Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for mars, 2009

Eiffeltornet 120 år

Just idag, den 31 mars är det 120 år sedan Eiffeltornet invigdes. Jag hade nästan väntat mig en understreckare i Svenska Dagbladet om saken, men icke.

Nyheten hittade jag  först i Kerstin Hallerts blogg. Hon berättar om att tornet ska målas (med 60 ton färg från Finland). Men målarna som ska klänga i gjutjärnet kommer förstås från andra länder, närmare bestämt Rumänien och Grekland.

De franska tidningarna är fulla av artiklar om händelsen och talar om en ny ungdom för ”la Dame de fer”, ett uttryck om närmast kan översättas med ”järnladyn”. Det är 19:e gången som tornet målas om, allt i enlighet med  konstruktören Gustave Eiffels egna anvisningar.

Trots höjd, vind och andra faror har aldrig någon omkommit under målningsarbetet. Det man mest fruktar verkar vara att tappa en burk finsk målarfärg på någon turist.

Read Full Post »

Blåsipporna!!!

Jo, idag har de första blåsipporna siktats i trädgården. Minst ett tiotal. Fortfarande ganska små och huttrande, men ändå.

Som jag tidigare skrivit på den här bloggen så kunde man år 2002 sikta de första sipporna redan den 12 mars .  Så i år har våren kommit ett par veckor senare. Desto mer välkommen är den förstås.

Read Full Post »

Jag vet att den brittiske filosofen Roger Scruton är älskad av många, också i Sverige. För mig är han dock lite för bisarr för att helt tas på allvar. Det är svårt att läsa hans filosofiska och moraliska texter utan att påminnas om hur han en gång jobbade mot bra betalning för tobaksindustrin utan att avslöja det för sina uppdragsgivare. Det ledde till att han fick sparken som kolumnist av både Financial Times och Wall Street Journal. Gärna moral, men först ett rejält arvode.

Hur som helst så kan man inte frånkänna honom förmågan att ta upp intressanta och viktiga ämnen. I veckan har han publicerat en bok som heter On Beauty. En av hans teser är att det är rädslan för kitsch som drivit fram den utveckling som konsten i Västerlandet tagit sig under de senaste 150 åren. The Times publicerade nyligen ett avsnitt ur boken. Där säger han bland annat:

The paradox, however, is that the relentless pursuit of artistic innovation leads to a cult of nihilism. The attempt to defend beauty from pre-modernist kitsch has exposed it to postmodernist desecration. We seem to be caught between two forms of sacrilege, the one dealing in sugary dreams, the other in savage fantasies. Both are forms of falsehood, ways of reducing and demeaning our humanity. Both involve a retreat from the higher life, and a rejection of its principal sign, which is beauty. But both point to the real difficulty, in modern conditions, of leading a life in which beauty has a central place.

Den artikel av Scruton som Axess publicerade förra året är väl också ett avsnitt ur den bok som nu kommit ut. The Observer verkar vara först med en recension där skribenten dock inte verkar helt övertygad av hans teser. Tidningen konstaterar dock i en ledare att intresset för skönhet och vad begreppet innebär är stort i dessa tider av ekonomisk nedgång:

Still, it makes sense that a recession caused by slavish obeisance to market forces brings with it some enhanced recognition of what matters outside the marketplace.

Som vanligt alltså: inget ont som inte har något gott med sig.

Read Full Post »

Nej, jag har inte läst någon ny och omvälvande litteratur denna gråa vårvinterlördag. Men jag har omorganiserat en av bokhyllorna i källaren för att vi ska få plats med ännu en servis där (Gustafsberg, flytande blått, sent 1800-tal).

Fördelen med att städa lite i bokhyllorna är att man hittar saker som man glömt att man har. Som tex en inbunden årgång av den politisk-kulturella tidskriften Forum för 1917. Redaktör under första halvåret var Torgny Segerstedt och under andra halvan Anton Blanck.

Det är en fascinerande läsning, inte minst de artiklar som påminner om att tidskriften kom ut mitt under brinnande världskrig. Här medarbetar några av tidens bästa liberala skribenter. Ellen Key skriver om kultur och om fredsfrågan. Anna-Lenah Elgströms nya böcker recenseras. De tyskorienterade nationalisterna utsätts för en mild ironi. Finlands självständighet börjar närma sig.

Den roligaste läsningen är en konstrecension av Kjell R.G. Strömberg, senare känd som en flitig skribent i franska ämnen och svensk kulturattaché och pressråd i Paris. Nu skriver han om konst och han har varit på en utställning av Isaac Grünewalds målningar. Dem gillar han inte alls. Vissa tavlor, säger Strömberg,  ”undandrager sig varje estetisk värdering”.  Han upprörs över att ”ett groteskt fruntimmersporträtt” föreslås till inköp av Nationalmuseum och fortsätter:

Grünewald lär i sin tidigaste ungdom ha visat goda anlag för teckning och målning. De blomsterstycken och anspråkslösa stilleben som tillfört hans senaste utställning ett även för normala ögon njutbart element, vittna också härom. Den officiella kritiken har naturligtvis svängt rökelsekaren häftigare än vanligt inför dessa under av ”utsökt smak” och ”virtuos färgteknik”. Alldeles osant är icke omdömet, ehuru influerat av den vanliga överskattning, som kommit den unge konstnären till del under senare år. Oss förefaller det, som om nästan varje bättre familj skulle kunna uppvisa ett motstycke, hängande över salongssoffan och i regel målat av någon konstdiletterande äldre släkting av kvinnligt kön.

Strömberg var bara 24 år när han skrev detta och han blev så småningom en uppburen kulturkonservativ skribent. Man undrar om han någonsin reviderade sin åsikt om Grünewald.

Read Full Post »

Författarna till Svenska Dagbladets understreckare är fenomenala på att hitta firningsämnen. Är det inte någon som fötts för 300 år sedan finns det alltid någon som dog 1859.

Men just idag, den 27 mars, är det faktiskt 200 år sedan Georges-Eugène Haussmann föddes, mannen bakom den storslagna stadsplanering som gjort Paris till ljusets stad och alla vackra städers moder. Hans minne hugfästs i dagens understreckare av Karl Steinick som hävdar att den spridda föreställningen att Haussmann var en reaktionär som förstörde Paris i militärstrategiska syften är en radikal myt.

Förbättrade sanitära förhållanden, rent dricksvatten, fungerande kloaksystem, högre boendestandard och enklare transporter, parker och planteringar, klargör var intresset låg. Insatser som dessa bidrog till att göra stadslivet drägligt, men inte alla parisare satte värde på nymodigheterna. Dyrt, klagade några. Fult, ansåg andra. Onödigt, gnällde somliga.

Som så många andra på den tiden verkar Haussmann ha hunnit med en massa saker parallellt, ständigt i farten med studier eller olika projekt. Under tiden växte boulevarderna fram i det mönster som kom att kopieras också i andra städer.

Paris är min favoritstad bland världens huvudstäder. Gärna följer jag Steinicks uppmaning att höja ett glas för Haussmann på 200-årsdagen. Men han utfärdar en varning:

Man bör förstås tänka på att han var vinkännare och inte skåla i vad som helst. Ingen har bättre än denne préfet de la Seine förstått det urbana livet och dess villkor. Han var i många avseenden ett seklets barn, det vill säga det 1800-tal ledde till att det moderna fick sitt genombrott, och dagens Paris, som nästan alla älskar, är faktiskt till stora delar format av honom.

OK. Då gäller det att hitta en flaska som är lite dyrare än det vanliga fredagsvinet.

Read Full Post »

Det är ju Jungfru Marie bebådelsedag i dag den 25 mars. En högtid som var helgdag i Sverige fram till och med 1953.

Två bilder här hemma påminner mig om dagens betydelse. Den ena är en reproduktion av Dante Gabriel Rossettis målning ”Ecce Ancilla Domini”, målad kring 1850. Min kopia är nog från det tidiga 1900-talet och har en jugendinspirerad ram, köpt på en loppis för någon tia. Bilden är blekt av decenniers solljus, åtskilliga färgtoner avlägsen från det original som finns på Tate Gallery i London.

Den andra bilden är en grekisk ikon, 14 x 18 cm, sliten och märkt av år och dagar. Grunden är helt svart men de färger som framträder mot den mörka bakgrunden är suggestiva. Tydligast ser man ärkeängelns och Marias intensivt röda mantlar. Den påminner mig om några rader i en av Gunnar Ekelöfs ikondikter:

Den svarta bilden
under silver sönderkysst
Under silvret
den svarta bilden sönderkysst

Fast här har det nog aldrig suttit något silver som skyddat bilden. Om den är sönderkysst eller förmörkad av rökelse och vaxljus är svårt att säga. Jag vill minnas att jag för rätt länge sedan köpte den på ett torg i Athen. Men för mig symboliserar den Grekland väldigt starkt.

Just idag är det också Greklands nationaldag, firad till minne av befrielsen från den ottomanska ockupationen 1821. Två stora fester sammanfaller. Och nationalsången, också kallad Frihetshymnen, sjungs förstås:

Framsprungen ur hellenernas
heliga knotor,
och tapper som förr,
var hälsad, o var hälsad, Frihet!

Eleutheria i thanatos – frihet eller döden! Det är fortfarande ett gångbart motto i Grekland. Det är inte många decennier sedan som sju år av diktatur gav 1800-talets utrop en förnyad aktualitet.

Read Full Post »

Märkesåret 2009 heter det officiella projekt som ska markera att det gått 200 år sedan Sverige och Finland gick skilda vägar. Det är förstås ett bra initiativ även om intresset, åtminstone från svensk sida, verkar vara lite halvljummet.

Men visst är det bra med manifestationer som markerar alla de band som förenar Sverige och Finland. Man saknar ändå det som borde vara en självklarhet: ansatser till en gemensam kulturpolitik. Hur skapar vi t ex i Sverige ett större genomslag för den finlandssvenska kulturen? Och hur bemöter vi den finskspråkiga befolkningen i vårt land. Finskan är ett av våra minoritetsspråk – men vad händer i praktiken?

Hur som helst så är ett annat jubileum också värt att uppmärksamma: det är 160 år sedan den första fullständiga versionen av det finska nationaleposet Kalevala publicerades 1849. Har ni läst den senaste översättningen av Lars och Mats Huldén från 1999? Den börjar så här:

Vet du vad vi borde göra
Vad som leker mig i hågen?
Börja sjunga gamla sånger!
Låna röst åt våra runor!
Visa våra släktklenoder,
Sjunga dem som de har sjungits.
Orden saftar sig i munnen,
Sägner samlar sig och faller
Far som forsar över tungan,
Tillrar mellan mina tänder.

Och så där fortsätter det i femtio sånger på nära 400 sidor.

För att uppmärksamma jubiléet har Konstmuseet Ateneum i centrala Helsingfors sammanställt en stor utställning om Kalevalakonst. Det blir den mest omfattande Kalevalautställningen på flera decennier, med över 200 verk av närmare sextio konstnärer som hämtat inspiration från nationaleposet.

Det verkar vara värt en resa över Östersjön. Vill man inför den läsa på mera om Kalevala finns det en hel del på nätet.

Read Full Post »

Older Posts »