Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘Egypten’

Jag skriver i plural: attackerna. Jag tänker förstås på terrordådet i Stockholm i fredags men också på bomberna mot två koptiska kyrkor i Egypten. Det som hände här hemma kändes nästan inpå huden. Men här i Södertälje, där vi har en koptisk kyrka, finns förstås också en påtaglig närhet till det som skedde långt söderut.

Jag råkade befinna mig i Stockholm i fredags. Jag var på väg till tunnelbanan vid Östermalmstorg  när det plötsligt meddelades att den var avstängd. Jag började vandra ner mot stan och hade kommit till Kungsträdgården när en svart skåpbil full av tungt beväpnade och maskerade poliser skrek att alla skulle ta sig hem och lämna innerstan. Det kändes som om krigstillstånd hade utfärdats. Men att lämna innerstan var förstås lättare sagt än gjort.

En buss gick i alla fall från Karl XII:s torg mot Slussen. Jag hoppade in och den kröp fram mot Slussen men där kom det order att alla bussar skulle in till garage. Totalt stillestånd i kollektivtrafiken.

Jag gick då in på Hotell Hilton strax intill och där fanns det gott om platser att sitta på. Jag satt där ett par timmar och försökte få information om pendeltågen hem men det enda som meddelades var att de stod stilla. Det var en vacker vårkväll och jag hade genom panoramafönstren utsikt mot Gamla stans t-bana där tågen väntade på klarsignal. Det blev en nästan bisarr upplevelse att blicka ut över Gamla stans solbelysta fasader medan dramatiken pågick lite längre bort och sjukvårdare och poliser gjorde sitt tunga jobb.

Vid 20-tiden såg jag det första tunnelbanetåget rulla och vandrade vidare mot Södra station som dock fortfarande var avspärrad. Jag gick in på en pub intill stationen där jag tillsammans med ett blandat klientel av ölgubbar och strandsatta resenärer kollade på de stora tv-skärmar som normalt är avsedda för fotboll men som nu sände Svt1 hela tiden.

Det är sant att det bästa hos människor kan komma fram i krissituationer men det sämsta lurar också under ytan. En man vid bordet intill mitt skulle också med pendeltåget, fast norrut till Kungsängen. Han var väl inne på sin tredje starköl och förkunnade att gärningsmannen borde avrättas offentligt. Efter mina invändningar medgav han att det kunde vara bra att få tag i honom levande för att kartlägga motiv och nätverk.

Jag övergav honom och gick ned till perrongen och tog första bästa tåg mot Södertälje. Klockan 22 var jag hemma, drygt sex timmar försenad.

Allt det jag nu berättat är förstås en anekdotisk bagatell vid sidan av den stora tragiken och den vidare dramatiken. Men det är ändå de personliga upplevelserna som etsar sig fast i minnet.

När det gäller det som hänt i Egypten vet vi att dåden skett i en miljö där det öppna samhällets regler inte gäller. Det handlar om en ”godkänd” diktatur och den auktoritäre president al-Sisi var nyss i Washington där president Trump karaktäriserade honom som ”a fantastic guy”. Ändå är situationen i Egypten precis så som den beskrevs av The Independent i anslutning till besöket:

Tens of thousands of political dissidents, including American citizens and human rights advocates, remain in Egyptian jails today due to Mr Sisi’s policies, according to Human Rights Watch…

The two leaders may have different personalities – military versus celebrity – but they have a similar philosophy. The ”Make America Great Again” slogan and ”Long Live Egypt” seem to mirror each other in sentiment.

They also share views on media in their countries reporting ”fake news” and criticising their respective judicial branches for being biased against them.

Redan har al-Sisi slagit till mot ”fake news” efter söndagens två blodiga attentat mot landets kristna. Ahram On-line rapporterar idag:

In a statement published on Sunday, Al-Bawabah newspaper expressed its surprise and outrage at the decision to confiscate its Monday issue, in which it pointed to “security failure” in relation to the bombing of two Coptic Orthodox churches that left dozens dead and scores injured on Palm Sunday.

Al-Bawabah’s editor Abdo El-Nasr told Al-Ahram Arabic website that the newspaper’s management speaking with officials to try and secure the release of the banned issue, saying ”it contains nothing threatening to national security”.

“We openly declared that what happened at the two churches, in our opinion, is a major security lapse and we must hold accountable those responsible, changing the current strategy in combating terrorism,” the statement read.

Men Donald Trump har fullt förtroende för sin nyvunne vän i kampen ot terrorismen: “I have great confidence that President Al-Sisi will handle situation properly”, twittrar han.

Själv har jag mindre förtroende för Egyptens president. Men jag tror att jag någon dag under den kommande påskhelgen ska besöka Sankt Mina koptiska kyrka i Södertälje.

Read Full Post »

När det gäller vapenaffärer råder det ju ofta en alarmerande brist på moral runt om i världen. Det visste vi i och för sig förut. En ny milstolpe på den väg mot underjorden som är kantad av goda föresatser har väl nåtts genom de senaste turerna med de båda fartyg av Mistral-klass som Ryssland ursprungligen beställde från Frankrike.

Så här var det: Frankrike fick 2011 (när Sarkozy var president) det ryska kontraktet på två stora helikopterbärande fartyg som skulle heta Vladivostok och Sevastopol. Den sammanlagda prislappen låg på 1,2 miljarder euro. De skulle ha levererats i år men så kom Ukrainakrisen emellan och president Hollande utsattes för enorma påtryckningar från USA och vissa kollegor inom EU: Inga vapen till ryssarna! Och den franska regeringen bestämde sig efter en del velande för att bryta kontraktet.

Det höll på att bli en dyrbar affär för fransmännen som inte bara skulle betala tillbaka redan levererade pengar utan också kunde ha krävts på betydande skadestånd. Men den breda ryska själen visade sig den här gången förlåtande och Kreml nöjde sig med att få utlagda belopp tillbaka.

Saint-Nazaire_décembre_2014

Vladivostok – måste nu döpas om

Nu stod Hollande & Co. med två jättelika fartyg som man inte hade någon köpare till. Men det finns ju trots allt länder ute i världen som gärna rustar upp sina stridskrafter. Ett av dem är Egypten där regimen al-Sisi plötsligt behövde förstärka sin försvarsförmåga. Eftersom fartygen inte fick säljas vidare utan Rysslands godkännande av köparen var det väl en bra deal. Putin och al-Sisi har stärkt sitt försvarssamarbete och enligt Financial Times kan det t o m bli fråga om att Ryssland får exportera de helikoptrar som ursprungligen specialbyggts för just Mistral-fartygen.

Den egyptiska regimen är också god vän med Frankrike och köpte redan tidigare i år ett antal franska Rafale-plan. Men det var en affär som inte alla vänner av mänskliga rättigheter gillade:

”Unfortunately it is the Egyptian people who pay the price,” Didier Billion of the Paris-based Institute of Strategic and International Relations said at the time of the Rafale sale.

”We can shut our eyes over the rights situation in Egypt but we can’t shut our eyes over Russia, because Russia is at the centre of an international power struggle,” said Billion.

I internationella maktkamper gäller det att välja sina affärsförbindelser. Förresten passade al-Sisi på att benåda ett antal politiska fångar i stort sett samma dag som den nya affären offentliggjordes. Kanske tryckte fransmännen på. Fast den tillfälliga mildheten ändrar kanske inte så mycket i det omdöme som Human Rights Watch gav för några månader sedan:

The United States and European governments should stop overlooking Egyptian government abuses, including a lack of accountability for many killings of protesters by security forces, mass detentions, military trials of civilians, hundreds of death sentences, and the forced eviction of thousands of families in the Sinai Peninsula.

Over the past year, al-Sisi and his cabinet, governing by decree in the absence of an elected parliament, have provided near total impunity for security force abuses and issued a raft of laws that severely curtailed civil and political rights, effectively erasing the human rights gains of the 2011 uprising that ousted the longtime ruler Hosni Mubarak.

Men det är väl som i all vapenhandel: Först kommer affärerna, sedan moralen. Och förresten: enligt uppgifter har Egypten kunnat genomföra affären genom ett betydande ekonomiskt bistånd från Saudiarabien, moralens i alla avseenden hårdföra väktare.

Read Full Post »

1. Skolproblem

Under diverse bilresor igår hörde jag Eko-rapporteringen om hur hundratals elever i Sverige inte går i skolan trots att det är skolornas och kommunernas skyldighet att se till att alla barn får undervisning. Skolpolitiker och skolledare saknar ofta såväl resurser som vilja att hantera barn med bokstavsdiagnoser eller koncentrationssvårigheter. Om mina personliga erfarenheter av partiell hemundervisning för ett s.k. särbegåvat barn på lågstadiet skrev jag ett litet inlägg här på bloggen i mars förra året. Man kan läsa det genom att klicka här.

2. Sverigebilden

Håller bilden av den idylliska röda stugan, den som så ofta ses som synonym med Sverige, på att krackelera? Frågan ställs i Svenska Dagbladet idag. Efter Assange-affären och internationell rapportering om sexköpande poliser med mera har den internationella Sverigebilden hamnat på kant.

En lite annorlunda vinkel på Sverigebilden hittar jag på den ryska tv-kanalen Russia Today som rapporterar om hur FRA-lagen i Sverige röstades igenom efter amerikanska påtryckningar:

As Sweden battles for the extradition of Julian Assange, WikiLeaks cables on the country’s close co-operation with the US are provoking a public backlash. The text revealed Washington’s push to influence Swedish wiretapping laws so communication passing through the Scandinavian country can be intercepted. Now Sweden is bugged and wiretapped – at the behest of the US.

The Swedish intelligence service, the FRA, has the power to monitor and intercept all internet traffic in the country. And thanks to leaked US State Department cables, we now know the controversial law was adopted after pressure from Washington. And the security services were deliberately kept out of the process to reassure Swedes there was no “funny business”.

“Forced to operate under strict data storage and protection laws for Swedish citizens, they [FRA] are concerned that the public may perceive their involvement as an attempt to work around these restrictions by using a foreign intermediary (the United States), thus poisoning any chance for success,” US State Department cable (UNCLAS Stockholm 000704) goes on.

The US interest is clear. Eighty per cent of all the internet traffic from Russia travels through Sweden. And from there, to America.

Vladimir Kremlev tecknar för Russia Today

Att Sveriges underrättelseverksamhet är väl samordnad med USA:s är ett välbekant faktum alltsedan 50-talet. Det är ju inte svenskars privata korrespondens som FRA i första hand är ute efter utan den mer intressanta diplomatiska trafik som passerar våra gränser. It’s Russia, stupid, för att nu travestera ett gammalt politiskt slagord.

3. Vinnare och förlorare efter händelserna i Egypten

Harvardprofessorn och Mellanösternanalytikern Stephen Walt skriver i Foreign Policy om vinnare och förlorare efter omvälvningen i Egypten de senaste veckorna. Till vinnarna hör förstås främst demonstranterna och det egyptiska folket. På andra plats sätter han Al Jazeera och dess rapportering:

With round-the-clock coverage that put a lot of Western media to shame, Al Jazeera comes out with its reputation enhanced. Its ability to transmit these images throughout the Arab world may have given events in Tunisia and Egypt far greater regional resonance. If Radio Cairo was the great revolutionary amplifier of the Nasser era, Al Jazeera may have emerged as an even more potent revolutionary force, as a medium that is shared by Arab publics and accessible to outsiders too.

Bland förlorarna finns förstås i första hand familjen Mubarak som detroniserats efter decennier av maktinnehav. Men också Al Qaida har förlorat trovärdighet eftersom egyptierna visat att man kan förändra verkligheten utan våld och terror. På lite längre sikt kanske också Muslimska Brödraskapet har försvagats:

Despite all the attention the Muslim Brotherhood has recently received, I think it’s more than likely that Mubarak’s departure will ultimately undercut its position in Egypt. It got 20 percent of the vote in the 2005 elections, but that total was inflated by the fact that it was the only real alternative to Mubarak’s party. Once you let other political parties form and compete for popularity, electoral support for the MB is likely to decline, unless it can repackage itself in a way that appeals to younger Egyptians. Ironically, both Mubarak and the MB may be more a part of Egypt’s past than an influential part of its future.

4. Rätt datum för Voirol

Den som följt de senaste veckornas inlägg här på sidan om den märklige Parissvensken Sébastien Voirol, alias Gustaf Henric Lundqvist, är kanske intresserad av att veta att det nu blivit ordning på Kungliga Bibliotekets datering av hans levnad. I KB:s katalog uppgavs tidigare att han dog 1933 men efter ett rådigt ingripande av Kerstin Hallert (med lätt eldunderstöd av mig) har rätt datum, det vill säga 1930, nu förts in. Sanningen segrar.

Read Full Post »

Den egyptiska revolutionen kom oväntat. Och när den kom så skedde det inte i den form som en del av de vanliga stereotypa kommentatorerna hade förutsett. Yossi Sarid i israeliska Haaretz beskriver fenomenet:

This was a civil uprising, one that did not suit the wild and violent image we insist on ascribing to all Arabs and to all Muslims. If only the square had been awash in blood, we would feel better. If only more heavily bearded young men and veiled virgins had gathered, we would be more sure of our predictions; if only Israeli flags had been burned in the streets, we could frighten ourselves and the whole world, saying we were right again.

Helt oväntat var väl inte det internationella mönster som blev tydligt under den egyptiska revolutionens första dagar. USA, Israel och i någon mån EU betonade stabilitet före förändring. Men händelseutvecklingen visade också på nya mekanismer i det internationella maktspelet: USA:s minskade auktoritet och förmåga att styra utvecklingen i Mellanöstern. Geoffrey Wheatcroft pekar i International Herald Tribune på vad som hänt (eller inte hänt):

The Middle East countries that have received enormously the largest sums in American aid are Israel and Egypt. But what happens when the White House tries to call in part of the debt?

First Obama begged Benjamin Netanyahu to desist from building any further settlements for a short period, to encourage a renewed peace process and help the Palestinian leadership. Then the president implored Mubarak to leave right away and enable an orderly transition of power. Both men studiously ignored him. Even if Mubarak does now depart, it will be on instructions from his own army rather than from the White House.

Never mind those billions after billions of dollars their countries have accepted. In their dealings with the Americans, Bibi and Hosni alike might have borrowed the sarcastic words of Prince Schwarzenberg of Austria after the Russians had helped suppress the Hungarian rising in 1849: “They will be astonished by our ingratitude.”

Mubarak och Netnyahu – tiden rinner iväg

I The National Interest skriver Amjad Atallah och Daniel Levy en betraktelse under rubriken America, Welcome to the Era of Arab Democracy. De vill förstås se en perspektivförskjutning i den amerikanska utrikespolitiken i ljuset av den senaste månadens händelser:

Embrace those who embrace political values consistent with our own. When millions of people are in the street demanding change, the US government must side with demands for freedom. Preferably this will be an American position even prior to the breakdown of the old order. Besides increasing U.S. credibility with the masses of young people who are destined to become tomorrow’s leaders, it also lends seriousness to American protestations when pro-democracy activists come under threat. The U.S. should reconsider the balance in aid to the region between civilian needs versus military hardware and training shifting emphasis away from the latter.

Finally, apply a common standard to Israel and Arab states alike. Ideally, deliver on freedom and equality for Palestinians alongside Jewish-Israelis. At a minimum, distance the U.S. from the occupation and discriminatory practices pursued by Israel, and embrace that part of Israeli society which shares American values. Israel’s security within the 1967 borders is a legitimate U.S. concern but the cost of America supporting, or facilitating, occupation and inequality will become unsustainably burdensome in an era of Arab democracy.

För den som minns såväl Ungernrevolten som Kubakrisen, Pragvåren och Berlinmurens fall sällar sig händelserna på Tahrirtorget till raden av nutidshistoriska milstolpar. Det är stort, som Göran Persson brukade säga.

Read Full Post »

Den första gången jag mötte en äkta folklig vrede var sensommaren 1965. Jag var i Athen, det var varmt på dagarna men temperaturen var ännu högre i den politiska kris som just drabbat landet. Konfrontationen var total mellan den etablerade högern och dess marionett kung Konstantin å ena sidan och den liberala politik som förespråkades av premiärministern Georgios Papandreou (farfar till den nuvarande regeringschefen) å den andra. I juli hade Papandreou i praktiken blivit avskedad av kungen.

På Athens gator kokade vreden. Stora folkmassor tågade en kväll från Syntagma-torget mot Omonia-platsen medan de skanderade ”Ta din morsa med och stick” – en uppmaning till kungen att ta sin impopulära tyskfödda mor Fredrika och lämna landet. Jag stod på någon av sidogatorna och kände att marken nästan skalv under demonstranternas fötter.

Papandreou hade inte USA:s stöd och det låg honom förstås i fatet. Det kalla kriget pågick och den som inte var med amerikanarna fullt ut var emot dem. Och bara två år senare gjorde militären (med tyst stöd av just USA) den kupp som under sju år kom att förvandla den gamla grekiska demokratin till en hårdför diktatur. Vänsteranhängare arresterades och sattes på de beryktade fängelseöarna, intellektuella flydde landet.

Grekisk diktator (om ni minns)

Jag tänker på allt detta när jag ser det som nu händer i Egypten. Den folkliga vreden sjuder, Mubarak försöker hålla sig kvar vid makten och han stöds (åtminstone hittills) försiktigt av USA och Storbritannien som vill ha ”stabilitet”. Jag såg en intervju på BBC där premiärminister David Cameron vred sig som en mask för att försöka förklara varför inte demokrati omedelbart borde införas i Egypten. Israels premiärminster Netanyahu vill förstås också hålla Mubaraks diktatur under armarna.

Och EU:s ledare som nyss (rättmätigt) tagit till storsläggan mot Lukasjenko och hans regim är förvånansvärt återhållsamma i sina omdömen om den statschef som förmodligen låtit tortera betydligt fler politiska motståndare än vad den vitryske diktatorn hunnit med. Det är verkligen hycklarnas marknad.

Egyptisk diktator – fortfarande aktuell

Jag läser världens mest påläste Mellanösternjournalist, Robert Fisk, i The Independent:

This failure of moral leadership in the West – under the false fear of ”Islamisation” – may prove to be one of the greatest tragedies of the modern Middle East. Egypt is not anti-Western. It is not even particularly anti-Israeli, though this could change. But one of the blights of history will now involve a US president who held out his hand to the Islamic world and then clenched his fist when it fought a dictatorship and demanded democracy.

This tragedy may continue in the coming days as the US and Europe give their support to Mubarak’s chosen successor, the chief spy and Israeli negotiator, Vice-President Omar Suleiman. He has called, as we all knew he would, for talks with ”all factions” – he even contrived to sound a bit like Obama. But everyone in Egypt knows that his administration will be another military junta which Egyptians will again be invited to trust to ensure the free and fair elections which Mubarak never gave them. Is it possible – is it conceivable – that Israel’s favourite Egyptian is going to give these millions the freedom and democracy they demand?

I kväll hörs skottlossning i Kairo. Regimens anhängare har stormat fram på hästar och kameler i ett försök att provocera fram våld. Just nu vet ingen vad som kommer att hända. Men det skrivs historia.

Read Full Post »