Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘Språkpolitik’

”I Sverige pratar vi svenska”, sa moderatledaren Ulf Kristersson häromdagen. Visst, så är det. Men i Schweiz och Belgien, vad pratar man där? Och vad ska man säga om Finland där så många envisas med att tala sitt svenska modersmål vid sidan av majoritetsspråket finska.

Jag ska inte förvränga Kristersson uttalande eftersom hans poäng förstås är att grundläggande kunskaper i svenska har stor betydelse för integrationen. Vill man bli  en del av vårt samhälle är det därför rimligt att man också lär sig det ledande nationella språket. Men det är det kategoriska i moderatledarens uttalande som får åtminstone mig att hoppa till.

Vad var det nitiska folkskollärare i Tornedalen präntade in i sina finsktalande elever under 1930-talet om inte just budordet: ”I Sverige pratar vi svenska”. Det var först 1958 som Kungliga Skolöverstyrelsen i ett cirkulär lät meddela att man inte borde förbjuda finsktalande lärjungar att tala sitt modersmål på raster och i skolhemmen.

Den svenska språklikriktningen var på sätt och vis en spegelbild av fennomanernas fältrop på andra sidan gränsen: ”Suomessa puhutaan suomea” – i Finland ska man tala finska. Det är ju också en sats som många okunniga svenskar tagit till sig så till den grad att de tror att invandrande finlandssvenskar lärt sig språket först här i landet. Om detta skrev Sydsvenskans Heidi Avellan för några år sedan samtidigt som hon kommenterade det nygamla hatet mot svenskan bland nationalister i Finland:

Jag har vant mig vid okunskapen. Att jag kallas ”finska”, att Helsingfors kallas Helsinki, att Åbo får heta Turku och att operafestivalens Nyslott bara är känt som Savonlinna är inte mycket att orda om. Att ”rikssvenskar” inte har full koll på finlandssvenskarnas liv och historia går att förstå.

Men finnar ska veta bättre.

De är uppvuxna i det land där folket tiger på två språk, för att citera Bertolt Brecht. Svenska är Finlands ena officiella språk. Dagens språkfejd där svenskan ses som inkräktarnas tungomål är historielös.

Ändå hotas kända kvinnor som förknippas med finlandssvenskan: de ska våldtas och dödas – så att ”blodet stänker ändå till Sverige”.

Språkpolitik blir faktiskt ofta blodig, särskilt om den kombineras med skillnader i religion och kultur. Men även utan vapenskrammel kan den bli intolerant. Oftast kanske mer löjeväckande. Jag skrev någon gång här på bloggen om erfarenheter av att köra bil i Belgien. Har man siktet inställt på Liège och följer de skyltar som pekar ditåt blir man plötsligt villrådig när man passerat gränsen till en flamländsk kommun och i stället hänvisas mot Luik. Och reser man mot den sydbelgiska staden Mons kan skyltarna i nästa kommun visa mot samma stad som då heter Bergen. Den kommunledning som ville införa tvåspråkiga skyltar skulle kanske bli bortröstad i nästa val (med undantag för Bryssel som har en lagfäst tvåspråkighet).

Den som haft kontakt med republiken Irlands officiella liv vet att talaren i en parlamentsdebatt ofta inleder med några ord på iriska (som man kanske knappt behärskar) för att sedan övergå till den mer bekväma engelskan. Men symbolpolitiken i att markera landets första officiella språk är här viktig. I Katalonien har språkfrågan också fått en allt starkare politisk färg. Där får man numera kanske väga sina ord innan man öppnar munnen.

Den gamla språkstriden i Norge är väl inte så dramatisk nu för tiden men Noregs Mållag, som kämpar för nynorskans ställning i landet, skrev häromdagen bland annat så här efter en granskning av den nya regeringsplattform som presenterades i veckan:

Til forskings- og høgare utdanningsminister Iselin Nybø
I Jeløy-plattforma står det at «Regjeringen vil sikre gode bruks- og opplæringsvilkår for de offisielle språkene i Norge og de to likestilte målformene i norsk.». Mållaget ønsker at statsråd Nybø skjerpar tonen mot universitet og høgskular som år etter år bryt mållova når det gjeld regelen om at minst 25 % av det dei skriv, skal vere på nynorsk. For å sikre gode opplæringsvilkår for elevar med nynorsk hovudmål er det òg viktig at ein styrker nynorskopplæringa for lærarskulestudentar og sørger for at dei får avgangsvitnemål som viser at dei kan nynorsk.

Nynationalister av olika schatteringar är numera ofta nitiska språkpoliser. Jag har tidigare skrivit om Ukraina där utbildningssystemet nu ska likriktas från högstadiet och uppåt. All undervisning måste då ske på ukrainska. Ryska, ungerska och rumänska minoriteter protesterar vilt och den ungerska regeringen hotar med att lägga in veto mot Ukrainas närmande till EU och landets samarbete med Nato.

En ukrainsk hantverkare som jag träffat här i Sverige berättar om hur hans hustru, född i Ukraina men i ett helt ryskspråkigt område, blev trakasserad när hon i västra Ukraina vågade kritisera ruttna grönsaker i ett snabbköp: ”Åk hem till Ryssland om varorna här inte duger”, replikerade den tjugoåriga bodbetjänten som naturligtvis förstod hennes ryska men som ville markera sin språkliga renlärighet.

Exemplen på kontroversiell språkpolitik kan mångfaldigas. Men visst har Ulf Kristersson rätt: i Sverige talar vi svenska. Plus förstås de officiella minoritetsspråken finska, meänkieli, samiska, romani chib och jiddisch.

Read Full Post »

Det var lugnt på Maidan i Kiev när jag häromdagen promenerade över detta historiska torg. En demonstration pågick, men den var helt fridsam. Ett antal äldre ukrainare stod i grupper om ungefär hundra personer i en tyst protest mot förslag till ändringar i pensionssystemet.

Pensionerna är ett av många ekonomiska problem som regeringen i Kiev måste brottas med. Inget europeiskt land lär ha en så stor andel pensionärer av befolkningen som Ukraina. Pensionernas värde har på senare år urholkats av inflationen. De internationella långivarna – Världsbanken och Internationella valutafonden – kräver reformer för att betala ut nya lån. Populistiska politiker försöker utnyttja missnöjet med den föreslagna lagstiftningen.

S:t Mikaelsklostret i Kiev med sina guldkupoler

Misstron mot politikerna är över huvud taget stor i dagens Ukraina. Enligt sommarens opinionsundersökningar är det bara 2 procent av befolkningen som helt ställer sig bakom president Porosjenko. Ytterligare 15 procent har ett visst förtroende för honom. Siffrorna för regeringen ligger på ungefär samma nivå.

De utländska experter som rekryterades som ministrar för några år sedan har försvunnit en efter en. Den gamle politiske räven Micheil Saakasjvili, tidigare georgisk president, blev som bekant inbjuden till posten som guvernör i Odessa men han kom på kant med presidenten och andra medlemmar av regeringen och berövades sitt ukrainska medborgarskap i somras, något som upprörde hans gamle vän Carl Bildt. Ändå lyckades han nyss återvända med buller och bång till Ukraina sedan gränspolisen mer eller mindre övermannats av hans anhängare. Nu kan han bedriva politiskt krypskytte inifrån landet medan regeringen står rätt handfallen.

Till presidentens försvar får kanske sägas att det inte är så lätt att styra ett land med ett pågående inbördeskrig och där rebellerna i öst får stöd av den mäktige grannen på andra sidan gränsen. I Kiev märks dock inte så mycket av de pågående striderna 70 mil därifrån. Souvenirförsäljarna erbjuder visserligen toalettpapper med Putins bild på medan andra stånd säljer tröjor med den fascistiska Azov-bataljonens svarta varghake.

Att det är den ukrainska nationalismen som har grepp om det politiska beslutsfattandet råder den ingen tvekan om. Porosjenko har nyss undertecknat en ny utbildningslag som innebär att all utbildning från femte klass och uppåt enbart ska få ske på ukrainska i framtiden. Detsamma gäller den högre utbildningen. Det är som om Finland skulle förbjuda svenskspråkiga gymnasier och stänga Åbo Akademi.

Siffror från en opinionsundersökning 2005

Lagförslaget är förstås riktat mot de många ukrainare som har ryska som modersmål men i hastigheten drabbas också betydligt mindre nationella minoriteter som ungrare och rumäner. Rumäniens president ställde häromdagen in ett statsbesök i Ukraina i protest mot den nya lagen och det rumänska parlamentet har röstat för ett fördömande. Den häftigaste reaktionen kommer dock från Budapest. Hemsidan för Ungerns utrikesdepartement återger vad utrikesminister Péter Szijjártó sagt efter det att president Porosjenko undertecknat den nya lagen:

Petro Poroshenko has until now spoken about a European Ukraine, “but this is something he can now forget about to all intents and purposes” in view of the fact that Hungary will be blocking all initiatives that could be favourable for Ukraine at all possible forums and all international organisations, and primarily within the EU.

Now that the association agreement between the EU and Ukraine and the agreement on visa-free travel for Ukrainian citizens have been concluded, Ukraine is “nurturing the hope” that they will now be able to take further steps along the road to European integration. “Well that’s something they can now forget about”, the Minister of Foreign Affairs and Trade declared.

“At the currently ongoing Session of the United Nations Human Rights Council, Hungary will be vetoing all EU comments or viewpoints that that do not condemn Ukraine with sufficient force and determination”.

Som ett svar på kritiken har Ukraina bett Europarådet uttala sig om den nya lagens förenlighet med europeiska konventioner om minoriteters rättigheter. President Porosjenko har också antytt att ändringar i så fall kan ske.

Frågan är väl bara hur den ukrainska regeringen tänker sig att kunna ena det tvåspråkiga landet om utbildning på ryska i framtiden skulle diskrimineras. Krim och Donbass är övervägande ryskspråkiga och att de skulle vilja tillhöra en helt monokulturell stat är knappast troligt. På gatorna i Kiev verkar ryska förövrigt vara det dominerande språket.

I maj i år blockerade den ukrainska regeringen en del av de mest populära ryska internetsidorna. Jag försökte i Kiev gå in på Yandex.ru, den ryska internetportal som är oumbärlig för alla som är intresserade av slavisk kultur eller historia. Det blockeringsmeddelande som dök upp påminde mig om när jag för några år sedan var i Istanbul och inte kunde komma åt Youtube sedan någon film där hade misshagat president Erdoğan.

Regeringen i Kiev har en ständig läpparnas bekännelse till sin samhörighet med Väst. Samtidigt tyder mycket på att utvecklingen nu går åt fel håll. De nationalistiska och antipluralistiska reflexer som präglar många av de f.d. kommunistländerna känns allt starkare. I det läget borde västvärldens stöd till Ukraina också ha en kritisk dimension. Den vänskapligt stödjande kritiken borde dessutom komma från Sverige snarare än från Ungern.

Read Full Post »

I ett historiskt perspektiv har Sverige knappast någon anledning att slå sig för bröstet när det gäller nationell språkpolitik. Det är ju inte så många decennier sedan som det var förbjudet för skolbarn att tala meänkieli på rasterna i Tornedalens skolor. Och de samiska barnen skulle på motsvarande sätt göras till riktiga svenskar. Någon två- eller flerspråkig policy var det förstås inte tal om.

Finland har internationellt sett en förebildlig tvåspråkig lagstiftning. Att det finns nationalistiska röster som vill inskränka svenskans ställning vet vi men en institution i den finländska riksdagen som heter Svenska byrån ser till att man faktiskt kan arbeta parlamentariskt på två språk. En ledamot som råkade ropa ”tala finska!” när några frågor ställdes på svenska fick en åthutning av talmannen.

runeb

Finländsk tvåspråkighet

Lite längre söderut tar språkchauvinismen överhanden. Att Estland och Lettland slår vakt om sina nationalspråk och inte gärna gör eftergifter mot den ryska minoriteten är kanske historiskt begripligt även om det i ett ännu längre historiskt perspektiv har funnits rysktalande grupper i dessa länder långt före sovjettiden. Den lätt bisarre estniske presidenten Toomas Hendrik Ilves kallar ryska för ”ockupanternas språk”, som om Dostojevskij och Tolstoj för alltid var besmittade av Stalin och i glömska av att det under mellankrigstiden fanns helt rysktalande områden i Estland (där det ändå redan då var förbjudet med gatuskyltar på ryska). I Riga har ungefär hälften av invånarna ryska som modersmål men det märks inte alls i stadsbilden.

I Litauen har premiärminister Butkevičius rätt nyligen framhållit att tvåspråkiga skyltar inte är önskvärda i landet, detta som svar på ”illegala” aktioner i områden som domineras av polsktalande.

Och så där håller det på öster och sydost om Östersjön. Fast det är väl sällan som språkfrågan leder till parlamentariska slagsmål som i Ukraina förra våren där ledamöter av det fascistiska partiet Svoboda fysiskt gav sig på en ledamot som talade det officiella andraspråket ryska. (Kalabaliken finns att beskåda på Youtube).

Hur ser förresten språksituationen ut mer generellt i Ukraina, det land som just nu står i centrum för europeisk politik? Om detta skriver  Peter Pomerantsev initierat och intressant i ett inlägg på London Review of Books hemsida. Han konstaterar inledningsvis:

Commentary on the turmoil in Ukraine often focuses on the division between a Russian-speaking east and a Ukrainian-speaking west. Ethnolinguistic lines, the argument goes, explain the pro-Moscow v. pro-EU camps, pro-protest v. pro-Yanukovich. But the situation is more nuanced than that. The closest thing Maidan has to a leader is the boxing champ Klitschko, who struggles in Ukrainian and whose Russian is far purer than President Yanukovich’s. Its first martyrs include an ethnic Armenian from Russian-speaking Dnepropetrovsk and a Belarussian Ukrainian resident. Its violent front line appears to be multilingual.

The focus of the revolution is Kiev, and though the Kiev region is often defined as ‘largely Ukrainian speaking’, the same is not true of the city proper which, according to conservative estimates, is approximately 60 per cent Russian-speaking. Educational institutions and TV use Ukrainian (there are legal restrictions), but Russian is the language of the street, the bar, the home. Newspapers and magazines (which follow the market rather than the law) are mostly Russian. People will sometimes say Ukrainian is their first language as that is the language they work in, especially if they work for the state, but they will still communicate informally in Russian… But of course everyone speaks a bit of everything and often all of it badly (not so much ‘multi-cultured’, to quote the Odessan psychiatrist and poet Boris Khersonsky, as ‘multi-uncultured’).

Det som utländska iakttagare enligt Pomerantsev oftast missar är att Ukraina har ett slags lingua franca som med engelsk transkribering heter surzhyk. Det är en blandning av ryska och ukrainska med inslag av diverse andra språk från regionen. Han noterar också att västra Ukraina har en växlingsrik historia där Polen, Österrike-Ungern och Rumänien har varit viktiga aktörer. Och i Ukrainas klassiskt ”europeiska” områden, där dessa länders historiska språk fortfarande lever, röstar man för övrigt ofta för Janukovitj, kanske delvis i protest mot den mer rabiata ukrainska nationalismen.

språkkarta

Språkkarta över ukrainska makroregioner. Ryska överst, sedan surzhyk och därefter ukrainska (andra minoritetsspråk finns inte med). Källa: ryska Wikipedia.

En slutsats som Pomerantsev drar är att man inte får definiera konflikten i Ukraina i etno-lingvistiska termer. Ett sådant synsätt gynnar egentligen bara två intressenter: Moskva och de högerextrema nationalisterna. Och, slutar han, inte minst den förra parten tjänar på saken: ”So every time a commentator defines the battle in Kiev as Russian language v. Ukrainian, a Kremlin spin doctor gets in another round of drinks.”

Commentary on the turmoil in Ukraine often focuses on the division between a Russian-speaking east and a Ukrainian-speaking west. Ethnolinguistic lines, the argument goes, explain the pro-Moscow v. pro-EU camps, pro-protest v. pro-Yanukovich. But the situation is more nuanced than that. The closest thing Maidan has to a leader is the boxing champ Klitschko, who struggles in Ukrainian and whose Russian is far purer than President Yanukovich’s. Its first martyrs include an ethnic Armenian from Russian-speaking Dnepropetrovsk and a Belarussian Ukrainian resident. Its violent front line appears to be multilingual.

The focus of the revolution is Kiev, and though the Kiev region is often defined as ‘largely Ukrainian speaking’, the same is not true of the city proper which, according to conservative estimates, is approximately 60 per cent Russian-speaking. Educational institutions and TV use Ukrainian (there are legal restrictions), but Russian is the language of the street, the bar, the home. Newspapers and magazines (which follow the market rather than the law) are mostly Russian. People will sometimes say Ukrainian is their first language as that is the language they work in, especially if they work for the state, but they will still communicate informally in Russian.

– See more at: http://www.lrb.co.uk/blog/2014/01/29/peter-pomerantsev/do-you-speak-surzhyk/#sthash.xFbo4ACW.dpuf

Commentary on the turmoil in Ukraine often focuses on the division between a Russian-speaking east and a Ukrainian-speaking west. Ethnolinguistic lines, the argument goes, explain the pro-Moscow v. pro-EU camps, pro-protest v. pro-Yanukovich. But the situation is more nuanced than that. The closest thing Maidan has to a leader is the boxing champ Klitschko, who struggles in Ukrainian and whose Russian is far purer than President Yanukovich’s. Its first martyrs include an ethnic Armenian from Russian-speaking Dnepropetrovsk and a Belarussian Ukrainian resident. Its violent front line appears to be multilingual.

The focus of the revolution is Kiev, and though the Kiev region is often defined as ‘largely Ukrainian speaking’, the same is not true of the city proper which, according to conservative estimates, is approximately 60 per cent Russian-speaking. Educational institutions and TV use Ukrainian (there are legal restrictions), but Russian is the language of the street, the bar, the home. Newspapers and magazines (which follow the market rather than the law) are mostly Russian. People will sometimes say Ukrainian is their first language as that is the language they work in, especially if they work for the state, but they will still communicate informally in Russian.

– See more at: http://www.lrb.co.uk/blog/2014/01/29/peter-pomerantsev/do-you-speak-surzhyk/#sthash.xFbo4ACW.dpuf

Commentary on the turmoil in Ukraine often focuses on the division between a Russian-speaking east and a Ukrainian-speaking west. Ethnolinguistic lines, the argument goes, explain the pro-Moscow v. pro-EU camps, pro-protest v. pro-Yanukovich. But the situation is more nuanced than that. The closest thing Maidan has to a leader is the boxing champ Klitschko, who struggles in Ukrainian and whose Russian is far purer than President Yanukovich’s. Its first martyrs include an ethnic Armenian from Russian-speaking Dnepropetrovsk and a Belarussian Ukrainian resident. Its violent front line appears to be multilingual.

The focus of the revolution is Kiev, and though the Kiev region is often defined as ‘largely Ukrainian speaking’, the same is not true of the city proper which, according to conservative estimates, is approximately 60 per cent Russian-speaking. Educational institutions and TV use Ukrainian (there are legal restrictions), but Russian is the language of the street, the bar, the home. Newspapers and magazines (which follow the market rather than the law) are mostly Russian. People will sometimes say Ukrainian is their first language as that is the language they work in, especially if they work for the state, but they will still communicate informally in Russian.

– See more at: http://www.lrb.co.uk/blog/2014/01/29/peter-pomerantsev/do-you-speak-surzhyk/#sthash.xFbo4ACW.dpuf

Read Full Post »

Kan man begripa landet Belgien? Jag funderar på frågan när jag läser en krönika av Per Heister i Svenska Dagbladet. Den har rubriken Belgien – ständigt lika obegripligt. Och visst är det svårt att förstå de politiska turerna i ett land där inte minst språkfrågan leder till ständiga regeringskriser.

I samma nummer av tidningen kompletterar Rolf Gustavsson med en kolumn om Belgiens kommande ordförandeskap i EU från halvårsskiftet. Han berör också det aktuella politiska läget:

Som vanligt utlöser språkstrider i några kommuner regeringskrisen. De innehåller absurda inslag som vi gärna skrattar åt. Icke desto mindre är de också uttryck för ett djupt oroande fenomen. Liksom på många andra håll i Europa försöker populistiska politiker piska upp intolerans, lokalchauvinism och främlingsfientlighet. Det märks tydligast i det extremistiska partiet Vlaams Belang, som är öppet separatistiskt, men påverkar också attityderna i andra partier. Samma fenomen ser vi bland annat i Nederländerna, Ungern och Italien. I Afrika brukade antropologerna beskriva det som tribalism, som ett uttryck för primitiv stamkänsla.

Visst kan man skratta åt belgisk politik. Men är landet egentligen så obegripligt? Inte mer än Schweiz tycker jag själv. Eller Andorra. Den belgiska konstitutionen är kanske inte konstigare än landskapet Ålands särställning i Finland – en språklig/kulturell autonomi som till all lycka håller färjetrafiken vid liv genom den skattefria spriten.

Belgien – landet som icke är?

Men det är klart att Belgiens språkstrider ibland tar sig absurda uttryck som när man åker bil genom landet och Liège plötsligt försvinner från skyltarna därför att man kommit in i en flamländsk kommun som anser att staden enbart heter Luik. Och är man på väg söderut till den vallonska staden Mons blir man förstås förvirrad när det plötsligt skyltas mot Bergen i flamländska kommuner. För att inte tala om den belgiska järnvägen vars språkpolitik beskrivs så här i en artikel på nätet:

The National Railway Company of Belgium gives its information in the train in the language of the region. This means for instance that in a train driving from Antwerp  to Charleroi, announcements are made – during a single train ride – firstly (in the Flemish Region) in Dutch, then (in the Brussels-Capital Region) in both languages (in the language native to the announcing railway employee immediately followed by the other), then (again in the Flemish Region) once more only in Dutch and thereafter (in the Walloon Region) only in French. The ticket inspector however is bound to respond in either language.

Man behöver bara åka tåg från centrala Bryssel till den internationella flygplatsen för att uppleva detta. Men det är svårt att förstå den inflammerade språkfrågan i Belgien om man inte förstår något av landets historia – ett förhållande som den snillrike belgiske detektiven Hercule Poirot påminde mig om i ett avsnitt som jag såg häromdagen på tv. Han syftade på det faktum att den belgiska arméns officerare under Första världskriget röt sina order enbart på franska till flamländska bondpojkar med tillägget: ”et pour les Flamands, la même chose” – (”för flamländarna gäller samma sak”). Den sortens språkförtryck sätter förstås sina spår ända in i nutiden.

Read Full Post »