Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘Sverigebilden’

Minns någon den myndighet som hette ”Styrelsen för Sverigebilden”? Namnet ger vibbar av auktoritär kommandopolitik men det var faktiskt regeringen Bildt som lät inrätta den. Verksamheten reglerades på hävdvunnet byråkratiskt sätt genom Förordning (1992:584) med instruktion för Styrelsen för Sverigebilden innan myndigheten blev nedlagd av den socialdemokratiska regeringen 1995.

Nu är det mycket snack om sverigebilden igen. Det har vi Donald Trump att tacka för. I varje fall tycker Sverigedemokraternas Mattias Karlsson att den amerikanske presidenten gett oss ett bra handtag. Dagens Nyheter citerar vad han sagt i en intervju med CNN.

Jag är mycket tacksam för att president Trump tog upp denna fråga, det är mycket viktigt för oss här. Och jag förstår också motivet varför han gjorde det. Vi har en diskussion här nu, om gränskontroll och flyktingar i USA. Jag tycker att Sverige är ett gott exempel att visa fram som dåligt exempel.

DN rapporterar också om att sverigedemokraten Tobias Andersson, som deltar i partistyrelsens möten, har varit med om att skapa bilden i USA av Sverige som ett land som förstörts av massinvandring.

Men det är väl inte bara Sverigedemokraterna som varit aktiva när det gällt att ge bilden av Sverige som ett land där invandringen hotar oss för varje steg vi tar utanför den faluröda stugan.

I september förra året skrev skrev Svenska Dagbladets politiska chefredaktör Tove Lifvendahl en stor artikel i det brittiska högermagasinet Spectator där hon inbjöd till studiebesök i vårt land: ”Anyone who wants to find out how not to handle a migration crisis is welcome to pay us a visit.” Och i samma tidskrift lamenterade hennes kollega Ivar Arpi ett halvår tidigare över att man inte får säga vad som helst i det här landet: ”It’s not only Germany that covers up mass sex attacks by migrant men… Sweden’s record is shameful”.

stuga

Sverigebilden (källa: Wikipedia)

Visst finns det problem i Sverige relaterade till såväl invandring som utanförskap och segregation. Men det går ju att nyansera debatten. Som när Carl Bildt stillsamt påpekade: ”Last year there were app 50% more murders only in Orlando/Orange in Florida, where Trump spoke the other day, than in all of Sweden. Bad”.

För att nu inte tala om alla de återkommande upplopp som drabbar USA:s städer där man fortfarande inte har kommit tillrätta med den rasmässiga segregationen och där en svart man har 5 gånger större risk att hamna i fängelse än vita män, trots att afroamerikanerna bara motsvarar drygt 13% av befolkningen. Snacka om dålig integration efter flera hundra år.

Att Trumps twittrande påverkar också en europeisk opinion (och i förlängningen europeiska val) är uppenbart. De högerpopulister som nu strävar mot makten gynnas förstås. Ändå säger Mikael Tofvesson, enhetschef på Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB), till Svenska Dagbladet att presidentens uttalande inte är så bekymmersamma:

Man kan inte klassificera det här som en desinformationsattack på Sverige. Det var uttalanden för en annan målgrupp i ett annat land, men av en person som har stor spridning, säger han.

Man förstår att MSB något skakas i sina grundvalar eftersom myndigheten hela tiden riktat sin uppmärksamhet österut och satsat pengar och resurser på rysk desinformation. Samme Tofvesson uttalade sig några dagar tidigare för Sveriges radio om MSB:s roll inför det svenska riksdagsvalet 2018:

Det MSB ska göra är att ta fram just bilden av vad finns det för sårbarheter och hot vad gäller informationspåverkan, alltså propaganda, vilseledning och desinformation, och på vilket sätt kan det få konsekvenser för Sverige.

Glöm då för all del inte den impulsive amerikanske presidenten när den hotbilden ska tas fram.

Visst är informationspåverkan viktig. Någon borde kanske (som det heter) styra upp vad som skrivs och twittras om vårt land. Kanske är det i detta oroliga internationella läge rent av dags att återupprätta Styrelsen för Sverigebilden.

Read Full Post »

1. Skolproblem

Under diverse bilresor igår hörde jag Eko-rapporteringen om hur hundratals elever i Sverige inte går i skolan trots att det är skolornas och kommunernas skyldighet att se till att alla barn får undervisning. Skolpolitiker och skolledare saknar ofta såväl resurser som vilja att hantera barn med bokstavsdiagnoser eller koncentrationssvårigheter. Om mina personliga erfarenheter av partiell hemundervisning för ett s.k. särbegåvat barn på lågstadiet skrev jag ett litet inlägg här på bloggen i mars förra året. Man kan läsa det genom att klicka här.

2. Sverigebilden

Håller bilden av den idylliska röda stugan, den som så ofta ses som synonym med Sverige, på att krackelera? Frågan ställs i Svenska Dagbladet idag. Efter Assange-affären och internationell rapportering om sexköpande poliser med mera har den internationella Sverigebilden hamnat på kant.

En lite annorlunda vinkel på Sverigebilden hittar jag på den ryska tv-kanalen Russia Today som rapporterar om hur FRA-lagen i Sverige röstades igenom efter amerikanska påtryckningar:

As Sweden battles for the extradition of Julian Assange, WikiLeaks cables on the country’s close co-operation with the US are provoking a public backlash. The text revealed Washington’s push to influence Swedish wiretapping laws so communication passing through the Scandinavian country can be intercepted. Now Sweden is bugged and wiretapped – at the behest of the US.

The Swedish intelligence service, the FRA, has the power to monitor and intercept all internet traffic in the country. And thanks to leaked US State Department cables, we now know the controversial law was adopted after pressure from Washington. And the security services were deliberately kept out of the process to reassure Swedes there was no “funny business”.

“Forced to operate under strict data storage and protection laws for Swedish citizens, they [FRA] are concerned that the public may perceive their involvement as an attempt to work around these restrictions by using a foreign intermediary (the United States), thus poisoning any chance for success,” US State Department cable (UNCLAS Stockholm 000704) goes on.

The US interest is clear. Eighty per cent of all the internet traffic from Russia travels through Sweden. And from there, to America.

Vladimir Kremlev tecknar för Russia Today

Att Sveriges underrättelseverksamhet är väl samordnad med USA:s är ett välbekant faktum alltsedan 50-talet. Det är ju inte svenskars privata korrespondens som FRA i första hand är ute efter utan den mer intressanta diplomatiska trafik som passerar våra gränser. It’s Russia, stupid, för att nu travestera ett gammalt politiskt slagord.

3. Vinnare och förlorare efter händelserna i Egypten

Harvardprofessorn och Mellanösternanalytikern Stephen Walt skriver i Foreign Policy om vinnare och förlorare efter omvälvningen i Egypten de senaste veckorna. Till vinnarna hör förstås främst demonstranterna och det egyptiska folket. På andra plats sätter han Al Jazeera och dess rapportering:

With round-the-clock coverage that put a lot of Western media to shame, Al Jazeera comes out with its reputation enhanced. Its ability to transmit these images throughout the Arab world may have given events in Tunisia and Egypt far greater regional resonance. If Radio Cairo was the great revolutionary amplifier of the Nasser era, Al Jazeera may have emerged as an even more potent revolutionary force, as a medium that is shared by Arab publics and accessible to outsiders too.

Bland förlorarna finns förstås i första hand familjen Mubarak som detroniserats efter decennier av maktinnehav. Men också Al Qaida har förlorat trovärdighet eftersom egyptierna visat att man kan förändra verkligheten utan våld och terror. På lite längre sikt kanske också Muslimska Brödraskapet har försvagats:

Despite all the attention the Muslim Brotherhood has recently received, I think it’s more than likely that Mubarak’s departure will ultimately undercut its position in Egypt. It got 20 percent of the vote in the 2005 elections, but that total was inflated by the fact that it was the only real alternative to Mubarak’s party. Once you let other political parties form and compete for popularity, electoral support for the MB is likely to decline, unless it can repackage itself in a way that appeals to younger Egyptians. Ironically, both Mubarak and the MB may be more a part of Egypt’s past than an influential part of its future.

4. Rätt datum för Voirol

Den som följt de senaste veckornas inlägg här på sidan om den märklige Parissvensken Sébastien Voirol, alias Gustaf Henric Lundqvist, är kanske intresserad av att veta att det nu blivit ordning på Kungliga Bibliotekets datering av hans levnad. I KB:s katalog uppgavs tidigare att han dog 1933 men efter ett rådigt ingripande av Kerstin Hallert (med lätt eldunderstöd av mig) har rätt datum, det vill säga 1930, nu förts in. Sanningen segrar.

Read Full Post »

Hur påverkar Stieg Larssons böcker Sverigebilden? UD:s blogg hade häromdagen en liten fundering i ämnet:

Vi ser att Stieg Larssons böcker fortsätter att skörda framgångar och uppmärksamhet i världen. Läs gärna de djuplodade artiklarna i Rolling Stone och New Yorker där man riktigt grottar ner sig i Larssons författarskap. Den mörka bild som Larson målar upp påverkar säkert Sverigebilden i någon mån. Något helt annat än Anita Ekberg i Fontana di Trevi, Nobel, Abba, Ikea och Volvo som ofta associeras med Sverige.

Nu var det väl i och för sig länge sedan Anita Ekberg badade i Fontana di Trevi. Och det plaskandet hade ju inte så mycket att göra med Sverigebilden.

Sverigebild – modell äldre?

Annars har ju Milleniumtrilogin verkligen bidragit till en fördjupad kunskap om Sverige bortom klichéerna. Rolling Stones artikel är ett exempel på ett verkligt gediget journalistiskt hantverk. Om den förmörkar bilden av vårt fosterland må vara osagt. Man får ändå veta att att Umeå är ”an ugly university city on the Gulf of Bothnia” som mest påminner om Danbury, Connecticut. Så mycket för björkarnas stad.

The New Yorkers artikel uppehåller sig mer vid den välkända konflikten om Stieg Larssons arv och om svenska och utländska förläggare. Men här finns också ett avsnitt som har att göra med Sverigebilden:

Related to the trilogy’s cutting-edge quality is a revised view of Sweden. After the establishment of the Social Democratic government, in 1932, Sweden seemed, to many people—the Swedes, in particular—a kind of socialist utopia: maternity leaves, free love. (Ingmar Bergman’s movies might appear to contradict such a view, but they are really about humankind, not about his homeland.) The writer John-Henri Holmberg, in an essay on his friend Larsson, lists what he believes are the fundamental tenets of his countrymen’s vision of their society, and, in each case, Larsson’s critique of them. Swedes think that their country is uniquely egalitarian (Larsson presents considerable differences between rich and poor), that Sweden is politically neutral (Larsson shows a burgeoning right), that the Swedish health-care system is the best in the world (Lisbeth is imprisoned in a state hospital), etc. Above all, the Swedes believe that their government is benign, and working for their benefit, whereas, in Holmberg’s words, Larsson shows the Swedish state as “an instrument of violence, wielded against individuals who threaten the privileges and power of those who have managed to gain control of it.” Larsson even denied Sweden’s fabled beauty. However pretty the countryside, his Stockholm has tattoo parlors, S & M clubs, McDonald’s. As Charles McGrath wrote, in the Times, Larsson’s Sweden is “a country . . . a lot like our own.”

Hur de utländska läsarna än kommer att uppfatta Sverige är det uppenbart att trilogin drar folk till Stockholm. Häromdagen sände BBC:s reseredaktion en film om Milleniumturismen till Sverige under rubriken On the Dragon Tattoo trail in Stockholm. Där projiceras bilden av Stockholm i ett förföriskt ljus. ”A vibrant, modern city with a world class night-life” är den bild som förmedlas till den brittiska kanalens många tittare världen över. Kolla genom att klicka här (så länge nu reportaget ligger framme).

Read Full Post »

Jag hittade en intressant funktion på New Statemans hemsida. Den heter Your Democracy och där kan man bland annat söka på olika debattämnen i det brittiska underhuset från början av 1800-talet och framåt. Jag skrev in sökordet ”Sweden” och fick fram en mängd roliga replikväxlingar från skilda år. Här är några exempel:

Den 23 maj 1873 ställdes en fråga till regeringen angående den brittiska närvaron vid kröningen av Sveriges och Norges konung:

MR. RAIKES asked the Under Secretary of State for Foreign Affairs, Whether it is the fact that Her Majesty was alone among European Sovereigns unrepresented by a special Ambassador or Envoy at the recent Coronation of the King of Sweden and Norway; and, whether he can state the reasons which have induced Her Majesty’s Government to advise on this occasion a course different from that followed at the accession of the present Emperor of Russia and other Sovereigns?

VISCOUNT ENFIELD : Sir, in matters of international etiquette and of Court ceremonials, it is usual to follow precedents, and this year the same usage was adopted on the occasion of the coronation of the King of Sweden, as was followed in 1844 and 1860, when on the coronation of two Kings of Sweden letters of congratulation were addressed by Her Majesty to those Sovereigns. On this occasion other Powers besides Great Britain were not represented, and I trust the House will not think that in following these precedents there could have been anything to impair the friendship and good understanding which so happily exists between Great Britain and Sweden. I speak with reserve, but I believe it is likely that one of the sons of Her Majesty will be present at the coronation of the King in Norway in July next.

Den 13 februari 1919 var ledamoten överste Wedgwood oroad över ett besök av den svenske kronprinsen (senare Gustaf VI Adolf). Han ställde en fråga som ter sig rätt lustig  eftersom kronprinsen var ingift i den brittiska aristokratin och knappast var känd för några tyska sympatier:

Colonel WEDGWOOD asked whether His Majesty’s Government were consulted as to the visit of the Crown Prince of Sweden to this country; and, if so, on what grounds it was sanctioned?

Mr. HARMSWORTH : The visit of the Crown Prince of Sweden on the present occasion is promoted exclusively by private family reasons, and has no official character; but it is welcome both to His Majesty’s Government and to the people of this country.

An HON. MEMBER : ”Is he not a pro-German?”

Mr. SPEAKER : Order, order!

Colonel WEDGWOOD : In view of the fact that the Royal Family of Sweden and the whole of the aristocracy there have been bitterly anti-English during the War—

Mr. SPEAKER : The hon. Member is speaking of a neutral and friendly country.

Kronprinsen med brittisk hustru

Den svenska neutraliteten återkom förstås som ämne under det andra världskriget. Så här lät det i underhuset den 9 juli 1941:

Mr. Mander asked the Secretary of State for Foreign Affairs whether he has any statement to make about the position of Sweden and Finland; and whether he will make it clear that in the final peace settlement the actions of those who have directly or indirectly assisted the enemy will be taken into account?

Mr. Eden : I have at present nothing to add to the answers which I gave to Questions last week on the subject of our relations with Sweden and Finland.

Mr. Mander : Will the right hon. Gentleman not make it perfectly clear that people cannot have it both ways, and that at the peace settlement we shall remember those who have been our friends and not forget those who have lined up with the enemy?

Mr. Eden : I think it is a good rule to deal with the future when that time comes.

Man måste säga att Anthony Edens sista mening var ett mycket klokt och väl genomtänkt politiskt ställningstagande.

Den 7 mars 1980 debatterades frågan om obligatorisk användning av säkerhetsbälten i bilar. Många hänvisade till de goda erfarenheterna från Sverige, där vi redan tidigare hade bilbältestvång, medan andra såg den föreslagna lagstiftningen som ett ingrepp i den personliga friheten. Till dem hörde den konservativa ledamoten Ray Whitney:

From 1932 until only a few years ago, Sweden lived under a Socialist Government and became immersed in what might be called nannyist legislation and nannyist attitudes of all kinds—the sort of attitudes that are reflected in this Bill. Forty-five years of that legislation, solidly, without a break, has impinged deeply on the political and social conciousness of Sweden and the Swedes. Happily, we are a long way down the road. We have not yet reached that stage. Now, after 3 May last year, we are embarked on a course back to freedom. It would be inappropriate suddenly to veer off in this one sector of our life in the wrong direction, and follow the Swedish road. The Swedes themselves have seen the folly of their ways. In the last two elections, they have rejected the opportunities offered to them of Social Democratic or Socialist Governments.

Socialistiskt tvångsbälte?

Pröva själv med egna sökord på denna förträffliga sajt. Det finns många underbara meningsutbyten i ”The Mother of all Parliaments”.

Read Full Post »

Den tredje delen av Stieg Larssons millenniumtrilogi – Luftslottet som sprängdes – har av sin amerikanska förläggare fått titeln The Girl Who Kicked the Hornet’s Nest. Den brittiska utgåvan har samma namn men märkligt nog har man där satt getingarna i pluralis. Om det ligger någon sofistikerad skillnad i transatlantiskt språkbruk mellan dessa båda titlar är svårt att veta.

Hur som helst så har ju hela serien gjort succé i den engelskspråkiga världen. Av de recensioner jag läst är Patrick Andersons i The Washington Post kanske den mest översvallande:

Only now, with the publication of The Girl Who Kicked the Hornet’s Nest, the third novel in the late Stieg Larsson’s  immensely popular Millennium trilogy, can we fully appreciate the Swedish writer’s achievement. The trilogy ranks among those novels that expand the horizons of popular fiction.

All this — the political honesty, the rage at sexism, the suspense, the overpowering narrative, the focus on modern sexual mores, the sexual tension between Mikael and Lisbeth — has made the Millennium trilogy (named for the magazine Mikael writes for) not only a runaway commercial success but perhaps the best, most broadly focused examination of modern politics in popular fiction. Drawing on a quarter-century as a journalist, Larsson tells Lisbeth’s story against an ambitious panorama that encompasses the worlds of journalism, corporations, medicine, organized crime, government, police and the courts, and he also makes unlikely but informed digressions into such areas as boxing and the manufacture of toilets. To have written these three novels may have killed Larsson, but he left a monument behind, a modern masterpiece.

I New York Times hade dessförinnan Charles McGrath ägnat fenomenet Stieg Larsson en lång magasinsartikel med titel The Afterlife of Stieg Larsson.

The third volume in Stieg Larsson’s immensely successful Millennium trilogy, “The Girl Who Kicked the Hornet’s Nest,” finally goes on sale here this month. Except for ”Harry Potter” Americans haven’t been so eager for a book since the early 1840s, when they thronged the docks in New York, hailing incoming ships for news of Little Nell in Charles Dickens’s  “Old Curiosity Shop.” That was before Amazon. This time, particularly impatient readers simply paid a premium and ordered the new book from England, where it came out months ago (though with the apostrophe in a different place, making the “Hornet” plural).

Knopf, Larsson’s American publisher, has already printed 750,000 copies of “Hornet’s Nest.” It will almost certainly soar to the top of the best-seller lists, where the previous volumes, best sellers in hardback, recently occupied the top two paperback slots. What’s unusual is that unlike some other recent publishing juggernauts… the Millennium novels are not American in origin and were huge best sellers in Europe before most Americans got wind of them. Sonny Mehta, the publisher and editor in chief of Knopf, who bought the books for what he says now seems like a “very modest sum,” even worried that they might not catch on here. “I had nightmares that we would be the only country where the books didn’t work,” he says.

Jag har skrivit om det förr, men det är väl sällan som Sverige fått en så positiv uppmärksamhet på litteratursidor som under de allra senaste åren. Förklaringarna till detta är många och den kände Sverigekännaren Andrew Brown diskuterar ämnet i en artikel i senaste numret av Foreign Policy under rubriken We’re all Swedes now:

With the U.S. release this week of the final instalment of Stieg Larsson’s Millennium trilogy, the English-speaking world is again given a chance to indulge in a view of Scandinavia that is entirely dystopian. In Larsson’s Sweden, the police are useless where they are not corrupt; the countryside is full of violent drug dealers; the rich are utterly unprincipled. It sounds like Mexico in the snow. This is no longer a clean, well-lighted place for Volvo owners. What went wrong?

Crime fiction always exaggerates, and Swedish left-wing crime fiction, the tradition to which Larsson belongs, is a genre quite as stylised as Agatha Christie’s. There will always be villainous millionaires and noble women. It is not enough to be a sadistic serial killer: You have to vote conservative as well. But what has changed since the genre was invented in the 1960s by the husband and wife team of Maj Sjöwall and Per Wahlöö is the overwhelming loss of confidence in the future, and in the state. This does reflect reality.

Svensk flicka med Volvo – en klassisk bild

Andrew Brown ser en del av förklaringen till Sveriges förändrade självbild i medlemskapet i EU och 90-talets ekonomiska kriser. En pluralism i mediautbud och välfärdstjänster har också bidragit till en minskad känsla av nationell enhet. Ändå finns det enligt Brown en del som skiljer svenskar från andra västliga nationer:

But there remains something distinctively Scandinavian about the country that cuts it off from the Anglo-Saxon mainstream. Swedes of any class have a sense of belonging, and of obligation to their country that is entirely different from the British or American attitudes toward the poor. Perhaps I know the wrong millionaires, but I have never met any rich Swedes who did not feel some sense of obligation to the poor, even when they were living in tax exile. It is not just a matter of charity, but of fellow feeling. That is not my experience in Britain or in the U.S., where riches are felt to turn you into a different, and possibly better, sort of person altogether, not least by their possessors.

Perhaps this moralism helps explain why Swedes were always much less secular than they appeared to be, even to themselves. Anything but the most notional Christianity had more or less died out among the middle classes by the 1980s, and the Swedish national church was disestablished at the millennium. Instead of imbibing myths about first-century Palestine, the people took in sermons about social progress and its culmination in 20th-century Sweden. To some extent, those new myths were shared with the whole Western world. But it is in Sweden that their loss is most keenly felt, and the great efflorescence of dystopian crime fiction in the country is perhaps an expression of this loss.

Trots de dystopiska deckarna är Sverige ändå enligt Andrew Brown ”pretty tolerable to live in”. Det håller nog de flesta av oss med om.

Read Full Post »

Det är otroligt vad Sverige och Stockholm börjar bli populärt i omvärlden. Nu är det nästan bara positiva rubriker som gäller.

Annat var det i början på 90-talet när jag bodde i London. Då tävlade tidningarna i konsten att skriva elakt om vårt trista och depressionstyngda land. Värst var Auberon Waugh (son till Evelyn) som i sina krönikor i The Daily Telegraph ofta hade något nedlåtande att säga. Jag minns att han i något sammanhang påstod att svenskarna frenetiskt kopulerade innan de i stora skaror gick och hängde sig. Han hotade dessutom med att gå ur EG (som det då hette) om det glädjelösa Sverige skulle bli medlem.

A. N. Wilson, som då var kulturredaktör på The Evening Standard, var inte sämre. Han skrev att svenskarna dels var besatta av sex, dels lagade urtråkig mat. Och när P. O. Enquists pjäs I lodjurets timma recenserades av The Independent blev rubriken ”Svensk kattstrypning”.

Men the times they are a-changin’ som den moderna klyschan låter. Nu tävlar brittiska medier om att prisa Sverige. För Ceri Radford, som är Assistant Comment Editor på Daily Telegraph, är Sverige ett drömland:

Is there no end to Sweden’s luck? The Scandinavian idyll has nice schools, pristine pine forests, beautiful women, low crime rates, flat pack furniture, the northern lights, meatballs and a Royal Family that make ours seem like lumpen bores.

Just look at Prince Carl Philip: the jutting jaw, the molten eyes. In Britain our aristocrats have receding hairlines and chins that slope away like a chicken’s. Here, Prince William shilly shallies about for eight years trying to decide whether to propose to his girlfriend and the giddy culmination of the drama, to date, is that Buckingham Palace may or may not be stocking champagne. In Sweden, Carl has jilted his fiancée for a bikini model. Kate Middleton looks nice in tweed, the bikini model once posed topless with only a writhing python to preserve her modesty. Really, call me unpatriotic, but I know what most people would rather read about.

Man kan ju hålla med henne om att det brittiska kungahuset inte är världens mest lyckade familj men nog tar hon väl ändå i lite när det gäller Sveriges förtjänster?

Stockholm – ”Swede little mystery”?

Fast hon är förstås inte ensam. Daily Mirror har skickat sin resereporter Nigel Thompson till Stockholm och under rubriken Swede little mystery hittar han bara positiva saker att säga om den svenska huvudstaden även om han besökte den när det var som kallast här:

Trust me, though, the sight of the sun glistening on the frozen harbour and the snow on the city’s rooftops sparkling in the stark winter light is quite magical.

And make sure your camera has a large memory card – this is one of the most photogenic cities you will visit.

At almost every turn a new photo opportunity seems to arise. So grab your silly trapper hat and thermals and let’s see what the city-on-the-water capital of Sweden (and of Scandinavia, it claims, too) has to offer the winter tourist…

Stockholm är för Thompson ”a particularly youthful and friendly city” och Vasamuseet väcker hans entusiasm: ”One of the best museums I’ve ever been to… unmissable. And so is Stockholm in winter.”

Det är väl bara att glädjas så länge det varar. Tiderna kan ju förändras igen.

Read Full Post »