Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for augusti, 2017

Han använde sig av fem olika alfabet. Han skrev dagsnotiser på svenska med arabisk skrift. Under sin sex år långa forskningsresa i Orienten levde han som muslimen ʽAbd al-Wālī från Centralasien. Fast egentligen var han född på Åland och hette Georg August Wallin.

På andra sidan Östersjön är han förstås mer känd än i Sverige. Han föddes 1811 och blev efter studier i Helsingfors och Sankt Petersburg en av Finlands första och mest namnkunniga orientalister. På 1840-talet reste han runt i Mellanöstern för att samla in material om arabiska dialekter och beduinstammar. Kairo blev från 1843 hans bas och med sin muslimska identitet kunde han inbäddad bland beduiner besöka de heliga städerna Mekka och Medina. Han var inte den första europé som besökte dessa Islams heligaste städer men han var väl den första som på svenska skrev ned sina intryck.

Han reste också i Palestina, Syrien och Persien och noterade kulturer och språk. Han tillbringade dessutom en period i ytterligare en helig stad: Jerusalem.

Wallin, porträtterad av R.W. Ekman

Svenska Litteratursällskapet i Finland har under några år publicerat Wallins skrifter i sju volymer. Sedan början av året finns de nu också fritt tillgängliga för en intresserad allmänhet i digital form. Delarna har följande innehåll:

1) Studieåren och resan till Alexandria
2) Det första året i Egypten 1843–1844
3) Kairo och resan till Övre Egypten 1844–1845
4) Färderna till Mekka och Jerusalem 1845–1847
5) Arabiska halvön och Persien 1847–1849
6) Resan hem via London 1849–1850
7) Professorsåren i Helsingfors 1850–1852

Det är en fantastiskt intressant läsning för den som är intresserad av den arabiska världen och Mellanösterns olika kulturer. Wallin är en nyfiken iakttagare av sin omgivning. Som språkligt geni har han lätt att komma i kontakt med befolkningen och förstå vad han ser och hör. Han berättar om stort och smått, noterar väder och vind, mat och kaffesorter.

Så här kan det låta när han under sin vistelse i Palestina kommer till den gamla handelsstaden Jaffa:

Snart kommo in i de rika Jaffa trädgårdarne och här påminte mig de otaliga pomerans och citron träden som stodo med quistar lutande af den gula frukten och omgifna af tjocka taggiga cactus träd att jag var i ett annat land än mitt eget. Vid solens uppgång kommo vi in till staden öfver ett öppet fält eller torg der den lifligaste rörelse af handlande och vandlande menniskor åter påminte mig att jag trädde in i en sjö- och handelsstad. Jag tyckte äfven allt folk hade ett gladare och öppnare utseende än jag var van att se i det heliga Jerusalem, der hvar och en tyckes vilja gapa ur dig din religion och din tro. Gud bevare mig för alla heliga städer.

När detta skrevs var han 36 år. Vid sidan av sina vetenskapliga observationer har också en del iakttagelser om den kvinnliga fägring som han möter:

Jag såg ehuru förstulet flera särdeles vackra quinnor här. Nästan ännu vackrare ser jag i staden i synnerhet bland Grekiskor och jag vet i sanning ej hvad är bättre för en ogift man som jag obeslöjade eller beslöjade quinnor. Men hvar har jag sett de vackraste quinnor? Här eller i Egypten eller i Arabien eller i Nubien eller bland Negrinnor eller i Europa? Det är mig omöjligt att afgöra ens för mig sjelf. Jag såg i Nubien (den unga Nubiskan i Keneh!!) skönare än hvilka jag alldrig tyckte mig då sett och så går det mig äfven här nu. Prisad vare Herren som ej klämt skönheten inom några bestämbara gränser.

Så småningom reser han tillbaka till Europa. Färden går via bland annat Italien, Schweiz och Tyskland. Till England kommer han 1849 och där blir han prisad för sina forskningsinsatser, Men han längtar ofta bort från Londondimman, kolbrasorna och kylan till Orientens klart lysande sol.

Även om han var född ålänning blev han snabbt en kosmopolit. Han verkar inte missnöjd med att som finländare vara en undersåte i det ryska imperiet, något som han också hade nytta av i Orienten där Ryssland i många kretsar hade ett gott rykte. En anteckning från tiden i London ger för övrigt klart uttryck för hans uppfattning om Sverige:

En fröjd under allt detta har det varit mig att ha sällskap af någre landsmän, unge män Bergbom från Uleåborg, Wolff från Wasa o. Julin från Åbo o. att med dem åter få tala mitt eget modersmål o. min egna dialect. Några Svenskar med deras odrägliga o. tillkonstlade natur och dragande språk äro mig en plåga. Huru ovedersägligen lyckligt var det för vårt kära land att bli fri från sin Svenska styfmor!

Wallin berättelser från arabvärlden och Mellanöstern ger en intressant historisk bakgrund från en region där också dagsaktuell politik i hög grad har rötter i de religiösa och kulturella motsättningar han skildrar.

Read Full Post »

I kräfttider

”Kräftor fångas med håf, och smaka så väl att de ätas vid Konungens hof”. Citatet är hämtat från en gammal rättskrivningslära. Idag gäller väl snarare att kräftor smakar så väl att de äts vid var mans bord.

För visst har kräftätandet demokratiserats. Förr var det kanske mest ett nöje för överklassen och storstadsborna. I Svenska Dagbladet för den 7 augusti 1937 ställer en reporter frågan om hur många kräftor som brukar gå åt i Stockholm. Han får svaret: ”Det finns det ingen statistik på, men jag skulle tro att Stockholm konsumerar lika mycket som hela det övriga Skandinavien”.

Nu är förmodligen konsumtionen rätt jämn över hela landet (utom möjligen i det norrländska surströmmingsbältet). Det kan vi tacka djupfrysningstekniken för. Den har i hög grad underlättat importen. Fast Sverige har alltid importerat kräftor, paradoxalt nog samtidigt som exporten till kontinenten för mer än hundra år sedan var betydande.

Jag hittar en artikel i den svensk-amerikanska tidningen Pacific Tribune från 1910, ett organ för skandinaver på den amerikanska västkusten. Där kan man inhämta att det 1904 exporterades 116.000 tjog kräftor från den stora fångstplatsen Hjälmaren (dvs. 2.320.000 stycken). 1907 var siffran 104.200 tjog men 1909 – sedan kräftpesten slagit till – bara 26.000 tjog.

Den kräftpest som drabbade Sverige från 1907 och framåt gav enligt tidningen upphov till många tragedier:

Den fiskeriidkande befolkningen kring Hjälmaren, Mälaren och Öljaren m. fl. sjöar har genom kräftpästen lidit en synnerligen stor minskning i sina inkomster. Personer, som spekulerat i kräftfiskearrenden, hafva ruinerats, och till och med själfmord har af sådan anledning inträffat.

Smittan ansågs ha kommit från Finland och just 1907 infördes förbud mot import av levande kräftor därifrån. Det hävdes senare men infördes efter ett antal år på nytt. Sedan det hävts än en gång kunde Svenska Dagbladet den 4 augusti 1931 rapportera att betydande kvantiteter av skaldjuren anlänt österifrån:

Med ångarna Mariehamn, Birger Jarl och Oihonna ha under söndagen och måndagen inkommit från Finland sammanlagt 481 lådor levande kräftor. Ångaren Kalewipoeg, som hitkom på söndagen från Reval, medförde 548 lådor estniska kräftor.

Idag ser importmönstren som bekant annorlunda ut. Jag åt själv djupfrysta kräftor från Kina häromdagen. Det var inget större fel på smaken men inte kunde de till storlek och kvalitet mäta sig med de inhemska exemplar som jag var med om att fiska upp ur Lännaån under min sörmländska barndom på 50-talet. Det var innan kräftpesten slagit till i just det vattnet.

När barndomsminnena dyker upp i augustimånens sken är det ändå inte smaken av nykokta kräftor som främst tränger sig på utan själva fiskandets stämningsfulla ritual: det ljudlösa glidandet i en roddbåt, skenet av ficklampor över relingen, rasslet av kräftklor mot en plåthink.

Den upplevelsen kan ju tyvärr aldrig ersättas genom djupfryst import från utlandet.

Read Full Post »