Träsnidaren, döden och den finska sången
Anteckningar om Karelen
Artikeln är tidigare publicerad i tidskriften Aorta 20 + 21 (2008).
Ett längre avsnitt om Karelen som gränslandskap finns i min bok Vägen mellan öst och väst (Artos förlag 2012).
Minns ni sångaren i Aniara?
Han sitter i ett nästan tidlöst tillstånd i den kalla rymden. Kring honom sitter rymdskeppets andra passagerare och spanar ut genom de vida fönstren i väntan på att någon stjärna skulle lysa till och komma nära. Själv tänker han tillbaka på sitt liv:
”Minnet kommer glimtvis åter. Här i rymden finns ej hinder,
alla tider stråla samman, och jag minns från skilda riken
skärvor från min långa vandring
Skönast ibland sköna glimtar syns dock skymten av Karelen,
som ett vattenglim bland träden, som ett ljusnat sommarvatten
i den juniljusa tiden då en kväll knappt hinner skymmas
förrn den träflöjtsklara göken ropar åt den ljuva Aino
att ta dimmans slöja med sig, stiga upp ur junivattnen
gå emot den stigna röken, komma till den glada göken,
i det susande Karelen.”
Den glada göken har sångaren hämtat från landskapets uråldriga folkdikter, runosångerna. Han blickar ner på Kalevalas och den finska mytologins kärnland. Det var här som den gamle trygge Väinämöinen i historiens gryning svarade på gökens fråga varför bara björken blir skonad i svedjelandets röjning:
”Dig till sångträd björken lämnats;
sjung då lilla gök ur trädet
gal var kväll och gal var morgon
gal ock mitt på dagen stundom;
skönhet sjung åt mina trakter,
glädje gal åt mina skogar”
I sitt stora verk om Harry Martinson och Aniara har Johan Wrede behandlat avsnittet om Karelen under rubriken ”Det jordiska paradiset”. Han noterar att minnet av Karelen – berättarens hemvist i en tidigare och lyckligare existens – stiger fram i effektiv kontrast till Aniaras irrfärd i ett kallt universum. Martinson har upplevt finländsk dikt och kultur som naturnära, med livets ursprunglighet bevarad i sig.
Nu är Harry Martinson förstås inte ensam om att ha den synen på Karelen och dess natur. Det finns ett drag av detta i hela den finländska nationalkänsla som växte fram på 1800-talet. För dem som såg på landet med den nationella romantikens skimmer var det här som det äktfinska fanns. Vad Telemark är för Norge och Dalarna för Sverige är Karelen för Finland, fast i ännu högre grad.
Men Karelen är mer än så. Det är förvisso en del av en nordisk gemenskap men också en utlöpare av en annorlunda europeisk kultur. Här ligger verkligen ett kulturens gränsland där öst och väst mötts. Rom och Bysans hade här sina nordliga utposter. Det bysantinska arvet i rysk tappning trängde på från öster och det romerska från väster i svensk version. Handelskonkurrensen mellan Sverige och furstendömet Novgorod fick sitt konkreta nedslag i de karelska bygderna.
Som alla gränsland kom Karelen att bli ett omstritt område. Detta landskap är det dåliga nationella samvete som Sverige aldrig förstått att ha. Det var här som den svenska kronan genomförde sina etniska rensningar efter 1600-talets krig. I den sanna lutherska religionens namn kunde barn skiljas från sina föräldrar. Tusentals ortodoxa troende flydde in i Ryssland under det svenska förtrycket men för dem som blev kvar väntade svåra tider.
Den ortodoxa tron levde ändå kvar i Karelen. Den närdes av kontakterna med den ryska andliga kultur som hade sitt centrum i klostren Valamo och Konevitsa. Den levde vidare i de folkliga traditionerna kring de stora kyrkliga helgerna, i gråterskorna på gravarna med de sexuddiga korsen.
Karelen låg ju heller inte bara inom de gränser som en gång stakats ut mellan det svenska och det ryska riket. Karelska eller finska talades också långt inne på det ryska området. När Storfurstendömet Finland upprättades efter skilsmässan från Sverige 1809 blev de nationella gränserna i Karelen mindre betydelsefulla. Nu var hela regionen en del av det ryska kejsardömet. Bara den kulturella gränsen mellan ortodoxt och lutherskt återstod och den följde förvisso inte språkgränsen. I själva verket gick de olika befolkningsgrupperna i varandra i Finlands östligaste och sydöstligaste socknar. När Elias Lönnrot på 1820-talet gör sin vandringar i de karelska bygderna talar han ibland om ”våra finnar” och ”de grekiska finnarna”. Han jämför deras seder och bruk och jämförelsen utfaller inte alltid till de lutherska finnarnas förmån.
Samtidigt kan han konstatera att religionsgränserna inte är så skarpa som man skulle kunna tro. De ortodoxa lever i bästa sämja med sin lutherska bröder och systrar. Ändå var skillnaderna i religion i detta utkantsområde inte utan kulturell betydelse. Den gamla karelska folkkulturen var mer bevarad i den ortodoxa befolkningen än i den lutherska. Det var ju därför som Elias Lönnrot vallfärdade hit för att uppteckna runosångernas muntligt traderade poesiskatt. När den finska nationalromantiken väcktes i slutet av 1800-talet så var det i Karelens och Kalevalas tecken.
– * –
Som Hagar Olsson i en essä från 1941 konstaterade blev Karelen ”den finska kulturens heliga ort, dess Jerusalem och Mekka”, dit konstnärer och författare vallfärdade för att nå kontakt med den ursprungliga Kalevala-andan som levde kvar i hägnet av en orörd natur och en ålderdomlig, fridsam och tolerant religion.
För den nynationalism som bara några decennier senare kom att prägla Finland, och som hämtade ny kraft av självständigheten kom ändå de främmande inslagen i den karelska traditionen att ses med en viss misstänksamhet. Hagar Olsson beskriver det så här lite längre fram i den nyss nämnda essän:
”Ja, man kan till och med påstå att en viss misstro mot de speciella karelska kulturyttringarna gjorde sig gällande i det självständiga Finland. Var det inte något ryskt i alla fall som på karelska vägar ville insmyga sig i den finska folksjälen? Också den ortodoxa religionen som behärskade stora delar av det finska Karelen gav anledning till misstänksamhet. Officiellt intog den grekisk-katolska kyrkan visserligen ställningen som landets andra folkkyrka, men för den stora allmänheten var och förblev den ”rysk”. Man ville inte ens i de högre nationella kulturkretsarna erkänna att hela Finlands folk stod i tacksamhetsskuld just till ortodoxismen, inom vars landamären den finska folksången blivit bevarad, medan den spårlöst försvunnit från det protestantiska Finland.”
Få har bättre förstått Karelens viktiga roll som en kulturernas mötesplats och en källa till poetisk och konstnärlig inspiration än Hagar Olsson. I det allmänna medvetandet idag är hon främst en Edith Södergrans vän och förtrogna och en modernismens pionjär men budskapet och det angelägna ärendet i några av hennes mest centrala texter har helt kommit i skymundan.
Kanske ska man fundera ett ögonblick på det som hon skriver om den finska kulturens tacksamhetsskuld till den ortodoxa kyrkliga traditionen. Vad är det egentligen i denna tradition som skapat förutsättningarna för en tolerant hållning gentemot de konstnärliga uttrycksformerna i en nedärvd folklig kultur?
Kanske finns det flera förklaringar. En är säkert den klassiska ortodoxins känsla för poesins och lovsångens roll i gudstjänstlivet, manifesterad i den stora bysantinska hymnskatten och bekräftad av de teologer i den grekisktalande världen som förstått att poeternas språk, snarare än filosofernas, ger den säkraste vägledning in i trons mysterier. Här saknas den västerländska traditionens rädsla för dikten som bärare av teologins sanningar. Det är ingen tillfällighet att den serbiska folkdiktningen på 1800-talet blev förebild för den nationella romantiken i många länder. Säkert hade också den en grund i en ortodox miljö som stod främmande för den rationalism där liv, tro och konst kommit att ställas mot varandra.
När de sovjetiska härarna i början av 1940-talet hade erövrat en del av den historiska provinsen skrev Hagar Olsson i minnesboken Karelen – landet som var:
”Sången trivdes i detta land och landet trivdes med sången. Den rent folkliga lyriska tradition som intill denna dag fortlevde i de karelska bygderna, gav på sitt sätt ett belägg härför. Den moderna karelska bondvärdinnan, som så flitigt skrev poesi, var nog runosångerskornas rättmätiga arvtagerska. Man bör också minnas, att både Eino Leino och Edith Södergran – de två geniala lyrikerna – hade sin rot i Karelen.
En gång bevarade det trofasta Karelen folksångens skatt åt kommande släktled och skänkte med kunglig hand Finland en sagohistoria. Och nu? Skulle Karelens lysande roll vara utspelad? Skulle sångens folk förstummas när dess undersköna land gått förlorat?
I själva verket är Karelens andliga makt så stor, att man i undergångens stund förnimmer den starkare än kanske någonsin förut. Och långt ifrån att förstummas, tycks det karelska folket i förskingringen komma med samma gåva som förut: sången! Det är ett faktum att den karelska tragedin förlänat Kalevala en ny, frisk aktualitet, som verket inte ägt sedan ”karelianismens” guldålderstid, då Gallén, Sibelius och Eino Leino inspirerades av dess sagovärld. Under mellantiden hann mycket damm lägga sig över Kalevalas ängder: vetenskapen tog hand om verket, och poesien blev borta! Det gick med Kalevala som med Bibeln: ”teologerna” forskade ihjäl det levande ordet. Den stora dikten blev en angelägenhet för specialisterna. Nu, när Karelen gått förlorat, har Kalevala kommit tillbaka till människorna – som dikt, som levande ord, som sång.”
Hösten 1940 kom Hagar Olsson ut med sin roman Träsnidaren och döden. Den 19 augusti skriver hon ett brev till sin bokförläggare Johan Hansson i Stockholm (citerat i Roger Holmströms biografi Hagar Olsson och den öppna horisonten):
”Genom sin karelska miljö har boken en viss aktualitet nu, och den gamla grekisk-katolska religionen i dessa gränsbygder som jag skildrar är för svensk litteratur ett nytt ämne. Att det inte är någon underhållningsbok är ju givet, men jag tror att människorna just nu gärna tar emot något som i konstnärlig form går lite djupare in på livsproblemen. Ur estetisk och stilistisk synpunkt är det säkert min bästa bok, det har alla sagt som läst det jag skrivit. Den blir inte stor, men är i stället förtätad och intensiv. Det är därför varje rad kostar en droppe blod.”
Varför har den finstämda lilla roman inte fått den ställning i den svenskspråkiga litteraturen som den borde ha? Varför är det så få som förstått vad den egentligen säger oss om en kulturs djupaste skikt, om en livstolkning som är annorlunda än den som omfattats av den stora majoriteten i våra nordiska länder. Det var ändå många som greps av den när den kom ut. Karin Boye skrev till exempel i ett tackbrev till Hagar:
”Nog har jag tyckt om alla dina böcker alltsen jag fick Kanaanexpressen i min hand men ingen har jag väl tyckt så mycket om som denna. Där har du verkligen rest ett minnesmärke åt något egenartat i ”ditt hjärtas land”. När vi träffades här i Stockholm, nämnde du en gång, att du tyckte mycket om grekisk-ortodox kristendom. Vi som bor här i detta lutherska land har ju ingen beröring med den och ingen aning om den, Men där finns en fläkt därifrån i din bok som gör ett oerhört intryck.”
I ett annat tackbrev skriver Olof Lagercrantz om den “lyckliga upprördhet” som boken försatt honom i: “Du är en stor diktare, kära Hagar, den största bland kvinnor som nu finns i Norden sedan Sigrid Undset gett sig av till Amerika och kanske ligger Du framför de bästa männen också”.
Vackra ord, men vem förstod på djupet hennes ärende, hennes indirekta kritik av en okänslig majoritetskultur, hennes försvar för en andlig minoritet, hennes absoluta poetiska gehör, också för den religiösa dikten.
På ett ställe i romanen ställer hon frågan om Karelens roll i det allmänna medvetandet: Vem känner dessa fördömda trakters förtrollning?
”Vi som levat bland detta folk utan att tillhöra det har med undran sett dess gåtfulla skatter förbisedda och icke sällan förlöjligade, av ingen besjungna, medan en främmande anda gjort sig bred och med segrarens rätt tagit de svagt försvarade helgedomarna i besittning. I de avlägsna stilla byarna vid den heliga insjöns stränder, där så mycket blod flutit och eld härjat för Kristi skull, har folket gömt sina skatter i jorden och där skall kanske en gång en diktare finna den femsträngade kantelen bland mossbelupna gravar och förmultnande helgonbilder.”
Träsnidaren Abel Myyriäinen blir i romanen medveten om att han på sin färd mot en av Ladogas öar beträdde en kulturkrets som på ett väsensbestämmande sätt var vänd mot Östern och alltjämt stod i levande kontakt med den tid ”då korsfarare från Novgorod och heliga män från Athos hade nedlagt kristendomens ljus i folkets hjärta, långt innan Västern kom till dessa landamären med svärd och blod.” Här hade folket bevarat den naiva trons låga, livskänslan hade fått en annan färg och en annan ton: ”Det var som en melodi från tidernas början, outgrundlig och ändå så enkel att man kunde ha fått tag i den om man hade varit ett barn.”
Det är denna livskänslans annorlunda färg som Hagar Olsson ser och förstår. Det är troheten mot traditionen som hon uppskattar. Det är det nordiska gränslandets karaktär av portal mot en annan – ofta förbisedd och föraktad – kulturkrets som hon pekar på.
I en begravningsscen i boken skildrar hon hur den bysantinska ritualens ord i hemlighetsfulla och glädjefyllda rytmer svävar ut över det nordiska landskapet. ”Något så gripande allmänmänskligt som den begravningsritualen får man bestämt leta efter”, skriver Karin Boye i sitt brev.
Titlarna på två av Hagar Olsson böcker innehåller ordet ”döden”. Som Thomas Warburton konstaterat i efterskriften till en nyutgåva av Träsnidaren och döden 1969 är det ingen tillfällighet. I den har en tidigare dödsfruktan vänts till ”ett positivt anammande”. Döden ses inte som motsats till livet utan som dess förklarade och naturliga fullbordan. Den karelska livskänslan har inte lämnat henne oberörd.
Mellan Hagar Olssons jordnära skildring och Harry Martinsons rymdperspektiv finns ett förenande band av kärlek till naturen och den nedärvda sången. Båda författarna visar oss hur en provins i den nordiska gemenskapen genom sin annorlunda kultur kan ge oss nya perspektiv på både livet och poesin.
