Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for maj, 2013

Jag är tillbaka från resan till Moskva och här kommer några notiser:

Klockringning i Kreml

När vi står mellan de äldsta katedralerna i Kreml börjar det höga klocktornets alla 22 klockor att ringa. Närmare ett hundratal av Moskvas  präster och biskopar står i röda skrudar i dubbla led under den mäktiga ljudkulissen. Något särskilt är med andra ord på gång. Det visar sig vara patriarken Theophilos III av Jerusalem som är på besök i Ryssland och efter en stund kommer han ut ur en av byggnaderna tillsammans med Moskvas patriark Kirill.

klocktorn

Det är förstås ett möte främst mellan två kyrkoledare men (om man nu ska vara kremlolog) inte helt utan politisk betydelse eftersom Theophilos bär titeln ”patriark av den heliga staden Jerusalem och hela Palestina”. Hans närvaro är en påminnelse om de gamla ryska intressena i Mellanöstern i allmänhet och Syrien/Palestina i synnerhet, en traditionell utrikespolitik med religiösa förtecken som inte minst aktualiserats i samband med det pågående inbördeskriget i Syrien.

Inte helt oväntat blev därför de båda patriarkerna i måndags mottagna av Vladimir Putin i hans sommarresidens i Sochi, samma plats där den ryske presidenten för bara två veckor sedan tog emot Israels premiärminister Netanyahu för diskussioner om Syrien.

Men vid högtidligheten i Kreml var det förstås de kyrkliga aspekterna som dominerade. Plus det faktum att man uppmärksammade 1025-årsjubiléet av Rysslands kristnande och dessutom firade en minnesdag för slavernas apostlar Kyrillos och Methodios.

När jag stod där under klockringningen och såg den högtidliga processionen av präster och hierarker undrade jag om möjligen Stalin vände sig i sin grav, bara några hundra meter från de medeltida katedralerna.

Tretjakovgalleriet

Det är en fantastisk känsla att gå igenom Tretjakovgalleriets salar och betrakta all den ryska konst som man sett i böcker och tidskrifter genom åren. Nu har jag stått framför det mest kända porträttet av Dostojevskij, målat av Vasilij Perov 1872. F. Mollers berömda porträtt av Gogol har jag också sett. Plus alla de landskapsmålningar av Sjisjkin, Levitan med flera som jag ibland klippt delar ur som sidhuvud för den här bloggen.

Jag stannade lite extra inför en av mina ryska favoritmålningar: Valentin Serovs ”Flicka med persikor”, ett porträtt av Vera Mamontova från 1887. (Ett par dagar senare fick jag dessutom se just det hus där den här tavlan målades, en herrgårdsbyggnad ägd av hennes far Savva Mamontov, industriman, mecenat och grundare av konstnärskolonin Abramtsevo några mil norr om Moskva).

serov_peaches

Tretjakovgalleriets salar med gamla ryska ikoner blev också ett första led i de samlingar av Rysslands kyrkliga konst som jag senare kom att besöka. Här finns ju några av världens mest reproducerade målningar med kristna motiv: Andrej Rubljovs framställning av den s.k. gammaltestamentliga Treenigheten och den lika välkända Guds Moder av Vladimir. Den sistnämnda finns utställd i en kyrka som hör till muséet och den första i den sal som presenterar en rad fantastiska ikoner av Rubljov och andra kända eller okända målare från 13- och 1400-talet.

Vladimirskaja

Två andra muséer är ett måste på programmet för den som är intresserad av just Rysslands traditionella kyrkliga konst. Dels det statliga museum som är inrymt i det gamla Andronikov-klostret, dels det nya privata museum som öppnades häromåret. När man varit på dessa ställen förstår man den entusiasm för färger och linjespel som Albert Engström på sin tid uttryckte och som jag citerade i ett föregående blogginlägg.

Lite stadsvandring

Det står blommor framför statyn av Karl Marx på Revolutionstorget. Han blickar mot den nyrenoverade Bolsjojteatern där det mesta verkar vara utsålt (till höga priser) månader i förväg. På ena sidan torget ligger det klassiska Hotel Metropol, väl värt en cappuccino även om den kostar 60 kronor. Men då får man levande pianomusik av klassiska kompositörer på köpet, åtminstone kvällstid när vi var där. Dessutom kan man samtidigt meditativt betrakta den jugendinspirerad inredning som omger alla de nyrika ryssar som rör sig i lobbyn.

Från Revolutionstorget är det bara någon hållplats på den snabba tunnelbanan till Stationen Majakovskaja och om man sedan promenerar lite vidare och svänger in på gatan Malaja Bronnaja så kommer man till Patriarkdammarna.

De som har läst Michail Bulgakovs roman Mästaren och Margarita känner igen scenen även om den i övrigt förträffliga svenska översättaren Lars Erik Blomqvist av någon anledning valt namnet Biskopsdammarna på den lilla parksjö som omges av lindalléer. Vi vandrar ju där en majkväll och det är också tidpunkten för romanens berömda öppningsscen där de två huvudpersonerna rusar fram till en kiosk för öl och mineralvatten som dessvärre visar sig ha slut på såväl den ena som den andra drycken. Så här står det i boken:

Här bör man nu lägga märke till en egendomlig omständighet, den första denna fruktansvärda majkväll. Inte bara kring kiosken var det helt folktomt. I hela allén som löpte parallellt med Malaja Bronnaja syntes inte en enda människa. Nu när man knappast kunde andas längre, när solen gjort Moskva glödhett och rullat iväg någonstans bortom Sadovojringen i en torr dimma, så kom ändå ingen in under lindarna, ingen satte sig ner på en bänk, allén var tom.

Förbud

Förbud att tala med okända – romaninspirerad skylt

Fast när vi gick där i allén var det inte alls folktomt. Ett antal älskande par satt och utbytte förtroligheter.  I stället för vattenkiosken uppsökte vi det charmiga Café Margarita där man kunde få såväl öl som mineralvatten, därtill rödbetssoppa, vodka och andra ryska specialiteter. Tre unga flickor spelade virtuost allt från Abba till ryska folksånger, ett norskt sällskap firade en femtioårsdag och ett par herrar från ryska Karelen försökte prata finska med en av våra vänner.

Dock var det omöjligt att beställa den efterrätt som på matsedeln hette Margarita och i stället erbjöds vi en drink med samma namn. Matsedlar som lovar mer än vad de håller visade sig vara ett genomgående drag på Moskvas restauranger men det kan man nog i allmänhet leva med.

Jag återkommer kanske framöver med en del andra intryck från den ryska huvudstaden med omgivningar.

Read Full Post »

Även om jag i mer än ett halvt sekel varit intresserad av rysk historia och rysk kultur har jag aldrig varit i Moskva. Men nu är jag på väg för ett första besök.

Jag har förstås skaffat en modern resehandbok med information om allt från muséer till tunnelbanenät. Jag har av många reportage lärt mig att Moskva numera är en stad som kan jämföras med vilken världsmetropol som helst. Svenska Dagbladets tidigare Rysslandskorrespondent Jan Blomgren skrev häromsistens att den i fråga om underhållning och nattliv torde klassas som topp tre i Europa. Om globaliseringen kan räknas i antalet McDonaldsrestauranger så ligger Moskva bra till. Blomgren jämförde också den tidigare så byråkratiska och långsamma passkontrollen med en amerikansk motsvarighet: Den klarades i den ryska huvudstaden av på fem minuter, ungefär en tiondel av tiden det tog på Chicagos flygplats O’Hare på en resa strax före nyår.

moskva

Jag ska återkomma och bekräfta om passkontrollen arbetar snabbt också denna vecka.

Utöver den moderna resehandboken bläddrar jag igenom en gammal klassiker: Albert Engströms Moskoviter, en reseberättelse i ord och bild från några månaders vistelse i Ryssland hösten 1923 (den finns numera i sin helhet på nätet). Det var ju nästan sex år efter revolutionen, Lenin låg stum efter ett slaganfall men Engström, som ville teckna ledarskiktet, fick tillfälle att träffa andra sovjetiska höjdare som Trotskij, Kalinin och madame Kollontaj men också svenska affärsmän som Adolf Laurin och Olof Aschberg.

Albert Engström berättar vad han fått höra av lokalbefolkningen:

Fyra underverk finnas i Moskva, påstås det. Det första är Tsarklockan i Kreml, världens största kyrkklocka, gjuten på föranstaltande av kejsarinnan Anna år 1735. Den förstördes vid en eldsvåda, då ett stycke av den lossnade. Den andra är Tsarkanonen, gjuten under Feodor I Ivanovitschs regerering år 1586. Den väger trettioniotusen kilogram och står i Kreml framför kasernen.

Man omtalade för främlingen de fyra underverken så här:

Klockan, som inte ljuder.
Kanonen, som man inte kan skjuta med.
Regeringschefen, som inte kan tala (Lenin).
Myntet, som inte kan klinga (papper).

Men hela Moskva är ett underverk.

Kommunistpartiet för en hård ideologisk kamp mot borgerlighet och religion, ibland med förföljelse och terror, ibland med propaganda. Politruker undervisar ungdomen i den nya rätta läran, Engström har hört en historia: ”En student tillfrågades, var Lenin bor. Svaret blev: I Kreml. Det var orätt. Det rätta var: ‘I ryska folkets hjärtan’.”

engström

Eftersom jag kommer att ägna en hel del tid åt mitt gamla intresse för ikoner, både i kyrkor och på muséer, är det intressant att läsa vad Albert Engström skriver om de ikoner som han får se på ett museum under sakkunnig ledning:

Det skulle bli för vidlyftigt att tala om olika skolor eller att ventilera frågan, huruvida quattrocentisterna haft inflytande på ikonkonsten eller tvärtom. Men jag kan lugnt försäkra, att jag aldrig sett så vacker färg i någon konst som i denna. Här kan man studera alla olika stadier av ikontillverkning och olika färgskalor, från Novgorodskolans bjärta till de i färgen dunklare, som målats längre häråt och mera söder ut. Jag tror, att detta är det vackraste jag sett i mitt liv — i fråga om konst… Museet är ännu icke ordnat, ty man har så mycket annat att göra i Ryssland just nu. Men nog kunde kommunismen få maka åt sig litet till förmån för dessa härligheter, som nu ligga i travar, i tusen och åter tusental. Varje bild har sin säregna skönhet och variationerna äro oräkneliga. En sådan harmoni mellan färger har varken förr eller senare blivit uppnådd.

Skicka dit våra unga och gamla målare och lär dem känna vördnad och gudomlig jämvikt! Detta är trons mystik, om något! Bland dessa ikoner firade jag en högtid av verkligt sublim art.

Orden är kanske lite förvånande när man relaterar dem till mycket annat som Albert Engström skrivit. Men hans råd om studiebesök för gamla och nya målare är kanske värda att fundera på, inte minst för dagens konsthögskolor.

Själv återkommer jag alltså om någon dryg vecka, förhoppningsvis med en rapport om upplevelser av sublim art.

Read Full Post »

Eftersom min hustru har norska rötter hade vi ett litet minifirande av 17 maj i går. Det bestod främst i att vi åt napoleonbakelser, en tradition från hennes barndomshem.

Vad har de här bakelserna med 17 maj att göra, undrade ett barnbarn. Jag var dåligt påläst och framkastade teorin om att Norges frigörelse från Danmark och grundlagsmötet på Eidsvoll kunde ha något med Napoleonkrigen (och därmed med bakverket) att göra. Det var ju ändå oron i Europa åren kring 1814 som lade grunden för Norges statsskick, låt vara att man tvingades in i en gemensam säkerhets- och utrikespolitik med Sverige genom den senare så förhatliga unionen.

Det verkar ändå som om forskningens nuvarande ståndpunkt är att namnet på bakelserna inte alls har med Napoleon att göra utan snarast är en förvrängning av det franska ordet ”napolitain” med syftning på receptets ursprungsstad Neapel. I Frankrike känner man inte till napoleonbakelsen men väl dess ursprung i en ”Gâteau mille-feuilles” (med eller utan bindestreck). Denna delikatess är för övrigt ägnad en hel månad från 10 september till 7 oktober och på en särskild hemsida kring ”Le mois du millefeuille” kan man se olika läckra varianter vackert presenterade.

napol

Napoleonskake (Made in Norway)

Jag ser dock på nätet att det finns en gammaltroende falang som fortfarande håller på sambandet med den franske kejsaren. Så t ex en norsk skribent som kopplar bakelsens ursprung till den s.k. kontinentalblockaden:

Ein av konsekvensane av blokaden var at tilførselen av sukker frå koloniane stoppa opp. Kaker som kravde mykje sukker, kunne ikkje lenger lagast. Men så greidde ein gåverik person å finna opp ein metode som gjorde det mogeleg å produsera sukker av rotvekster. Frankrike og dei landa som var på Napoleons side, jubla! Plutseleg var det rikeleg tilgang på sukker, og i takksemd over tilstandane fekk butterdeigkaka med sukkerlag på toppen her i Skandinavia namn etter den franske keisaren…

Eftersom författarinnan i fråga totalt har missuppfattat kontinentalblockadens politiska bakgrund har hon säkert också fel i sin uppfattning om bakverkets namn. Men, låt var och en i detta fall bli salig på sin tro.

Knappt har jag smält min bakelse innan jag tar del av en artikel av Sara Danius på DN:s kultursidor idag. Hennes lilla essä handlar om ”romanens skamliga längtan efter socker” och hon börjar den med att berätta om sina erfarenheter av att som ung ha jobbat på ett bageri på Östermalm i Stockholm. Där mötte hon två kundkategorier som oavsett utgångspunkter dock ofta förenades i ett slags skam över dragningen till söta bakverk:

Oavsett vilket förstod jag ganska snart: ingen blottar sin strupe så mycket som den som längtar efter en napoleonbakelse. Socker är granne med skam. Socker väcker löje. Det påminner oss om våra drifter och därför om våra kroppar, vår förgänglighet, alltings slut. Socker är den lilla döden.

Hon belägger sin tes med exempel från Balzac, Flaubert, Joyce och Proust. Kanske ligger det något i hennes analys. Å andra sidan verkar den inte vara baserad på ett bredare studium.

Jag tänker på hela den stora ryska litteraturen där socker ofta dyker upp som ett nödvändigt komplement till ett glas te utan att förknippas med några skamkänslor, lika naturligt som att man har smör på brödet. I Dostojevskijs Brott och straff dricker Nastasia Petrovna vid ett tillfälle te ”på bit” (hon har sockerbiten i munnen medan hon smuttar på teet) och hon får då en närmast förebrående fråga: ”Varför lägger du inte sockret i téet”. Om det finns någon dold agenda i hennes sockervanor eller i denna undran överlåter jag åt andra att svara på. Psykoanalytiskt kan man säkert utvinna något ur scenen.

Å andra sidan är ju en av huvudpersonerna i samma roman den försupne Semjon Zacharovitj Marmeladov, Eftersom hans mellannamn är baserat på det ryska ordet för socker och eftersom efternamnet också ger starkt söta associationer finns det säkert djupskikt att upptäcka också i detta. De flesta personer i Brott och straff har ju för övrigt dubbeltydiga namn.

raskol

Raskolnikov och Marmeladov

Mycket riktigt möter ju den stackars Semjon också en ganska kvalfull död, dock mera beroende på alkohol än på socker. Men kanske finns det ett samband.

Nu hamnade jag visst en bra bit från napoleonbakelserna. Men det var inte bara mitt fel.

Read Full Post »

Idag firas Emil i Lönnebergas 50-årsdag. En fiktiv figur kan förstås inte fylla år men det är i alla fall ett halvsekel sedan den första boken om vår unge småländska vän publicerades.

Jag lyssnade i morse till ett radioinslag från en pressträff som hölls hemma i Astrid Lindgrens gamla lägenhet på Dalagatan i Stockholm. Där fick vi höra hur berättelserna om Emil började när ett skrikande barnbarn en gång skulle tröstas.

Sveriges Radio följer upp programmet med en lätt absurd text på nätet:

I dagarna fyller Astrid Lindgrens älskade figur Emil 50 år. Fortfarande läser många barn historierna om Emil eller tittar på de gamla filmerna från 70-talet. Men precis som i fallet med Tintin har värderingar förändrats sedan berättelsen ursprungligen kom till där Emil dagligen måste fly ifrån en argsint och hotfull pappa och där mamma Alma säger: ”Skynda dig in i snickerboa. Annars kan din sista stund vara kommen”.

Dagens fråga:
Hur tror du att dagens barn uppfattar historien om Emils uppväxt där han dagligen måste fly ifrån en argsint och hotfull pappa?

En viktig fråga förstås. Man kan ju komplettera med att undra om böckerna bidrar till fördomar om småländska fäder. Eller om de möjligen inpräntar gamla stereotyper om pigor och drängar.

En anonym kommentator ger hur som helst ett välfunnet svar:

Dagens barn uppfattar väl historien om Emils uppväxt så som barn uppfattar historier om grodor som förvandlas till prinsar eller vargen som käkar upp rödluvans mormor eller Tom & Jerry som tar död på varandra minst 30 gånger per avsnitt…. Barn törstar efter sagor och historier med förskräckliga varelser och monster och bovar. Så har det alltid varit – och så kommer det alltid att förbli.

Vi har väl alla vår bild av Emil, präglad av Björn Bergs illustrationer eller av filmernas rollgestaltning. Det slår mig att just den tecknade bilden har en stark genomslagskraft. Kolla t ex hur ett omslag till en fransk översättning ser ut.

emilfr

Inte är det Emil och inte kan han väl för allt smör i Småland heta Zozo. Som tur är finns det nu en nyutgåva i Frankrike där gossen återfått sitt riktiga namn.

Ett engelskt omslag gör heller ingen svensk läsare glad. Så infantiliserad får man bara inte göra honom. Man undrar om omslagstecknaren egentligen läst boken.

emileng

De arabiska barn som får möta den förgrömmade gossen får i alla fall en riktig bild av honom, låt vara att han står på huvudet och att boken måste läsas bakifrån.

emilarab

I Tyskland – kanske det land utanför Sverige där han är allra mest populär – har Emil döpts om till Michel. Detta för att inte förväxlas med en av Erich Kästners berömda barnboksfigurer. Att Astrid Lindgrens berättelser tas på fullt allvar framgår inte minst av en artikel på tyska Wikipedia, där någon ytterst seriös akademiker verkar ha fört pennan:

Astrid Lindgren wählt für die Michel-Romane die Perspektive einer auktorialen Erzählerin (siehe Typologisches Modell der Erzählsituationen), welche angebliche Aufzeichnungen von Michels Mutter als Quelle benutzt. Diese Verdoppelung der Perspektive schafft interessante Möglichkeiten, zwischen einem reinen Nacherzählen der Vorlage (die Aufzeichnungen der Mutter) und eingestreuten Kommentaren der Erzählerin zu wechseln, was auch für fortgeschrittene Leser reizvoll ist.

Jag orkar inte ens översätta citatet för den läsare som inte läst tyska. Men det räcker väl att se på ord som ”auktorialen” och ”Erzählsituationen” för att förstå att det är en litteraturteoretiker som varit i farten.

emilty

Det är långt mellan snickerboa i Katthult och den tyska katedern. ”Grau, teurer Freund, ist alle Theorie, und grün des Lebens goldner Baum”, som Goethe så klokt konstaterade.

Read Full Post »

Det blir inga jätterubriker i världens medier när Polarpriset delas ut. Men årets beslutet att belöna Youssou N’Dour och Kaija Saariaho för deras musikaliska insatser uppmärksammas ändå här och var. Man undrar trots allt hur länge det ska dröja innan detta stora pris får den internationella uppmärksamhet som det förtjänar.

Det är i och för sig inte så lätt att etablera nya stora internationella priser på kulturens eller vetenskapens område. Hur många känner till exempel till att det norska Holbergpriset för 2013 gick till den franske antropologen och sociologen Bruno Latour? Det är ett pris som enligt sina statuter årligen delas ut ”til forskere som har gitt fremragende bidrag til humaniora, samfunnsvitenskap, juss og teologi.” Tanken bakom instiftandet av denna utmärkelse var ju att man skulle belöna också de ämnesområden som inte finns med i Alfred Nobels testamente. Den årliga prissumman på 4,5 miljoner norska kronor är inte att förakta och borde kunna ge rubriker. Men när jag söker i olika databaser hittar jag inte ens en notis om saken i svenska medier.

????????????

Bruno Latour (bild från Holbergstiftelsen)

Det norska Abelpriset är på hela 6 miljoner kronor och det utdelas sedan 2003 årligen till en matematiker. Årets pristagare är Pierre Deligne från Princeton men som namnet antyder har han franskspråkig bakgrund: född i Belgien och utbildad i Paris. Han fick det svenska Crafoordpriset redan 1988 men årets belöning har totalt förbigåtts i svenska medier.

Man kan jämföra denna tystnad med den uppmärksamhet som ges mottagarna av det svenska ”hitte på”-priset i ekonomi till Alfred Nobels minne. Deligne har ju ändå gjort en lysande insats inom en exakt vetenskap vilket är mer än vad man kan säga om många av ekonomipristagarna.

När det gäller Polarpriset är det ju annars en genialisk tanke att dela ut det i två olika genrer: en för mer klassisk musik och en för musikens mer populära former. Borde inte något liknande kunna gälla Nobelpriset i litteratur där en del kunde gå till en kvalitetsförfattare i en lättare genre och en annan del till en mer klassiskt orienterad romanförfattare eller lyriker? Tanken slog mig i alla fall när jag just läste en stor intervju med Henning Mankell i senaste numret av Paris Match. Där säger han bland mycket annat (i min översättning):

Jag är övertygad om att en författare av kriminalromaner förr eller senare kommer att få nobelpriset i litteratur. Om John le Carré hade varit 20 år yngre skulle han ha funnits med på listan över tänkbara kandidater. Ingen annan har förmått att skriva så formidabla och personliga romaner om det kalla krigets tid.

John_le_Carre

John le Carré (alias D.J.M. Cornwell)

Vill man inte dela upp det nuvarande litteraturpriset i två delar skulle det ju var möjligt att instifta ett särskilt pris i kriminallitteratur till Alfred Nobels minne, kanske med hjälp av ett antal miljoner från svenska deckarförfattare och deras förläggare. På podiet i Konserthuset skulle pristagaren kunna sitta bredvid ekonomikollegan. Och kanske skulle många t.o.m. ha läst något av hans eller hennes verk när priset tillkännages av Kungl. Vetenskapsakademiens särskilda deckarutskott.

Read Full Post »

Jag har redan varit med om ett ortodoxt påskfirande i år. Det var i den finska ortodoxa kyrkan i Stockholm den 31 mars. När ortodoxin i Finland fick autonomi i samband med landets självständighet beslöt man att följa den lutherska majoritetens kalender när det gäller datum för påsken. Men praktiskt taget alla andra ortodoxa kyrkor följer en äldre och ganska varierande tidtabell och i går var det dags för påskfirande i tusentals österländska kyrkor av olika kulörer, från syrianerna i Södertälje till de ortodoxa inuiterna i Alaska.

Det är fantastiskt att via sin dator kunna följa direktsändningarna från olika länder via webb-tv. I Moskva såg jag olika avsnitt av påskevangeliet läsas på minst ett dussintal språk i den numera världskända Kristi Frälsare-katedralen. Patriarken Kirill ledde firandet och president Putin och premiärminister Medvedjev stod på en hedersplats vid sidan, uppsträckta som konfirmander med ljus i händerna och med ödmjuka bugningar när patriarkens välsignande gester riktades mot dem.

kirill

Patriarken Kirill i Kristi Förklaringskyrkan i Moskva

När påskljusen tändes vid midnatt var det med eld som med flyg förts från gravkyrkan i Jerusalem där man sedan sekler hävdat att en flamma mirakulöst tänds på påskaftonen. Om denna legendariska påskeld och diskussionerna kring den kan man läsa genom att klicka här. Hur som helst så är det en tät flygtrafik från det heliga landet under den orientaliska påskaftonen eftersom eld av samma ursprung förs till en rad ortodoxa länder, bland dem Grekland, där flygvapnet svarar för transporten och där elden i år möttes på Athens flygplats av vice utrikesministern Konstantinos Tsiaras.

eld athen

Påskelden anländer till Athen

En timma efter högtidligheternas början i Moskva kunde jag via grekisk teve se hur patriarken Bartholomeos av Konstantinopel inledde firandet i en ganska liten kyrka på den turkiska ön Imvros. Här var omständigheterna långt ifrån den prakt som utvecklades i Moskva med stora körer och dussintals biskopar och präster. Här kontrasterade de fåtaliga sångarnas enkla orientaliskt-bysantinska tonspråk mot den polyfona musik som utvecklats i den ryska kyrkan genom seklerna.

Det var första gången på 22 år som Konstantinopels patriark inte ledde påskgudstjänsterna i sin egen katedral i Istanbuls gamla Fanar-distrikt. Istället hade han återvänt till sin barndoms Imvros, en av de  öar med grekisk folkmajoritet som efter det första världskrigets olika gränsjusteringar kom att tillhöra Turkiet och där de ortodoxa grekerna genom åren blivit en allt svagare och undanträngd minoritet.

Den amerikanska nättidskriften Huffington Post inbjöd patriarken Bartholomeos att skriva en krönika som publicerades i lördags. Där säger han bland annat följande efter att ha talat om de problem som miljöförstöring, våld och diskriminering av olika slag innebär:

Do we even recognize the wounds we have wrought upon the flesh of our brother and sister, as well as upon the body of the world? Faced with the seeming inevitability and impasse of so much suffering, it is easy to be cynical; it is tempting to dismiss issues like climate change or global conflict or regional violence or world hunger, criticizing those who transform these into political and national flags…

Still, as one Orthodox Easter hymn puts it, the Resurrection proposes ”another way of seeing” and ”another way of living.” The Gospel message of the Resurrection is as simple as it is radical: We are called to stand for love where hatred persists, to preach compassion where injustice abounds, and to insist on dialogue where division prevails. Although it is easier to proclaim a Gospel of power and might, we must persist in encouraging conversation among unlikely partners from radically different backgrounds (whether Christians, Muslims, Jews or other faith communities), conservation of natural resources (whether for purposes of consumption, development or mere survival) and conversion of our habits (despite our reluctance and resistance).

bartholo

Patriarken Bartholomeos av Konstantinopel

Bartholomeos är formellt sett den främste av världens ortodoxa hierarker men i natt var han förmodligen den som firade påskhögtiden i den minst anspråksfulla kyrkan, själv i viss mån utsatt för den turkiska statens religiösa diskriminering. Hans företrädare för tusen år sedan hörde till det bysantinska imperiets främsta makthavare. Idag är det uppenbart att det är patriarken av Moskva som på flera plan övertagit rollen som överherde i en ortodox världsmakt.

Read Full Post »