Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for augusti, 2009

Nu har både Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet ambitiösa litteratursidor på lördagarna. Trevligt att läsa även om jag fortfarande irriterar mig på DN:s boklista, liksom alla andra försök att diktera den goda smaken. På denna veckas kanoniska lista har Stewe Claesons roman Än jublar fågelsången hamnat. Den karakteriseras där som ”Stämningsrik roman om en hotellägare i Motala som förälskar sig i en äldre kvinna i början av förra seklet”. Det är en något förenklad beskrivning (jag har både läst och skrivit om boken). På samma sätt kan man ju säga att Hamlet är ”en stämningsrik pjäs om en prins i Helsingör som förälskar sig i en yngre kvinna för flera hundra år sedan”.

Men vi lever ju i en tid där det mesta ska listas och rangordnas så det är väl ingen idé att klaga.

I Svenskans bilaga läser jag uppmärksamt Stefan Eklunds samtal med Kerstin Ekman. Det rör hennes nya roman Mordets praktik där hon går i närkamp med Hjalmar Söderbergs klassiker Doktor Glas. Den är något att se fram emot.

Just idag ringer för övrigt Hjalmar Söderbergs namn i mitt huvud. Min litterära lördag har nämligen också bestått av en läsning som fört mig ända tillbaka till hans tid. På den ständigt intressanta lokala loppisen köpte jag för 20 kr en inbunden årgång av Ord och Bild från 1896 (inklusive tidskriftens litterära bilaga Dagboken). Här är Hjalmar Söderberg medarbetare (faktiskt även som diktare) och recensent. När han skriver om andras böcker skräder han inte alltid orden.

Om Emil Kleens novellsamling Mogen sommar skriver signaturen Hj. S.:

Emil Kleens noveller höra icke till dem som sätta många idéer i rörelse… I landsvägsdiket och Minnenas fest torde vara de bästa bland skisserna; för öfrigt äro de alla tämligen läsbara, om det gäller att fördrifva en ledig stund, men föga därutöver.

Då gillar han Ola Hanssons bok Vägen till lifvet bättre och han skriver att några av dess sidor hör till den svenska prosans bästa. Men, fortsätter han

Lika visst är det, att här också finnas sidor, hvilkas prosa för kultiverade svenska öron är en infam musik. Man har gång på gång rent af svårt att värja sig för det intrycket, att författaren är på god väg att glömma sitt modersmål. Man stöter på de omöjligaste och öfverflödigaste nybildningar, obrukliga eller rent av obefintliga grammatiska former; ord hvilkas valörer ha missuppfattats och förväxlats med andra; danismer, germanismer. De egenheter som eljes bruka utmärka den skånska skrifarten af vårt språk, äro här jämförelsevis i minoritet, medan de former och vändningar, hvilka här, då författaren gör sitt värsta, gifva stilen dess särprägel, icke kunna hänföras till någon som helst skrifart av svenska språket, om icke möjligen – oberbayerska.

Ola_hansson

Ola Hansson – problem med språket?

Fast nog lyckas Söderberg i den sista meningen själv ägna sig åt ren och skär germanism i satsfogningen. Det låter i alla fall nästan som oberbayerska.

Jag kan till sist inte låta bli att citera Verner von Heidenstam när han i den här Ord och Bild-årgångens första artikel breder ut sig under rubriken Om svenskarnes lynne. Han anklagar där det svenska folket för att sakna ”den konservatism, utan vilken ett folk aldrig kan göra en påtaglig insats i det allmänna kulturarbetet.”

Svenskarnes ytterliga modernitet, deras rastlösa brådska att tillägna sig alla nyheter äro just egenskaper, som i våra dagar göra dem mer än rättvist obemärkta. De äro den germanska rasens mest kosmopolitiska och moderniserade nation. De synas därför lika alla andra. De äro en spegel, i hvilken utländningen dunklare eller tydligare igenkänner sig själf…

Heidenstam

Nationalskalden – förevigad av Johan Krouthén

Allt som kan kallas modernt, särskilt allt som kan öka bekvämligheten och lyxen, tillägnar sig svenskarna enligt Heidenstam med svindlande brådska.

De äro kinkigare på tobak än paschorna i Stambul. De är större vinkännare än provencalerne, och inga lorder kunna sakrikare bedöma en konjakssort än ett par stackars skuldsatta svenskar, hvilka nyss lämnat föräldrahemmet.

Intressanta iakttagelser av den man som senare i livet kom att betecknas som Sveriges nationalskald.

Read Full Post »

Jag läser i Süddeutsche Zeitung om problemen för de thailändska bärplockarna i Norrlands skogar men hoppar förstås till när jag läser om hur Elsa Beskows bilderboksklassiker Putte i blåbärsskogen i sin tyska version blir Lasse im Blaubeerland.

Dass die Suche nach Waldfrüchten enttäuschend sein kann, weiß in Schweden jedes Kind. Das lernt man schon bei der Lektüre des Bilderbuchklassikers ”Lasse im Blaubeerland”. Die berühmte Geschichte von Elsa Beskow beginnt damit, dass Lasse keine Beeren findet, sich auf einen Baumstamm setzt und weint. Heute würde der kleine Schwede wohl einfach zum nächsten Supermarkt gehen. Aber weinen müssen dafür andere – das Problem mit dem Beerenmangel gibt es nämlich immer noch.

Alla svenska barn vet att man kan bli besviken i skogen och Lasse grät för att han inte hittade några blåbär, säger tidningen som samtidigt konstaterar att han idag förstås skulle kunna gå till närmaste stormarknad för att hitta vad han söker. Annorlunda är det för de thailändare som lurats på bären och som står där med sina tomma korgar och uteblivna löner.

lasse3

Att Putte blir Lasse i sin tyska gestalt är förstås inte konstigare än att Pippi Långstrump blir Fifi Brindacier på franska. Det lustiga är att det i Tyskland nu finns två versioner av Putte. En äldre upplaga som heter Hänschen im Blaubeerenwald och så den nyare där den lille Hans döpts om till Lasse. Det är risk för förvirring i de tyska barnkamrarna.

Häns2

Read Full Post »

Det är svårt att förstå det plötsliga tvång att skriva litterära manifest som drabbat en del av Sveriges författarkår. Själv misstror jag djupt varje författare som ansluter sig till kollektiva manifestationer i ett ämne som över huvud taget inte borde behandlas i gruppform. Är det 70- och 80-talens inflation i grupparbeten på dagis och i skolor som orsakar detta behov av samfällda ställningstaganden?

Communist-manifesto

Ett tidigt manifest

Den åkomma som kan kallas manifestomani uppträder då och då i 1900-talets kulturhistoria. Jag hittar en bra sammanfattning av fenomenet på en amerikansk sajt:

The key document for an understanding of the phenomenon in its more recent guise is the Communist Manifesto of 1848 which, characteristically, shifts the semantic focus from «declaration by an authority» to «programmatic statement by a group of radicals». In France, the 1870s… did not produce any major manifestos with a lasting impact; nor did the remaining decades of that century. In fact, the term manifesto, in the sense preferred in the present entry, became the rage only after the publication of F.T. Marinetti’s Futurist Manifesto in Le Figaro of February 20, 1909…

Numerous other movements (-isms) in other countries followed suit in relatively quick succession. Thus, in England, Marinetti and the painter C.R.W. Nevinson published «A Futurist Manifesto: Vital English Art» in 1914, and the Vorticists Wyndham Lewis and Ezra Pound used their short-lived periodical Blast as a mouthpiece for their aesthetic fulminations. Germany, which had been introduced to Marinetti’s theories by way of Herwarth Walden’s magazine Der Sturm, was to be confronted with pronouncements like the «Manifest des Impertinentismus», Johannes Molzahn’s «Manifest des absoluten Expressionismus» and Yvan Goll’s «Zenitistisches Manifest», not to mention the «Manifest der Novembristen» of 1918. In Holland, Theo van Doesburg and the other editors of De Stijl issued two manifestos, in 1918 and 1920 respectively, designed as vehicles for the nieuwe levensopvatting. Russia, which was inundated by manifestations like David Burliuk’s «Slap in the Face of Public Taste», witnessed the publication of Kasimir Malevich’s Suprematist Manifesto Unowis (1924). Nor did the smaller countries (Yugoslavia, Hungary, etc.) lag behind.

Apart from the Futurists, who were mainly responsible for this sudden outbreak of Manifestantismus (a species of public utterance so named by Franz Marc in a pseudonymous contribution to Die Aktion), no group was more susceptible to the charms of this genre than the Dadas, among whom Tristan Tzara excelled with seven manifestos composed between 1916 and 1920…

The highly contagious manofestomania which broke out in 1909 had passed its peak by 1930, when Breton published the second Surrealist Manifesto; and no subsequent proclamations can lay claim to having revolutionized the world of art.

tzara

Tzara – typisk manifestoman

Ja, så där kan man säkert botanisera hur länge som helst i idéhistorien. Annars har den nya svenska manifestomanin klokt kommenterats både här och där.

Jag vill minnas att några unga Uppsalaförfattare på 60-talet publicerade ett litterärt manifest i studenttidningen Ergo av följande lydelse: ”Pojkar, vi måste skriva roligare romaner, pojkar!” Rätta mig om jag minns fel

Read Full Post »

I onsdagens nummer av den israeliska tidningen Ha’aretz kräver kolumnisten Aluf Benn att premiärminister Netanyahu snarast ska avskeda utrikesminister Avigdor Lieberman. Ett av skälen är den skada han gjort genom sina utspel mot Sverige:

Upon returning from his journey to Europe, Prime Minister Benjamin Netanyahu has a task of national importance to carry out – getting rid of Foreign Minister Avigdor Lieberman. The damage that Lieberman is causing the country and its relations with foreign countries is getting worse, and it is similar to the farce of Amir Peretz at the Defense Ministry. Netanyahu must get a hold of himself and put an end to this.

During the hot August days, usually thin on news, Lieberman is giving the media and MKs thirsty for comments a daily show. He is bashing Sweden, thumping Norway, clearing the Foreign Ministry of Arabs and Haredim, making the prime minister out to be a fool and wasting his time in a pointless diplomatic effort – threatening his envoys to align themselves with the official line being dictated from above or wind up on the outside. Who knows what he will announce next.

Och i Svenska Dagbladet skriver Gideon Levy om det diplomatiska bråket mellan Sverige och Israel. Han är starkt kritisk mot Aftonbladets publicering av den kontroversiella artikeln men han är lika kritisk mot den israeliska regeringens hantering av frågan:

Regeringar är inte ansvariga, vare sig i Israel eller i Sverige, för vad som står i tidningarna. De har ingen kontroll över dem och kan inte ens påverka dem. Kravet att den svenske utrikesministern skulle fördöma artikeln enade de svenska medierna och den allmänna opinionen mot Israel i mycket högre grad än artikelns innehåll.

Men inte ens detta räckte för herr Lieberman. Israel kan aldrig föra en vettig diskussion med någon europeisk stat utan att dra upp Förintelsen. Lieberman missade inte denna chans.

Israel bekämpar Förintelseförnekare överallt och klagar alltid, av mycket goda skäl, när något jämförs med Förintelsen. Att dra in Förintelsen i samband med den här artikeln i en kvällstidning är legitimt i israeliska ögon.

För Lieberman var det en chans att attackera inte bara Aftonbladet, inte bara de svenska medierna, inte bara den svenska regeringen utan hela Skandinavien och kanske hela den europeiska kontinenten. Nästa dag kritiserade han Norge för att fira sin störste författare Knut Hamsuns födelsedag. Det är inget annat än cynism.

I Israel blir var och en som vågar sig på att kritisera ockupationen utifrån kallad antisemit. Det är det enklaste sättet för oss att två våra händer och ge oss på dem som försöker ställa berättigade frågor kring den olagliga ockupationen.

Förmodligen är det i Israel som i Sverige. Ju mer en minister blir attackerad utifrån, desto säkrare sitter han kvar. Och en partiledare som garanterar regeringens parlamentariska majoritet är förstås inte så lätt att flytta på.

Read Full Post »

I söndagens nummer av den israeliska tidningen Ha’aretz skrev Tom Segev en redaktionell kommentar med anledning av stormen kring Aftonbladets artikel om misstänkt organhandel. Han skrev bland annat så här:

The diplomatic scandal that Foreign Minister Avigdor Lieberman stirred over the article in the Swedish daily Aftonbladet is wrong since the government of a state that respects the freedom of the press is not responsible for what newspapers publish. That there was a demand for the Swedish government to ”condemn” the article in question suggests Lieberman must still be thinking in Soviet terms.

The comparison between Sweden’s refusal to condemn the article and its alleged silence during the Holocaust will not further Israel’s foreign policy any more than the racist ideology of Yisrael Beiteinu.

Yisrael Beteinu är som bekant utrikesminister Avigdor Liebermans parti som gjort sig känt för sin rasistiska hållning till Israels arabiska invånare.

Segev konstaterar vidare i sin artikel att Sverige precis som en rad andra europeiska länder kunde ha gjort mer för Tysklands förföljda judar under 30-talet. Ändå finns det verkligen ingen anledning att svartmåla Sveriges hållning under andra världskriget:

It may well be the Swedes would have been able to look themselves in the mirror of history with greater pride had they decided at the time to join the war against the Nazis. Either way, Swedish neutrality enabled the various rescue organizations, including Jewish groups, to base themselves in Stockholm and work from there in support of the persecuted. The main rescue efforts were carried out with the acknowledgment of the Swedish government, and some even as a result of its initiatives.

In October 1943, Sweden permitted nearly 8,000 Jews to enter the country, and thus saved their lives. In the summer of 1944, the Swedish embassy in Budapest issued documents to some 4,500 Hungarian Jews. These documents served to save thousands of other Jews. The Swedish banker Raul Wallenberg, who later disappeared in a Soviet prison, is best known for this operation.

The White Bus Operation, during the last weeks of the war, was made possible in part as a result of the negotiations between the SS Commander Heinrich Himmler and the Swedish Count Folke Bernadotte, who was later murdered in Jerusalem because of the peace plan he had proposed.

Sweden is one of the few countries that has passed special legislation against anti-Semitism. In January 2000, it also hosted an important international conference that gave a major boost to the global struggle against Holocaust denial.

Läs hela artikeln här. I ljuset av det som hänt den senaste veckan är det lätt att förstå den franske presidenten Sarkozys odiplomatiska fråga till premiärminister Netanyahu vid deras möte i juni: ”Varför gör du dig inte av med Lieberman?”

PS – uppdatering:

Till och med Claes Arvidsson på Svenska Dagbladets ledarsida anser att det israeliska agerandet mot Sverige är korkat. En av den israeliska regeringens traditionella försvarsbastioner i Sverige vacklar.

Read Full Post »

Inte för att jag tänker flytta under överskådlig framtid men jag kan ändå inte låta bli att läsa villaannonser. Ofta är de klichéartade och en av de mest frekventa klichéerna när det gäller hus med lite högre taxeringsvärde är ”nära till golfbana”. Tydligen utgår fastighetsmäklarna från att halva den vuxna befolkningen spelar golf och att närheten till en golfbanas artificiella landskap skulle vara särskilt attraktivt.

golf club

Golfklubb. OBS att bilden saknar allt samband med texten och är helt slumpmässigt infogad.

Då slår det mig att det är vissa saker som nästan aldrig dyker upp i dessa annonser. Och jag undrar om ni någonsin sett har sett dessa påståenden som säljargument:

* Nära till kyrka

* Nära till kommunbibliotek

* Nära till systembolag

* Nära till intensivvårdsavdelning

* Nära till kebab- och pizzarestaurang

* Nära till ATG-ombud

Pizza_in_oven

Interiör från pizzeria. Figurerar sällan i villaannonser

Vårt hus uppfyller faktiskt de flesta av dessa kriterier men jag skulle vilja se den fastighetsmäklare som skulle tända på en annons med meningar som de ovanstående. Och, som sagt, vi har absolut inte någon avsikt att sälja.

Har ni något annat argument som ni aldrig sett i en villaannons så hör av er.

Read Full Post »

I samband med min berättelse om en resa till Tallinn för någon månad sedan myntade jag begreppet ”havtornsturism”. Jag syftade då på den utmärkta havtornsmarmelad som man för en billig penning kunde köpa på båten till och från Estland och som man hellre bör tynga sina väskor med än billig estnisk vodka.

Ni vet väl vad havtorn är – den extremt taggiga buske som i västra Europa är  i stort sett begränsad till havskusterna, där salt som stänker in från havet ger jorden en mineralsammansättning som gör att andra växter inte kan klara sig lika bra och därför inte kan konkurrera ut havtornen (enligt Wikipedias utredning).

Havt

Hippophaë rhamnoides – havtorn

Nu kan det konstateras att havtornsturism med fördel också kan bedrivas i Lettland. Vi kom just hem från Riga med ett kilo nyplockade havtornsbär i bagaget.  Priset på stadens stora matmarknad var förbluffande lågt, ungefär 35 kronor kilot. Om man själv har rivit sönder sina händer på att försöka plocka de vackra gulröda bären så är det till och med chockerande lågt. Inget tillägg för sveda och värk tycks utgå.

Hur som helst, Riga är verkligen värt ett besök. Jag har inte varit där på tio år och det är uppenbart att mycket hänt på den tiden – från ekonomisk boom till akut ekonomisk kris. Av den senare syntes inte så mycket på ytan men man behöver bara bläddra i Baltic Times eller andra medier  för att läsa om de svåra villkoren också för viktiga samhällssektorer som vård, skola och omsorg.

Att Lettland i stor utsträckning fortfarande är ett agrarsamhälle märks inte minst på den nyss nämnda matmarknaden. Kommer ni till Riga så skynda er dit. Det är bara att åka tre stopp med 7:ans spårvagn nära färjeterminalen så hamnar man i en enorm torghandel med trädgårdsprodukter av högsta kvalitet. Hötorget i Stockholm med sina standardiserade stånd kan slänga sig i väggen. I saluhallarna intill finns alla sorters lettiska specialiteter från svart bröd till ost och fiskkonserver. Man kan gå i timmar och bara titta. Det är ett levande museum som säger minst lika mycket om landets kultur som vilken etnografisk samling som helst.

Och så är Riga förstås en vacker stad, inte minst i de gamla delarna.  När man inne i en av gamla stans kyrkor upptäcker ett stort porträtt av Gustav II Adolf så påminns man ju också om att det finns en bra bit av gemensam historia.

Att Riga på ett helt annat sätt än de andra baltiska huvudstäderna alltid varit en europeisk storstad märks på många sätt. Titta bara på den här bilden från det förra sekelskiftet:

Riga_old

Tyskt, ryskt och lettiskt har alltid blandats här. Fortfarande är ju en stor del av Rigas befolkning ryskspråkig men det märks verkligen inte på stan på grund av rådande minoritetspolitik.  Fast den ryska man eventuellt kan är ett utmärkt kommunikationsmedel med en äldre generation som aldrig undervisats i engelska.

Jag har ännu inte växlat tillbaka den lettiska valuta som så många ekonomer anser vara starkt övervärderad.  Så jag hoppas förstås att Lettland inte kommer att devalvera den närmaste veckan…

Read Full Post »

Det finns en viktig artikel i Svenska Dagbladet idag. Det är Thomas Steinfeld (svensktalande kulturchef på Süddeutsche Zeitung) som skriver en tankeväckande understreckare med rubriken ”Tid att syna universitetens nyliberala anda”. Han konstaterar inledningsvis att det efter finanskrisen är få som helhjärtat vill försvara marknadens tygellösa frihet. Det är nu dags att ifrågasätta dessa nyliberala ideal också inom utbildningspolitiken:

Det finns inte mycket kvar av den stora tilltron att det fria, gränslösa flödet av varor, kapital och tjänster skulle vara den självklara förutsättningen för stigande välstånd i världens alla hörn. Vem vill fortfarande, när den värsta överproduktionskris som någonsin drabbat den globala ekonomin råder, sjunga lovsånger till ohämmad konkurrens? Vem tror på den osynliga handen efter att ofantliga summor bara försvann, ”täckta” uteslutande av spekulation? Och vem skulle vilja hylla kapitalmarknadens absoluta frihet nu när staten fått rycka in i många industriländer för att rädda vad som räddas kan av banker, försäkringar och biltillverkare? Nej, det finns väl ingen som frivilligt skulle tala för marknadernas tygellösa frihet idag, och det lär åtminstone dröja några år innan den militanta ekonomiska liberalismen höjer rösten igen.

Men det finns stora områden inom samhället som under senare år radikalt omgestaltats i den fria företagsamhetens anda under välkända slagord som ”ökad konkurrens”, ”transparens”, ”valfrihet”, ”efficiency control” eller ”quality management”, och där en revision av affärsmodellen ännu inte ens övervägs. Till dessa områden hör alla offentliga institutioner som, mest under senare år och steg för steg, förvandlats till att allt mer likna företag i en marknadsekonomi, en stor del av sjukvården, äldreomsorgen, arbetsförmedlingen, även skolor, men ändå mest av alla: universiteten. Och hade inte den Europeiska Unionen, med sin ”Lissabonstrategi” från 2000, lovat att alstra världens ”mest konkurrenskraftiga”, ”vetenskapsbaserade” ekonomi, förenad med en stadig, varaktig tillväxt och fred på arbetsmarknaden?

”Konkurrensutsättningen” av forskningen med anslagsökningar baserade på kvantitativa data är förstås något som tilltalar politiker som letar efter enkla metoder att fördela pengar. Men rankningar och publiceringsstatistik är aktiviteter som missgynnar humanister och samhällsvetare och som premierar korta artikelpubliceringar i stället för mer genomarbetade och heltäckande framställningar. Viljan att positionera sig i internationella ligatabeller får också ekonomiska konsekvenser:

Reformeringen av universitetsväsendet i nyliberal anda leder på så sätt till en massiv koncentration av utbildningsresurser. Dess yttersta uttryck är ”Shanghai-rankningen” som varje år listar de 500 mest synliga universiteten i världen. Det är självklart att bara de större institutionerna har en chans att hävda sig i denna jämförelseprocedur, och att det krävs väldiga insatser av monetärt och symboliskt kapital för att klättra lite högre i denna vetenskapens skönhetstävling. Men också här är liberalismens negativa konsekvenser påtagliga: en minskning inte bara av vetandets mångfald, utan också av möjligheterna att utveckla vetandet utanför de etablerade korridorerna, en reduktion av den vetenskapliga produktiviteten, då alla ansträngningar koncentreras på några få områden så att de måste falla offer för en fallande vinstkvot. Och förresten – vilken forskare i Lund skulle ingå ett samarbete med en kollega i Jönköping, om han samtidigt skulle kunna få igång ett samarbete med Stanford, även om kollegan i norra Småland är mycket kunnigare på sitt område än kollegorna i Kalifornien?

Så är det ju. Den anglosaxiska dominansen och forskarnas tilltagande internationella enspråkighet gör ju att även svenskar hellre reser till ett medelmåttigt amerikanskt universitet än till en ledande tysk forskningsinstitution. Och citeringsindex som bara förtecknar artiklar på engelska bidrar ännu mer till denna ensidighet. (Om detta har jag för övrigt skrivit kritiska kommentarer i andra sammanhang).

I den oreflekterade utbildnings- och forskningspolitiska debatten talas det ofta om ”world-class universities”, ett begrepp som få försökt att intellektuellt analysera. Jag deltog i somras i ett seminarium under Unescos World Forum on Higher Education i Paris där bland annat en nyutkommen studie från Världsbanken med titeln The Challenge of Establishing World Class Universities diskuterades. Vilka av Shanghairankningens 500 universitet ska egentligen betraktas som ”world class”?

WCU

En tänkande person i publiken konstaterade i sammanhanget det självklara: Om The World Higher Education Database innehåller 14.000 olika universitet och högskolor kan väl rimligen 500 av dem anses vara i världsklass, inklusive alla svenska institutioner med universitetsstatus.

Som sagt: läs Steinfelds intressanta och initierade artikel. Kanske de kritiska tänkarna också inom den svenska universitetsvärlden skulle höja sina röster en aning. Kanske finns det en högskoleminister som ännu är öppen för att lyssna.

Read Full Post »

Nej, rubriken handlar inte om årets jubilar Charles Darwin utan om hans farfar Erasmus Darwin som under 1780-talet översatte Carl von Linnés verk från latin till engelska. Darwin ville dedicera sitt översättningsarbete till Sir Joseph Banks, den store engelska naturforskaren som under James Cooks stora upptäcktsfärd 1768-71 hade samlat in mängder av botaniskt material.

banks

Joseph Banks

Brevväxlingen mellan Darwin och Banks kan man ta del av i de två volymer med Banks vetenskapliga korrespondens som just kommit ut i England. De är recenserade i The Times Literary Supplement av Jim Endersby som i sammanhanget berättar om hur Banks lärde känna den svenska Linnélärjungen Daniel Solander och om hur mer kommersiellt/politiska intressen kan ses som en förenande länk mellan Linné och Banks:

Sweden’s commercial interests had persuaded Linnaeus that new, simpler and more accurate names were needed in order to ensure that botanists’ time and money were well spent. Banks shared these concerns, and the adoption of the new names marked an important shift away from the cultures of curiosity, within which gentlemen like Banks had traditionally operated. Until the mid-eighteenth century, educated virtuosi such as Banks had collected anything and everything that was rare and curious; the practical uses of such collections were beneath a gentleman’s notice. However, Linnaeus’s standardized names were intended to put the plant world to work, to transform rare flowers into commodities that could be bought and sold, traded and transplanted. Linnaeus’s names allowed accurate communication between naturalists around the world. By adopting them, Banks aligned himself with Britain’s mercantile concerns and devoted himself to the use of science in the cultivation of empire. Unsurprisingly, Darwin’s plan to translate Linnaeus into English received Banks’s enthusiastic support.

Banks blev så småningom en av initiativtagarna till att hela Linnés samling av herbarier m.m. såldes till England och togs om hand av det då nygrundade Linnean Society (jag har själv varit nere i sällskapets källare och med vördnad sett på arvet efter Linné). På deras hemsida kan man förresten göra ett virtuellt besök i lokalerna och där finns också mängder av bilder ur de linneanska samlingarna.

Coat-of-arms-_new_-190_01

Linnean Societys vapen

Läs alltså gärna artikeln om Banks korrespondens. Ett särskilt tack  till den ständigt tidningsläsande vännen Kerstin Hallert i Paris som uppmärksammade den och skickade länken.

Read Full Post »

Det finns ju en urgammal och klassisk teaterhistoria om den unge skådespelaren eller statisten som uppfylld av premiärnervositet rusar in på scenen, råkar vända på sin noga inövade replik och frejdigt utropar: ”Sadlarna äro hästade”.

Det är denna anekdot som Hjalmar Gullberg alluderar på i en av dikterna i samlingen Terziner i okonstens tid från 1958. Den har titeln Den nya skapelsen eller Sadlarna är hästade

Det fanns en ramp, det fanns orkesterdiken
distans som mellan liv och konst var mätt.

Man fick ett stickord och man gav repliken,

och regler krävde att man gav den rätt.

Skratt skulle ej i vår tid ha förlamat
felsägarn i den tidens anekdot,

nu hälsad som förnyare av dramat

för ”Sadlarna är hästade”, hans faute.

Kanske en text att meditera kring i den pågående debatten om konst och konventioner?

Read Full Post »

Older Posts »