Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for the ‘Kulinariskt’ Category

Retsinaprovning

Jag har nog i någon tidigare bloggpost ondgjort mig över den vinprovarjargong som härjar i spalterna. Typ: ”Fräscht mousserande vin som kombinerar citrus, solmogen tropisk frukt, mineralitet, färska gröna örter och en fyllig krämighet”.

I just det här citatet verkar skribenten ha helgarderat med både etta, kryss och tvåa. Hur många tropiska frukter med vitt skilda smaker kan man inte räkna upp och hur många gröna örter finns det inte på denna jord?

Det handlar dessutom om ett mousserande vin där det verkar osannolikt att man skulle hitta något slags krämighet. Bubblorna borde väl motverka varje tendens till trögflytande konsistens.

Mindre floskulöst blir det när man provar retsina där den mest väsentliga egenskapen enligt min ringa mening är smaken av kåda från aleppotallen. Efter att ha förkastat Systemets vanliga sort (Kourtaki) på grund av dess alltför svaga spår av pinjedoftande Greklandsatmosfär har jag som gammal filhellen gått över till bolagets beställningssortiment. Jag tror mig redan ha skrivit om Malamatina som ett bättre alternativ till standardsortimentet.

Nu prövade vi i en mindre krets på fyra personer häromkvällen ytterligare ett par sorter. Vi ställde den beprövade och utmärkta Malamatina mot två andra produkter: Kechribari respektive Akratos.

Kechribari kommer, som framgår av bilden ovan, i en förförisk flaska. Förpackningen är dock enligt vår lilla grupps mening betydligt bättre än innehållet. Det handlar om ett ordinärt grekiskt vin som i sig är helt drickbart men det saknar den kraftfulla kådasmak som man gärna vill hitta hos en äkta retsina.

Bäst i test den här gången blev Akratos. Det är ett biodynamiskt odlat vin från ett familjeföretag i Schimatari, drygt fyra mil nordnordväst om Athen:

The grape-vines of family Papakonstantinou’s vineyard are cultivated organically since 1992. Wine-growing, wine-making, preservation and bottling are taking place under the direct personal control of father and son Papakonstantinou.

Meanwhile the wine-grower family is working biodynamically, growing native (autochthonous) and foreign grape varieties: (white) Savatiano and Roditis, (red) Cabernet Sauvignon, Grenache Rouge, Syrah.

Nog ger bilden av far och son Papakonstantinou ett förtroendeingivande intryck. Det är klart att deras organiska odling resulterar i ett något dyrare vin. Akratos kostar 101:- kr för en 75 centiliters flaska.

Men vill man en varm sommardag i Sverige i fantasin förflytta sig till Grekland och känna doften av susande aleppotallar så är det enligt vår ovetenskapliga och begränsade retsinaprovning värt den extra utgiften.

Read Full Post »

Det är mycket skriverier om semlor i dagens tidningar. Eftersom fettisdagen i år sammanfaller med Kalevaladagen i Finland kan man ju påminna om att finlandssvenskarna använder ordet semla i en något annorlunda betydelse. För att citera vad språkvårdaren Mikael Reuter en gång skrev i Hufvudstadsbladet:

Med semla förstår vi här i Finland en frukostbulle bakad på vete-, graham- eller rågmjöl och utan socker.

I Sverige är semlan det vi här i Finland kallar fastlagsbulle och är bakad på vetemjöl med socker och mjölk i degspadet. Den äts till fastlagen med grädde och mandelmassa eller varm mjölk, alldeles som vi äter vår fastlagsbulle, och kallas i Sverige också hetvägg.

Nja, ordet hetvägg använder vi väl mest här i landet när vi ska berätta historiska skrönor om gamla kungar. I forna tider använde man faktiskt också ordet ”fetvägg”.

Den äldsta kokbok jag äger är Handbok i Kok-konsten eller Hjelpreda i såwäl Finare som Tarflig Matlagning. Den har tryckår 1846 och där finns i frakturstil ett recept på Fetwäggssimlor. Det bygger på en vanlig vetebulle där man skär av ett lock, blandar det utskurna brödet med lite skirat smör och finstött skållad sötmandel. Sen tillsättes ”en jumfru söt grädda och något rifwet citronskal” innan locket läggs på. Samtidigt ”uppkokas söt mjölk med en bit citronskal, och wid dess uppkokning iwispas ett par äggulor och några skedblad söt grädda”. Avslutningsvis rekommenderar kokboken att ”simlorna” serveras med kanel och strösocker”.

semlor-6

”Fetwäggssimlor” i modern form

Just semlornas intagande med varm mjölk verkar vara en punkt där olika traditioner skiljer sig åt. Grönköpings bekante borgmästare Mårten Sjökvist tog upp saken i ett fastetal kring ämnet ”Den svenska semlan” inför Grönköpings Gille i slutet på 1980-talet:

Väl veta vi, huru man i enklare kretsar icke drager sig för att äta henne torr, utspridd blott å någon assiett eller liknande tefat, men må vi samfällt tillbakavisa en dylik alldaglig spisningsmetod! Den sanne Semleälskaren ställer med rätta högre krav å sin servering – ty, mine Bröder, om än Semlan tilll nöds må täras i sin naturliga skepnad, så ter hon sig dock oändligen skönare, då hon i uppblött skick, simmande mitt i det varma mjölkfatet, bjudes ut åt våra gommar i den betagande mosighet, som står vårt eget innersta så nära.

Borgmästaren fortsätter med att ställa sina gillesbröder inför frågan hur en så alldaglig dryck som mjölk ändå kan framkalla en sådan inre känsla:

Huru kan det ligga så mycket i fatet av lockelser och behag, svag som denna dryck dock är, därest icke Semlan stode mitt ibland densamma, likt en glänsande ärestod över bullframställningens ädla konst, intet däri nämnt och intet glömt från den första begynnande receptbiten till själva den avslutande bakdelen. Nej och åter nej – vem av oss ville väl trycka mjölken till sitt hjärta, om det icke vore för dess inneboende Semla?

Jag tillhör själv i grunden mjölkfalangen eftersom min mammas hembakade semlor alltid serverades på det sättet. Men visst händer det att jag likt de av borgmästare Sjökvist utpekade enklare kretsarna kan tänka mig att äta semlan i så att säga befintligt skick.

Södertäljes bästa semlor lär enligt många samstämmiga uppgifter produceras av Svennes Hembageri. Min hustru lär under dagen komma hem med ett par gräddfyllda läckerheter därifrån.

Read Full Post »

Vi har säkert alla någon gång hört den klassiska dikt som handlar om kvintessensen av det danska köket:

At Smørrebrød er ikke Mad,
Og Kierlighed er ikke Had,
Det er for Tiden hvad jeg veed
Om Smørrebrød og Kierlighed.

Jag hade okunnigt nog ett tag för mig att det var ett av de träffsäkra poem som skrivits av Piet Hein, men raderna härstammar i själva verket från diktaren Johan Herman Wessel (1742-85).

Hur som helst; skalden hade ju fel. Smørrebrød är verkligen fullgod mat, därtill något som kan varieras i det oändliga.

Med anledning av en nyss iråkad födelsedag kom min dotter och svärson upp från Köpenhamn och erbjöd sig vänligt att förse cirka 30 personer med de danska läckerheterna. De hade inspirerats av en bok som getts ut av Adam Aamann, mannen som anses ha förnyat konsten att täcka en skiva bröd med ett ytterst diversifierat innehåll. Jag fick också hans bok i present och förlaget har presenterat den på följande sätt:

Med Aamann har smørrebrødet fået en renæssance, og enhver restaurant med respekt for sig selv har i dag sat smørrebrødet tilbage på frokostkortet. Aamanns smørrebrød giver et udførligt indblik i det danske smørrebrød, med alt fra de store klassikere som Dyrlægens natmad til Aamanns egne moderne variationer – som han med et smil på læben kalder Den dyre læges natmad – til hans egne kreationer med nyskabende smagskombinationer, der udfordrer smagsløgene.

Naturligtvis ingick Dyrlægens natmad i det sortiment av 10 olika smørrebrød som dukades fram till gästernas förtjusning. Jo, den är verkligen en klassiker, men som alla kulinariska klassiker finns den i något olika utföranden och det råder dessutom delade meningar om dess ursprung. Det är ungefär som med de svenska legendariska rätterna Biff Rydberg eller Janssons frestelse.

dyr

Dyrlægens natmad. (Källa: Hvidbjerg Bageri i Thyholm)

Enligt vissa uppgifter handlade det från början om en veterinär i Kolding som spisade detta smørrebrød varje kväll när han kom sent hem från något besök på lantgårdarna i trakten. Den mest spridda (och källkritiskt mest sannolika) historieskrivningen anger dock att det handlade om en restaurang i Köpenhamn. Danska Wikipedia har denna version:

Dyrlægens natmad er et stykke smørrebrød, der består af en skive rugbrød smurt med fedt/smør og et lag leverpostej og skiver af saltkød øverst. Det er pyntet med sky og løgringe.

Det blev navngivet efter dyrlægen Sigurd Keilgaard, der var stamgæst i Oscar Davidsens smørrebrødsrestaurant. Keilgaard spiste angiveligt hver aften i restauranten. Keilgaard tilså bl.a. hestene i Cirkus Miehe og De Kongelige Stalde. Den oprindelige udgave var ikke pyntet med løgringe. De er kommet til senere. Tilsvarende gælder karse som sidste pynt.

Jag ska inte räkna upp alla de läckra varianter som stod på vårt köksbord. Jag vill bara nämna den som i Aamanns bok heter Stegt torskerogn med kapers, dild og grønkål. Det handlar alltså om stekt torskrom med kapris, dill och grönkål. Just denna komposition gav för övrigt upphov till flera diskussioner bland gästerna om bristen på torskrom i svenska affärer. Då avsåg många den konserverade torskrom på burk som man kunde köpa i närmaste Konsumbutik på 60- och 70 talet och som var en stapelvara i unga resurssvaga hushåll. Tydligen måste man nu åka till Danmark för ett få tag på den.

Men åter: den lilla festen här hemma visade hur som helst att smørrebrød verkligen är mat som sätter fart på alla smaklökar. Och som därtill kan avnjutas rent estetiskt som små färgrika konstverk.

Read Full Post »

Monsieur Arbin

Vi åt Tullgarnspaj häromdagen. Det kom mig förstås att tänka på Paul Arbin, Gustaf V:s köksmästare och mannen bakom den kungligt populära utflyktsrätten. Jag har berört honom och hans kokkonst i tidigare bloggposter men trots hans centrala ställning i svenskt statsliv finns det inte så mycket skrivet om honom. Hans sonson Göran Arbin i Göteborg berättade också för mig med anledning av ett tidigare blogginlägg att han visste rätt lite om sin farfar.

Jag kan inte påstå att jag bedrivit några djupare källforskningar men de tidningsarkiv som Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet nu öppnat har gett nya möjligheter för att få veta lite mera om denne fransman som föddes i Dole i Frankrike den 27 april 1884. Efter flera års utbildning i Paris kom han 1910 till Stockholm där han först arbetade på klassiska Hotel Rydberg för att senare bli kökschef på lika klassiska restaurangen Rosenbad.

arbin

Paul Arbin vid dörren till kungens kök (Källa: Nordiska Museet)

Den 22 januari 1915 hittar man följande text i Svenska Dagbladet:

I och med krigsutbrottet förlorade Rosenbads restaurang sin erkändt skicklige franske köksmästare, M. Paul Arbin, som omedelbart kallades under fanorna. Fjorton dagar förut, i midten av juli, hade han knutit hymens band med en liten rar stockholmska, och det må därför icke förvåna någon, om M. Arbin drog ut i kriget med rätt vemodiga känslor. Sedan har det talats mer än en gång om att hans namn skulle ha stått att läsa på de stupade soldaternas lista, ryktena ha dementerats, då efterforskningar gjorts, och nu har M. Arbin i ett bref till Rosenbads chef direktör Meurling gifvit tillkänna, att han åtminstone till årsskiftet – brefvet är daterat den 2 januari – oskadd undsluppit krigsäfventyren, ehuru han kämpat i första ledet vid 44:e fältinfanteriets 12:e kompani. M. Arbin har sändt sin hälsning från Croisy invid Soissons strax före den blodiga fejd som utspelades där i början af månaden.

Paul Arbin var inte den enda i den svenska restaurangnäringen som blev inkallad för att kämpa under det första världskriget. Tidningarna kunde rapportera om att bland annat Grand Hotel blivit av med både kockar och konditorer som inkallats under de tyska fanorna.

I det nämnda brevet hem till sin arbetsgivare i januari 2015 skriver han bland annat: ”Detta löpgrafskrig är förfärligt, ty på vissa ställen äro vi på blott 100 meters afstånd från tyskarna, och den som vill rycka fram är på förhand förlorad… I en skogsdunge i grannskapet där vi voro, ligga ännu alltjämt åtminstone 300 döda, fransmän, tyskar, engelsmän – det är förfärligt att se.”

Något senare blev Paul Arbin uppenbarligen lättare sårad i de fortsatta striderna på västfronten. Den 14 januari 1916 kunde Svenska Dagbladet meddela följande:

Rosenbad hade före kriget en fransk kökschef vid namn Arbin. Mannen – och stället – ha genom kriget kommit till heders på ett ganska ovanligt sätt. Sedan hr Arbin mobiliserats, slagits i första linjen, blivit sårad vid Soissons och åter helbrägdagjord, har han nämligen ensam bland alla kockar i det kulinariskt högkultiverade Frankrike fått den ansvarsfulla posten som chef för general Joffres kök…

Att Rosenbads ledning känner sig en smula smickrad över den upphöjelse som kommit dess maître-de-cuisine till del är förklarligt. Likaså torde hr Arbins svenska fru, som för närvarande försörjer sig och barnen genom att servera i Kompaniets lunchrum, känna sig ganska nöjd med att veta, att maken inte är utsatt för annan eld än den i köksspisen och inga andra explosioner än puttrandet i grytor och pannor.

Väl återkommen till Sverige efter fredsslutet (och återförenad med hustrun Hilma, född Lindström) kunde man följa honom i tidningarnas annonsering. 1920 står han för den kulinariska regimen på Teaterkällaren och Montmartre-restaurangen, båda i Södra teaterns hus på Mosebacke. Där kunde man dinera och supera ”à prix fixe”. Den senare restaurangen uppgavs dessutom ge ”en fläkt av det verkliga Mont-Martre”.

1934 utnämndes han sedan till kungens köksmästare och på den posten kvarstod han till Gustaf V:s död men inkallades också senare till hovet för speciella middagar. Det var efter monarkens frånfälle som han 1952 kände sig fri att utge boken Kungliga rätter där han ger 400 recept från sin tid i slottsköken. Det är också där som originalreceptet på Tullgarnspaj finns plus recept på bland annat många soppor, ofta med starka inslag av grädde.

Efter pensioneringen bodde Monsieur Arbin en period i Hälleforsnäs men sedan hustrun dött flyttade han till Västerhaninge där han avled den 8 maj 1964, närmast sörjd av sönerna Pierre, Louis och Gaston.

I den svenska kulinariska historien lever i alla fall hans minne.

Read Full Post »

Le kanelbülle

Idag, på ”Kanelbullens dag”, läser jag ett franskt recept på denna svenska specialitet. Rubriken är Kanelbüllar, brioches suédoises à la cannelle et à la cardamome. Det är ju aldrig lätt för utlänningar att veta var vi ska ha våra prickar. Men det som förvånar mig mest i receptet är kanske de mycket precisa kraven på mjöl: ”500 g de farine riche en gluten (gruau, manitoba… ou à défaut de la T45 avec 1 cs rase de gluten pur)”. Alltså: ett halvt kilo glutenrikt mjöl alternativt ett mjöl med tillsats av ren gluten.

Så komplicerat är det ju inte i Sverige. Här tar vi väl närmaste påse från Kejsarkronan eller vad nu kvarnen kan heta, låt vara att även våra butikshyllor numera översvämmas av mjölsorter för olika ändamål.

Franska Wikipedia berättar också historien om detta bakverk och att det har en ritualiserad plats i det svenska folklivet: ”les Suédois se retrouvent pour partager un moment (Fika) autour d’un café servi avec une Kanelbulle”. Vi samlas alltså i den akt som kallas ”fika” för att njuta av en kopp kaffe med sagda bulle.

På en rysk sajt kan man läsa att svenskarna den 4 oktober firar ”Karlssons bullar”. Och de syftar då förstås på sin älsklingsfigur ur barnbokslitteraturen: Karlsson på taket. Huruvida han verkligen åt de kaneldoftande bakverken minns jag inte men man förstår ju ändå kopplingen. Vill ni på en annan sajt från vår store granne i öster se några moment i tillagningen illustrerade med åtta bilder kan ni klicka här.

I Düsseldorf i Tyskland kan man gå på Kanelbullen Bistro & Café, ett svenskinspirerat näringsställe som också serverar älgkorv. Normalt öppnar de klockan 10 på morgonen men just idag, på själva kanelbullsdagen, slår de upp portarna först kl 14 på grund av en reparation. Ett olyckligt sammanträffande för de tyskar som tänkt sig att fira dagen redan före lunch.

kanelbulle

Tyska Wikipedia berättar för övrigt att man enligt en svensk konvention först måste sätta i sig en relativt mättande kanelbulle innan man på ett kalas kan kasta sig över tårtan. Så var det förvisso i min barndom för länge sedan men frågan är väl om det fortfarande gäller i dessa kalorimedvetna tider.

Fast till skillnad från vad som gällde i min barndom kände man då aldrig doften av kanelbullar överallt i samhället. Då luktade det bensin och smörjolja på bensinstationerna men på vår lokala Statoil-mack (nu obegripligt omdöpt till Circle K) är det numera de orientaliska kryddofterna som dominerar i hård konkurrens med oset från grillade chorizokorvar.

Kanelbullen finns förstås också hos våra kulturellt närstående vänner i Finland. Men finlandssvenskarna kallar av någon anledning bakverket för ”örfil”, något som i finsk version blir ”korvapuusti”. Låter man Google translate översätta inledningen till den finskspråkiga Wikipediaartikeln kring begreppet får man följande resultat: ”Slag i ansiktet är med kanel, socker och smör fylld bulle.”

Man kan tyvärr aldrig riktig lita på de maskinella översättningarna. Men hur som helst: Enjoy your kanelbulle!

Read Full Post »

Outgrundliga är nätsurfandets vägar. Jag sökte en uppgift kring den ukrainska staden Odessa och råkade bland många andra länkar hitta en som ledde till en gammal annons från 1897 där Knutsons Marmeladfabrik i Varberg reklamerade för något som kallades Odessa-marmelad.

Förutom denna specialitet erbjöd fabriken också Aprikos-, Persico-, Bismark- och Desert-marmelad. Jag förstod efter ett tag att det inte handlade om den typ av marmelad som man breder på sitt rostade bröd utan snarare om hårdnad konfekt, paketerad i trälådor eller pappaskar.

Jag vet fortfarande inte vad som karakteriserade just Odessa-marmeladen. Jag har sökt på ryska sajter men utan att egentligen nå någon klarhet. Kanske är det med detta som med de wienerbröd som ingen i Wien lär känna till. Möjligen kan jag gissa att konfektyrens bas var något slags blandning av citrusfrukter.

Knutsons var nu inte ensamma om denna produkt. 1907 annonserar Örebro Kexfabrik om samma vara med argumenten: ”Rekommenderas! Oöfverträffad kvalité! Framställd af den finaste utländska frukt.” Betoningen av det utländska tyder på att tillverkningen i alla fall baserades på råvaror som inte växer här i landet.

marme

Marmeladkonfekt (okänt ursprung)

Fabriken i Varberg blev uppenbarligen snabbt branschledande. Redan vid grundandet 1892 hade Norra Hallands Tidning Westkusten en notis om saken:

En ny fabrik under namn av Knutssons Marmeladfabrik har i dagarna härstädes börjat sin verksamhet och förestås av ett fruntimmer, som några år förestått och skött Sveriges största marmeladfabrik och som tillverkar nämnda vara av de bästa frukter och allt på samma sätt som marmelad tillverkas i Ryssland. Vi ha besökt fabriken och kunna säga att vid tillverkningen iakttages den största proprietet och att marmeladen är till såväl smak som utseende av den bästa beskaffenhet. Den förekommer i handeln i eleganta kartonger.

Bra textreklam för en nystartad firma. Intressant att notera är att det var Ryssland som var föregångslandet när det gällde tillverkningen av marmeladkonfektyrer. Vari det speciellt ryska bestod framgår av en annons som fabrikören Aron Knutson gick ut med i början av 1902, detta efter att Dagens Nyheter några månader tidigare publicerat en artikel under rubriken: ”Marmeladförfalskning i stort”. Annonsen bestod bland annat av ett intyg från Fil. Dr. Professor G. Lagerheim vid Stockholms Högskola:

På begäran af Fabrikör Knutson från Varberg har jag undersökt fyra sorter af hans s. k. Odessa-, Sorterad-, Apricos-, Apelsin- och Citronmarmelad, dels af honom lämnade originallådor, dels erhållna från specerihandlare i Stockholm, och därvid funnit, som af analysprotokollet framgår, att samtliga sorter äro tillverkade af oförfalskadt fruktmos från angifna frukter, socker och som bindämne obetydligt agar utan inblandning af med mikroskopet påvisbara främmande ämnen. Som emellertid på lådor och i askar uttryckligen angifves, att marmeladen är fabricerad enligt rysk metod, kan agarhalten ej anses som förfalskning.

Det speciellt ryska låg alltså i agar som bindemedel i tillverkningen. När nu Sverige kunde producera lika god marmelad minskades också drastiskt importen från Ryssland. Fabriken i Varberg expanderade och kunde 1908 rapportera att man hade 3 män och 29 kvinnor anställda. Dess ägare och grundare blev en mäktig man i staden, ledamot av såväl stadsfullmäktige som drätselkammare.

Knutsons

En industri baserad på kvinnokraft

Fabrikör Knutsson (som då tydligen stavade sitt namn med två ”s”) avled i april 1922 och lokaltidningen kunde i sin dödsruna bland annat meddela:

Först anställd vid Varberg-Borås järnvägsbyggnad och efter trafikens öppnande blev han smörjare och sedan konduktör. Knutsson var emellertid svag till hälsan och slutade sin anställning vid järnvägen för c:a 27 år sedan och ägnade sig uteslutande åt skötseln av sin marmeladfabrik, vilken han ett par år förut tillsammans med sin fru startade. Hans fru i andra giftet hade i åtskilliga år praktiserat i marmeladfabriker och lärt sig den s k ryska metoden. Till att börja med drevs verksamheten i liten skala men under Knutssons energiska och outtröttliga ledning utvidgades affären år efter år och blev med tiden den största i landet.

På Kulturen i Lund finns i alla fall ett katalogiserat minnesmärke över en ledande svensk industriprodukt:

Marmeladetikett, gul med svart text: ”Odessa Marmelad. Knutsons Marmelad-fabriks AB. Varberg”. 7,5×21,3 cm. Etiketten klistrad på trälåda med lock, storl.: 4,5x28x16 cm.

Var hittar man idag en bra Odessa-marmelad? Och vem kan upplysa om hemligheterna bakom tillverkningen?

Read Full Post »

Jag börjar med det lilla: I en post härom veckan om den grasserande europeiska bakningsfebern lovade jag att redovisa en eventuell provbakning enligt ett gammalt recept. Före jul blev det aldrig något av med bakandet men idag kan jag presentera ett konkret resultat.

Jag utgick från receptet på Ölsupsbröd ur Iduns kokbok från 1911. Dock tyckte jag att det var lite onödigt krångligt och reviderade det därför med utgångspunkt i min egen beprövade erfarenhet av brödbak. Jag gjorde dessutom en halv sats enligt följande:

  • 2,5 dl mjölk
  • 5 dl gammeldags svagdricka (alt.lättöl)
  • 1,5 dl sirap
  • 50 gr jäst
  • 1,5 tsk salt
  • 2 msk färdigblandad brödkrydda
  • 1 liter vetemjöl
  • Rågsikt enligt fingertoppskänsla

Blanda mjölk och svagdricka och värm något så degspadet blir ljummet. Rör ut jästen. Tillsätt sirap, salt och brödkryddor. Blanda i vetemjöl och rör om ordentligt. Blanda i rågsikten till dess att degen går att knåda. Låt den jäsa under duk till ungefär dubbel storlek. Baka ut degen och dela den i runda bröd eller i bakform. Låt jäsa någon halvtimma och grädda sedan i 200 grader i 25-30 minuter.

Voilà! Så här blev det:

IMG_0562 (1)

Detta om den lilla världen. Fördelen med att baka just nu har också varit att ugnsvärmen bidrar till att höja temperaturnivån inomhus. Som villaägare försöker man ju hålla en relativt låg inomhusvärme men när temperaturen ligger kring minus 17 grader utanför fönstren kan det vara skönt med lite extra tillförsel av energi.

I den stora världen utanför vårt kök händer så mycket att man inte riktigt vet vad man ska uppröras över eller inte. Det har inte varit någon rolig början på 2016. En alltmer tilltagande främlingsfientlighet. Gränskontroller och fästningsmentalitet. Ett EU vars gemensamma värdegrund håller på raseras när de nya medlemsstaterna i öst tycks återfalla i nationalism och där danska politiker vill beslagta flyktingars tillgångar på ett sätt som nu väcker stor och pinsam uppmärksamhet globalt.

Här hemma förs en Nato-debatt där även etablerade diplomater verkar glömma att Sverige vid en önskad anslutning till militäralliansen skulle krypa under samma täcke som Turkiet, Natos mest manstarka krigsmakt på den här sidan Atlanten. Just nu används detta lands militär främst till ett inbördeskrig i de sydöstra delarna av landet. Det har fått över 1.100 turkiska akademiker att vädja om nya fredsförhandlingar mellan regeringen och den turkiska gerillan men undertecknarna har nu av president Erdoğan stämplats som förrädare och terroristkramare. Ett drygt tjugotal universitetslärare har redan arresterats.

Jag läser just på morgonen en krönika i den turkiska nättidningen Today’s Zaman:

Several police officers, prosecutors, judges and journalists are now in prison on charges of treason, spying and terrorism just because they dared to question some dodgy endeavors of the Erdoğan regime. The regime now wants to imprison hundreds of academics. On Friday morning in several cities, terror squads raided the homes of academics just because they signed a petition harshly criticizing the government… Staunch Justice and Development Party (AKP) supporter mafia leaders are now publically claiming that they will spill the blood of those academics and will bathe in their blood. University students paint huge red signs and post them on the office doors of academics declaring that there is a traitor within.

Fascistiska strömningar ser vi nu lite varstans i vår omvärld. Och på en och annan svensk ledarsida vill man att vi ska visa större förståelse och tolerans för våra inhemska rasister.

Det är lite deprimerande. Det nya året kräver kanske ännu mera brödbak som terapi mot obehaget.

 

Read Full Post »

Older Posts »