viktig symbolhandling som kommer att tjäna vårt land väl. Tillsammans med Margot Wallströms konstaterande av att USA inte bestämmer över vår utrikespolitik markerar det en återgång till en mer traditionell svensk linje för socialdemokratin. Man får bara hoppas att den nya ministern, till skillnad från sin företrädare, inte skickar ut ett twittermeddelande varje gång hennes flygplan lyfter från marken.

Rosenbad – nu ny regim

Om kulturminister Alice Bah Kuhnke blir bra eller dålig vågar jag inte ha någon uppfattning om. Låt henne få visa sina politiska talanger först. Någon tidning lyckades göra en rubrik av att den nya högskoleministern Helene Hellmark Knutsson saknar en full akademisk examen. Det bekymrar mig inte så mycket. Per Unckel hade, såvitt jag minns, inte heller någon examen men vad man än tycker om hans friskoleentusiasm så var han var ingen dålig främjare av högre utbildning och forskning.

Förr i tiden handlade uppdraget som ecklesiastikminister om ansvar för såväl kyrka som utbildning, forskning och kultur. Mellan 1951 och 1957 hade bondeförbundaren Ivar Persson i Skabersjö denna uppgift. Han har inte gått till historien som någon betydelsefull reformator av högre utbildning och forskning.  Jag minns att min gamle chef, universitetskansler Hans Löwbeer, en gång karakteriserade det magra utfallet för högskolesektorn i en proposition på 70-talet med orden ”en typisk Skabersjö-budget”.

Perssons insatser som kulturminister är det väl inte heller någon som minns. Hans kultursyn sammanfattas så här av Svenskt biografiskt lexikon:

Han slog vakt om den gamla allmogekulturen och kände oro för de negativa effekter som den pågående urbaniseringen kunde medföra: en utveckling mot ytlig materialism och nivellering av lokala särdrag och en lockelse att se livet i storstäderna som en ”dagdrömmeriets lyxtillvaro”, Särskilt negativ var han till filmen, en ”verklighetsförfalskare av stora mått”. Som motvikter såg P bl a traditionellt kristen fostran och gammaldags familjesammanhållning — något som han förknippade med ”bondens kulturansvar”.

Det där är ju idéer som andra politiska krafter numera tagit hand om. Han hade inte platsat i en regering idag. Vad den gamle bondeförbundaren skulle ha sagt om dagens dagdrömmande Stureplanscenter kan man för övrigt bara spekulera kring.

Read Full Post »

Erasmus

I början på 90-talet var jag chef för den internationella avdelningen vid den myndighet som då gick under namnet Verket för högskoleservice. En av avdelningens viktigaste uppgifter var att fungera som svenskt huvudkontor för de europeiska utbytesprogram som hette Erasmus, Commett och Tempus. Sverige var då ännu inte medlem av EU men vi hade liksom en del andra EFTA-länder köpt in oss i dessa program.

Det var intressant att följa de första svenska studenter som gav sig ut för en period vid ett europeiskt universitet. Lika intressant var det att möta de europeiska studenter som kom till Sverige. De här åren ville ju alla med schlagerns ord ”leva i Europa” och många internationella band knöts, inte bara mellan studenter utan också mellan de lärare och administratörer som skulle se till att utbytet fungerande. Det gynnade verkligen den svenska resenäringen.

Själv var jag under några år på 90-talet en flitig gäst i Bryssel och jag bodde då ofta på Hotel Metropole eftersom vi hade något slags specialpris där. Det var (och är förmodligen fortfarande) ett utmärkt hotell i en Art noveau-stil som gör att det då och då dyker upp i en del tv-serier, t ex när den snillrike detektiven Hercule Poirot någon gång har anledning att besöka sitt hemland. På terrassen utanför hotellet brukade man ofta stöta på en eller annan utländsk kollega som skulle vara med när någon från EU-kommissionen drog igång sin monolog vid sammanträdet nästa morgon. Jag minns under ett sådant möte hur en av tjänstemännen – en hyperverbal italienare – avbröts i sin långa oration av en irriterad euroskeptisk brittisk professor som spetsigt undrade: ”Is this a real meeting or is it the chairman’s press conference”.

Nu har EU-kommission i Bryssel gjort en utvärdering av Erasmus, ett program som startades 1987 och som alltså, i delvis förändrad form, har pågått i ett drygt kvartssekel. I sin Erasmus Impact study konstaterar man (föga oväntat) att det är en fördel på arbetsmarknaden att ha studerat utomlands. Mer överraskande är kanske något annat som studien pekar på:

Former Erasmus students are also more likely to have transnational relationships: 33% of former Erasmus students have a partner of a different nationality, compared with 13% of those who stay home during their studies; 27% of Erasmus students meet their long-term partner while on Erasmus. On this basis, the Commission estimates that around one million babies are likely to have been born to Erasmus couples since 1987.

Vilken häpnadsväckande Erasmus-effekt: en miljon europeiska barn som har programmet att tacka för sin tillkomst. Siffran verkar hög och är knappast statistiskt säkerställd. Kanske är den ändå inte orimlig.

Själv kan jag i alla fall peka på två konkreta exempel. Min son Mathias var Erasmus-student i Amsterdam. Där mötte han Tiina Laitila från Finland. Nu är de gifta och deras två barn får väl anses ingå i statistiken. De bor i Sverige och mina barnbarn är helt tvåspråkiga eftersom de går i den förträffliga Sverigefinska skolan.

Av alla EU:s initiativ och program får nog Erasmus anses vara ett av de mest lyckade.

 

Read Full Post »

PISA-rapporten

Det var förstås väntat. Alla skyller på alla när den nya PISA-rapporten tidigare idag presenterades, den som visar att det går kraftigt bakåt för Sverige i de internationella jämförelserna över 15-åringars resultat när det gäller läsförståelse, matematik och naturvetenskap.

Jag kan ju börja med att citera några rader som jag själv skrivit som inledning till en kommentar i Aftonbladet:

Man kan ljuga med statistik och tabeller men man kan inte ljuga hur mycket som helst. Med sin begränsning till tre ämnesområden säger OECD:s uppmärksammade PISA-undersökningar inte allt om ett lands skolsystem men de ger i alla fall klara indikationer om något gått alldeles snett.

Tyskland fick sin PISA-chock 2001 och nu är Sverige drabbat. Våra resultat sjunker katastrofalt. Inget av de andra OECD-länderna i PISA 2012 har en lika stor försämring som Sverige. Från att ha presterat över OECD-genomsnittet 2000 ligger resultaten nu långt under medelvärdet på alla tre områdena.

När det gäller läsförståelse är det bara tre OECD-länder – Slovakien, Chile och Mexiko – som har sämre resultat. I naturvetenskap är det bara sex OECD-länder som presterar sämre än Sverige. Inga utländska skolpolitiska studiedelegationer lär beställa biljetter hit. Estland och Finland fortsätter att vara populärare resmål.

Vår kräftgång i tabellerna har börjat användas som tillhyggen i internationell debatt. En kommentator i The Guardian skrev häromdagen (med udden riktad mot den brittiske utbildningsministern Hove):

Indeed, the Pisa results provide little support for Gove’s ideas… Finland, the most consistent high performer, has the least selective, most comprehensive system in the world, and it has no inspectors, no exams before 18 and a national curriculum that is confined to broad outlines. Sweden really has gone ”down, down, down” since it introduced the free schools that Gove has imitated. The US, with its charter schools also a model for Gove’s free schools, does no better and, in mathematics, it does much worse than England.

Att det går dåligt för USA är möjligen en liten tröst men de ligger ändå två pinnhål över oss i de sammanvägda tabellerna. Och ”Putins Ryssland” (som det heter numera) ligger fyra positioner över vår.

I och för sig är jag skeptisk mot alla ligatabeller på utbildningens område, de må gälla högskola eller utbildningssystemets grundnivå. Men det är klart att de säger något även om man tycker att skolan är så mycket mer än tre ämnen och även om man vet att de högpresterande asiaterna missar så många andra dimensioner i sin fostran av den yngre generationen.

Svensk utbildningspolitik – ett lutande torn?

De mest besinningsfulla kommentarerna till den här studien kommer kanske från Tyskland, ett land som faktiskt klättrat i tabellerna under senare år.  Die Zeit har en artikel som rubriceras Bitte weniger Pisa aber mehr gute Lehrer. Alltså mindre tester och mer goda lärare. Och i Süddeutsche Zeitung har kulturchefen Thomas Steinfeld skrivit en kritisk betraktelse med titeln Moderner Aberglaube där han ifrågasätter den politiska vidskepelse som bygger på resultat i tre ämnen men glömmer skolans viktiga och bredare utbildningsuppdrag.

Nu försöker som sagt de politiska lägren i Sverige att skylla på varandra. Men man ska komma ihåg att det är tjugo år av illa genomtänkta reformer som lett till dagens resultat: kommunalisering, ett extremt friskolesystem, överreglering och en bristande tillit till lärarnas professionalitet. Här har både borgerliga och socialdemokratiska regeringar dragit sina strån till stacken. Så även Miljöpartiet som till och med sett sig föranlåten att be om ursäkt för sin tidigare friskoleentusiasm.

Själv skulle jag vilja se en politisk samling över alla partigränser. Men kanske har det gått för mycket prestige i skolpolitiken för att vi ska kunna få se ett nationellt krisprogram kring en av de viktigaste kulturfrågorna.

Read Full Post »

Doktorshattarna

Nu är det bråk om ett hedersdoktorat igen. Stora delar av Karlstads universitet är i uppror mot beslutet att utse den norske miljardären Olav Thon till hedersdoktor där. Promotionen äger rum i morgon (25 okt) och många akademiker kommer tydligen att bojkotta ceremonin. Den något excentriske norske företagaren är kontroversiell därför att han i somras i en helsidesannons i Aftenposten förklarade att han stöder Fremskrittspartiet, bland annat med motiveringen att de kan driva den politiska utvecklingen i Norge mer åt höger: «Et sterkt Fremskrittsparti gjør det lettere for Høyre å føre høyrepolitikk».

Saken har länge debatterats i Karlstad, särskilt i Värmlands Folkblads spalter. En av de främsta kritikerna har varit professor emeritus Henry Cöster:

Ett problem har nu uppstått, då en av årets utsedda mottagare, Olav Thon, visar sig vara en aktiv supporter för raka motsatsen till det som universitetet officiellt – dess lärare, doktorer och studenter – ser som hedervärt. Heder kan visserligen graderas men kan inte vara vad som helst. Är heder bara en engagerad åsikt bland andra töms termen på innehåll, ungefär som i uttrycket ”hedersmord”.

Det finns en klar gräns när heder inte längre föreligger. Töms heder på meningsfull tydlighet blir hedersdoktorat ett hån. Den politik som universitetsvärlden gemensamt idag ser som en historisk, skrämmande oanständighet och som man uppfattar som uttryck för en främlingsfientlig högerextrem populism, möter nu många på universitetet i Karlstad i den föreslagne hedersdoktorns politiska agerande.

Det gör att det nu aviserade hedersdoktoratet uppfattas som vanhedrande för universitetet.

Olav Thon – byter mössa mot hatt

Historien har idag uppmärksammats i en stor artikel av Maciej Zaremba i Dagens Nyheter. Han kopplar beslutet till en förändrad universitetskultur där rektor blir en verkställande direktör och där politiker gärna vill göra universiteten till företag. Han hävdar också att det normalt sett alltid varit fakulteter och inte rektor eller någon annan överhet som fattar besluten om hedersdoktorat.

Det senare är kanske en sanning med modifikation. Historiskt finns ju exempel på tillfällen där fakulteters beslut överprövats. Beryktat är det fall där Vilhelm Moberg 1958 föreslogs till hedersdoktor av den humanistiska fakulteten i Lund men där universitetskansler Arthur Thomson genom sitt veto satte stopp för utmärkelsen. Fast Moberg tog i och för sig saken med ro:

Akademiska grader är ingen mätare på någons omdöme och kunskaper. Vilket jag ju heller aldrig ett ögonblick har trott sedan jag var barn och trodde på katekesen.

Så sant som det är sagt. Hur många hedersdoktorer har inte kreerats med utgångspunkt i makt, social ställning eller pengar snarare är vetenskaplig förtjänst? Karlstad vill (om man nu vill vara krass) naturligtvis komma år gränshandlaren Thons miljarder. När Bill Gates blev promoverad av Karolinska institutet kan man möjligen misstänka samma sak.

Från kungahuset är knappast några stora penningbelopp att vänta. Ändå har drottning Silvia promoverats till hedersdoktor vid universiteten i Linköping, Göteborg och Åbo, liksom vid Karolinska institutet. Och hennes make har minsann fått doktorshattar vid Sverige Lantbruksuniversitet, Kungliga Tekniska högskolan, Handelshögskolan i Stockholm och Åbo Akademi. Till det kan läggas att han redan vid födseln utnämndes till hedersvargunge inom scoutrörelsen.

Så nog finns det en hederskultur också här i landet.

Read Full Post »

Skolavslutningar

Nu har jag varit på sammanlagt fyra skolavslutningar för olika barnbarn. Två har hållits i kyrka. Två på skolgårdar. Tre gånger har jag lyssnat till Idas sommarvisa och fyra gånger sjungit Den blomstertid nu kommer… Den senare sjöng jag i och för sig en av gångerna i den finska versionen: Jo joutui armas aika, ja suvi suloinen… Det var när den tvåspråkiga sverigefinska skolan i Kista firade läsårsslutet i Finska kyrkan på Slottsbacken i Stockholm.

Där var det ungefär som i min barndom: doft av blommor, mycket sång, tal av lärare och en präst som knöt ihop Jesu tid med vår egen. Fast när Jesus levde fanns det förstås inga fotograferande och filmande föräldrar. Inte ett kameraöga blundade när de välartade barnen uppträdde med sång och instrumentalmusik. Det blev material för åtskilliga facebooksidor och familjealbum (om nu sådana fortfarande finns). Och efteråt var det kaffe, saft och bullar med utsikt över kungliga slottet.

I Södertälje i morse var det förstås också multikulturellt. Men här började de två högtidligheter jag bevistade med nationalsången. Förskolan och lågstadiet kom intågande med svenska flaggor på skolgården under det första firandet.  Lite senare på förmiddagen var mellanstadiet samlat i kyrkan och där blev upptakten efter Du gamla du fria en högstämd sommardikt av Pär Lagerkvist. Prästen lyste dock med sin frånvaro men också här påminde psalmsången alla barn och föräldrar om ”Guds godhets rikedom”. Femteklassarna sjöng en modern gospelartad sång med rätt mycket halleluja på slutet. Så visst fanns det religiösa anslaget där, dock i en mild form som säkert ingen tog anstöt av.

Jag antar för övrigt att många moderna barn följer ungefär den kunskapsteoretiska kompromiss som ett av våra barnbarn för några år sedan formulerade i satsen: ”Regnet kommer från Gud men det är tyngdlagen som gör att det faller ned”.

Kyrkan i Södertälje – plats för skolavslutning

Skolavslutning var det väl också i de JB-skolor som till hösten ska byta ägare eller läggas ned. Jag bloggade ju lite om den aburda friskolemarknaden för några veckor sedan och den har verkligen inte blivit mindre absurd sedan dess. Idag kan man i Aftonbladet läsa om hur JB:s vd Anders Hultin firar händelserna. För att citera den politiska kommentatorn Lena Mellin:

Det är den första större friskolekoncernen som går i konkurs och man skulle kunna tänka sig att ledningen klädde sig säck och aska och djupt beklagade det inträffade.

Men det gör inte vd Anders Hultin. Mitt under nedläggningen lade han i stället upp en bild på en öppnad presentflaska vin värd nästan 800 kronor på Facebook. Bilden ackompanjerades av orden ”Because I´m worth it” (för att jag är värd det).

Jag skrev själv för ett par veckor sedan i Aftonbladet om den andra stora friskolekoncernen AcadeMedia, ägt av ett riskkapitalbolag med säte på skatteparadiset Guernsey. Där har vd:n lön, bonus och pensionsavsättningar till ett värde av 5 miljoner, såvitt man förstår finaniserat av kommunala skolpengar. Styrelseledamöterna har 150.000 om året för sitt tänkande men de behöver ändå en rådgivande apparat omkring sig:

I företagets Advisory Board sitter Annika Nordgren Christensen, en gång parlamentariker för Miljöpartiet. Där sitter också Widar Andersson, socialdemokratisk expolitiker och friskoleentusiast. Som stöd för opinionsbildningen har man plockat in Anders Jonsson, presschef på Saco. (Är de Saco-anslutna lärarna underrättade?).

Som överrock till dessa tre professionella påverkare har man märkligt nog också rekryterat vad som på hemsidan kallas ”Rådgivare till Advisory board”. Det är den välkände ”socialdemokratiske” proffstyckaren Stig-Björn Ljunggren.

Är det inte lite märkligt med ett företag inom skolindustrin som inte har en enda skolexpert, pedagog eller erfaren lärare bland sina officiella rådgivare. Uppenbart är det politiska påtryckare som man söker hjälp hos när det gäller att utforma mål och strategier.

Inför nästa års skolavslutningar hoppas jag att vi har fått igång en ordentlig diskussion om den extrema svenska varianten av friskolefinansiering. Då är det dessutom bara ett par månader kvar till valet. Inför det måste hela skolfrågan få en absolut central plats i den politiska debatten.

PS – Uppdatering

Läs en artikel i Svenska Dagbladet (15 juni) av Bo Jansson, ordförande i Lärarnas Riksförbund. Det är en svidande vidräkning med JB-koncernens skamlösa hantering av lärare och elever i samband med den aktuella konkursen.

PS 2

Läs också Anna Dahlbergs utmärkta ledarkrönika i söndagens Expressen.

Read Full Post »

Den absurda friskolemarknaden

För fem år sedan gjorde jag på uppdrag av Folkuniversitetet en liten utredning om skolor som drevs med vinstintresse i olika länder. Det visade sig rätt snabbt att den svenska modell som utvecklades under 90-talet hade få internationella motsvarigheter. I de flesta länder fanns det visserligen olika friskolesystem men generellt sett rådde förbud för aktiebolag och privata investerare att ta ut skattefinansierad profit inom utbildningssektorn.

Visserligen förekom det redan då en rätt intensiv debatt på en del håll, främst stimulerad av nyliberala ideologer, om vikten av att göra skolsystemen till en marknadsplats där vinstmotivet skulle stimulera konkurrens och förnyelse. Redan i februari 2000 konstaterade Business Week i en artikel att den vinstbaserade skolindustrin stod inför en explosiv tillväxt och man pekade bland annat på ett rätt nyetablerat bolag i branschen: ”By 2005, New York-based Edison Schools alone will be managing 423 schools with 260,000 students, giving it revenues of $1.8 billion, predicts Michael T. Moe, analyst at Merrill Lynch & Co., which helped Edison raise $122 million in an initial public offering last November”.

Hur såg då verkligheten ut när man hunnit fram till år 2005? Jag citerar ur min lilla rapport:

När facit kom för just det året kunde man konstatera att Edison hade hand om 157 skolor, alla under kontrakt från offentlig sektor. Ungefär samtidigt publicerades en bok med stark kritik av just Edison och dess affärskoncept av utbildningsskribenten Kenneth J. Saltman: The Edison Schools: Corporate Schooling and the Assault on Public Education (Routledge, 2005).

Då hade Edisons aktier på New York-börsen sjunkit från 37 dollar till 14 cent, man hade förlorat 354 miljoner dollar under drygt ett decennium och – vad värre var – förlorat sitt rykte som en nyskapande utbildningsentreprenör. Bolaget hotades av konkurs och skolornas bibliotek, datorer och annan utrustning fick plötsligt säljas för att klara kreditorernas krav.

Det låter ju lite som JB Education som i dagarna meddelat att man säljer eller lägger ned alla sina skolor eftersom huvudägarna, ett välmående danskt riskkapitalbolag, inte vill förlora pengar på det man inledningsvis trodde var ett smart sätt att kunna kamma hem offentliga medel.

JB-gymnasiet i Hässleholm – läggs ned (Foto David Castor)

JB Educations VD heter Anders Hultin, en veteran i den vinstbaserade friskolebranschen. Han har under ett antal år varit verksam i England där han försökt påverka brittiska politiker att följa den svenska modellen. I september 2009 skrev han i The Spectator:

For us Swedes, it is gratifying to see David Cameron put our free schools model at the heart of his reform agenda. He has chosen well. In a few short years, the voucher system has transformed education in Sweden and led to the creation of almost a thousand new schools. But the Conservative leader has failed to grasp a key aspect of their success. To flourish, these schools must be allowed to make a profit.

Hultin var en av grundarna av utbildningskoncernen Kunskapsskolan och en ledande ideolog för dess pedagogik. Om den skriver Annika Ström Melin på ledarplats i DN:

Minnet av den eländiga undervisningen i en av de första Kunskapsskolorna gör mig fortfarande upprörd. Lärarna kallades mentorer och 12-åringarna fick lägga upp sitt eget schema. Det fanns inga läroböcker, ingen gymnastik och inga läxor. Barnen lämnades ensamma med sina sterila stenciler och komplicerade instuderingsfrågor. Inte konstigt att skolorna gick med vinst – och att många barn gav upp.

JB Educations utträde från den svenska skolmarknaden välkomnas av många. En ledarskribent i Eskilstuna-Kuriren kommer inte att sakna stadens JB-gymnasium och påminner om den kritik som tidigare riktats mot koncernens utbildningsfilosofi:

Av 30 gymnasier som avslöjades ha obefintliga eller helt undermåliga skolbibliotek ägdes en tredjedel av ett enda företag, och det var just JB Education.

Detta var alltså inte lokala, isolerade brister. Det var en inställning på koncernledningsnivå, något som också avslöjades med pinsam tydlighet i en radiointervju med företagets direktör Anders Hultin.

De problem med vinstbaserade företag i det svenska friskolesystemet som nu blivit alltmer uppenbara ger ammunition också åt de brittiska kritiker (inte minst Liberaldemokraterna) som kämpat emot den konservativa koalitionspartnerns lust att kopiera Sveriges skolpolitik. The Independent konstaterar:

Education Secretary Michael Gove has previously indicated that he would like to see private companies allowed to run schools for profit and the Conservatives are considering including such an option in their 2015 manifesto.

However, teaching unions said the Swedish experience demonstrated how inappropriate it is to allow schools to be run for profit.

Christine Blowers, General Secretary of the National Union of Teachers, said: “A private company’s first loyalty is to shareholders, not to pupils or parents. Inevitably, if they decide a school isn’t profitable it will either cut corners or, in the worst case scenario, close it down. This is absolutely not the right way to be running state education.”

Att den svenska friskolekommittén i sitt betänkande nyligen inte vågade ta ställning i vinstfrågan är beklagligt. Men förstår i och för sig att de sex deltagande partierna helst vill begrava problemet fram till valet 2014. Men frågan är om inte de senaste dagarnas händelser gjort att skolpolitiken ändå blir en av de viktigaste frågorna i nästa års valrörelse. Den borde åtminstone bli det.

Read Full Post »

Några pressklipp

Jag vill bara vidarebefordra länkar till några aktuella artiklar kring två teman som jag diskuterat i de senaste inläggen här på bloggen. När det gäller det första temat – skolkrisen – så har det aktualiserats i ett par recensioner av Emma Leijnses uppmärksammade reportagebok Godkänt. I Dagens Nyheter är det Kajsa Ekis Ekman som skrivit om den och i Aftonbladet har jag själv fört pennan.

Svenska Dagbladets skolserie på näringslivssidan har fortsatt och senast är det Lärarnas Riksförbunds ordförande Metta Fjelkner som är intervjuad:

Den utveckling som har skett på gymnasiemarknaden, med allt större koncerner som ibland ägs av riskkapitalbolag och en allt tuffare konkurrens om eleverna med aggressiv marknadsföring, är kanske inte vad man tänkte sig när skolreformen genomfördes, menar Metta Fjelkner. Snarare hade man tänkt sig småskalighet och enskilda skolor som startas av lärare och andra med pedagogiska idéer, tror hon. Men verkligheten blev en annan…

Med tanke på den tydliga skiljelinje mellan vad man hade i åtanke när friskolereformen genomfördes och hur verkligheten ser ut i dag är det enligt Metta Fjelkner hög tid att vi får en ordentlig politisk debatt om skolsystemet.

När det gäller det andra temat – Pussy Riot och diskussionen om straffvärdet för deras aktion – kan man påminna om den jämförelse som Andres Lokko gjorde i Svenska Dagbladet härom dagen Han konstaterade där att det inte bara var ryska domstolar som utdömer hårda straff för politisk opposition. Två av deltagarna i London-kravallerna 2011 fick fyra års fängelse vardera för att ha startat en Facebook-grupp där de på det enda sätt de kände till ville uttrycka missnöje med sin regering.

Brittisk domare (inget samband med texten)

I The Guardian var Simon Jenkins nyss inne på liknande jämförelser apropå de exempellöst hårda domar som utmättes i England efter de s.k. ”urban riots”, ibland för att de åtalade stulit en vattenflaska eller ett par shorts:

Hysterical ministers raced home from holiday to tell judges to send messages. Judges duly ruined the lives of hundreds of young people, at great public expense and to no advantage to their victims. I have no sympathy for these people either, but again the politicised response to crime was disproportionate…

For the British and US governments to get on high horses about Russian sentencing is hypocrisy. America and Britain damned the ”disproportionate” Pussy Riot terms. In America’s case this was from a nation that jails drug offenders for 20, 30 or 40 years, holds terrorism ”suspects” incommunicado indefinitely and imprisons for life even trivial ”three strikes” offenders. Last week alone a US military court declared that reporting the Guantánamo Bay trial of Khalid Sheikh Mohammed would be censored. Any mention of his torture in prison was banned as ”reasonably expected to damage national security”. This has no apparent connection to proportionate punishment or freedom of speech.

Vill man se fler exempel på juridiskt hyckleri kan man ju ta det som nyligen hände i Frankrike. I Marseille avbröt polisen en stillsam demonstration till stöd för Pussy Riot. Fem unga kvinnor togs med tjutande sirener in till polisstationen för förhör eftersom de likt medlemmarna i det ryska punkbandet hade på sig färgglada rånarluvor. Brottsrubriceringen var att de hade uppträtt på allmän plats med täckt ansikte. Den lagstiftning från 2011 som Nicolas Sarkozy drev igenom var ju riktad mot muslimska kvinnors niqab men nu slog den med kraft tillbaka mot fredliga demonstranter.

Påföljden för brottet kan enligt franska medier bli 150 euro i böter eller en kurs i medborgarskapets grunder. Möjligen båda. Vad kursen i medborgarskap lär ut om mänskliga fri- och rättigheter förefaller dock något oklart.

Read Full Post »