Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘Grönköping’

Det är mycket skriverier om semlor i dagens tidningar. Eftersom fettisdagen i år sammanfaller med Kalevaladagen i Finland kan man ju påminna om att finlandssvenskarna använder ordet semla i en något annorlunda betydelse. För att citera vad språkvårdaren Mikael Reuter en gång skrev i Hufvudstadsbladet:

Med semla förstår vi här i Finland en frukostbulle bakad på vete-, graham- eller rågmjöl och utan socker.

I Sverige är semlan det vi här i Finland kallar fastlagsbulle och är bakad på vetemjöl med socker och mjölk i degspadet. Den äts till fastlagen med grädde och mandelmassa eller varm mjölk, alldeles som vi äter vår fastlagsbulle, och kallas i Sverige också hetvägg.

Nja, ordet hetvägg använder vi väl mest här i landet när vi ska berätta historiska skrönor om gamla kungar. I forna tider använde man faktiskt också ordet ”fetvägg”.

Den äldsta kokbok jag äger är Handbok i Kok-konsten eller Hjelpreda i såwäl Finare som Tarflig Matlagning. Den har tryckår 1846 och där finns i frakturstil ett recept på Fetwäggssimlor. Det bygger på en vanlig vetebulle där man skär av ett lock, blandar det utskurna brödet med lite skirat smör och finstött skållad sötmandel. Sen tillsättes ”en jumfru söt grädda och något rifwet citronskal” innan locket läggs på. Samtidigt ”uppkokas söt mjölk med en bit citronskal, och wid dess uppkokning iwispas ett par äggulor och några skedblad söt grädda”. Avslutningsvis rekommenderar kokboken att ”simlorna” serveras med kanel och strösocker”.

semlor-6

”Fetwäggssimlor” i modern form

Just semlornas intagande med varm mjölk verkar vara en punkt där olika traditioner skiljer sig åt. Grönköpings bekante borgmästare Mårten Sjökvist tog upp saken i ett fastetal kring ämnet ”Den svenska semlan” inför Grönköpings Gille i slutet på 1980-talet:

Väl veta vi, huru man i enklare kretsar icke drager sig för att äta henne torr, utspridd blott å någon assiett eller liknande tefat, men må vi samfällt tillbakavisa en dylik alldaglig spisningsmetod! Den sanne Semleälskaren ställer med rätta högre krav å sin servering – ty, mine Bröder, om än Semlan tilll nöds må täras i sin naturliga skepnad, så ter hon sig dock oändligen skönare, då hon i uppblött skick, simmande mitt i det varma mjölkfatet, bjudes ut åt våra gommar i den betagande mosighet, som står vårt eget innersta så nära.

Borgmästaren fortsätter med att ställa sina gillesbröder inför frågan hur en så alldaglig dryck som mjölk ändå kan framkalla en sådan inre känsla:

Huru kan det ligga så mycket i fatet av lockelser och behag, svag som denna dryck dock är, därest icke Semlan stode mitt ibland densamma, likt en glänsande ärestod över bullframställningens ädla konst, intet däri nämnt och intet glömt från den första begynnande receptbiten till själva den avslutande bakdelen. Nej och åter nej – vem av oss ville väl trycka mjölken till sitt hjärta, om det icke vore för dess inneboende Semla?

Jag tillhör själv i grunden mjölkfalangen eftersom min mammas hembakade semlor alltid serverades på det sättet. Men visst händer det att jag likt de av borgmästare Sjökvist utpekade enklare kretsarna kan tänka mig att äta semlan i så att säga befintligt skick.

Södertäljes bästa semlor lär enligt många samstämmiga uppgifter produceras av Svennes Hembageri. Min hustru lär under dagen komma hem med ett par gräddfyllda läckerheter därifrån.

Read Full Post »

Jul å Varuhuset

Trots det teoretiska fördömandet av julens kommersialisering är det svårt att inte dras med i den allmänna köpyran. Som vanligt försöker jag ändå bidra till ett mer hållbart återvinningssamhälle genom att köpa en del julklappar antikvariskt eller på loppis. Ett fynd från det senast nämnda inköpsstället kommer jag dock inte att ge bort utan behålla för mig själv. Den är Grönköpings Årsbok för 1985 som – i likhet med Veckobladet – alltid är högaktuell (med modernt anglifierat språkbruk ”inte daterad”).

I den boken finns en vacker juldikt av poeten A:lfr-d V:stl-nd under titeln Jul å Varuhuset. Den anknyter till skaldens vardagliga och mer prosaiska värv som souschef på Varuskrapans tricotageavdelning (stickat och underkläder). Låt mig få återge några av stroferna:

Du välkomna jul, som i tusentals år
har upplyst vår vinterkalender,
nu står du här åter i sedvana spår,
och själv går jag upprymd bland tyll och resår,
helt dragen mot tidernas trender!

Vad vore du dock, om ej skyltningen fanns,
så typisk för djupare helger,
med ljus och med tomtar i plast och fajans,
som skänka en underbar, ny acceptans
åt allt, vad ett Varuhus säljer!

Nej dunkelt låg landet, om ej där brann ljus,
och dystert kom staden att ruva,
om intet här brändes i ljusskygga hus,
och tomten stod mörklagd och allmänt diffus
med tomsäck och avdragen luva!

– – –

Vad ljus över gatan, i fönstren och så,
när julen på riktigt man smyckat!
Nu lyser en köplust å högre nivå
så milt, där som köerna ringlande gå,
och marknadens utbud blir lyckat!

Så öppna dig, svångrem, släpp skinkorna loss,
låt klappjakten icke förslappas,
ty när det köpts färdigt, då väntar på oss
ett sannskyldigt julbord till jättekoloss;
dit månde vi jublande kappas!

bbbbbbb

ccccccc

3503208_web

Tillsammans med ovanstående gamla kort från tider som flytt vill jag önska alla kända och okända bloggläsare God Jul!

Read Full Post »

Potatis

Knappt har vi firat kanelbullen förrän det är dags för Potatisens dag (26 oktober). Denna s.k. temadag instiftades 2008 av Potatisakademin som verkar under det vackra mottot ”För potatisen i tiden”.

Jag läser i dagens lokaltidning en intervju med en torghandlare i Södertälje som säger att King Edward är den potatissort som säljer bäst. Han meddelar samtidigt att andra klassiska sorter som Vit drottning och Bintje är svåra att få tag på. Det är tydligen ingen som odlar dem längre.

Från min barndom minns jag andra vanliga sorter som Magnum Bonum (populärt kallad Magnus bror min) och Röd amerikanare. Det var på den tid vi hade potatislov i skolan för att alla barn skulle kunna vara hemma och hjälpa till med en av årets viktigaste skördar. Att Magnum Bonum numera är svår att få tag på beror enligt vad jag inhämtat på det faktum att skörden 1986 innehöll för stora halter solanin och att försäljningen därför upphörde i stort sett över en natt.

Magnum

Magnum Bonum (mycket gammal  bild)

Jag gillade potatislovet. Man fick gå i stövlar i de fåror där hästen nyss dragit plogen, gräva lite i myllan och lägga skörden i en spånkorg så att en del av jorden skulle kunna rinna ut i gliporna. Det doftade höst kring åkern. När allt var upptaget kördes potatisarna till mörka och kyliga jordkällare. Vinterns basföda var säkrad för gårdens olika hushåll.

Få har väl hyllat potatisens roll i det svenska folkhemmet som Grönköpings borgmästare Mårten Sjökvist. I det jultal som han 1993 höll inför Grönköpings Gille framhöll han bland annat följande:

Det gives föga inom den mänskliga odlingens historia, som i detta ögonblick kan mäta sig med den svenska Potatisen! Evad vi i övrigt må äta och dricka, Potatisen intager dock en innerlig särställning  i varje sammanhang, ty vare det sill eller skinka, lutfisk eller köttbulle eller måhända ytterligare något annat – icke kunna vi tänka oss minsta munsbit därav utan en inblandad Potatis! Därför må denna den ätliga florans verkliga pärla, denna topp över rotfrukternas krona bliva utslagsgivande för oss alla såsom dagens förnämsta insats i våra ivriga munnar, huru mycket vi än förtära av allt det andra.

Huru anspråkslös hon än kan te sig för en otränad tunga, bjuder vår kära Pot. likväl ut sig för oss alla i ett otal former, den ena läckrare än den andra o. vice versa, hart intill oräknelighet, blott man tänker efter.

1993 åt man ju inte bara kokt och stekt potatis, som i min barndom på 50-talet. Nej med tiden har denna rotfrukt kommit att serveras också i en rad olika former, något som borgmästaren i sitt tal naturligtvis uppmärksammade:

Här möta vi också med väl så vattnad mun den strimlade Pot., sådan vi framför allt återfinna henne i pommfrittens ymniga form, varförutan vi ogärna kunna tänka oss vår svenska entrecå, för att icke tala om den enklaste grillkorv. Glänsande av stekfett se vi henne här pryda en av sina verksammaste platser på det moderna bordet, som vi ju icke sällan vilja låna från något franskt kök – men ehuru fransk å ytan är hon dock alltjämt vår egen fäderneärvda Potatis, om vi granska henne innerst inne!

Ja, nog är potatisen fäderneärvd. Fast det beror förstås på hur man räknar. Den är ju en invandrad produkt som blev mer allmänt odlad i Sverige först på 1700-talet. Om det är en tillräcklig ålder för att platsa i Sverigedemokraternas nationella program är jag osäker på.

Read Full Post »

Jag är inte bara farfar och morfar utan även företagsledare. Det sista låter imponerande till dess att jag avslöjar att ifrågavarande företag inte är särskilt stort och att det numera främst är till för att min hustru och jag kan ställa ut på en och annan antik- och kuriosamässa (där det ibland krävs att man har en registrerad firma). Närmast handlar det om den stora antikmässan i Älvsjö 12-15 februari där vi presenterar vår speciella nisch av vintagekläder och äldre textilier, t. ex. stora damastdukar. Mer om detta kan ni läsa om ni klickar här.

Min uppgift i samband med mässan är främst att vara logistikansvarig, det vill säga se till att allt packas in och ut i en liten förhyrd lastbil och att montern görs i ordning med hyllor och belysning. En nog så ansvarsfull position i firman.

vint

Vintage – en företagsprofil

Finns man med i ett företagsregister blir man då och då uppringd av någon som vill tala med den personalansvariga. Då får jag berätta att vi inte har någon personal, alternativt säga att personalchefen tyvärr är på tjänsteresa. När någon vill få kontakt med den telefoniansvariga måste jag svara att vi redan har vår telefonifråga löst.

Det sägs ibland att småföretagare är nertyngda av allehanda statlig byråkrati. Det kan jag inte klaga på men det beror kanske på just det faktum att vi inte har någon anställd som ska ha lön med sociala påslag. Hade vi det så skulle det nog lämnas en hel del uppgifter på både längden och tvären. Nu inskränker sig myndighetskontakten främst till Skatteverket för momsredovisning med mera och till Bolagsverket som ska ha en årsrapport till sommaren.

Större problem kan det förstås bli om man som företagsledare också ska svara för bolagets privata flygplan eller en fordonspark. Jag läser i senaste numret av Grönköpings veckoblad om Snickerifirman Gårdbergs stora tjänstelimousine som oupphörligt åker runt i staden med omnejd. Det sägs också att bilen ibland fyllts med gevär och hundar inför jakter på Brylunda säteri. Nu har det myckna åkandet ifrågasatts, inte minst från de småsparare som köpt aktier i firman. Veckobladet har därför uppsökt hr Gårdberg för att bringa klarhet i frågan.

-Det är minsann inte fråga om några nöjesresor, betonar hr dir. G., utan allt åkande sker med det enda syftet att driva firman så effektivt som möjligt

Men att barnbarnen Gårdberg körs till Läspeskolan och fotbollsträningen i limousinen, har det verkligen med företagets effektivitet att göra, framhärdar GV.

-Jag hör att redaktören inte har några barnbarn, säger hr dir. G leende.

-Annars skulle ni veta, att man inte får något ordentligt uträttat, när man har stojande barnbarn omkring sig. Då gäller det att få iväg dem så fort som möjligt till skolan eller fotbollsplanen, så att man kan koncentrera sig på affärerna.

Efter denna förklaring hoppas Veckobladet att även småspararna skall nedlägga sin förhastade kritik, när de väl fått denna inblick i hur man sköter ett modernt storföretag.

Till det kan jag tillägga att man även som småförtagare kan behöva skjutsa barnbarn till olika fritidsaktiviteter. Till skillnad från dir. Gårdberg företar jag dock alltid sådana resor i en icke avdragsgill privatbil.

Read Full Post »

Valrörelsen

En kollega till mig på det glada 70-talet hade satt upp en rad tänkvärda sentenser på en vägg i sitt tjänsterum. En av dem var ett uttalande av Grönköpings borgmästare Mårten Sjökvist som löd: ”Det synes hava gått politik i valrörelsen”.

Jag vet inte om detta konstaterande fortfarande gäller. Det var nog trots allt mera politik i valpropagandan förr. På en av årets affischer kan man läsa ”Värna patienterna – inte landstingen”. En fin och medmänsklig appell. Men hade man velat driva politik skulle man lite mer rättframt ha kunnat skriva: ”Förstatliga vården”. Men allt som har med stat att göra låter inte så mjukt. Alternativet skulle vara: ”Privatisera vården” Men inte heller det låter kanske så bra i rådande opinionsläge. ”Närodlad vård” fungerar ju inte heller som metafor betraktat.

På en annan affisch ser man utbildningsministern tillsammans med uppmaningen ”Rösta på skolan”. Vilket parti man då ska välja framgår dock inte direkt av plakatets text.

Annat var det förr. Tänk bara på det så kallade kosackvalet 1928 och de rättframma varningarna för hotet från öster. Fick Carl Bildt bestämma skulle han nog göra en remix på någon av affischerna från detta mångomskrivna val:

kosack

För att återvända till Grönköping så läser jag en gammal välbalanserad ledare i Veckobladet, återpublicerad i årsboken för 1991. Där vänder sig redaktionen mot alla oansvariga opinionsundersökningar:

Det är sannerligen icke utan oro, som man nödgas taga del av vårens senaste s.k. opinionsundersökningar, vilka dessvärre visa å alltmer otillfredsställande sympatiyttringar hos den breda allmänheten. Dylikt är ingalunda ägnat att bereda vägen för en lugn valrörelse, och är det nu att hoppas, att effektiva motåtgärder mot detta oönskade tyckande, där de ena bolinerna förefaller lösare än de andra, snarast möjligt måtte insättas av alla goda krafter, som ställa upp för ett mer garanterat omval.

Veckobladets inlägg var föranlett av den oro i väljarleden som uppstått genom uppkomsten av nyare politiska grupperingar, något som enligt tidningen borde bekymra de etablerade partierna:

För en intresserad betraktare synes det nära nog ofattbart, att desamma så lättsinnigt lämnat fältet öppet för allehanda nykomlingar å den politiska arena, som föreställer samhällets högsta styrelse. Uppenbarligen ha samtliga å något sätt kommit att råka försumma den väsentliga grundval för en framgångsrik valstrategi, som av hävd utgöres av en övergripande löftesgivning… Det finnes dock åtskilligt, som väljarna kunna tänkas önska sig och som därför kan vara lämpligt att utlova, blott man tänker en smula efter! Visserligen föreligger i dagens nuläge viss risk för, att de nya partierna redan utställt löfte härom, men gives det nästan alltid möjligheter att lova ännu mera, blott viljan finnes.

Några av oss minns den period när riksdagsmandaten var på tre år (1970-1994). Det var på den tiden som Grönköpings riksdagsman J. Krökén i Kröken önskade sig ett lite lugnare politiskt klimat genom femåriga mandatperioder:

Skulle man framdeles få kvarsitta i fem år, vore därför ett allvarligt bekymmer ur världen, och vi skulle mer oavbrutet kunna ägna oss åt vårt egentliga talande, motionerande m.m. dyl., som ändock måste ses som en viktigare huvuduppgift än de besvärliga och tidsödande valen.

Nu har vi alltså en valrörelse vart fjärde år och får man tro medierna kan det sluta med ”politiskt kaos”, det vill säga en viss politisk oordning med svenska mått mätt. Fast jag vet länder som hanterar liknade kaossituationer genom koalitioner och kompromisser.

Själv tänker jag på valdagen värna både skolan och vården. Men vilket eller vilka partier som från den utgångspunkten får min röst tänker jag inte avslöja här.

Read Full Post »

Medaljfest?

Jag läser en rubrik i Dagens Nyheter denna morgon: ”Nu väntar Sverige på guldet”. Det är uppenbarligen skidåkaren Johan Olsson som ska se till att Sverige får en efterlängtad topplacering.

Eftersom jag är rätt upptagen av annat de närmaste dagarna kommer jag inte att hinna kommentera eventuella segrar. Jag vill bara som en tidig hyllning till de aktuella medaljörerna återge några verser ur dikten Sång till folkhemmet av den poetiska signaturen A:lfr-d V:stl-nd. Jag hämtar den ur Grönköpings Veckoblads årsbok för 1994 som jag köpte på loppis härom veckan:

Jag hyllar Din Fana med gyllene kryss
som 1:an å tusende stänger!
Där fladdrar den stolt, se’n den hissades nyss
och nådde jag upp, väl jag tryckte en kyss
å fållen, hur högt den än hänger!

Och fore jag vill någon helt annanstans,
där flaggan var galen till färgen,
jag glömde dock aldrig, att Blågult fanns
som skänkte åt fantyget ädlare glans
med djupare trådar i märgen!

Ja, hade en oturlig moder mig fött
till utlänning, bosatt långt borta,
där främmande ord å min tunga jag strött
– om Blågula kraftord en gång jag fått mött,
så komme de andra till korta!

flagga

Låt medaljregnet komma! Och må  den svenska flaggan vaja mest över prispallarna i Sotji!

Read Full Post »

Valborgsmässofirande har jag upplevt i många former, från barndomens brasa på Prästgårdsberget i Länna via 60-talets rusningar i Carolinabacken i Uppsala till dagens mer mogna betraktande av fyrverkerier över Inre Maren i Södertälje. Som 15-åring stod jag vid den värmande brasan och sjöng med i hembygdskören och fortfarande kan jag vid behov ta upp basstämman i ”Vintern rasat ut”.

valborg2

Valborg sammanfaller ju också med H.M. Konungens födelsedag och den firar jag mera sällan. Senast det hände var väl 1991 när jag arbetade på ambassaden i London. Då var några av tjänstemännen på eftermiddagen den 30 april inbjudna till ambassadören Lennart Eckerbergs residens på Portland Place. På något givet klockslag anlände en distingerad herre i svart limousine. Jag minns nu inte om han var protokollchef vid Foreign Office eller möjligen en hovmarskalk från Buckingham Palace. Hans uppdrag var hur som helst att med ambassadören som ombud framföra varma födelsedagsgratulationer till den svenske monarken från hennes majestät drottning Elizabeth II.

Detta formella ärende tog ju bara någon minut men protokollet krävde att besökaren skulle stanna en halvtimme (varken mer eller mindre) och vi som var närvarande fördrev tiden med att dricka champagne, äta små snittar och samtala om dagens väder och andra brännande ämnen. Jag antar att gratulationen senare skriftligt vidarebefordrades med kurirpost till Stockholm. Den behövde ju knappast chiffreras och sändas telegrafiskt.

Så länge vi hade en flaggstång intill huset här hemma (den var tyvärr murken och blåste ner för mer än tio år sedan) hissade jag flaggan på Valborg, men det var inte för att glädja kungen utan snarare därför att det alltid är festligt med det blågula fladdrandet i vinden. Vi behöver för övrigt återerövra den svenska flaggan från Sverigedemokrater och ultranationalister

Hur många vårtal har man inte hört genom åren från kommunfullmäktiges, studentkårens eller kyrkorådets ordförande. Det har inte alltid varit retoriska höjdpunkter. Men jag klandrar dem inte. Vad kan man egentligen säga om våren som inte redan är sagt? Att koppla islossningen till världsfreden är ett möjligt grepp men möjligen en något sliten metafor.

Bland historiens alla vårtalare håller jag ändå Grönköpings borgmästare Mårten Sjökvist högt. Så här sade han bland mycket annat till de församlade stadsborna någon gång i mitten på 80-talet:

Glöm dock aldrig att denna Vår är vår! Väl firas Våren överallt i världen, där någon dylik förekommer, men blott i vårt fosterland hälsa vi, till skillnad från så många andra, en svensk Vår! Aldrig vänder sig det gamla fantyget så stolt efter vinden över svenskmannastång som i Vårens tid, aldrig äro manskörens toner så svävande som i Vårens luft, aldrig slår skalden sin trogna harpa med sådan kraft, som då det våras…

Då, mina vänner, finnes det intet annat land som heter Sverige, än den knoppande fosterjord vi kalla det här landet! Vem kan icke då med skäl utbrista: Jag är så svensk att jag är glad, för såvitt detta är fallet?! Fördenskull mina vänner och medborgare: Länge leve Sveriges egen kalendervår!

fanstång

Fana på svenskmannastång

Det var en fin distinktion som borgmästaren gjorde i den sista meningen. Kalendervåren sammanfaller inte alltid med den riktiga våren. Men här i trakten har blåsipporna i alla fall nästan blommat färdigt och det verkar som om vi trots den långa vintern ändå går åt rätt håll rent årstidmässigt.

Hoppet är trots allt vår vän, för att nu anknyta till en annan aktuell sångtext.

Read Full Post »

Older Posts »