Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘Donald Trump’

Nej, vinstdrivna friskolor är inget som amerikaner älskar, inte ens alla republikaner. Nu rapporterar medierna om att Donald Trumps val av utbildningsminister stöter på motstånd på Capitol Hill. Två republikanska senatorer har redan sagt att de ska rösta emot Betsy DeVos och om ytterligare en republikan ansluter sig till den demokratiska gruppen blir hon inte godkänd.

En av de republikaner som tänker rösta emot är Lisa Murkowski, från Alaska. Till New York Times säger hon:

I have serious concerns about a nominee to be secretary of education who has been so involved in one side of the equation, so immersed in the push for vouchers, that she may be unaware of what actually is successful within the public schools, and also what is broken and how to fix them.

Motståndet mot den tilltänkta ministern beror nu inte bara på att hon är en stark anhängare av ett friskolesystem med en skolpeng (ungefär som i den svenska modellen). Hon gjorde också dåligt ifrån sig under utfrågningen den 17 januari där hon visade mycket begränsad förståelse för den lagstiftning som kom till redan 1975 under namnet ”Individuals With Disabilities Education Act” (IDEA) med syfte att stärka undervisningen för handikappade barn och ungdomar.

betsy_devos

Betsy DeVos – får hon godkänt?

Ordföranden i det amerikanska lärarförbundet, Randi Weingarten, säger till New York Times:

The more people get to know how ill equipped Betsy DeVos is to strengthen public schools, how disconnected she is from public schools, and how her record has been focused on pursuing for-profit charters and vouchers, and not children, the more the people who believe in the importance of public education are joining to oppose her.

Till kritikerna sällar sig också Eli Broad, liksom Betsy DeVos miljardär men med starkt intresse för de (icke vinstdrivande) ”charter schools” som finns runt om i USA. Han är skeptisk både till hennes okunnighet och hennes förkärlek för den rörliga skolpengen (vouchers). CNN berättar om vad han skrivit till Senatens ledare:

”Before Mrs. DeVos’s hearing, I had serious concerns about her support for unregulated charter schools and vouchers as well as the potential conflicts of interest she might bring to the job,” Broad wrote, adding that after seeing her hearing his concerns were redoubled.

He also called into question DeVos’ willingness to work for equality across the nation’s schools, saying the country needs an education secretary who will defend ”the rights of all students.”

Additionally, Broad took issue with DeVos’ support for allowing some schools to choose whether they want to be gun-free or not. Broad has worked with the gun control advocacy organization Everytown for Gun Safety, and DeVos pointedly defended her openness to guns in the classroom during her confirmation hearing.

Det råder uppenbart en oförutsägbar oreda i amerikansk utrikespolitik där president Trump senast rapporteras ha slängt på luren i ett samtal med Australiens premiärminister och på nytt förolämpat mexikanerna. Nu verkar även utbildningspolitiken vara ett fält för politiskt kaos.

Read Full Post »

Rubrikerna i veckan har handlat om ”rysskylan” som nu gripit landet och resten av Europa. Det är väl ingen tvekan om att det är Putin personligen som beordrat fram den. Han förefaller ju ha en enorm simultankapacitet och får man tro de utrikespolitiska ”analytikerna” är det ju han som ligger bakom det mesta som är fel här i världen.

Jag skriver inte detta för att försvara Rysslands militära agerande i världen utan mera för att påpeka det enfaldiga i tanken på att en enda person kan sitta och dra i alla trådar. Det är ungefär lika fantasifullt som att jultomten (eller ryska Farbror Frost) klarar av att besöka miljontals hem under ett enda dygn.

1932-_%d0%b1%d0%b8%d0%bb%d0%b8%d0%b1%d0%b8%d0%bd-_%d0%bc%d0%be%d1%80%d0%be%d0%b7%d0%ba%d0%be

Farbror Frost (illustrerad av I. Bilibin)

”Putin avlyssnar dig”, brukar det heta på en annons från någon militär aktivistsajt som oombedd dyker upp om man läser några internationella nyheter på nätet. Kanske finns han i en telefonledning nära dig? Vem som finansierar denna dyrbara annonsering vet jag inte, förmodligen någon stiftelse med aktier i Bofors.

Fast det är klart att Ryssland tjänar på kylan och det europeiska energibehovet när snön just nu faller vid Medelhavet och temperaturen i Thessaloniki sjunkit till -7 grader. Jag läser vad Gazproms chef Aleksej Miller skriver i ett nyårsbudskap på företagets hemsida:

We set new records in terms of gas deliveries to Europe. On November 29, 2016, Gazprom’s gas supplies to that market totaled 614.5 million cubic meters per day. That amount is unprecedented for the Soviet Union and modern Russia alike. Add to that the fact that our total gas exports set an absolute record as well. The aggregate amount of gas exported to Europe in 2016 – and I can say that for certain – is expected to exceed 179 billion cubic meters. That is a historic high.

Gas supplies to our major, largest European consumers keep growing. I would like to give a special mention to Germany. Our gas deliveries to Germany are expected to be close to 50 billion cubic meters this year. The current estimate is 49.8 billion cubic meters.

Overall, our gas exports to Europe will have added 12 per cent by the end of the year.

Det finns förstås mängder av klimatpolitiska och säkerhetspolitiska aspekter på detta men det ska jag inte utveckla här. Den ryska gasen kommer säkert att fortsatt strömma även om Sverige sagt nej till lagringen av rör i Slite och Karlshamn. DN rapporterar idag om ett andra hamnar runt Östersjön verkar vara intresserade så NordStream-ledningen kommer nog att dras hur som helst. Starka tyska intressenter trycker på för att planerna ska bli verklighet.

Men tillbaka till Putin. Han hinner verkligen med en hel del. Nu har han just firat den ryska julen (-32 grader i Moskva) och till nyår skickade han ut en massa lyckönskningstelegram till politiska ledare runt om i världen, dock inte till Sverige. Däremot fick Finlands president en nyårshälsning som också innehöll ett tack för inbjudan att fira Finlands 100-årsjubileum som självständig stat under 2017. Han lovar komma, en stadig gäst hos president Niinistö numera.

Den 30 december var han för övrigt på en specialvisning av den nya ryska storfilmen Viking, av någon internationell filmsajt karakteriserad som en rysk ”Game of Thrones”. Den har en hel del svenska anknytningar och handlingen är enligt Wikipedia i stort sett följande:

Kievan Rus, late 10th century. After the death of his father, Svyatoslav I, ruler of Kievan Rus, the young prince Vladimir (Danila Kozlovsky) is forced into exile across the frozen sea in Sweden to escape his treacherous half-brother Yaropolk (Aleksandr Ustyugov), who has murdered his other brother Oleg (Kirill Pletnyov) and conquered the territory of Kievan Rus. The old warrior Sveneld (Maksim Sukhanov) convinces Vladimir to assemble a force of Viking mercenaries led by a Swedish chieftain (Joakim Nätterqvist), hoping to reconquer Kiev from Yaropolk.

Enligt uppgift ska Nätterqvist tala ett slags blandning av svenska och norska i ett försök att få fram något slags fornnordiskt tungomål. Det ska bli intressant att se, om nu filmen över huvud taget kommer till Sverige. Den kan ju innehålla försåtlig rysk propaganda av det slag som skidåkarna på Folk och Försvars stora konferens i Sälen nu verkar upptagna av.

russianvikingfilm

Affisch för filmen Viking

Hur knäpp han än kan vara i övrigt så har förstås Donald Trump ändå en poäng i de twittermeddelanden som han just skickat ut: “Having a good relationship with Russia is a good thing, not a bad thing. Only ”stupid” people, or fools, would think that it is bad! We have enough problems around the world without yet another one. When I am president, Russia will respect us far more than they do now and both countries will, perhaps, work together to solve some of the many great and pressing problems and issues of the WORLD!” 

Det är förstås uttalanden av detta slag som kommer att skapa dålig stämning bland en del försvarshökar i Sälen. Och frågan är dessutom om de världsproblem som Trump talar om också innefattar klimathot och ekonomisk ojämlikhet.

Men en som redan fattat de nya säkerhetspolitiska signalerna är Nato:s generalsekreterare Jens Stoltenberg. I en tysk intervju i veckan talade han om behovet av dialog och deeskalering när det gäller Ryssland: ”Von Russland geht keine unmittelbare Gefahr für einen Bündnispartner aus, Russland ist unser Nachbar und Russland wird unser Nachbar bleiben”. En truism förstås, detta att man inte kan ändra på geografin. Men grannsämja skapas kanske inte främst med vad den tyske utrikesministern Steinmeier i somras betecknade som ”vapenskrammel”.

Vågar vi tro på en allmän deeskalering i världen under det år som kommer? De internationella tecknen ser i och för sig inte särskilt lovande ut. Men hoppet är ju det sista som överger oss.

Read Full Post »

Ni som läste Michael Moores profetia i mitt senaste blogginlägg var knappast överraskade. Han förutspådde ju att vi under de närmaste fyra åren måste vänja oss vid orden ”President Trump”. Och han blev sannspådd. Nu är vi där och de grandiosa löftena om att göra Amerika stort igen väntar på att uppfyllas.

Att Trump var fel kandidat i ett amerikansk presidentval var alla upplysta människor eniga om. Den politiskt mest oprövade aspiranten i USA:s historia stod mot en av de mest erfarna politikerna i Washington. Men i ett val där ”folket” stod mot ”eliterna” rådde ju inte vedertagna sanningar.

donald

President nr 45 på väg

I dagens Guardian har den liberale amerikanske analytikern Thomas Frank (efter att först ha dömt ut Donald Trump) en hel del beska sanningar att säga om Demokraternas val av kandidat. Han ser Hillary Clinton som en person med alltför starka bindningar till det bestående:

Start at the top. Why, oh why, did it have to be Hillary Clinton? Yes, she has an impressive resume; yes, she worked hard on the campaign trail. But she was exactly the wrong candidate for this angry, populist moment. An insider when the country was screaming for an outsider. A technocrat who offered fine-tuning when the country wanted to take a sledgehammer to the machine.

She was the Democratic candidate because it was her turn and because a Clinton victory would have moved every Democrat in Washington up a notch. Whether or not she would win was always a secondary matter, something that was taken for granted. Had winning been the party’s number one concern, several more suitable candidates were ready to go. There was Joe Biden, with his powerful plainspoken style, and there was Bernie Sanders, an inspiring and largely scandal-free figure. Each of them would probably have beaten Trump, but neither of them would really have served the interests of the party insiders.

Det var dessa partigängare som ville ha Hillary Clinton trots allt de visste om hennes närhet till bankerna, hennes historia av misslyckade krig och hennes problem med de privata mejlen.

To try to put over such a nominee while screaming that the Republican is a rightwing monster is to court disbelief. If Trump is a fascist, as liberals often said, Democrats should have put in their strongest player to stop him, not a party hack they’d chosen because it was her turn. Choosing her indicated either that Democrats didn’t mean what they said about Trump’s riskiness, that their opportunism took precedence over the country’s well-being, or maybe both.

Clinton’s supporters among the media didn’t help much, either. It always struck me as strange that such an unpopular candidate enjoyed such robust and unanimous endorsements from the editorial and opinion pages of the nation’s papers, but it was the quality of the media’s enthusiasm that really harmed her. With the same arguments repeated over and over, two or three times a day, with nuance and contrary views all deleted, the act of opening the newspaper started to feel like tuning in to a Cold War propaganda station.

Det senare är kanske inte helt sant. Det fanns åtskilliga populistiska tidningar som stöttade Trump. Och Fox News gjorde ju sitt bästa för att diskreditera Hillary Clinton och de redaktioner som stöttade henne, inte minst när man där utnämnde CNN till ”Clinton News Network”. Men när hennes läger försökte skylla mejlläckor och motgångar på rysk inblandning och försökte göra Trump till en enda stor Putinkramare tyckte säkert de flesta sansade iakttagare att man ändå utmanade trovärdigheten.

Som sagt: Michael Moore fick rätt. Nu är det President Trump som gäller. Men framöver kommer hans hittillsvarande utrymme för halsbrytande improvisationer säkert att vara begränsat. De politiska övervakarna har förmodligen redan samlats för rådslag.

Read Full Post »

Trump kommer att vinna. Det är inte jag som påstår det utan filmaren och vänstermannen Michael Moore. På sin blogg ursäktar han sig först för att han tvingas komma med så dåliga nyheter:

I am sorry to be the bearer of bad news, but I gave it to you straight last summer when I told you that Donald Trump would be the Republican nominee for president. And now I have even more awful, depressing news for you: Donald J. Trump is going to win in November. This wretched, ignorant, dangerous part-time clown and full time sociopath is going to be our next president. President Trump. Go ahead and say the words, ‘cause you’ll be saying them for the next four years: “PRESIDENT TRUMP.”

Never in my life have I wanted to be proven wrong more than I do right now.

Moore förstår om vi alla misstroget skakar på huvudet inför detta chockande besked. Men han uppmanar oss att stiga ut ur vår bubbla av förnekelse och försöka acceptera den bistra verkligheten:

Well, folks, this isn’t an accident. It is happening. And if you believe Hillary Clinton is going to beat Trump with facts and smarts and logic, then you obviously missed the past year of 56 primaries and caucuses where 16 Republican candidates tried that and every kitchen sink they could throw at Trump and nothing could stop his juggernaut. As of today, as things stand now, I believe this is going to happen – and in order to deal with it, I need you first to acknowledge it, and then maybe, just maybe, we can find a way out of the mess we’re in.

tc

Making America great

Och så förklarar han varför det kommer att gå så. Han ser systemet som riggat för att de mest hängivna och ibland rabiata Trump-anhängarna mangrant kommer att infinna sig i vallokalerna medan de mer marginaliserade grupperna gett upp redan innan de ställt sig i kön:

People have to leave the house and get in line to vote. And if they live in poor, Black or Hispanic neighborhoods, they not only have a longer line to wait in, everything is being done to literally stop them from casting a ballot. So in most elections it’s hard to get even 50% to turn out to vote. And therein lies the problem for November – who is going to have the most motivated, most inspired voters show up to vote? You know the answer to this question. Who’s the candidate with the most rabid supporters? Whose crazed fans are going to be up at 5 AM on Election Day, kicking ass all day long, all the way until the last polling place has closed.

Det är ingen vacker bild av den stora demokratin som nu visas upp inför en häpen värld. Alla grepp är tillåtna. Miljoner stoppas in i kampanjkassorna av rika sponsorer under den sista veckan före valet. För Trump är Hillary korrupt, för henne är det han som har farliga förbindelser. Det alltid lika gångbara Putinkortet spelas ut. FBI hoppar plötsligt in, personangreppen haglar och de politiska sakfrågorna har vi nästan glömt.

Michael Moore hoppas som sagt att han ska få fel. Men vem vet. Det är säkrast att gardera med båda etta, tvåa och kryss.

Read Full Post »

Idag satt jag ute på sydsidan av huset och drack kaffe. Jag hade förvisso på mig vinterjackan men i solskenet var det riktigt varmt. Det var för mig den första riktiga vårdagen, oavsett meteorologernas definitioner.

Jag bläddrade igenom den senaste loppisboken. Den heter Idé och handling och är tillägnad den tidigare mångårige finansministern och ideologen Ernst Wigforss på hans 80-årsdag den 24 januari 1961. Den speglar sin samtid i mer än en mening. Alla de 17 författarna är män. Det är lite underligt eftersom Wigforss tillhörde en rörelse som redan då hade framstående och skrivkunniga kvinnor i sina led. Men brist på genusperspektiv var det ju gott om på den tiden.

Wigforss

Ernst Wigforss (1881-1977)

Tage Erlander noterar i sin inledning att hyllningsskriften domineras av författare ur socialdemokratins yngsta generation: ”På senaste tid har socialdemokratin tydligen vunnit ökad anslutning i de allmänna valen bland ungdomsgrupperna”, säger han. Så var det nog.

Fast några äldre tungviktare som Per-Edvin Sköld och Östen Undén har ändå bidragit med texter till skriften. Sedan domineras listan på författare av 30-talister. Gunnar Fredriksson (f. 1930) skriver om modern historiefilosofi. Jörn Svensson (f. 1936) behandlar ämnet Marxismen i vår tid medan Dieter Strand (f. 1936) under rubriken Välfärd och apati ger ett perspektiv på dåtidens brittiska politik.

Dieter Strand har alltid tillhört mina absoluta favoriter bland 1900-talets journalister. Hans stilistik förnekar sig inte heller i detta sammanhang, t. ex. när han gör en tillbakablick på 50-talet, delvis ur ett brittiskt perspektiv:

Det var naturligtvis, som alla föregående, ett tekniskt framgångsrikt decennium. Caligulas dröm att finna ett vapen som kunde utplåna alla hans fiender med ett enda slag blev verklighet i tre stora stater, och de ansågs inte som galna. Den första raketen landade på månen, 84 sekunder försenad; det tog dock fortfarande timmar för en bilkö att ta sig ut ur storstaden. De äldre statsmännen reste också mycket under denna period, tryckte många händer men fann aldrig tid eller lust att tala ut med varann.

I England dränktes under 50-talet det mjuka sorlet vid pubdisken av bröderna Cartwrights hästar som dundrade fram och tillbaka över prärien varje kväll klockan 21. Till de tre historiskt viktigaste händelser som punkterade decenniet (Stalins död, Suez, Sputnik) kom i det landet den kommersiella televisionens intåg. På de tio åren steg antalet TV-apparater från 350.000 till över 10 miljoner. Vad som hände kallades för ”a boom i luxury”. Storbritannien kunde proklamera sig som världens största importör av champagne, och under den andra toryregeringen, 1955-59, fördubblades försäljningen av cigarrer i landet.

Sedan påminner Strand förstås också om framstegens baksida för de britter som inte rökte cigarr: 5 miljoner pensionärer, 500 000 änkor, 250 000 arbetsskadade, en halv miljon med arbetslöshetsunderstöd. Mot den bakgrunden gör han en intressant analys av Labours handlingsalternativ för framtiden men den får jag kanske återkomma till.

Jag ska fortsätta att läsa detta intressanta tidsdokument men gör ett hopp till nutiden med ett dagsaktuellt citat ur New York Times. Där skriver kolumnisten Ross Douthat om presidentkandidaten Donald Trumps oväntade framgångar också i de evangelikala kretsar för vilka hela hans livsstil borde vara avskräckande. Men uppenbarligen har denne osannolike figur ändå lyckats vinna själar bland en del teleevangelister och framgångspredikanter:

If this is really a post-Christian society, they seem to be thinking, then Christians need to make sure the meanest, toughest heathen on the block is on their side. So it makes sense to join an alliance of convenience with a strongman, placing themselves under his benevolent protection, because their own leaders have delivered them only to defeat.

And the lure of the strongman is particularly powerful for those believers whose theology was somewhat Trumpian already — nationalistic, prosperity-worshiping, by turns apocalyptic and success-obsessed.

Der är den gruppen som Trump och hans omgivning har lyckats dra in i sin kampanj mot etablissemangen både inom det egna partiet och i Washington

He’s… pitched himself to believers already primed to believe that a meretricious huckster with unusual hair might be a vessel of the divine will.

Which he is not, save perhaps in this sense: In the light of Trumpism, many hard truths about American Christianity — its divisions, its failures, its follies, its heresies — stand ruthlessly exposed.

För den som inte i skolan fick lära sig vad ”meretricious” betyder kan jag meddela att mitt engelska lexikon definierar ordet som 1) liderlig, 2) uppseendeväckande, prålig; oäkta. Ett bra ord att kunna ifall Trump nu skulle råka bli president.

Read Full Post »

Jag har inte varit så aktiv på den här bloggen de senaste månaderna och det beror väl på att jag dels har haft annat att göra, dels att vi lever i en tid när verkligheten ibland blir så absurd att man inte vet vart man ska vända sig eller vad man ska tycka.

Tidningarna är till leda fyllda av den amerikanska förvalskampanjen, i sig en absurd tillställning. Idag infaller den så kallade supertisdagen men när jag skriver detta vet ingen ännu vad resultatet av alla delstatsvalen blir. Faran för att Donald Trump blir republikansk kandidat verkar ändå vara överhängande. Den troliga demokratiska kandidaten, Hillary Clinton, har jag också svårt att känna någon entusiasm för, inte minst efter att New York Times i två stora artiklar granskat hennes roll i den katastrofala attack mot Libyen som skapat en svart hål på andra sidan Medelhavet.

En kolumnist i Huffington Post skriver mot bakgrund av artiklarna:

In a moment of grotesque hubris not seen since George W. Bush declared ”Mission accomplished,” Hillary boasted about Gaddafi’s death, ”We came, we saw, he died.”

NYT called it ”a rare unguarded moment.” Unguarded? Heck, she said it on national TV. You’d think that reports that rebels had summarily executed 60 members of Gaddafi’s entourage would have given her pause.

Soon, Clinton was left holding the bag of a messy policy that resulted in Libya becoming a haven for the Islamic State and for her becoming the target of uncomfortable questions about her role.

Det var ju i detta Nato-ledda krig som Sverige skickade ner ett antal spaningsplan. Var finns här i landet den grävande journalist som i likhet med NYT:s reportrar granskar hur det gick till och vem som fattade beslutet att delta i denna feltänkta aktion?

Vem som än kommer att bli president i USA är det ett obehagligt faktum att vederbörande kommer att vara överbefälhavare för Natos mäktigaste krigsmakt.

P24031-09a.jpg

Nato – organisation i kris?

Detta faktum leder till den svenska debatt där militärer, diplomater och diverse politiker kräver svenskt medlemskap i Nato. De motiverar det för det mesta med det osannolika scenariot av ett ryskt anfall mot Sverige. Denna teori har effektivt analyserats och bemötts av den fristående Natoutredningen vars betänkande jag läst och dessutom skrivit om i Aftonbladet.

Ingen av Natoförespråkarna verkar bry sig om den vidare bilden av en allians som sträcker sig också till det oroliga Mellanöstern med Turkiets krigsmakt som den starkaste medlemsarmén på denna sida Atlanten. I vår svenska diskussion ställer ingen de kritiska frågor om Turkiets roll som nu alltmer lyfts fram av amerikanska debattörer. Häromdagen skrev  t. ex. en utrikespolitisk kommentator i Huffington Post en analys under rubriken It’s Time to Kick Erdogan’s Turkey Out of NATO. Jag citerar:

It’s a reflection of how difficult it was to imagine that any member of the organization would betray the rest of the alliance that to this day, NATO has no formal mechanism to remove a member in bad standing or to even define what would constitute ”bad standing.” Yet, nearly three decades after the collapse of the Soviet Union, NATO members still make the same solemn vow to one another, known as Article 5, that they made in 1949: that an attack against any member state will be considered an attack against all member states, and will draw an immediate and mutual response. For nearly seven decades, this combination of factors has been the potential Achilles heel of NATO: that one day, its members would be called to defend the actions of a rogue member who no longer shares the values of the alliance but whose behavior puts its ”allies” in danger while creating a nightmare scenario for the global order.

After 67 years, that day has arrived: Turkey, which for half a century was a stalwart ally in the Middle East while proving that a Muslim-majority nation could be both secular and democratic, has moved so far away from its NATO allies that it is widely acknowledged to be defiantly supporting the Islamic State in Syria in its war against the West. Since Islamist strongman Recep Tayyip Erdogan came to power in 2003, Turkey has taken a harshly authoritarian turn, embracing Islamic terrorists of every stripe while picking fights it can’t finish across the region – including an escalating war with 25 million ISIS-battling Kurds and a cold war turning hot with Russia, whose plane it rashly shot down in November. With those fights coming home to roost – as bombs explode in its cities and with enemies at its borders – Turkish leaders are now demanding unconditional NATO support, with Prime Minister Ahmet Davutoglu declaring on Saturday that he expects ”our U.S. ally to support Turkey with no ifs or buts.”

Det förefaller mig som om den svenska Natodebatten skulle må bra av ett något vidare perspektiv än det som handlar om Östersjön och Gotland. Frågan om svenskt medlemskap i en krisande militärallians är alltför viktig för att överlåtas åt generaler eller okritiska ledarskribenter och försvarsreportrar i Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet.

 

Read Full Post »