Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for februari, 2015

Jag har låtit tangentbordet vila ett bra tag. Det har haft olika orsaker. Förra veckan var jag rätt upptagen av Antikmässan i Älvsjö. Det var som vanligt en blandad skara som rörde sig i gångarna. Här och var skymtade man den adel som numera kan stoltsera med titeln ”Antikrundans expert”. Men de försvann förstås i den stora skara av människor som främst är intresserade av prylar som påminner om mormors kök eller den egna ungdomen.

Allt var till salu: från dyrbara gustavianska stolar till 50-talets fladdermusfåtöljer. Av den senare typen hade jag förresten en som tonåring och minns mest att den var ganska obekväm att sitta i, i varje fall om man vill läsa en bok (vilket möjligen framgår av nedanstående samtida illustration). Dock är den idag – som termen lyder – ikonisk.

flad

Fåtöljen vi minns

Jag hade förresten också en numera kultförklarad Stringhylla på mitt pojkrum. Där förvarades några av tidens bestsellers, t ex Caryl Chessmans Dödscell 2455. Ett antal volymer ur Bonniers Zebraserie fanns också där: Trenter-deckare som Aldrig Näcken och Lek lilla Louise plus några av Leslie Charteris böcker om Helgonet (senare odödliggjord av Roger Moore). Även Agatha Christies bok Och så var de bara en fanns i biblioteket även om den hade en något annorlunda titel på den tiden.

Detta om det antika.

Efter Älvsjö blev det Köpenhamn där jag på grund av en snubbelolycka i den närstående familjekretsen fick en förstahandskontakt med Rigshospitalets akutavdelning. Detta sjukhus får väl också betraktas som ikoniskt efter den berömda tv-serien Riket på 90-talet. Själv följde jag den aldrig ordentligt men man kan ta del av den snuttvis på Youtube. Ernst-Hugo Järegårds berömda utbrott mot danskarna är nog förträngt av dagens vårdpersonal som behandlade sin svenska patient med vänlighet och värme.

Vad har hänt i övrigt? Jag glömmer för ett ögonblick världens affärer och orkar inte engagera mig i frågan om Lars Vilks konstnärskap eller Minskavtalets tillämpning. Jag fördjupar mig i stället i boken In Principio, nyss utgiven av Arvo Pärt Center i Estland, en fascinerande redovisning av de texter som bildat underlag för den världsberömde kompositörens olika verk – också de rent instrumentala. Om detta får jag kanske anledning att återkomma.

På den litterära fronten är att notera att min svärdotter Tiina Laitila Kälvemark just kommit ut med sin första roman med titeln Karkulahti (Förlag: WSOY i Helsingfors). För ett par år sedan debuterade hon med novellsamlingen Kadonnut ranta som snabbt nominerades till det prestigefyllda Runebergpriset. I veckan som kommer väntar tydligen intervjuer och morgonsoffor i Helsingfors. En presentation av författaren och boken kunde man nyligen se i SVT:s nyhetsprogram Uutiset:

http://www.svt.se/nyheter/uutiset/svenska/tiina

Mer på den personliga fronten: Nästa lördag är jag inbjuden av hembygdsföreningen i Länna utanför Strängnäs att tala om mina ungdomsår i denna lilla sörmländska socken. Jag får ägna några timmar under den kommande veckan åt att blicka bakåt. Det blir en djupdykning i fladdermusfåtöljernas epok.

Read Full Post »

Jag är inte bara farfar och morfar utan även företagsledare. Det sista låter imponerande till dess att jag avslöjar att ifrågavarande företag inte är särskilt stort och att det numera främst är till för att min hustru och jag kan ställa ut på en och annan antik- och kuriosamässa (där det ibland krävs att man har en registrerad firma). Närmast handlar det om den stora antikmässan i Älvsjö 12-15 februari där vi presenterar vår speciella nisch av vintagekläder och äldre textilier, t. ex. stora damastdukar. Mer om detta kan ni läsa om ni klickar här.

Min uppgift i samband med mässan är främst att vara logistikansvarig, det vill säga se till att allt packas in och ut i en liten förhyrd lastbil och att montern görs i ordning med hyllor och belysning. En nog så ansvarsfull position i firman.

vint

Vintage – en företagsprofil

Finns man med i ett företagsregister blir man då och då uppringd av någon som vill tala med den personalansvariga. Då får jag berätta att vi inte har någon personal, alternativt säga att personalchefen tyvärr är på tjänsteresa. När någon vill få kontakt med den telefoniansvariga måste jag svara att vi redan har vår telefonifråga löst.

Det sägs ibland att småföretagare är nertyngda av allehanda statlig byråkrati. Det kan jag inte klaga på men det beror kanske på just det faktum att vi inte har någon anställd som ska ha lön med sociala påslag. Hade vi det så skulle det nog lämnas en hel del uppgifter på både längden och tvären. Nu inskränker sig myndighetskontakten främst till Skatteverket för momsredovisning med mera och till Bolagsverket som ska ha en årsrapport till sommaren.

Större problem kan det förstås bli om man som företagsledare också ska svara för bolagets privata flygplan eller en fordonspark. Jag läser i senaste numret av Grönköpings veckoblad om Snickerifirman Gårdbergs stora tjänstelimousine som oupphörligt åker runt i staden med omnejd. Det sägs också att bilen ibland fyllts med gevär och hundar inför jakter på Brylunda säteri. Nu har det myckna åkandet ifrågasatts, inte minst från de småsparare som köpt aktier i firman. Veckobladet har därför uppsökt hr Gårdberg för att bringa klarhet i frågan.

-Det är minsann inte fråga om några nöjesresor, betonar hr dir. G., utan allt åkande sker med det enda syftet att driva firman så effektivt som möjligt

Men att barnbarnen Gårdberg körs till Läspeskolan och fotbollsträningen i limousinen, har det verkligen med företagets effektivitet att göra, framhärdar GV.

-Jag hör att redaktören inte har några barnbarn, säger hr dir. G leende.

-Annars skulle ni veta, att man inte får något ordentligt uträttat, när man har stojande barnbarn omkring sig. Då gäller det att få iväg dem så fort som möjligt till skolan eller fotbollsplanen, så att man kan koncentrera sig på affärerna.

Efter denna förklaring hoppas Veckobladet att även småspararna skall nedlägga sin förhastade kritik, när de väl fått denna inblick i hur man sköter ett modernt storföretag.

Till det kan jag tillägga att man även som småförtagare kan behöva skjutsa barnbarn till olika fritidsaktiviteter. Till skillnad från dir. Gårdberg företar jag dock alltid sådana resor i en icke avdragsgill privatbil.

Read Full Post »

Till flydda tider

Det är lite glest mellan blogginläggen just nu. Det beror på att jag håller på med en del andra projekt. Vid det här laget lever bloggen ändå sitt eget liv genom Googles försorg. Plötsligt kom det in 90 besökare via sökordet ”Konvaljens avsked”. Som så ofta förr var det Melodikrysset på lördagsmorgonen som genererade läsarflödet eftersom jag någon gång har råkat skriva om denna 40-talets storsäljare med sånggruppen Harmony Sisters.

Jag förstår att många löser korsord med hjälp av nätet eller möjligtvis något gammalt uppslagsverk i bokform. Själv tycker jag att det är lite fusk. Wikipedia kan jag ta till i nödfall, kanske för att få ut de allra sista rutorna i Svenska Dagbladets stora fredagskorsord. Men innan jag tar till en så drastisk åtgärd måste jag har grubblat länge.

Häromdagen ropade vi till en mycket billig penning in ett antal vackert inbundna årgångar av veckotidningen Idun från 1890-talet. Det är en trevlig läsning om man vill glömma världens elände och låta tanken återgå till flydda tider. I numret för den 19 januari 1894 kan man till exempel läsa att författarinnorna fru Sofie Elkan och fröken Selma Lagerlöf besöker huvudstaden: ”Den förra har en ny roman i görningen, den andra ett större poetiskt diktverk”. Kan det vara Selmas novellsamling ”Osynliga länkar” som åsyftas? Den utkom i varje fall senare samma år.

Längre ner i spalten följer en uppseendeväckande notis:

En negrinna i adelskalendern. Enligt den nyutkomna nittonde årgången af Sveriges ridderskaps och adels kalender är hufvudmannen för adliga ätten Uhr, sjökaptenen David af Uhr, bosatt i Kapstaden i Sydamerika och sedan 1884 gift med negrinnan Jeni Smitt. Ifrågavarande svarta dam är alltså sedan 10 år tillbaka införlifvad med svenska riddarhuset.

Man kan förstå att detta blev ett samtalsämne i de fina salongerna. Att Kapstaden i notisen placerats i Sydamerika måste ha bidragit till förvirringen kring det historiska multikulturella genombrottet.

Idun

På flera ställen i den här årgången handlar det inte bara om kvinnans eventuella rösträtt utan också om hennes pensionsrätt. En kokerska vid flottans station i Karlskrona hade förvägrats pension eftersom sådan enligt reglementet bara kunde utgå till män.

Sökanden ingick då till Kungl. Maj:t med en skrifvelse, hvari hon framhöll att hon tjänstgjort under mer än 20 år, under hela tjänstetiden åtnjutit daglön samt uppfört sig redligt och väl. Hon påpekade, att hon under tjänstetiden haft lika rättigheter och skyldigheter som manliga daglönare, samt framhåller det hårda uti att hon, endast därför att hon är kvinna, icke skall kunna påräkna pension.

Av en notis längre fram i årgången förstår man att pensionsfrågan inte heller var löst för landets 2.500 barnmorskor men att ett politiskt initiativ var att vänta:

Betänkligheter mot denna pensionering ha dock uttalats af åtskilliga länsstyrelser, hvilka undra, huruvida barnmorskorna verkligen intaga den ställning inom samhället, att staten bör anses förpliktigad att taga deras pensionering om hand.

Det är lite svårt att förstå länsstyrelsernas resonemang. Kanske ansåg de att barnalstring är ett privat företag som staten inte har något ansvar för. En mer välvillig tolkning är möjligen att de tyckte att frågan skulle ligga på kommunernas bord.

En annan aktuell debatt det året gällde huruvida folkskollärarinnor som gifte sig skulle kunna vara kvar i sin tjänst. En del debattörer ansåg tydligen att omsorgen om de egna barnen menligt skulle påverka förhållandet till eleverna.

Ständigt aktuell var också frågan om kronprinsessan Viktorias hälsotillstånd. Kronprins Gustafs gemål hade problem med sina luftrör och måste därför tillbringa vintrarna i den mer soliga södern, företrädesvis i Rom. Där låg hon tydligen mest på sin soffa men någon gång kunde hon ge sig ut på ”promenad i vagn”. Maken kom dit på något kort besök ibland men i övrigt levde de åtskilda till dess att sommarsolen värmt upp Tullgarn så att hon kunde andas den friska sörmländska luften.

Redan Iduns redaktörer på 1890-talet visste att kungliga hälsotillstånd var ett vinnande koncept. På den punkten har tiderna ändå inte ändrats så mycket.

 

Read Full Post »