Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for december, 2012

Det är ingen munter bild av världen som Esaias Tegnér tecknar i sin dikt Nyåret från 1813.  Den ingick i en samling poem som skickades till tidskriften Iduna men just den här refuserades av tidskriftens redaktör Erik Gustaf Geijer.

Diktens inledning anspelar förstås på några berömda rader hos tidens store skald Goethe:

Vem rider så sent genom natten där?
O säg!
Från himmelen ner under jorden bär
hans väg.
Ej vågar han se tillbaka, ej stanna,
och stjärnorna slockna kring hans panna.

Det är det gamla året (1812) som drar vidare, ett år med blodskuld i själen. Hans son, det nya året, hälsas med förhoppningar om bättre tider men det finns enligt Tegnér anledning till pessimism:

Han kommer, han kommer. Hur dyster är strax
hans glans.
På huvudet bär han av tomma ax
en krans.
Hans hälsning är som när åskor bullra
och krigsörnen sitter uppå hans skullra.

Litteraturhistorikern Algot Werin skrev 1932 i Ord och Bild en uppsats om Goethe och Tegnér  och förklarar i sammanhanget diktens bakgrund:

Nyåret skrevs i ovädersstämning. De Napoleonska arméerna hade nyligen förötts i Ryssland, och vårt lands skörd hade blivit fördärvad av ett flera veckors höstregn: »till sin långvarighet ett verkligt naturunder» (Trolle-Wachtmeisters dagbok). Därför tecknade Tegnér det nya året med en krans av tomma ax på huvudet och krigsörnen på skuldran. Bilden av den nattlige ryttaren fick han från Erlkönig, och med den flöt något av den Goetheska balladens ångeststämning in i hans sylvesterdikt.

Nog finns det vissa likheter mellan årsskiftena 1812/13 och 2012/13.  Krigsåskor mullrar runt om i världen. Missväxten har knappast drabbat vårt eget land i år men är en realitet på andra kontinenter där klimatförändringar till sin långvarighet kan betecknas som verkliga naturkatastrofer.

När Tegnér skriver en dikt vid nyåret 1816 är det delvis en omarbetning av raderna från 1813. Men nu har han lagt till några strofer som också de i vissa avseenden kan läsas i ett dagsperspektiv:

Hejsan! Religionen är Jesuit,
människorätt Jakobin,
världen är fri, och korpen är vit,
vivat Påven – och Hin!
Ut vill jag resa till Tyskland att lära
dikta sonetter till tidens ära.

neujahr

Från Tegnérs mer dystra nyårsstämningar kan det kännas befriande att komma till de mer positiva bilder som manas fram av en annan skald i den klassiska litteraturen. Jag tänker på Grönköpings store poet A:lfr-d V:stl-nd som i en nyårsdikt gett oss bland annat dessa tänkvärda strofer:

Nu är den sista tolvan slagen,
den som jämväl kan kallas Noll,
då tiden är som mest i tagen
och åren gå åt skilda håll
och män’skan står, så märkligt dragen
mot ömsom dur och ömsom moll;
nu stundar natten förr’n det dagas
och nästa år kan iakttagas!
—–
Ring, tornur, fjärran över taken
det gamla ut, som tagit slut!
Ring in en framtid, pigg och vaken,
med välgång såsom attribut!
Låt det ock höra helt till saken
att lyckan klappe å vår knut,
och låt all oförrätt oss cleara;
Då är det meningsfullt att fira!

Och nog finns det anledning att fördjupa sig i en filosofisk betraktelse över Varat och Tiden (Sein und Zeit med den tyska filosofins grundbegrepp)  när man läser följande rader av samma skald:

Hör upp när midnattsklockan slår;
då skiftar själva Varat,
då tar det slut det gamla år
som se’n i fjol vi sparat!
En nyårsnatt kan hända att
ett nytt blir uppenbarat!
—–
O sällsamhet i nattens stund,
så säregen att smaka,
då åren för en kort sekund
sig i varandra haka!
O ögonblick av tid som gick
och sällan fås tillbaka!

Fördjupa er dock inte så allvarligt i tidens problem att ni glömmer att skåla vid midnatt: Gott Nytt År!

Read Full Post »

En tidnings förvandlingar

När vi 1996 flyttade till Södertälje kunde man hos fru Björk på Vattenverket köpa flaskor med lokalt producerat mineralvatten. Det kom från stadens förträffliga källor och var filtrerat genom sandiga åsar, därefter buteljerat med en lätt tillsats av kolsyra. På etiketten kunde man läsa följande vers:

Vattnet ifrån Södertälje
med djupaste vördnad vi svälje.
Det gives ej bättre i Sveriges land.
Det är som den ädlaste tår uppå tand.
Som nektar från skottarnas klippiga strand.
Ja, såsom fransosens förlovade vand.
Med ytterlig andakt vi bälge
vattnet ifrån Södertälje”.

De tänkvärda raderna, utmärkta som conversation piece vid bättre middagar, var författade av Caj Lundgren, också känd som en lika produktiv som snillrik dagsverspoet i Svenska Dagbladet under signaturen Kajenn. Han är en av de sällsynta lyriker i vårt land som med suverän lätthet tycks behärska de flesta klassiska versmått.

Idag meddelar Svenska Dagbladet att Kajenn ska sluta som medarbetare i tidningen. Det sker säkert med ålderns rätt (han är född 1931). Samtidigt upphör hans kompanjonskap med tecknaren Niels-Christian Hald – mera känd under artistnamnet ”Fibben” – som kongenialt illustrerat dagsverserna.

Trogna läsare av Svenska Dagbladet kommer att sakna detta radarpar även om de på senare år förvisats till ett litet hörn från det som en gång var en av Svenskans viktigaste profilsidor: Marginalen. Nedläggningen av denna sida för ett antal år sedan måste ses som ett allvarligt publicistiskt misstag, dikterat av ekonomifixerade tidningsmakares bristande känsla för publikt läsvärde. Dagens Nyheter försökte sig på samma operation med Namn och Nytt-sidan men tvingades retirera under trycket från upprörda läsare.

svd

SvD – Quo vadis?

När förändringen i DN på sin tid diskuterades skrev Expressen-veteranen Bo Strömstedt (2004):

”Namn och Nytt”, Dagens Nyheters ”lätta sida”, har i tabloiden förvandlats till ett PS i kulturdelen. Orsaken är tydlig: att den betraktas som en avdelning som lost its prime, haft sin bästa tid.

Det är likadant i Svenska Dagbladet. I Marginalen – som en gång gav namn till och med åt tidningskvarterets restaurang – skymtar ännu Tecknar-Anders, och Marianne Zetterström och Caj Lundgren vägrar dessbättre att sluta skriva. Knappt har Kajenn kommit hem från utdelningen av Karlfeldts-priset förrän han får skynda i väg för att hämta Frödingpriset – men i sin egen tidning ligger han så långt bak och så långt ner att han riskerar att hamna utanför formatet.

Som sagt: när det gäller Kajenn och Fibben kan man hänvisa till den biologiska åldern och till att de medverkat i tidningen i över ett halvt sekel. När det gäller andra förändringar kan man annars möjligen undra om Svenska Dagbladet håller på att förlora sin själ. Många (dock inte jag) ställer sig frågande till avskaffandet av sportredaktionen även om man kommer att ha sportsidor med inköpt material. Andra upprörs över kulturredaktionens storstädning bland frilansmedarbetare. Lars Lönnroth hör till dem som strukits från medarbetarlistan och klagar i senaste numret av Axess över en ”journalistisk” nyordning som får kulturdelen att alltmer  likna traditionella damtidningar med texter om mode, filmstjärnor och liknande. Den leder också till att äldre skribenter med tunga akademiska meriter får ge plats för yngre recensenter:

Vilka följder kommer då detta att få för tidningens prenumeranter? Eftersom unga och hungriga frilansar är billiga i drift, är det kanske på kort sikt möjligt att spara en del pengar och möjligen vinna en och annan ny läsare ur den yngre generation som man hoppas skall uppskatta tidningens nya och mer livsstilsinriktade linje med större tonvikt på mode, inredning, resor, underhållning och bästsäljare. Men samtidigt är det risk för att det bildade borgerskap, som hittills varit trofasta läsare, nu kommer att säga upp prenumerationen. Sannolikheten är också stor för att flertalet yngre läsare av det livsstilsinriktade slaget i fortsättningen kommer att strunta helt i papperstidningar och istället hämta sin information från internet och andra elektroniska medier. Den utvecklingen är redan långt gången.

Jag identifierar mig nog på något plan med det bildade borgerskapet men tror inte att jag kommer att säga upp prenumerationen bara för att en del akademiker med varierande skrivförmåga slutar medverka. På den punkten överskattar nog Lars Lönnroth äldre professorers attraktionskraft.

Däremot hoppas jag att SvD aldrig kommer att säga upp de medarbetare som gör fredagarnas stora korsord. Skulle den olyckan inträffa slutar jag nog som läsare – åtminstone av papperstidningen.

Read Full Post »

Till och med The Guardian noterar att årets bestseller i Norge är Bibeln. Det kom ut en ny översättning i oktober förra året och under de månader som gått sedan dess har den sålts i 157.000 exemplar: ”It has been one of the top 15 bestsellers in the country for 54 out of the last 56 weeks, jostling for position with more populist titles from the likes of EL James, Jo Nesbø, Ken Follett and Per Petterson.”

Nu handlar det egentligen om två översättningar eftersom Norge som bekant är ett tvåspråkigt land: den ena till bokmål och den andra till nynorsk. Låt oss så här inför den kommande helgen se på inledningen till julevangeliet i den form som den senast fått på nynorsk:

I dei dagane lét keisar Augustus lysa ut at det skulle takast manntal over heile verda. Dette var første gongen dei tok manntal, og det hende medan Kvirinius var landshovding i Syria. Då fór alle heim, kvar til sin by, og skulle skriva seg i manntalet.

Også Josef drog då frå byen Nasaret i Galilea og opp til Judea, til Davidsbyen, som heiter Betlehem, for han høyrde til Davids hus og ætt og skulle skriva seg der saman med Maria, som var lova bort til han. Ho venta då barn. Og medan dei var der, kom tida då ho skulle føda, og ho fekk son sin, den førstefødde. Ho sveipte han og la han i ei krubbe, for det var ikkje husrom for dei.

Det var nokre gjetarar der i området som var ute på marka og heldt vakt over flokken sin om natta. Med eitt stod ein Herrens engel framfor dei, og Herrens herlegdom lyste kringom dei. Då vart dei gripne av stor redsle. Men engelen sa til dei: «Ver ikkje redde! Sjå, eg kjem til dykk med bod om ei stor glede, ei glede for heile folket: I dag er det fødd dykk ein frelsar i Davids by. Han er Messias, Herren. Og det skal de ha til teikn: De skal finna eit barn som er sveipt og ligg i ei krubbe.»

julbild

Giotto di Bondone: Jesu födelse

Och så här lyder samma text på Bokmål, den skriftspråksform som används av det överväldigande flertalet norrmän:

Det skjedde i de dager at det gikk ut befaling fra keiser Augustus om at hele verden skulle innskrives i manntall. Denne første innskrivningen ble holdt mens Kvirinius var landshøvding i Syria. Og alle dro av sted for å la seg innskrive, hver til sin by.

Josef dro da fra byen Nasaret i Galilea opp til Judea, til Davids by Betlehem, siden han var av Davids hus og ætt, for å la seg innskrive sammen med Maria, som var lovet bort til ham, og som ventet barn. Og mens de var der, kom tiden da hun skulle føde, og hun fødte sin sønn, den førstefødte. Hun svøpte ham og la ham i en krybbe, for det var ikke husrom for dem.

Det var noen gjetere der i nærheten som var ute på marken og holdt nattevakt over flokken sin. Med ett sto en Herrens engel foran dem, og Herrens herlighet lyste om dem. De ble overveldet av redsel. Men engelen sa til dem: «Frykt ikke! Se, jeg forkynner dere en stor glede, en glede for hele folket: I dag er det født dere en frelser i Davids by; han er Messias, Herren. Og dette skal dere ha til tegn: Dere skal finne et barn som er svøpt og ligger i en krybbe.»

När vi ändå är inne på temat språk kan det vara på sin plats att återge julevangeliets inledning också på den mest oförändrade nordiska språkformen, det vill säga isländska. Så här lyder den:

En það bar til um þessar mundir, að boð kom frá Ágústus keisara, að skrásetja skyldi alla heimsbyggðina. Þetta var fyrsta skrásetningin og var gjörð þá er Kýreníus var landstjóri á Sýrlandi. Fóru þá allir til að láta skrásetja sig, hver til sinnar borgar.

Þá fór og Jósef úr Galíleu frá borginni Nasaret upp til Júdeu, til borgar Davíðs, sem heitir Betlehem, en hann var af ætt og kyni Davíðs, að láta skrásetja sig ásamt Maríu heitkonu sinni, sem var þunguð. En meðan þau voru þar, kom sá tími, er hún skyldi verða léttari. Fæddi hún þá son sinn frumgetinn, vafði hann reifum og lagði hann í jötu, af því að eigi var rúm handa þeim í gistihúsi.

En í sömu byggð voru hirðar úti í haga og gættu um nóttina hjarðar sinnar. Og engill Drottins stóð hjá þeim, og dýrð Drottins ljómaði kringum þá. Þeir urðu mjög hræddir, en engillinn sagði við þá: ”Verið óhræddir, því sjá, ég boða yður mikinn fögnuð, sem veitast mun öllum lýðnum: Yður er í dag frelsari fæddur, sem er Kristur Drottinn, í borg Davíðs. Og hafið þetta til marks: Þér munuð finna ungbarn reifað og lagt í jötu.

Nog känner man de språkhistoriska vingslagen alldeles särskilt tydligt när man läser den isländska bibeltexten.

Read Full Post »

Jernhusen

Först en varning: personer som är känsliga för kverulans kan sluta läsa här.

För er övriga: Jag var i Örebro häromdagen. Ett heldagsmöte på universitetet avslutades med en middag på en bättre restaurang men jag var tvungen att skippa efterrätten eftersom det sista tåget mot Stockholm/Södertälje skulle gå 20.45.

När jag kommer till Örebro C utan efterrätt visar det sig att tåget är 30 minuter försenat. Ute är midvinternattens köld ganska hård: -17 grader. Stationen är i alla fall varm och Pressbyrån har automatkaffe med kanelbullar. Någon personal relaterad till tågtrafik eller kommunikationer i övrigt finns förstås inte på plats. SJ:s resecentrum stänger redan kl 18.00 på vardagar, långt innan alla tåg har gått och alla klockor stannat.

Den ursprungliga halvtimmesförseningen ökar på med 10 minuter i taget. Jag försöker ringa SJ för att kolla om man möjligen kan åka åt andra hållet (mot Hallsberg) för att hoppa på ett tåg där. Det är förstås lönlöst: telefonkön uppges vara 39 minuter och så länge kan man ju inte vänta i en mobiltelefon.

En dryg timme efter den officiella avgångstiden meddelar monitorn att ny beräknad tid är 22.13. Att få ett ojämnt klockslag inger ändå ett hopp om att något är på gång. Men det är då det händer.

En vakt från Securitas uppenbarar sig klockan 22.00 i dörren och ropar att stationen ska stängas. Det har hans uppdragsgivare Jernhusen bestämt. Man kan i sammanhanget erinra sig vad detta företag har att meddela på sin hemsida:

Jernhusen äger, utvecklar och förvaltar ett fastighetsbestånd av stationer, stationsområden, underhållsdepåer och gods- och kombiterminaler längs den svenska järnvägen. Vi är ett kommersiellt fastighetsföretag som är helägt av den svenska staten.

Vårt uppdrag är att generera vinst som investeras tillbaka i våra fastigheter, däribland stationer och underhållsdepåer. På så vis vill vi bidra till ökad samhällsnytta, bättre miljö och ökat resande med kollektivtrafik.

Ökat resande var ordet. Men Jernhusen bryr sig förstås inte om resandet i realtid. Företaget påminner om den pensionerade stinsen: ”Där är ett tåg försenat, men det ger jag f-n i” Huvudsaken är väl att verksamheten genererar vinst och att stationerna stängs punktligt.

öre

Stationshus (innan Jernhusen tog över)

Den stackars Securitasvakten som agerar på fastighetsföretagets uppdrag möts av en proteststorm. (Det var som sagt -17 grader ute. ) Jag måste erkänna att jag var en av upprorets ledare och jag förklarade högljutt att jag inte tänkte lämna stationen förrän jag verkligen sett det försenade tåget rulla in på bangården.

I det läget hotar vakten med att kalla på polis vilket jag tillstyrker medan jag ringer redaktionen för Nerikes Allehanda. Jag skulle gärna ha sett mig på en förstasidesbild, utburen av ordningsmakten som en martyr för ett system där spårtrafik och stationsbyggnader hänger ihop och där den ena aktören vet vad den andra gör.

Nu lyckades Securitasmannen till slut få tag på en kollega som lovade att låsa stationen när väl alla passagerare (eller kunder som det väl heter numera) hade stigit på sitt tåg. 22.15 kom det in på stationen, exakt 90 minuter försenat. Den folkliga vreden hade ändå till slut besegrat vinstintresset: El pueblo unido, jamás será vencido, som vi revolutionärer brukar sjunga.

Från Arboga hade SJ ordnat en taxi som jag delade med två andra medresenärer. Vi ägnade minst en halvtimme åt gemensamt gnäll i vintermörkret. Mina olyckskamrater var båda i 30-årsåldern så kom inte och säg att kverulans bara är en generationsfråga.

Read Full Post »

Julbordet

Nog äts det lite för mycket julbord här i landet. Redan i oktober fylls tidningarnas annonssidor av alla erbjudanden om decembers kulinariska höjdpunkter och så där håller det på ända fram till juldagarna.

Själv är jag ingen stor julbordsätare. Här hemma har vi en relativt sparsmakad norsk julmatsvariant den 24 december och sedan går juldagen i engelskt tecken med kalkon och Christmas pudding. Den senare (inköpt i The English Shop på Söder) anses dock inte vara någon höjdare av den församlade släkten och hälften blir över till mellandagarna eller till en större skafferistädning längre fram på året.

julbord

Jag kan ändå inte låta bli att återge några avsnitt ur det tal till det svenska julbordets lov som hölls av borgmästare Mårten Sjökvist på Grönköpings Gilles traditionella decembermiddag i början på 80-talet (återgivet i Grönköpings Veckoblads Årsbok 1985). Så här föll hans ord inför de församlade gillesbröderna där inte minst hans prisande av det småskurna väckte anklang:

Ett Julbord, sådant som det vilket vi nu se uppdukat framför oss, väcker naturligen många tankar och känslor i ett reflekterande öga. Ja, faller det sig liksom naturligt, att vi gärna kasta ett sådant å alla de rågade fat och karotter, som i detta nu stå nära nog travade å varandra såsom en närande sinnebild av den svenska julhelgen – detta givetvis utan minsta ringaktning för själva dryckerna. Men, med all ära för synsinnet som sådant, är det dock ett annat organ, som nu reser sig framom de andra, nämligen vår hederliga gamla tunga, där det förfinade smaksinnet finner sitt främsta säte…

Förvisso kan det vara svårt att en dignande afton som förhandenvarande träffa sitt egentliga primärval bland alla bordets läckerheter och verkligen fatta det övergripande, oåterkalleliga beslutet om, av vilken maträtt man önskar äta mest. Nutidsmänniskan står sannerligen inför en vansklig valsituation, och kännes det väl stundom, som om än den doftande skinkan, än den lena och mosiga gröten, än kanske den dallrande lutfisken låge vår mage närmast. Emellertid skulle jag – ej minst grundad å egen erfarenhet – vilja hävda att vi alla, åtm. begynnelsevis, hava något småskuret innerst i blicken; är det trots alla syltor, korvar och sillar, för att blott taga några tyngre exempel från faten, som vi först vilja kasta oss in ibland…

Och därför, då vi nu rusa till bords, låt oss icke – trots att vi måhända sätta våra skinkor å högsätet, trots att vi kanske bära våra svinhuvuden högst – förglömma allt det småskurna i vår tillvaro, utan med glädje njuta därav och med tacksamhet gömma det inom oss!

Nog kan även julbordsskeptikern känna hur en anda av gemenskap kring vårt nationella arv manas fram av detta prov på gastronomisk vältalighet.

Read Full Post »

IKEA – fullt av motsägelser?

Det är inte jag som påstår att det svenska flaggskeppet IKEA skulle vara fullt av motsägelser. Det är Georg Mascolo, chefredaktör för det stora tyska nyhetsmagasinet Der Spiegel som påstår det i en ledare i det senaste numret. Han ger några belägg för sitt påstående:

Det predikar individualitet och säljer massprodukter. Det flaggar med ekologisk hållbarhet och hugger ned skogar. Det bygger på den svenska välfärdsstaten, men bidrar knappast till dess finansiering – företagets huvudkontor ligger i lågskattelandet Nederländerna.

Tidskriften har sänt ut sina reportrar till bland annat Antwerpen och London i jakten på företagets själ. Och så förstås till Älmhult i mörkaste Småland, där det knappt går att uppbåda en taxibil när det sista tåget anländer vid 22-tiden på kvällen. Men när reportern till slut kan träffa IKEA-chefen Mikael Ohlsson får läsarna veta att Ingvar Kamprad idag har en position som ”senior rådgivare” och inte längre lägger sig så mycket i företagets affärer.

Spiegel

Der Spiegels ärende är främst att visa hur svårt det är att förena en massproduktion med etiska normer, inte minst när IKEA dels planerar en stor expansion i Kina, dels i stor utsträckning förlitar sig på kinesiska leverantörer med oklar policy när det gäller arbetsrätt och miljöhänsyn.

Frågan är väl ändå om granskningen av den ”legend” som nämns på omslaget påverkar tyskarnas förtjusning i de ljusa möblemangen från Norden. Nya varuhus planeras också här. Det senaste projektet handlar om en etablering mitt i stadskärnan i Hamburg-Altona, ett remarkabelt undantag från regeln att lägga de blågula köpladorna i bilvänliga ytterområden.

På ett läsarforum säger en kommentator att IKEA är oslagbart i sin prisklass: ”Die Schweden sind clever. Genauso wie die von H&M. Und niemand behauptet, daß diese schwedischen Großkonzerne nur edel, hilfreich und gut sind. So is’ das nunma im real existierenden Kapitalismus.”

Nej, ingen väntar sig nog ädelmod av en storkoncern. Det är köparnas plånbok som talar. Och visst: Sådan är kapitalismen.

Read Full Post »

Jag borde kanske, som ett komplement till det jag härom dagen skrev om Torgny Segerstedt, också ägna några rader åt J A Selander. Han har i viss utsträckning hamnat i skuggan av sin stridbare kollega i Göteborg men som chefredaktör för Eskilstuna-Kuriren (från 1920 till 1963) var han minst lika frän i sina attacker mot det hitleristiska barbariet. Han nämns ofta tillsammans med Segerstedt och Ture Nerman som de tre främsta antinazistiska publicisterna i Sverige under det andra världskriget.

Professor Kent Zetterberg har skrivit artikeln om Selander i Svenskt biografiskt lexikon och ger en bra bild av hans insatser:

Genom sina bitska ledarkommentarer ådrog sig S tyskarnas missnöje. E-K, GHT och Trots allt! hårdbevakades av den tyska legationen i Sthlm och även av propagandaministern Goebbels och Auswärtiges Amt i Berlin. Även Hitler visade några gånger sin ilska över att den sv regeringen inte tystade dessa kritiker. E-K hade under kriget en spridning långt utanför Eskilstunaområdet. Tidningen lästes av antinazister runt om i landet. En period utkom den även i en upplaga på 300 exemplar i det ockuperade Danmark, innan tyskarna upptäckte sitt misstag och förbjöd vidare införsel av tidningen.

S insåg tidigt nazisternas ohyggliga planer för Europas judar. I en ledare 17 okt 1941, som ledde till beslag av tidningen, skrev han att judarna hotades med förintelse: ”Det sista och definitiva steget mot judarna” var på väg att tas av nazisterna, hävdade han: ”Vad (allt detta) kommer att innebära får var och en själv räkna ut. Så mycket är visst att allt numera kan hända.”

JAS

Staty på J A Selanders gata i Eskilstuna, gjord av Richard Brixel

Mina föräldrar prenumererade på Eskilstuna-Kuriren och jag minns ju mest att jag som barn läste serierna i den under de första skolåren. 1955 köpte E-K upp den lilla Strengnäs Tidning som då blev en delupplaga av modertidningen men med en egen förstasida och därtill  några specialredigerade lokalsidor.

På våren 1957 hade jag som 15-åring börjat skriva små bygdenotiser för Strengnäs Tidning (à 10 öre raden) och jag frågade redaktionschefen i Strängnäs (han hette Ingvar Carlsson, känd under signaturen Ico) om jag inte kunde får jobba lite som volontär på redaktionen under sommaren. Det skulle jag få göra men först ville Ingvar att jag skulle visas upp och godkännas av J A Selander när han en dag var på besök.

Jag kommer inte ihåg så mycket av samtalet men en sak minns jag oerhört klart. Selander frågade vad jag hade tänkt mig för framtid efter gymnasiet. Jag svarade att jag kanske skulle läsa vid något universitet. J A:s reaktion var omedelbar. Han ansåg att universitetsstudier inte var någon idealisk bakgrund för en journalist: ”Akademiker blir så lätt världsfrånvända”, konstaterade han.

Jag godkändes i alla fall och kom att jobba tre somrar som semestervikarie på Strengnäs Tidning. Först blev jag dock omprogrammerad av Ingvar C. som lärde mig att man på en tidning borde glömma alla de förhållningsregler som gällde för uppsatsskrivning i skolan. Det var lärdomar som jag haft stor nytta av senare i livet. Redan innan jag tagit studenten hade jag efter tre tidningssomrar blivit en hejare på att skriva notiser om allt från begravningar till fotbollsmatcher i gärdsgårdsserien.

Jag följde inte J A Selanders råd när det gällde akademiska studier. Å andra sidan blev jag heller aldrig journalist, bara en ständig frilansare.

Read Full Post »

Older Posts »