Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for the ‘Aktuellt’ Category

Det är mycket skriverier om semlor i dagens tidningar. Eftersom fettisdagen i år sammanfaller med Kalevaladagen i Finland kan man ju påminna om att finlandssvenskarna använder ordet semla i en något annorlunda betydelse. För att citera vad språkvårdaren Mikael Reuter en gång skrev i Hufvudstadsbladet:

Med semla förstår vi här i Finland en frukostbulle bakad på vete-, graham- eller rågmjöl och utan socker.

I Sverige är semlan det vi här i Finland kallar fastlagsbulle och är bakad på vetemjöl med socker och mjölk i degspadet. Den äts till fastlagen med grädde och mandelmassa eller varm mjölk, alldeles som vi äter vår fastlagsbulle, och kallas i Sverige också hetvägg.

Nja, ordet hetvägg använder vi väl mest här i landet när vi ska berätta historiska skrönor om gamla kungar. I forna tider använde man faktiskt också ordet ”fetvägg”.

Den äldsta kokbok jag äger är Handbok i Kok-konsten eller Hjelpreda i såwäl Finare som Tarflig Matlagning. Den har tryckår 1846 och där finns i frakturstil ett recept på Fetwäggssimlor. Det bygger på en vanlig vetebulle där man skär av ett lock, blandar det utskurna brödet med lite skirat smör och finstött skållad sötmandel. Sen tillsättes ”en jumfru söt grädda och något rifwet citronskal” innan locket läggs på. Samtidigt ”uppkokas söt mjölk med en bit citronskal, och wid dess uppkokning iwispas ett par äggulor och några skedblad söt grädda”. Avslutningsvis rekommenderar kokboken att ”simlorna” serveras med kanel och strösocker”.

semlor-6

”Fetwäggssimlor” i modern form

Just semlornas intagande med varm mjölk verkar vara en punkt där olika traditioner skiljer sig åt. Grönköpings bekante borgmästare Mårten Sjökvist tog upp saken i ett fastetal kring ämnet ”Den svenska semlan” inför Grönköpings Gille i slutet på 1980-talet:

Väl veta vi, huru man i enklare kretsar icke drager sig för att äta henne torr, utspridd blott å någon assiett eller liknande tefat, men må vi samfällt tillbakavisa en dylik alldaglig spisningsmetod! Den sanne Semleälskaren ställer med rätta högre krav å sin servering – ty, mine Bröder, om än Semlan tilll nöds må täras i sin naturliga skepnad, så ter hon sig dock oändligen skönare, då hon i uppblött skick, simmande mitt i det varma mjölkfatet, bjudes ut åt våra gommar i den betagande mosighet, som står vårt eget innersta så nära.

Borgmästaren fortsätter med att ställa sina gillesbröder inför frågan hur en så alldaglig dryck som mjölk ändå kan framkalla en sådan inre känsla:

Huru kan det ligga så mycket i fatet av lockelser och behag, svag som denna dryck dock är, därest icke Semlan stode mitt ibland densamma, likt en glänsande ärestod över bullframställningens ädla konst, intet däri nämnt och intet glömt från den första begynnande receptbiten till själva den avslutande bakdelen. Nej och åter nej – vem av oss ville väl trycka mjölken till sitt hjärta, om det icke vore för dess inneboende Semla?

Jag tillhör själv i grunden mjölkfalangen eftersom min mammas hembakade semlor alltid serverades på det sättet. Men visst händer det att jag likt de av borgmästare Sjökvist utpekade enklare kretsarna kan tänka mig att äta semlan i så att säga befintligt skick.

Södertäljes bästa semlor lär enligt många samstämmiga uppgifter produceras av Svennes Hembageri. Min hustru lär under dagen komma hem med ett par gräddfyllda läckerheter därifrån.

Read Full Post »

Minns någon den myndighet som hette ”Styrelsen för Sverigebilden”? Namnet ger vibbar av auktoritär kommandopolitik men det var faktiskt regeringen Bildt som lät inrätta den. Verksamheten reglerades på hävdvunnet byråkratiskt sätt genom Förordning (1992:584) med instruktion för Styrelsen för Sverigebilden innan myndigheten blev nedlagd av den socialdemokratiska regeringen 1995.

Nu är det mycket snack om sverigebilden igen. Det har vi Donald Trump att tacka för. I varje fall tycker Sverigedemokraternas Mattias Karlsson att den amerikanske presidenten gett oss ett bra handtag. Dagens Nyheter citerar vad han sagt i en intervju med CNN.

Jag är mycket tacksam för att president Trump tog upp denna fråga, det är mycket viktigt för oss här. Och jag förstår också motivet varför han gjorde det. Vi har en diskussion här nu, om gränskontroll och flyktingar i USA. Jag tycker att Sverige är ett gott exempel att visa fram som dåligt exempel.

DN rapporterar också om att sverigedemokraten Tobias Andersson, som deltar i partistyrelsens möten, har varit med om att skapa bilden i USA av Sverige som ett land som förstörts av massinvandring.

Men det är väl inte bara Sverigedemokraterna som varit aktiva när det gällt att ge bilden av Sverige som ett land där invandringen hotar oss för varje steg vi tar utanför den faluröda stugan.

I september förra året skrev skrev Svenska Dagbladets politiska chefredaktör Tove Lifvendahl en stor artikel i det brittiska högermagasinet Spectator där hon inbjöd till studiebesök i vårt land: ”Anyone who wants to find out how not to handle a migration crisis is welcome to pay us a visit.” Och i samma tidskrift lamenterade hennes kollega Ivar Arpi ett halvår tidigare över att man inte får säga vad som helst i det här landet: ”It’s not only Germany that covers up mass sex attacks by migrant men… Sweden’s record is shameful”.

stuga

Sverigebilden (källa: Wikipedia)

Visst finns det problem i Sverige relaterade till såväl invandring som utanförskap och segregation. Men det går ju att nyansera debatten. Som när Carl Bildt stillsamt påpekade: ”Last year there were app 50% more murders only in Orlando/Orange in Florida, where Trump spoke the other day, than in all of Sweden. Bad”.

För att nu inte tala om alla de återkommande upplopp som drabbar USA:s städer där man fortfarande inte har kommit tillrätta med den rasmässiga segregationen och där en svart man har 5 gånger större risk att hamna i fängelse än vita män, trots att afroamerikanerna bara motsvarar drygt 13% av befolkningen. Snacka om dålig integration efter flera hundra år.

Att Trumps twittrande påverkar också en europeisk opinion (och i förlängningen europeiska val) är uppenbart. De högerpopulister som nu strävar mot makten gynnas förstås. Ändå säger Mikael Tofvesson, enhetschef på Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB), till Svenska Dagbladet att presidentens uttalande inte är så bekymmersamma:

Man kan inte klassificera det här som en desinformationsattack på Sverige. Det var uttalanden för en annan målgrupp i ett annat land, men av en person som har stor spridning, säger han.

Man förstår att MSB något skakas i sina grundvalar eftersom myndigheten hela tiden riktat sin uppmärksamhet österut och satsat pengar och resurser på rysk desinformation. Samme Tofvesson uttalade sig några dagar tidigare för Sveriges radio om MSB:s roll inför det svenska riksdagsvalet 2018:

Det MSB ska göra är att ta fram just bilden av vad finns det för sårbarheter och hot vad gäller informationspåverkan, alltså propaganda, vilseledning och desinformation, och på vilket sätt kan det få konsekvenser för Sverige.

Glöm då för all del inte den impulsive amerikanske presidenten när den hotbilden ska tas fram.

Visst är informationspåverkan viktig. Någon borde kanske (som det heter) styra upp vad som skrivs och twittras om vårt land. Kanske är det i detta oroliga internationella läge rent av dags att återupprätta Styrelsen för Sverigebilden.

Read Full Post »

Fejkade nyheter är dagens s. k. snackis. Vem kan man egentligen lita på? Utrikespolitiska institutet (UI) svär sig fri från ansvar för den rapport som i veckan vållade stora rubriker, också internationellt. Den påstår ju att Sverige utsatts för en massiv rysk desinformationskampanj där inte minst Aftonbladets kulturredaktion varit ett av redskapen.

Eftersom jag i många år varit frilansskribent på de aktuella kultursidorna har jag förstås med intresse läst vad Martin Kragh och och Sebastian Åsberg har att komma med. Den sistnämnde uppges vara något slags praktikant på UI medan Kragh är chef för Rysslands- och Eurasienprogrammet där.

fake

I Aftonbladet har Martin Aagård i detalj bemött de många vilseledande uppgifterna och halvsanningarna i rapporten. Han kan visserligen sägas vara part i målet men hans analys sammanfaller med den som David Isaksson gjort i Helsingborgs Dagblad. Han skriver där mycket kritiskt om rapportens argumentationsteknik:

Kraghs sätt att argumentera leder till just det, att vissa meningsmotståndare ses som landsförrädare. Jag hoppas att det inte är dit han vill.

Washington Post har på kort tid publicerat två falska nyheter om Ryssland. Den ena handlade om att Ryssland skulle ha hackat Vermonts kraftnät.

Det andra handlade om att ett amerikanskt nätverk, The PropOrNot Team, som klassificerat 200 sajter som rysk propaganda. I artikeln ”The propaganda about Russian propaganda” i The New Yorker skriver Adrian Chen om nätverkets metodologi. Det är slående hur lik den är Kraghs. Att vara kritisk mot till exempel Nato, Ukraina eller EU är att sprida rysk propaganda.

Utan namns nämnande (det är ju enklast så för dem som ogillar sedvanlig vetenskaplig metod) finns jag berörd i rapporten. Det är när författarna skriver följande om artiklar i Aftonbladet:

Articles regularly apply narratives from Russian public diplomacy: the ‘referendum’ organised on Crimea in 2014 has been described as an ‘expression of the people’s will’ which needs to be ‘accepted’; separatists as ‘self-defence forces inspecting cars and upholding law and order’ and the Maidan revolution as the outcome of ‘American interventionism’

Som stöd för den senare meningen hänvisar en fotnot till en recension som jag skrivit kring två böcker om Hillary Clinton, den ena av Martin Gelin och den andra av Diana Johnstone:

Johnstones bok var jag mycket kritisk till och skrev bland annat:

Johnstone brister, liksom i sin tidigare bok om Jugoslavienkriget, ofta i källkritik. Hon skjuter också över målet. Man kan ha många kritiska synpunkter på bombningen av Serbien eller statsomvälvningen i Ukraina 2014, men i båda fallen handlar det om en bredare förankrad amerikansk interventionism, som man inte kan beskylla just Hillary Clinton för.

Min kritik bestod egentligen av att jag avvisade Johnstones beroende av ”Russian public diplomacy” där allt skylldes på amerikansk inblandning. Men att det fanns en amerikansk interventionism i t ex formandet av den nya ukrainska regeringen är väl inget att diskutera efter de läckta uppgifterna om hur State Departments Victoria Nuland diskuterade den lämpliga fördelningen av ministerposter med den amerikanska ambassadören Pyatt. Kring detta har nog seriösa Ukrainaforskare runt om i världen ingen avvikande mening.

Jag har intresserat mig för Ryssland och Ukraina sedan jag började läsa ryska i slutet på 50-talet och jag önskar verkligen Ukraina allt gott. Men jag tillhör ju också dem som har varit starkt kritiska mot landets rehabilitering av antisemiten och fascisten Bandera liksom lagstiftningen om den nationella plikten att vörda olika extremnationalistiska grupperingar från 30- och 40-talen mm. Men där är jag lika ense med den polska publika diplomatin som den ryska. För att inte tala om Simon Wiesenthal-centret i Israel.

Det är trist att vi i Sverige har fått ett samtalsklimat kring viktiga internationella frågor där missriktat kamratstöd och endimensionella twittermobbar omöjliggör en nyanserad diskussion. Även om Utrikespolitiska institutet nu försiktigt verkar ta avstånd från rapporten är det ofrånkomligt att dess vetenskapliga trovärdighet naggats i kanten av den aktuella diskussionen.

Read Full Post »

Rubrikerna i veckan har handlat om ”rysskylan” som nu gripit landet och resten av Europa. Det är väl ingen tvekan om att det är Putin personligen som beordrat fram den. Han förefaller ju ha en enorm simultankapacitet och får man tro de utrikespolitiska ”analytikerna” är det ju han som ligger bakom det mesta som är fel här i världen.

Jag skriver inte detta för att försvara Rysslands militära agerande i världen utan mera för att påpeka det enfaldiga i tanken på att en enda person kan sitta och dra i alla trådar. Det är ungefär lika fantasifullt som att jultomten (eller ryska Farbror Frost) klarar av att besöka miljontals hem under ett enda dygn.

1932-_%d0%b1%d0%b8%d0%bb%d0%b8%d0%b1%d0%b8%d0%bd-_%d0%bc%d0%be%d1%80%d0%be%d0%b7%d0%ba%d0%be

Farbror Frost (illustrerad av I. Bilibin)

”Putin avlyssnar dig”, brukar det heta på en annons från någon militär aktivistsajt som oombedd dyker upp om man läser några internationella nyheter på nätet. Kanske finns han i en telefonledning nära dig? Vem som finansierar denna dyrbara annonsering vet jag inte, förmodligen någon stiftelse med aktier i Bofors.

Fast det är klart att Ryssland tjänar på kylan och det europeiska energibehovet när snön just nu faller vid Medelhavet och temperaturen i Thessaloniki sjunkit till -7 grader. Jag läser vad Gazproms chef Aleksej Miller skriver i ett nyårsbudskap på företagets hemsida:

We set new records in terms of gas deliveries to Europe. On November 29, 2016, Gazprom’s gas supplies to that market totaled 614.5 million cubic meters per day. That amount is unprecedented for the Soviet Union and modern Russia alike. Add to that the fact that our total gas exports set an absolute record as well. The aggregate amount of gas exported to Europe in 2016 – and I can say that for certain – is expected to exceed 179 billion cubic meters. That is a historic high.

Gas supplies to our major, largest European consumers keep growing. I would like to give a special mention to Germany. Our gas deliveries to Germany are expected to be close to 50 billion cubic meters this year. The current estimate is 49.8 billion cubic meters.

Overall, our gas exports to Europe will have added 12 per cent by the end of the year.

Det finns förstås mängder av klimatpolitiska och säkerhetspolitiska aspekter på detta men det ska jag inte utveckla här. Den ryska gasen kommer säkert att fortsatt strömma även om Sverige sagt nej till lagringen av rör i Slite och Karlshamn. DN rapporterar idag om ett andra hamnar runt Östersjön verkar vara intresserade så NordStream-ledningen kommer nog att dras hur som helst. Starka tyska intressenter trycker på för att planerna ska bli verklighet.

Men tillbaka till Putin. Han hinner verkligen med en hel del. Nu har han just firat den ryska julen (-32 grader i Moskva) och till nyår skickade han ut en massa lyckönskningstelegram till politiska ledare runt om i världen, dock inte till Sverige. Däremot fick Finlands president en nyårshälsning som också innehöll ett tack för inbjudan att fira Finlands 100-årsjubileum som självständig stat under 2017. Han lovar komma, en stadig gäst hos president Niinistö numera.

Den 30 december var han för övrigt på en specialvisning av den nya ryska storfilmen Viking, av någon internationell filmsajt karakteriserad som en rysk ”Game of Thrones”. Den har en hel del svenska anknytningar och handlingen är enligt Wikipedia i stort sett följande:

Kievan Rus, late 10th century. After the death of his father, Svyatoslav I, ruler of Kievan Rus, the young prince Vladimir (Danila Kozlovsky) is forced into exile across the frozen sea in Sweden to escape his treacherous half-brother Yaropolk (Aleksandr Ustyugov), who has murdered his other brother Oleg (Kirill Pletnyov) and conquered the territory of Kievan Rus. The old warrior Sveneld (Maksim Sukhanov) convinces Vladimir to assemble a force of Viking mercenaries led by a Swedish chieftain (Joakim Nätterqvist), hoping to reconquer Kiev from Yaropolk.

Enligt uppgift ska Nätterqvist tala ett slags blandning av svenska och norska i ett försök att få fram något slags fornnordiskt tungomål. Det ska bli intressant att se, om nu filmen över huvud taget kommer till Sverige. Den kan ju innehålla försåtlig rysk propaganda av det slag som skidåkarna på Folk och Försvars stora konferens i Sälen nu verkar upptagna av.

russianvikingfilm

Affisch för filmen Viking

Hur knäpp han än kan vara i övrigt så har förstås Donald Trump ändå en poäng i de twittermeddelanden som han just skickat ut: “Having a good relationship with Russia is a good thing, not a bad thing. Only ”stupid” people, or fools, would think that it is bad! We have enough problems around the world without yet another one. When I am president, Russia will respect us far more than they do now and both countries will, perhaps, work together to solve some of the many great and pressing problems and issues of the WORLD!” 

Det är förstås uttalanden av detta slag som kommer att skapa dålig stämning bland en del försvarshökar i Sälen. Och frågan är dessutom om de världsproblem som Trump talar om också innefattar klimathot och ekonomisk ojämlikhet.

Men en som redan fattat de nya säkerhetspolitiska signalerna är Nato:s generalsekreterare Jens Stoltenberg. I en tysk intervju i veckan talade han om behovet av dialog och deeskalering när det gäller Ryssland: ”Von Russland geht keine unmittelbare Gefahr für einen Bündnispartner aus, Russland ist unser Nachbar und Russland wird unser Nachbar bleiben”. En truism förstås, detta att man inte kan ändra på geografin. Men grannsämja skapas kanske inte främst med vad den tyske utrikesministern Steinmeier i somras betecknade som ”vapenskrammel”.

Vågar vi tro på en allmän deeskalering i världen under det år som kommer? De internationella tecknen ser i och för sig inte särskilt lovande ut. Men hoppet är ju det sista som överger oss.

Read Full Post »

Ni som läste Michael Moores profetia i mitt senaste blogginlägg var knappast överraskade. Han förutspådde ju att vi under de närmaste fyra åren måste vänja oss vid orden ”President Trump”. Och han blev sannspådd. Nu är vi där och de grandiosa löftena om att göra Amerika stort igen väntar på att uppfyllas.

Att Trump var fel kandidat i ett amerikansk presidentval var alla upplysta människor eniga om. Den politiskt mest oprövade aspiranten i USA:s historia stod mot en av de mest erfarna politikerna i Washington. Men i ett val där ”folket” stod mot ”eliterna” rådde ju inte vedertagna sanningar.

donald

President nr 45 på väg

I dagens Guardian har den liberale amerikanske analytikern Thomas Frank (efter att först ha dömt ut Donald Trump) en hel del beska sanningar att säga om Demokraternas val av kandidat. Han ser Hillary Clinton som en person med alltför starka bindningar till det bestående:

Start at the top. Why, oh why, did it have to be Hillary Clinton? Yes, she has an impressive resume; yes, she worked hard on the campaign trail. But she was exactly the wrong candidate for this angry, populist moment. An insider when the country was screaming for an outsider. A technocrat who offered fine-tuning when the country wanted to take a sledgehammer to the machine.

She was the Democratic candidate because it was her turn and because a Clinton victory would have moved every Democrat in Washington up a notch. Whether or not she would win was always a secondary matter, something that was taken for granted. Had winning been the party’s number one concern, several more suitable candidates were ready to go. There was Joe Biden, with his powerful plainspoken style, and there was Bernie Sanders, an inspiring and largely scandal-free figure. Each of them would probably have beaten Trump, but neither of them would really have served the interests of the party insiders.

Det var dessa partigängare som ville ha Hillary Clinton trots allt de visste om hennes närhet till bankerna, hennes historia av misslyckade krig och hennes problem med de privata mejlen.

To try to put over such a nominee while screaming that the Republican is a rightwing monster is to court disbelief. If Trump is a fascist, as liberals often said, Democrats should have put in their strongest player to stop him, not a party hack they’d chosen because it was her turn. Choosing her indicated either that Democrats didn’t mean what they said about Trump’s riskiness, that their opportunism took precedence over the country’s well-being, or maybe both.

Clinton’s supporters among the media didn’t help much, either. It always struck me as strange that such an unpopular candidate enjoyed such robust and unanimous endorsements from the editorial and opinion pages of the nation’s papers, but it was the quality of the media’s enthusiasm that really harmed her. With the same arguments repeated over and over, two or three times a day, with nuance and contrary views all deleted, the act of opening the newspaper started to feel like tuning in to a Cold War propaganda station.

Det senare är kanske inte helt sant. Det fanns åtskilliga populistiska tidningar som stöttade Trump. Och Fox News gjorde ju sitt bästa för att diskreditera Hillary Clinton och de redaktioner som stöttade henne, inte minst när man där utnämnde CNN till ”Clinton News Network”. Men när hennes läger försökte skylla mejlläckor och motgångar på rysk inblandning och försökte göra Trump till en enda stor Putinkramare tyckte säkert de flesta sansade iakttagare att man ändå utmanade trovärdigheten.

Som sagt: Michael Moore fick rätt. Nu är det President Trump som gäller. Men framöver kommer hans hittillsvarande utrymme för halsbrytande improvisationer säkert att vara begränsat. De politiska övervakarna har förmodligen redan samlats för rådslag.

Read Full Post »

Trump kommer att vinna. Det är inte jag som påstår det utan filmaren och vänstermannen Michael Moore. På sin blogg ursäktar han sig först för att han tvingas komma med så dåliga nyheter:

I am sorry to be the bearer of bad news, but I gave it to you straight last summer when I told you that Donald Trump would be the Republican nominee for president. And now I have even more awful, depressing news for you: Donald J. Trump is going to win in November. This wretched, ignorant, dangerous part-time clown and full time sociopath is going to be our next president. President Trump. Go ahead and say the words, ‘cause you’ll be saying them for the next four years: “PRESIDENT TRUMP.”

Never in my life have I wanted to be proven wrong more than I do right now.

Moore förstår om vi alla misstroget skakar på huvudet inför detta chockande besked. Men han uppmanar oss att stiga ut ur vår bubbla av förnekelse och försöka acceptera den bistra verkligheten:

Well, folks, this isn’t an accident. It is happening. And if you believe Hillary Clinton is going to beat Trump with facts and smarts and logic, then you obviously missed the past year of 56 primaries and caucuses where 16 Republican candidates tried that and every kitchen sink they could throw at Trump and nothing could stop his juggernaut. As of today, as things stand now, I believe this is going to happen – and in order to deal with it, I need you first to acknowledge it, and then maybe, just maybe, we can find a way out of the mess we’re in.

tc

Making America great

Och så förklarar han varför det kommer att gå så. Han ser systemet som riggat för att de mest hängivna och ibland rabiata Trump-anhängarna mangrant kommer att infinna sig i vallokalerna medan de mer marginaliserade grupperna gett upp redan innan de ställt sig i kön:

People have to leave the house and get in line to vote. And if they live in poor, Black or Hispanic neighborhoods, they not only have a longer line to wait in, everything is being done to literally stop them from casting a ballot. So in most elections it’s hard to get even 50% to turn out to vote. And therein lies the problem for November – who is going to have the most motivated, most inspired voters show up to vote? You know the answer to this question. Who’s the candidate with the most rabid supporters? Whose crazed fans are going to be up at 5 AM on Election Day, kicking ass all day long, all the way until the last polling place has closed.

Det är ingen vacker bild av den stora demokratin som nu visas upp inför en häpen värld. Alla grepp är tillåtna. Miljoner stoppas in i kampanjkassorna av rika sponsorer under den sista veckan före valet. För Trump är Hillary korrupt, för henne är det han som har farliga förbindelser. Det alltid lika gångbara Putinkortet spelas ut. FBI hoppar plötsligt in, personangreppen haglar och de politiska sakfrågorna har vi nästan glömt.

Michael Moore hoppas som sagt att han ska få fel. Men vem vet. Det är säkrast att gardera med båda etta, tvåa och kryss.

Read Full Post »

Hur litet är ”litet”? Jag ställer frågan efter att nu i flera dagar ha läst indignerade texter om hur ”lilla Vallonien” hotar att stjälpa EU:s handelsavtal med Kanada (CETA). 3,6 miljoner fransktalande belgare står mot 500 miljoner EU-medborgare, heter det. Inte ens en procent.

Den tyske EU-kommissionären Günther Oettinger lägger inte band på sin upprördhet: ”Måste vi nu också fråga kyrkorådet i Biberach?” Han syftar på en liten stad i Baden-Württemberg.

Visst, man kan förstå känslosvallet om det nu inte vore så att unionens regelverk faktiskt bygger på konsensus i viktiga frågor. Jag lägger ihop invånarantalet för de fyra minsta medlemsländerna – Malta, Luxemburg, Cypern och Estland – och får ihop 3,1 miljoner, alltså en halv miljon mindre än Vallonien. Tänk om dessa länder hade röstat emot? Hur skulle man då ha räknat? Då blir det 4 av 28 vilket enligt min kalkylator blir drygt 14 procent av de röstberättigade länderna.

Jag har ingen stark personlig uppfattning när det gäller avtalets innehåll. Är det bra eller dåligt? Jag kan bara konstatera att det finns många motståndare runt om i Europa, bland annat inom kultursektorn. Österrikes socialdemokrater hade en medlemsomröstning där de flesta var emot. I Tyskland finns en livaktig diskussion. Där kräver man på sina håll lokala folkomröstningar. Man både marscherar och dansar mot CETA och det tänkta avtalet med USA som går under förkortningen TTIP.

tanz

I tyska Der Spiegel skriver en professor Henrik Müller en tänkvärd artikel om själva metodiken att utarbeta handelsavtal:

Unabhängig davon, ob man Freihandelsabkommen inhaltlich gut oder schlecht findet, muss man anerkennen, dass der bisherige Weg, sie auszuhandeln, nicht mehr funktioniert. Seit dem späten 19. Jahrhundert sind internationale Wirtschaftsabkommen das Resultat von Hinterzimmerdeals. Experten sitzen beisammen, verhandeln im Geheimen, bis sich irgendwann die Türen öffnen und ein nahezu unterschriftsreifer Vertrag herauskommt.

Hans poäng är alltså att man i det tjugoförsta århundradet behöver fundera på formerna för hur avtal ska arbetas fram. I mer än ett sekel har viktiga ekonomiska överenskommelser mellan länder ofta bestämts av expertsamtal i slutna rum. Plötsligt öppnas dörrarna och man lägger fram ett avtal som i princip är färdigt för underskrift och som på det stadiet är svårt att ändra. Så kan det inte längre fungera.

Med 28 medlemmar kommer EU förstås att gång på gång drabbas av kriser som denna. Alltid finns det någon regering eller något parlament som kan lägga hinder i vägen för en enhet. Nederländerna har efter en folkomröstning fortfarande inte ratificerat samarbetsavtalet med Ukraina och lär inte komma att göra det heller.

När detta skrivs (måndag morgon 24 oktober) vet fortfarande ingen vad som händer. Trycket på vallonerna är starkt. Men det är förstås ingen katastrof om avtalet faller. Handeln med Kanada lär fortsätta. Och kanske är det bättre att den fortgår utan tveksamma nyordningar med specialdomstolar för att tillgodose de multinationella företagens intressen.

Vi får vänta och se.

Read Full Post »

Older Posts »