Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘Grönköping’

Jag erinrar mig plötsligt en gammal sång från 1969 av Anders Fugelstad:

”Ingenting är längre som förut
Alla gamla sanningar är slut
Alla gamla sånger dom är vals
och stämmer inte alls”.

Det var en samhällskritisk visa i tidens anda med kängor mot miljöförstöring, kapprustning och andra hot mot tillvaron. En av verserna lydde så här:

Frukostvin med pimpinella är en helt passerad smak
Och av Bellmans gamla källa blev en kommunal kloak
Till Olympens gudahöjder stiger aldrig en Pegas
Där har Nato installerat antirobot-robotbas

Nej, ingenting är längre som förut. Trump ligger i fejd med den trogna skaran av Vita Huset-korrespondenter och har nu bjudit in Filippinernas oberäknelige president Duterte. Angela Merkel har just besökt Saudiarabiens kung och noterat att landet gjort vissa framsteg: nu får kvinnorna i alla fall rösta i kommunala val. Det rör på sig, med andra ord. I morgon träffar hon Putin i Sotji för att berätta att sanktionerna mot Ryssland ligger fast även om hennes kamrater i bayerska CSU tycker tvärtom. I Nato:s sydöstra pelare Turkiet avskedas ytterligare tusentals tjänstemän och Wikipedia släcks ned.

Den politiska kartan är inte heller som förut: I stora delar av Europa rasar socialdemokratin. I Frankrike står valet mellan nationalism och en modifierad nyliberalism. EU har bestämt sig för en tuff Brexit och Bryssel har problem med Ungern och Polen som båda rör sig bort från unionens gemensamma värderingar.

1 maj 1917 – aktuellt budskap trots alla förändringar!

Jag tröstar mig med att den politiska osäkerheten alltid har präglat vår tillvaro. I Grönköpings Veckoblads årsbok för 1989 läser jag en utrikespolitisk översikt av folkmagister Ludv. Hagwald. Den har faktiskt en viss aktualitet så här 28 år senare:

Har Europafrågan nu nått sitt vara eller icke vara, eller är det snarare motsatsen, som i ökad grad har sin gång? Häri ligger kanske själva kärnhuset till den fruktbara debatt, som alltsedan valdagens slut gripit omkring sig i allt vidare cirklar, och icke blott där.

I förstone skola vi ej glömma, att Europa är vad det är, å samma sätt som även andra delar av världen äro vad de äro; något som våra politiker av alla färger ej avstått från att rättmätigt understryka.

Magister Hagwald varnar dock i sammanhanget för en farlig pessimism vid betraktandet av omvärlden och dess förändringar:

Ej heller skola vi vara annat än å vår vakt mot de domedagsprofeter, vilka ständigt utmåla än det ena, än något helt annat, i tur och ordning, när vi snarare äro betjänta av, att hela saken kommer upp å bordet, till den allmänna beskådan, som den i många fall förtjänar.

Och vart leder då detta? Ja, såvitt en tränad bedömare kan se, stå vi i dag inför ett antal vägkorsningar, vilka peka i olika riktningar. Enligt min mening är nu blott marschordet ”Framåt!” möjligt, om än inte särskilt troligt. Dock må vi, denna dag, vara klara över, att begreppet ”Framåt!” kan användas för ett större antal, sinsemellan olika, färdriktningar, beroende å, vilken kosa man valt att styra.

Klokt sagt och tänkt. Låt alltså dagens politiska lösen vara ”Framåt!”. Eller, som det heter i den franska presidentvalskampanjen: ”En marche!”.

I en anda av optimism har jag också dagen till ära hissat den svenska flaggan på vår flaggstång. Vinden är dock ganska svag så någon riktig fart på den blågula duken är det dessvärre inte.

Read Full Post »

Det är mycket skriverier om semlor i dagens tidningar. Eftersom fettisdagen i år sammanfaller med Kalevaladagen i Finland kan man ju påminna om att finlandssvenskarna använder ordet semla i en något annorlunda betydelse. För att citera vad språkvårdaren Mikael Reuter en gång skrev i Hufvudstadsbladet:

Med semla förstår vi här i Finland en frukostbulle bakad på vete-, graham- eller rågmjöl och utan socker.

I Sverige är semlan det vi här i Finland kallar fastlagsbulle och är bakad på vetemjöl med socker och mjölk i degspadet. Den äts till fastlagen med grädde och mandelmassa eller varm mjölk, alldeles som vi äter vår fastlagsbulle, och kallas i Sverige också hetvägg.

Nja, ordet hetvägg använder vi väl mest här i landet när vi ska berätta historiska skrönor om gamla kungar. I forna tider använde man faktiskt också ordet ”fetvägg”.

Den äldsta kokbok jag äger är Handbok i Kok-konsten eller Hjelpreda i såwäl Finare som Tarflig Matlagning. Den har tryckår 1846 och där finns i frakturstil ett recept på Fetwäggssimlor. Det bygger på en vanlig vetebulle där man skär av ett lock, blandar det utskurna brödet med lite skirat smör och finstött skållad sötmandel. Sen tillsättes ”en jumfru söt grädda och något rifwet citronskal” innan locket läggs på. Samtidigt ”uppkokas söt mjölk med en bit citronskal, och wid dess uppkokning iwispas ett par äggulor och några skedblad söt grädda”. Avslutningsvis rekommenderar kokboken att ”simlorna” serveras med kanel och strösocker”.

semlor-6

”Fetwäggssimlor” i modern form

Just semlornas intagande med varm mjölk verkar vara en punkt där olika traditioner skiljer sig åt. Grönköpings bekante borgmästare Mårten Sjökvist tog upp saken i ett fastetal kring ämnet ”Den svenska semlan” inför Grönköpings Gille i slutet på 1980-talet:

Väl veta vi, huru man i enklare kretsar icke drager sig för att äta henne torr, utspridd blott å någon assiett eller liknande tefat, men må vi samfällt tillbakavisa en dylik alldaglig spisningsmetod! Den sanne Semleälskaren ställer med rätta högre krav å sin servering – ty, mine Bröder, om än Semlan tilll nöds må täras i sin naturliga skepnad, så ter hon sig dock oändligen skönare, då hon i uppblött skick, simmande mitt i det varma mjölkfatet, bjudes ut åt våra gommar i den betagande mosighet, som står vårt eget innersta så nära.

Borgmästaren fortsätter med att ställa sina gillesbröder inför frågan hur en så alldaglig dryck som mjölk ändå kan framkalla en sådan inre känsla:

Huru kan det ligga så mycket i fatet av lockelser och behag, svag som denna dryck dock är, därest icke Semlan stode mitt ibland densamma, likt en glänsande ärestod över bullframställningens ädla konst, intet däri nämnt och intet glömt från den första begynnande receptbiten till själva den avslutande bakdelen. Nej och åter nej – vem av oss ville väl trycka mjölken till sitt hjärta, om det icke vore för dess inneboende Semla?

Jag tillhör själv i grunden mjölkfalangen eftersom min mammas hembakade semlor alltid serverades på det sättet. Men visst händer det att jag likt de av borgmästare Sjökvist utpekade enklare kretsarna kan tänka mig att äta semlan i så att säga befintligt skick.

Södertäljes bästa semlor lär enligt många samstämmiga uppgifter produceras av Svennes Hembageri. Min hustru lär under dagen komma hem med ett par gräddfyllda läckerheter därifrån.

Read Full Post »

Jul å Varuhuset

Trots det teoretiska fördömandet av julens kommersialisering är det svårt att inte dras med i den allmänna köpyran. Som vanligt försöker jag ändå bidra till ett mer hållbart återvinningssamhälle genom att köpa en del julklappar antikvariskt eller på loppis. Ett fynd från det senast nämnda inköpsstället kommer jag dock inte att ge bort utan behålla för mig själv. Den är Grönköpings Årsbok för 1985 som – i likhet med Veckobladet – alltid är högaktuell (med modernt anglifierat språkbruk ”inte daterad”).

I den boken finns en vacker juldikt av poeten A:lfr-d V:stl-nd under titeln Jul å Varuhuset. Den anknyter till skaldens vardagliga och mer prosaiska värv som souschef på Varuskrapans tricotageavdelning (stickat och underkläder). Låt mig få återge några av stroferna:

Du välkomna jul, som i tusentals år
har upplyst vår vinterkalender,
nu står du här åter i sedvana spår,
och själv går jag upprymd bland tyll och resår,
helt dragen mot tidernas trender!

Vad vore du dock, om ej skyltningen fanns,
så typisk för djupare helger,
med ljus och med tomtar i plast och fajans,
som skänka en underbar, ny acceptans
åt allt, vad ett Varuhus säljer!

Nej dunkelt låg landet, om ej där brann ljus,
och dystert kom staden att ruva,
om intet här brändes i ljusskygga hus,
och tomten stod mörklagd och allmänt diffus
med tomsäck och avdragen luva!

– – –

Vad ljus över gatan, i fönstren och så,
när julen på riktigt man smyckat!
Nu lyser en köplust å högre nivå
så milt, där som köerna ringlande gå,
och marknadens utbud blir lyckat!

Så öppna dig, svångrem, släpp skinkorna loss,
låt klappjakten icke förslappas,
ty när det köpts färdigt, då väntar på oss
ett sannskyldigt julbord till jättekoloss;
dit månde vi jublande kappas!

bbbbbbb

ccccccc

3503208_web

Tillsammans med ovanstående gamla kort från tider som flytt vill jag önska alla kända och okända bloggläsare God Jul!

Read Full Post »

Potatis

Knappt har vi firat kanelbullen förrän det är dags för Potatisens dag (26 oktober). Denna s.k. temadag instiftades 2008 av Potatisakademin som verkar under det vackra mottot ”För potatisen i tiden”.

Jag läser i dagens lokaltidning en intervju med en torghandlare i Södertälje som säger att King Edward är den potatissort som säljer bäst. Han meddelar samtidigt att andra klassiska sorter som Vit drottning och Bintje är svåra att få tag på. Det är tydligen ingen som odlar dem längre.

Från min barndom minns jag andra vanliga sorter som Magnum Bonum (populärt kallad Magnus bror min) och Röd amerikanare. Det var på den tid vi hade potatislov i skolan för att alla barn skulle kunna vara hemma och hjälpa till med en av årets viktigaste skördar. Att Magnum Bonum numera är svår att få tag på beror enligt vad jag inhämtat på det faktum att skörden 1986 innehöll för stora halter solanin och att försäljningen därför upphörde i stort sett över en natt.

Magnum

Magnum Bonum (mycket gammal  bild)

Jag gillade potatislovet. Man fick gå i stövlar i de fåror där hästen nyss dragit plogen, gräva lite i myllan och lägga skörden i en spånkorg så att en del av jorden skulle kunna rinna ut i gliporna. Det doftade höst kring åkern. När allt var upptaget kördes potatisarna till mörka och kyliga jordkällare. Vinterns basföda var säkrad för gårdens olika hushåll.

Få har väl hyllat potatisens roll i det svenska folkhemmet som Grönköpings borgmästare Mårten Sjökvist. I det jultal som han 1993 höll inför Grönköpings Gille framhöll han bland annat följande:

Det gives föga inom den mänskliga odlingens historia, som i detta ögonblick kan mäta sig med den svenska Potatisen! Evad vi i övrigt må äta och dricka, Potatisen intager dock en innerlig särställning  i varje sammanhang, ty vare det sill eller skinka, lutfisk eller köttbulle eller måhända ytterligare något annat – icke kunna vi tänka oss minsta munsbit därav utan en inblandad Potatis! Därför må denna den ätliga florans verkliga pärla, denna topp över rotfrukternas krona bliva utslagsgivande för oss alla såsom dagens förnämsta insats i våra ivriga munnar, huru mycket vi än förtära av allt det andra.

Huru anspråkslös hon än kan te sig för en otränad tunga, bjuder vår kära Pot. likväl ut sig för oss alla i ett otal former, den ena läckrare än den andra o. vice versa, hart intill oräknelighet, blott man tänker efter.

1993 åt man ju inte bara kokt och stekt potatis, som i min barndom på 50-talet. Nej med tiden har denna rotfrukt kommit att serveras också i en rad olika former, något som borgmästaren i sitt tal naturligtvis uppmärksammade:

Här möta vi också med väl så vattnad mun den strimlade Pot., sådan vi framför allt återfinna henne i pommfrittens ymniga form, varförutan vi ogärna kunna tänka oss vår svenska entrecå, för att icke tala om den enklaste grillkorv. Glänsande av stekfett se vi henne här pryda en av sina verksammaste platser på det moderna bordet, som vi ju icke sällan vilja låna från något franskt kök – men ehuru fransk å ytan är hon dock alltjämt vår egen fäderneärvda Potatis, om vi granska henne innerst inne!

Ja, nog är potatisen fäderneärvd. Fast det beror förstås på hur man räknar. Den är ju en invandrad produkt som blev mer allmänt odlad i Sverige först på 1700-talet. Om det är en tillräcklig ålder för att platsa i Sverigedemokraternas nationella program är jag osäker på.

Read Full Post »

Jag är inte bara farfar och morfar utan även företagsledare. Det sista låter imponerande till dess att jag avslöjar att ifrågavarande företag inte är särskilt stort och att det numera främst är till för att min hustru och jag kan ställa ut på en och annan antik- och kuriosamässa (där det ibland krävs att man har en registrerad firma). Närmast handlar det om den stora antikmässan i Älvsjö 12-15 februari där vi presenterar vår speciella nisch av vintagekläder och äldre textilier, t. ex. stora damastdukar. Mer om detta kan ni läsa om ni klickar här.

Min uppgift i samband med mässan är främst att vara logistikansvarig, det vill säga se till att allt packas in och ut i en liten förhyrd lastbil och att montern görs i ordning med hyllor och belysning. En nog så ansvarsfull position i firman.

vint

Vintage – en företagsprofil

Finns man med i ett företagsregister blir man då och då uppringd av någon som vill tala med den personalansvariga. Då får jag berätta att vi inte har någon personal, alternativt säga att personalchefen tyvärr är på tjänsteresa. När någon vill få kontakt med den telefoniansvariga måste jag svara att vi redan har vår telefonifråga löst.

Det sägs ibland att småföretagare är nertyngda av allehanda statlig byråkrati. Det kan jag inte klaga på men det beror kanske på just det faktum att vi inte har någon anställd som ska ha lön med sociala påslag. Hade vi det så skulle det nog lämnas en hel del uppgifter på både längden och tvären. Nu inskränker sig myndighetskontakten främst till Skatteverket för momsredovisning med mera och till Bolagsverket som ska ha en årsrapport till sommaren.

Större problem kan det förstås bli om man som företagsledare också ska svara för bolagets privata flygplan eller en fordonspark. Jag läser i senaste numret av Grönköpings veckoblad om Snickerifirman Gårdbergs stora tjänstelimousine som oupphörligt åker runt i staden med omnejd. Det sägs också att bilen ibland fyllts med gevär och hundar inför jakter på Brylunda säteri. Nu har det myckna åkandet ifrågasatts, inte minst från de småsparare som köpt aktier i firman. Veckobladet har därför uppsökt hr Gårdberg för att bringa klarhet i frågan.

-Det är minsann inte fråga om några nöjesresor, betonar hr dir. G., utan allt åkande sker med det enda syftet att driva firman så effektivt som möjligt

Men att barnbarnen Gårdberg körs till Läspeskolan och fotbollsträningen i limousinen, har det verkligen med företagets effektivitet att göra, framhärdar GV.

-Jag hör att redaktören inte har några barnbarn, säger hr dir. G leende.

-Annars skulle ni veta, att man inte får något ordentligt uträttat, när man har stojande barnbarn omkring sig. Då gäller det att få iväg dem så fort som möjligt till skolan eller fotbollsplanen, så att man kan koncentrera sig på affärerna.

Efter denna förklaring hoppas Veckobladet att även småspararna skall nedlägga sin förhastade kritik, när de väl fått denna inblick i hur man sköter ett modernt storföretag.

Till det kan jag tillägga att man även som småförtagare kan behöva skjutsa barnbarn till olika fritidsaktiviteter. Till skillnad från dir. Gårdberg företar jag dock alltid sådana resor i en icke avdragsgill privatbil.

Read Full Post »

Valrörelsen

En kollega till mig på det glada 70-talet hade satt upp en rad tänkvärda sentenser på en vägg i sitt tjänsterum. En av dem var ett uttalande av Grönköpings borgmästare Mårten Sjökvist som löd: ”Det synes hava gått politik i valrörelsen”.

Jag vet inte om detta konstaterande fortfarande gäller. Det var nog trots allt mera politik i valpropagandan förr. På en av årets affischer kan man läsa ”Värna patienterna – inte landstingen”. En fin och medmänsklig appell. Men hade man velat driva politik skulle man lite mer rättframt ha kunnat skriva: ”Förstatliga vården”. Men allt som har med stat att göra låter inte så mjukt. Alternativet skulle vara: ”Privatisera vården” Men inte heller det låter kanske så bra i rådande opinionsläge. ”Närodlad vård” fungerar ju inte heller som metafor betraktat.

På en annan affisch ser man utbildningsministern tillsammans med uppmaningen ”Rösta på skolan”. Vilket parti man då ska välja framgår dock inte direkt av plakatets text.

Annat var det förr. Tänk bara på det så kallade kosackvalet 1928 och de rättframma varningarna för hotet från öster. Fick Carl Bildt bestämma skulle han nog göra en remix på någon av affischerna från detta mångomskrivna val:

kosack

För att återvända till Grönköping så läser jag en gammal välbalanserad ledare i Veckobladet, återpublicerad i årsboken för 1991. Där vänder sig redaktionen mot alla oansvariga opinionsundersökningar:

Det är sannerligen icke utan oro, som man nödgas taga del av vårens senaste s.k. opinionsundersökningar, vilka dessvärre visa å alltmer otillfredsställande sympatiyttringar hos den breda allmänheten. Dylikt är ingalunda ägnat att bereda vägen för en lugn valrörelse, och är det nu att hoppas, att effektiva motåtgärder mot detta oönskade tyckande, där de ena bolinerna förefaller lösare än de andra, snarast möjligt måtte insättas av alla goda krafter, som ställa upp för ett mer garanterat omval.

Veckobladets inlägg var föranlett av den oro i väljarleden som uppstått genom uppkomsten av nyare politiska grupperingar, något som enligt tidningen borde bekymra de etablerade partierna:

För en intresserad betraktare synes det nära nog ofattbart, att desamma så lättsinnigt lämnat fältet öppet för allehanda nykomlingar å den politiska arena, som föreställer samhällets högsta styrelse. Uppenbarligen ha samtliga å något sätt kommit att råka försumma den väsentliga grundval för en framgångsrik valstrategi, som av hävd utgöres av en övergripande löftesgivning… Det finnes dock åtskilligt, som väljarna kunna tänkas önska sig och som därför kan vara lämpligt att utlova, blott man tänker en smula efter! Visserligen föreligger i dagens nuläge viss risk för, att de nya partierna redan utställt löfte härom, men gives det nästan alltid möjligheter att lova ännu mera, blott viljan finnes.

Några av oss minns den period när riksdagsmandaten var på tre år (1970-1994). Det var på den tiden som Grönköpings riksdagsman J. Krökén i Kröken önskade sig ett lite lugnare politiskt klimat genom femåriga mandatperioder:

Skulle man framdeles få kvarsitta i fem år, vore därför ett allvarligt bekymmer ur världen, och vi skulle mer oavbrutet kunna ägna oss åt vårt egentliga talande, motionerande m.m. dyl., som ändock måste ses som en viktigare huvuduppgift än de besvärliga och tidsödande valen.

Nu har vi alltså en valrörelse vart fjärde år och får man tro medierna kan det sluta med ”politiskt kaos”, det vill säga en viss politisk oordning med svenska mått mätt. Fast jag vet länder som hanterar liknade kaossituationer genom koalitioner och kompromisser.

Själv tänker jag på valdagen värna både skolan och vården. Men vilket eller vilka partier som från den utgångspunkten får min röst tänker jag inte avslöja här.

Read Full Post »

Medaljfest?

Jag läser en rubrik i Dagens Nyheter denna morgon: ”Nu väntar Sverige på guldet”. Det är uppenbarligen skidåkaren Johan Olsson som ska se till att Sverige får en efterlängtad topplacering.

Eftersom jag är rätt upptagen av annat de närmaste dagarna kommer jag inte att hinna kommentera eventuella segrar. Jag vill bara som en tidig hyllning till de aktuella medaljörerna återge några verser ur dikten Sång till folkhemmet av den poetiska signaturen A:lfr-d V:stl-nd. Jag hämtar den ur Grönköpings Veckoblads årsbok för 1994 som jag köpte på loppis härom veckan:

Jag hyllar Din Fana med gyllene kryss
som 1:an å tusende stänger!
Där fladdrar den stolt, se’n den hissades nyss
och nådde jag upp, väl jag tryckte en kyss
å fållen, hur högt den än hänger!

Och fore jag vill någon helt annanstans,
där flaggan var galen till färgen,
jag glömde dock aldrig, att Blågult fanns
som skänkte åt fantyget ädlare glans
med djupare trådar i märgen!

Ja, hade en oturlig moder mig fött
till utlänning, bosatt långt borta,
där främmande ord å min tunga jag strött
– om Blågula kraftord en gång jag fått mött,
så komme de andra till korta!

flagga

Låt medaljregnet komma! Och må  den svenska flaggan vaja mest över prispallarna i Sotji!

Read Full Post »

Older Posts »