Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for januari, 2011

Södertäljes kulturliv är kanske inte så stort men i sitt format alldeles utmärkt. I kväll har jag varit på en konsert med Lill Lindfors på stadsscenen Estrad, en lokal som fungerar väl såväl för den lokala filmklubben som för Södertäljesymfonikernas konserter. För oss som har 60- och 70-talets musikliv som våra främsta referenser väcker Lills röst förstås massor av nostalgiska minnen.

Jag kan med instämmande citera vad Estrads arrangörer skriver i sitt programblad:

Lill uppträder med sin magiska och sensuella utstrålning som det är så svårt att värja sig mot. Vi får höra latinmusik, kända standards, Evert Taube, Cornelis Vreeswijk och Olle Adolphson – allt blandat med mycket humor. Lill har med sig saxofonisten Hector Bingert och gitarristen och sångaren Mats Norrefalk samt Claes Crona trio.

Jo, vi fick hör de klassiker vi förväntade oss, plus en del annat. Orkestern var suverän, också i sina solopartier. Och så demonstrerade Lill Lindfors på nytt att hon inte bara är en genommusikalisk sångerska som bygger sin musik av glädje utan också att hon är en scenkomiker av rang när hon ger sig in i den genren.

Slutstycket blev det vi alla hoppades på: Du är den ende – romansen av en okänd kompositör som begåvats med svensk text av Bo Setterlind. Jag noterar att Lills klassiska version finns på Youtube:

Om Bo Setterlind borde också några ord sägas, denne romantiske poet som jag haft en relation till ända sedan ungdomen. Han bodde då i min skolstad Strängnäs och blev rikskänd genom sin yttre framtoning med basker och slängkappa och med den skylt som han med ett tidigt sinne för PR satt upp utanför sin port nära den gamla gymnasiebyggnaden i staden.

Han skilde snabbt ut sig genom sin produktivitet, som kom honom att betraktas som ojämn och okritisk. Men han tog medvetet avstånd från den konventionella högstämda diktarrollen. Jag citerar några rader ur en poetisk programförklaring, publicerad i  de minnen som han gav ut på 80-talet och där han vänder sig mot ”de alltför sparsamma poeterna”:

…dessa som bara låter publicera vad de själva betraktar som mästerverk, att vad de skrivit inte sällan är så perfekt att det stöter på det konstgjorda. Därför blir de heller aldrig folkets poeter, deras dikter liknar artefakter, de sjunger aldrig. Det är något elitmättat och därför antidemokratiskt över hela deras arbetssätt som jag aldrig skulle kunna ta till mig. Ärelystnad, elittänkande och dikt hör inte ihop. Jag upplever dikten mer som en gåva, en nådegåva. Gud bevare mig för alla dessa pampiga förstadagsrecensioner med flerspaltsbild – och en berömmelse som är som en uppblåst marknadsballong, som sliter sig. Min uppgift var alltså att skriva, det var vad jag kände, skriva och ändå aldrig bli riktigt färdig. Tids nog skulle det visa sig, vad omvärlden tyckte.

I år är det 20 år sedan han dog och Kungliga Biblioteket markerar det genom en liten utställning med material från hans efterlämnade papper.

Lill Lindfors och Bo Setterlind – en fantastisk kombination som även yngre generationer borde kunna glädjas åt.

Read Full Post »

I morgon söndag börjar SvT sända den uppmärksammade BBC-produktion där Sherlock Holmes uppträder i 2000-talets London med nutidens alla moderna attribut. Han gestaltas av Benedict Cumberbatch med Martin Freeman som den lojale och beundrande doktor Watson och serien har överlag prisats i brittiska medier (liksom av London-baserade Andres Lokko i SvD som tydligen sett serien två gånger).

Jag är aldrig förtjust över den ständigt återkommande frestelsen att med en ansträngd aktualitetsiver gestalta litterära eller sceniska klassiker i nutidsmiljö men ska inte döma ut den nya versionen innan jag faktiskt sett den. (Frågan är bara om man kan överträffa tv-versionen från 1984 och framåt med Jeremy Brett och David Burke som berättelsernas tandempar).

Jeremy Brett och David Burke – svårslagbara?

Lika skeptisk är jag förstås till den nyhet som häromdagen nådde oss från London att rättighetsinnehavarna till Arthur Conan Doyles verk beslutat ge tillstånd för en nyskriven berättelse om den detektiva hjälten med Anthony Horowitz som författare. The Guardian rapporterar:

The new Holmes book will be out in September, and details are being kept under wraps in a show of mystery designed to whet fans’ appetites, although it seems that Horowitz’s take on Holmes will retain Conan Doyle’s Victorian setting. Horowitz himself said he had aimed to produce ”a first-rate mystery for a modern audience while remaining absolutely true to the spirit of the original”. Orion publisher Jon Wood promised the author’s ”passion for Holmes and his consummate narrative trickery will ensure that this new story will not only blow away Conan Doyle aficionados but also bring the sleuth to a whole new audience.”

Anthony Horowitz är känd som framgångsrik författare av ungdomsböcker men också som skapare av tv-serier som Foyle’s War och (under en första fas) av Midsomer Murders (en på senare tid degenererad följetong). Han har också skrivit manus till tv-versionerna av flera Hercule Poirot-historier av Agatha Christies hand.

Spectators bokblogg påminner om farorna med att modernisera Conan Doyle och manar Horowitz till försiktighet:

The Holmes stories are a little rose-tinted, but they have a captivating charm that isn’t wholly retrospective. It isn’t just the escapism of Wodehouse or the undemanding comfort of Christie. It is something more fundamental. As T.S. Eliot put it: ‘It is, of course, the dramatic ability, rather than the pure detective ability, that does it…The content of the story may be poor; but the form is nearly always perfect…I am not sure that Sir Arthur Conan Doyle is not one of the great dramatic authors of his age’. High praise indeed, and words Horowitz would do well to heed.

Att T.S. Eliot gillade Sherlock och även litterärt påverkades av hans böcker är ett sedan länge uppmärksammat faktum. När han i sin berömda kattbok skriver om Macavity: The Mystery Cat uppges det laglösa djuret ha Sherlocks motståndare, den demoniske professor Moriarty, som förebild. Dikten finns mycket riktigt också med i samlingen Sherlock Holmes by Gas-lamp – highlights from the first four decades of the Baker Street Journal (ed Philip A. Shreffler). Den kan faktiskt läsas nästan i sin helhet på Google Books. Där finns en rad bidrag om alla aspekter på den store detektiven och bland författarna märks namn som Ellery Queen och president Franklin D. Roosevelt

När jag läste att Conan Doyles arvtagare nu ger tillstånd för nya berättelser med Sherlock som huvudperson kom jag osökt att tänka på en dagsaktuell strid om ett numera världsberömt svenskt litterärt arv och dess framtid. Fast det är förstås en helt annan historia.

Read Full Post »

Ursäkta om jag har samma tema två dagar i rad men eftersom frågor kring fred i Mellanöstern tillhör det som under många år upptagit mina tankar kan jag inte låta bli att fördjupa mig i de diskussioner som uppstått med anledning av de WikiLeaks-dokument som kallas The Palestine Papers.
En av dagens kommentatorer är David Gardner i Financial Times:

The PLO leadership, while conscious that it was by far the weaker party, always believed two things: that Israel wanted a Palestinian state, since Jews would otherwise eventually be outnumbered by Arabs in the territory between the Jordan River and the Mediterranean; and that the US would eventually deliver Israeli assent to such a state, since it was in America’s interest to stabilise the Middle East and damp down Arab and Muslim antagonism to its policies.

The so-called Palestine Papers undermine both premises. Israel intends to keep nearly all the occupied land it illegally colonised. The US, while ostensibly acting as honest broker, only presses the Palestinians for real concessions while constantly conceding to Israel.

The US administration of Barack Obama, while anxious to secure a negotiated solution, last year offered Benjamin Netanyahu, Israel’s rightwing nationalist premier, the Jordan Valley – a big chunk of the West Bank that is not America’s to give – in exchange for a short pause in settlement-building that Israel in any event declined. The Israeli tail really does wag the U.S. dog.

Visst, det är knappast någon nyhet att det går direktlinjer mellan den israeliska regeringen och majoriteten på Capitol Hill. Frågan är bara hur länge denna symbios kan fortleva. Även bland amerikanska sionister börjar man snart tröttna på de senaste årens utveckling i israelisk politik och på den tilltagande fundamentalismen i religion och samhällsliv.

Jerusalem – i politikens centrum

Jeffrey Goldberg skrev för några veckor sedan i The Atlantic en artikel där han undrade vad som händer om det inte blir någon palestinsk stat utan en fortsatt ockupation av Västbanken och ett territoriellt införlivande med Israel: ”Will it grant West Bank Arabs the right to vote, or will it deny them the vote? If it grants them the vote, this will be the end of Israel as a Jewish state; if it denies them the vote in perpetuity, it will cease to be a democratic state”. Hans analys andas en viss pessimism:

I will admit here that my assumption has usually been that Israelis, when they finally realize the choice before them (many have already, of course, but many more haven’t, it seems), will choose democracy, and somehow extract themselves from the management of the lives of West Bank Palestinians. But I’ve had a couple of conversations this week with people, in Jerusalem and out of Jerusalem, that suggest to me that democracy is something less than a religious value for wide swaths of Israeli Jewish society. I’m speaking here of four groups, each ascendant to varying degrees:The haredim, the ultra-Orthodox Jews, whose community continues to grow at a rapid clip; the working-class religious Sephardim — Jews from Arab countries, mainly — whose interests are represented in the Knesset by the obscurantist rabbis of the Shas Party; the settler movement, which still seems to get whatever it needs in order to grow; and the million or so recent immigrants from Russia, who support, in distressing numbers, the Putin-like Avigdor Lieberman, Israel’s foreign minister and leader of the ”Israel is Our Home” party.

Till och med Martin Peretz, redaktören för den konservativa amerikanska New Republic avslöjar efter några månaders vistelse i Israel att han egentligen bara klarar av att leva i Tel Avivs kosmopolitiska atmosfär. Åtminstone enligt en kommentator i The Economist: ”He disdains Jerusalem’s religious population and the ”super-patriotic” Russian Jews.” The Economist anknyter i sin fortsatta kommentar också till Jeffrey Goldbergs artikel:

Mr Goldberg, in the blog post that touched off the discussion, worries that Israel will abandon ”democracy”, but this seems to mis-name the anxiety; Israel will surely always have multiple political parties and hold general elections. The question is who is allowed to vote. It would be misleading to say that South Africa before 1994 was not a democracy. What Mr Goldberg worries is that Israel may at some point move to legally enshrine a system of racial disenfranchisement that is best described as a version of apartheid. Though in practice, such a system has been gradually taking root for decades; the fact that Mr Peretz can live in Tel Aviv without feeling himself to be in a racially oppressive state only shows how effectively the system has made the non-citizens over whom Israelis rule invisible.

Kanske kommer WikiLeaks Palestina-dokument att ha samma funktion som de avslöjanden som satte igång den sociala mobiliseringen i Tunisien. De har i alla fall pekat på viktiga punkter som ingen längre kan ignorera. Och – som DN konstaterar i en kommentar till dokumenten: Till slut måste man inse att Israel aldrig kommer att uppnå säkerhet om inte palestinierna får en egen stat.

Read Full Post »

I drygt 40 år har jag intensivt följt den israelisk-palestinska konflikten och dess olika faser. Jag har tagit del av båda sidors argument och läst tusentals sidor i ämnet. För mig, liksom för de flesta andra betraktare som satt sig in i frågan, står det klart att det förhalande som israeliska politiker i alla tider haft som sin främsta strategi har lyckats. En rimlig tvåstatslösning är inte längre möjlig. Med högerextrema nationalister i Israels regering har hoppet begravts för överskådlig framtid.

De WikiLeaks-dokument som idag publicerats under samlingsrubriken The Palestine Papers är avslöjande. Låt vara att det (för att citera Tobias Billström) handlar om tredjehandsuppgifter. Men tendensen är glasklar och den har också kommenterats av sansade iakttagare runt om i världen.

Jonathan Friedland i The Guardian är en av dem:

These papers show that the Israelis were intransigent in public – and intransigent in private.

What’s more, the documents blow apart what has been a staple of Israeli public diplomacy: the claim that there is no Palestinian partner. That theme, a refrain of Israeli spokesmen on and off for years, is undone by transcripts which show that there is not only a Palestinian partner but one more accommodating than will surely ever appear again.

Palestina – blir det någonsin mer än en flagga?

Och i israeliska Haaretz skriver Akiva Eldar: ”The leaked documents completely discredit the claim that there is ”no peace partner” made by the leader of the newly formed Atzmaut faction, Ehud Barak, and his boss, Benjamin Netanyahu.”

På nytt har WikiLeaks avslöjat sanningar som makthavare runt om i världen inte velat att vi ska känna till. Den här gången var AlJazeera först med de nyheter som starkt kommer att påverka det spel för gallerierna som kallas för ”fredsprocess”. Och på kanalens webbsida kommenteras materialet av Robert L. Grenier som bl.a. varit chef för CIA:s Counter-Terrorism Center (CTC) 2004-2006:

All of us approach this record burdened with our own backgrounds and experiences. I assess them as an American, and as a former government practitioner. As an American, the reaction I draw, frankly, is one of shame. My government has consistently followed the path of least resistance and of short-term political expediency, at the cost of decency, justice, and our clear, long-term interests. More pointedly, The Palestine Papers reveal us to have alternatively demanded and encouraged the Palestinian participants to take disproportionate risks for a negotiated settlement, and then to have refused to extend ourselves to help them achieve it, leaving them exposed and vulnerable. The Palestine Papers, in my view, further document an American legacy of ignominy in Palestine.

As a government practitioner, my reaction is one of empathy for the Palestinian fellow-practitioners whose record and whose impressions these pages reflect. I know well that to achieve anything in public affairs, one will always in the end be compromised to some extent. It is easy for the observers, for the armchair analysts, to criticize; but my sympathies lie with those who enter the ring, who fight and who risk failure for what they believe.

Bland de svenska kommentarerna noterar jag en på Svenska Dagbladets webb av Jonatan Stanczak från organisationen Judar för israelisk-palestinsk fred:

Dessa dokument visar att det palestinska ledarskapet var villiga att gå mycket längre än vad någon tidigare trott. De erbjöd Israel stora delar av östra Jerusalem inklusive stora bosättningsblock som det internationella samfundet ansett som illegala. Palestinierna var villiga att ge upp det mesta av de palestinska flyktingarnas rätt att återvända. De var framförallt villiga att kompromissa med det palestinska folkets vilja och ge upp ännu mer av de återstående mindre än 20 procent av det ursprungliga Palestina.

Det är bara att konstatera att förhandlingsspelet nått vägs ände. Det som återstår är en framtida gemensam stat för både judar och palestinier där demografin till slut kommer att fälla utslaget. Som otaliga debattörer konstaterat: Israel kan inte förbli både judiskt och demokratiskt om ockupation och annekteringar fortsätter. Men vem bryr sig egentligen i en regering dominerad av extrema nationalister.

Read Full Post »

Det är sällan man känner att någon tidningsskribent helt och hållet tolkar ens egna tankar. Men Johannes Åman lyckades i dag i DN formulera precis vad jag själv tycker. Han kommenterade Rabén & Sjögrens beslut att inte ge ut Åke Holmbergs Ture Sventon i Paris i en nyutgåva. Förlaget vill ändra ordet ”neger” i texten men det vill rättighetsinnehavarna, Sveriges Författarförbund, inte gå med på.

Åman kommenterar:

Men världen och vårt språk har förändrats sedan Åke Holmbergs ”Ture Sventon i Paris” gavs ut första gången 1953. Vid den tiden var det inte konstigare att Holmberg beskrev chauffören Jean som neger än att Astrid Lindgren berättade att Pippis pappa var ”negerkung” på Kurrekurreduttön.

När äldre texter möter moderna läsare blir det friktion – ibland häftiga kollisioner. Föräldrar klagar och förlagen drar öronen åt sig. Pippis pappa får inte längre vara ”negerkung”. ”Ture Sventon i Paris” stod näst i tur för tvättning. Men när Sveriges författarfond, som förvaltar rättigheterna till Åke Holmbergs verk, sagt nej till Rabén & Sjögrens begäran att ordet neger skulle tas bort, valde förlaget i stället att inte ge ut boken.

Till saken hör ju att ”negern” Jean i boken i själva verket är den urbane Herr Omar från Arabiska öknen som har smort in sig med skokräm för att lura bovarna med Ville Vessla i spetsen. Så här står det i boken:

Negern höll ena kinden till spegeln. Han såg missnöjd ut. Han strök med två fingrar över kinden, tittade på fingertopparna och såg ändå mer missnöjd ut. Med raska, tysta steg gick han bort till den ena dörren efter den andra och såg efter att ingen fanns där. Sedan satte han sig vid bordet igen, tog upp en tub svart skokräm och en borste ur fickan och började blanka ansiktet, så att det glänste värre än någonsin. ”Reflektera alltid på högglanskrämen Reflex”. Sedan blankade han lite på vänstra handen också.

Jag läste för ett par år sedan igenom alla Sventon-böckerna med en åttaåring som hade stor förståelse för Åke Holmbergs verbala akrobatik och humoristiska vändningar. Det är lätt att förklara för barn att man numera inte använder ordet ”neger” och att Herr Omars ”outgrundliga” ögon inte betyder att han är en opålitlig oriental trots att han är en arab som bor i staden Djof med ett semesterställe i oasen Kaf där han handlar hos pastejbagaren Muhammed. Även unga läsare kan förstå att den excentriske Lord Hubbard är en karikatyr som inte bör framkalla fördomar mot den engelska aristokratin i största allmänhet.

Ett av mina favoritcitat ur böckerna hämtar jag från Ture Sventon i London (1950):

Den engelska londondimman åtnjuter ett stadgat världsrykte. Londondimmor i andra länder är det nästan alltid något fel på: antingen är de för tunna och blaskiga, eller också uppträder de bara kring höga bergstoppar, dit det är svårt att ta sig upp, eller på sanka ängar, där ingen har någon egentlig glädje av dem. Den engelska londondimman sänker sig bekvämt över själva staden, så att man har den nära till hands. Den är vidare av en fast och god kvalitet, som motstår varje påfrestning. Ingen annan stad kan frambringa en så förstklassisk londondimma som London.

Den politiskt korrekta kan hävda att Londondimman inte är något man skämtar om. The Great Smog i december 1952 beräknas ha kostat flera tusen personers liv. Med tanke på detta lovordande av ett livsfarligt klimatproblem borde inte heller Ture Sventon i London få ges ut på nytt.

Read Full Post »

Hur påverkar Stieg Larssons böcker Sverigebilden? UD:s blogg hade häromdagen en liten fundering i ämnet:

Vi ser att Stieg Larssons böcker fortsätter att skörda framgångar och uppmärksamhet i världen. Läs gärna de djuplodade artiklarna i Rolling Stone och New Yorker där man riktigt grottar ner sig i Larssons författarskap. Den mörka bild som Larson målar upp påverkar säkert Sverigebilden i någon mån. Något helt annat än Anita Ekberg i Fontana di Trevi, Nobel, Abba, Ikea och Volvo som ofta associeras med Sverige.

Nu var det väl i och för sig länge sedan Anita Ekberg badade i Fontana di Trevi. Och det plaskandet hade ju inte så mycket att göra med Sverigebilden.

Sverigebild – modell äldre?

Annars har ju Milleniumtrilogin verkligen bidragit till en fördjupad kunskap om Sverige bortom klichéerna. Rolling Stones artikel är ett exempel på ett verkligt gediget journalistiskt hantverk. Om den förmörkar bilden av vårt fosterland må vara osagt. Man får ändå veta att att Umeå är ”an ugly university city on the Gulf of Bothnia” som mest påminner om Danbury, Connecticut. Så mycket för björkarnas stad.

The New Yorkers artikel uppehåller sig mer vid den välkända konflikten om Stieg Larssons arv och om svenska och utländska förläggare. Men här finns också ett avsnitt som har att göra med Sverigebilden:

Related to the trilogy’s cutting-edge quality is a revised view of Sweden. After the establishment of the Social Democratic government, in 1932, Sweden seemed, to many people—the Swedes, in particular—a kind of socialist utopia: maternity leaves, free love. (Ingmar Bergman’s movies might appear to contradict such a view, but they are really about humankind, not about his homeland.) The writer John-Henri Holmberg, in an essay on his friend Larsson, lists what he believes are the fundamental tenets of his countrymen’s vision of their society, and, in each case, Larsson’s critique of them. Swedes think that their country is uniquely egalitarian (Larsson presents considerable differences between rich and poor), that Sweden is politically neutral (Larsson shows a burgeoning right), that the Swedish health-care system is the best in the world (Lisbeth is imprisoned in a state hospital), etc. Above all, the Swedes believe that their government is benign, and working for their benefit, whereas, in Holmberg’s words, Larsson shows the Swedish state as “an instrument of violence, wielded against individuals who threaten the privileges and power of those who have managed to gain control of it.” Larsson even denied Sweden’s fabled beauty. However pretty the countryside, his Stockholm has tattoo parlors, S & M clubs, McDonald’s. As Charles McGrath wrote, in the Times, Larsson’s Sweden is “a country . . . a lot like our own.”

Hur de utländska läsarna än kommer att uppfatta Sverige är det uppenbart att trilogin drar folk till Stockholm. Häromdagen sände BBC:s reseredaktion en film om Milleniumturismen till Sverige under rubriken On the Dragon Tattoo trail in Stockholm. Där projiceras bilden av Stockholm i ett förföriskt ljus. ”A vibrant, modern city with a world class night-life” är den bild som förmedlas till den brittiska kanalens många tittare världen över. Kolla genom att klicka här (så länge nu reportaget ligger framme).

Read Full Post »

Här kommer lite nätfångst från idag:

Clay Shirky, som är författare, konsult och adjungerad professor vid New York University har en liten betraktelse med anledning av Wikipedias tioårsjubileum som firades i veckan. Han noterar inledningsvis att en del kommentatorer under Wikipedias första år hävdade att det nätbaserade uppslagsverket inte var ”tillräckligt auktoritativt”, t. ex. i jämförelse med Encyclopedia Britannica. Men, säger han, auktoritet är inte något konstant värde, det handlar om både korrekthet och tillgänglighet. Och det är på det senare kriteriet som Wikipedia nu regerar fältet:

Defenders of traditional authority will object to the relativism of all this, but relativism is all we’ve got — the rise of the scientific method has taken away  certainty and replaced it with nothing but process and probability. An authority isn’t a person or institution who is always right — ain’t no such animal. An authority is a person or institution who has a process for lowering the likelihood that they are wrong to acceptably low levels. And over the last ten years, Wikipedia has been passing that test in an increasing number of circumstances.

And this is what I think is really worth celebrating as Wikipedia begins its second decade. It took one of the best ideas of the last 500 years — peer review — and expanded its field of operation so dramatically that it changed the way authority is configured. So Happy Birthday, Wikipedia, and thanks for giving us so much to think about.

Från Wikipedia till WikiLeaks. En artikel i Daily Mail diskuterar huruvida den dramatiska politiska händelseutvecklingen i Tunisien kan karakteriseras om en WikiLeaks-revolution. Bakgrunden är de läckta telegram från den amerikanska ambassaden i Tunis i vilken den sittande regimen där betecknades som korrupt och hatad av breda folklager:

The cables, published in December, also claimed that the president’s wife – Leila Ben Ali – had made huge profits out of the building of an exclusive school.

The cables lifted the veil on the corruption of the country’s elite. Another cable which detailed how much the first family was loathed was blocked.

Within weeks, word of mouth had forced protestors onto the streets, culminating in yesterday’s revolution.

In the banned cable, US ambassador Robert Godec wrote: ‘Corruption in the inner circle is growing. Even average Tunisians are now keenly aware of it, and the chorus of complaints is rising.

Tunisien – WikiLeaks-revolution?

Apropå WikiLeaks så har John Pilger publicerat en artikel om Assange och anklagelserna från Sverige på sajten Truthout. Han har där en del beska saker att säga om det svenska rättssystemet efter att ha redogjort för Assange-sidans farhågor för ett politiskt utlämnande från Sverige till USA, i linje med vad som hände med de två terroranklagade egyptier som aldrig fick en chans att försvara sig. För Pilger är det rättsliga spelet efter de omskrivna augustidagarna närmast farsartat:

Almost six months after the sex allegations were first made public, Assange has been charged with no crime, but his right to a presumption of innocence has been willfully denied. The unfolding events in Sweden have been farcical, at best. The Australian barrister James Catlin, who acted for Assange in October, describes the Swedish justice system as ”a laughing stock … There is no precedent for it. The Swedes are making it up as they go along.” He says that Assange, apart from noting contradictions in the case, has not publicly criticized the women who made the allegations against him. It was the police who tipped off the Swedish equivalent of the Sun, Expressen, with defamatory material about them, initiating a trial by media across the world.

I Huffington Post diskuterar en artikel ”Sarah Palin’s Jewish Problem”. Bakgrunden är att hon i ett försvarstal i veckan tillbakavisade anklagelserna om att hennes aggressiva politiska språkbruk kunde vara en av orsakerna bakom dödsskjutningarna i Tucson nyligen. Hon karakteriserade anklagelserna som en ”blood libel”, ord som oftast brukas som en sammanfattande term för den traditionella antisemitismens påståenden om judar som mördar kristna barn. Palins användning av begreppet har kritiserats av många judiska företrädare men det har också försvarats av dem som politiskt står henne nära.

Artikelförfattaren Jordan Zakarias konstaterar att Palins förhållande till Israel och det judiska är komplicerat. Hon är nära lierad med högerkristna grupper i USA för vilka Israel är ett led i den yttersta tidens skeende. För dessa grupper måste världens judar återsamlas i det heliga landet inför Kristi återkomst. Och det är i det perspektivet som Sarah Palin välkomnar bosättningarna på ockuperad mark:

”I disagree with the Obama administration on that. I believe that the Jewish settlements should be allowed to be expanded upon, because that population of Israel is, is going to grow. More and more Jewish people will be flocking to Israel in the days and weeks and months ahead. And I don’t think that the Obama administration has any right to tell Israel that the Jewish settlements cannot expand.”

Sarah Palin – missförstådd?

Diskussionen kring det som hände i Tucson (liksom ställningstagandena till det som sker i Mellanöstern) illustrerar väl delvis det som ekonomipristagaren Paul Krugman i New York Times beskriver som ”A Tale of two moralities” i amerikansk politik:

One side of American politics considers the modern welfare state — a private-enterprise economy, but one in which society’s winners are taxed to pay for a social safety net — morally superior to the capitalism red in tooth and claw we had before the New Deal. It’s only right, this side believes, for the affluent to help the less fortunate.

The other side believes that people have a right to keep what they earn, and that taxing them to support others, no matter how needy, amounts to theft. That’s what lies behind the modern right’s fondness for violent rhetoric: many activists on the right really do see taxes and regulation as tyrannical impositions on their liberty.

Enligt Krugman är den djupa klyftan i dagens amerikanska politik något nytt. Det har alltid funnits två partier med olika agendor men man har ändå kunnat diskutera sakligt över de politiska gränserna. Idag finns det grupper för vilka stat och social rättvisa är främmande ord och för vilka lagregler är något som man kan följa när det passar den egna ideologin. Kan man i det läget försonas, undrar Krugman och sammanfattar: ”We all want reconciliation, but the road to that goal begins with an agreement that our differences will be settled by the rule of law.”

Read Full Post »

Older Posts »