Vid årsskiftet

Årstider gör sina avtryck också i bloggstatistiken. I går noterade den 40 visningar av ett gammalt inlägg med titeln Nyårsdikter. Behovet av poesi som speglar tidens flykt tycks vara beständigt.

För att ytterligare tillgodose detta behov kommer här några strofer ur dikten Vid trendskiftet, författad av Grönköpings store skald med signaturen A:lfr-d V:stl-nd. Jag har hämtat den ur Veckobladets årsbok för 1986:

Säg, minns du den gamla, den gångna annal?
Hur blev det törhända med skatten?
Gick tipset med vinning i snittmedeltal?
– Visst ställer sig frågedebatten
så innerst i midvinternatten!

Men blicka ej bakåt, bär ögonen fram
mot tidernas nya modeller!
Låt kursen förnyas med bättre program
för positivt tänkande eller
vad eljest för trend som det gäller!

Så budar oss klockan i tolvornas stund
att tänka så långt som vi mäkta,
att skapa ett planverk på framtida grund
och slippa förgävligen jäkta
på väg mot det lyckat perfekta!

Nu vrider sig uret till midnatt – välan,
det händer vart år för det mesta!
Det gamla ska glömmas, men få vi minsann
ett nyår som varar till nästa!
Må det ge oss vårt till det bästa!

Så här vid årsskiftet låter man ju också tankarna gå bakåt i tiden, gärna till ett svunnet sekel. Vårt hus byggdes för hundra år sedan, 1916, och jag har ofta funderat över den tidsanda som då rådde. Nu letade jag i Dagens Nyheters arkiv fram det nummer som utgavs på nyårsaftonen just det året.

Förstasidan är förstås präglad av det första världskrigets händelser. Ännu visste väl ingen när och hur det skulle sluta. På den svenska hemmafronten rådde livsmedelskris. En artikel berättar om väntade nya bestämmelser för brödtilldelningen. Eftersom det mesta på den tiden förmodligen bakades hemma var ransoneringskvoten angiven i antalet kilo mjöl (5 kg per person i hushållet). Tidningen varnar i sammanhanget: ”Om brödkortet skulle förloras är det synnerligen svårt att få ett nytt sådant.” Det gällde att hålla ordning på sina papper.

Andra artiklar ger en mer ljus bild av tillvaron vid årsskiftet 1916/17. En organisation vid namn ”Kulturella ungdomsrörelsen” hade just avhållit sitt midvintermöte. En huvudpunkt på programmet var då ett föredrag av professor Knut Kjellberg om livsglädjen som social faktor. Kjellberg var läkare och välkänd som ivrig folkbildare, dessutom professor i anatomi vid Konstakademien! DN refererar:

Talaren framhöll den stora roll såsom livsstegrande moment i all verksamhet som känslorna av glädje tillföra människorna. Han berörde vidare betydelsen av en förädling av de former i vilka livsglädjen tar sig uttryck, särskilt bland ungdomen vid dess samkväm, fester och högtider. Vi behöva med all säkerhet, åtminstone då och då, mera festivitas än vad nutiden i allmänhet inbjuder med sin mekanisering av allt och sin brådska, som icke lämnar plats för de högtidsformer vilka i forna tider då och då tillförde en verklig livsstegring. Utom ungdomen och livsglädjen berördes också stämningslivet, smak och takt samt de estetiska momenten i tillvaron. Och till sist framhöll talaren den uppgift som Kulturella ungdomsrörelsen tagit såsom sin, nämligen att vårda den förädlade livsglädjen.

Härefter vidtog unison sång av Mandom, mod m. m., och notarien Ahlin sjöng romanser av Sjöberg, Stenhammar m. fl.

Efter diverse föreningsmeddelanden och liknande avslutades sammankomsten med att man unisont sjöng Stenhammars ”Sverige”. Det låter som ett härligt möte i den förädlade livsglädjens tecken.

Gott nytt år också vid detta årsskifte!

Read Full Post »

Jultidningar

Jag köpte två banankartonger med gamla jultidningar på en loppis i somras. För 200 kronor fick jag en kulturhistorisk läsning som i många fall förde mig hundra år tillbaka i tiden.

Jultidningar var länge en inkomstkälla i flera avseenden. De utgavs för att finansiera diverse föreningsverksamhet, ofta av fackliga eller religiösa organisationer. De var också en del av försörjningsmönstret för de litteratörer som måste hanka sig fram på tillfälliga honorar från de mer reguljära tidningarna och tidskrifterna. Många av våra största författare och poeter under 1900-talet fick bidrag publicerade i mer eller mindre prestigefyllda julpublikationer.

Variationsrikedomen speglas i mina kartonger men också i de många träffar man får vid en sökning i den nationella Libris-katalogen. Vad sägs till exempel om följande:

* Unga skyttar: jultidning utgiven av Föreningen för befrämjande av skolungdomens vapenövningar (1941-1943).

* Friska vindar: jultidning utgifven af Kvinnoförbundet för Sveriges sjöförsvar (1898-1907)

* Julskeppet: Göteborgsjournalisternas jultidning / utgiven av Västra föreningen av Svenska journalistförbundet (1926-1954)

* Julgåvan: utgiven av Evangeliska fosterlands-stiftelsen (1907-1992)

* Skruven: hotell- och restaurangpersonalens jultidning (1918-1959)

I mina inköpta lådor fanns också Bonniers Veckotidnings julnummer för 1924. Det bjuder på högkvalificerade bidrag av bland andra Selma Lagerlöf, Per Hallström, Sten Selander och Frank Heller. Särskilt fäster jag mig vid en dikt av Anders Österling, senare känd som ständig sekreterare i Svenska Akademien. Som i så många andra jultidningsbidrag slår han an en kyrklig ton genom att skildra sin ungdoms insats som medlem av en skolkör som uppenbarligen sjöng då och då i Sankt Petri kyrka i Malmö:

På läktarn i Petri vid orgelns musik
vi prövade rösternas styrka.
När flögo sopranernas jublande skrik
så högt i en hissnande kyrka?
Ur orgelpreludiets dunder och svall
koralen steg upp som en palmö.
Med svällande strupar vi skötte vårt kall,
Vi gälla keruber i Malmö.

Man kan inte annat än beundra hans uppfinningsrikedom i rimparet palmö/Malmö. Man kan för sin inre blick se koralens uppstigande vid en avlägsen horisont.

Den mycket påkostade tidningen Julstämning från 1910 bjuder också på kvalificerad läsning. Även denna utgåva inleds med en dikt av Anders Österling där han bland annat fyndigt hittat rimparet svaren/samovaren. Men det är inte det poemet jag stannar inför utan en mycket lång dikt av Albert Engström med titeln Julotta. Den är skriven på renaste hexameter och beskriver julnattens övergång till juldagens morgon med föreberedelser för färden till julottan:

Men bakom rutan med blommor av frost i det lutande torpet
tindrar ett flämtande ljus. Det tändes just när vi hunnit
stigen som bär mellan granarne in, till hälften igenyrd
Re’n står en strimma af rök ur det konstlöst murade fånget,
gnistor irra en kort sekund som hemlösa stjärnor
tills de kyssas till döds av hvita systrar på taket.
Inne i stugan är lifvet igång och det rustas till resa.
Glöggpannan ångar re’n på isiga kubbar av töre,
lågorna slicka med knallar och pip den tjäriga veden,
medan beskäftigt och vant ur sitt rosenbemålade väggskåp
hustrun tar kryddorna fram, kardemumma, kanel och rosiner,
pepparnejlikor, socker och allt för den ljufliga drycken,
männens och gubbarnas fröjd och barnens och kvinnornas gamman,
ty det är sed och skick sen gammalt att innan till ottan
färden ställes man får en smörgås med sylta och julkorf,
nedsköljd med brännvinsglögg, de gamles nektar förvisso.

Man kan ana att Engström hämtar motivkretsen från sin småländska barndom och att han fortfarande minns känslan av högtid när han som barn gick in till den högtidliga julottan:

Har du sett något ljus, som slår dig och tar dig och griper
fast om din själ som det ljus dig möter, då kyrkdörren öppnas
julottsmorgon och in du träder och tränges bland vadmal?
Talgljus ryka i hundratal och du njuter av doften
klockarn spelar så fint, som det gällde hans lif och befattning,
och när plötsligt församlingen står, krokryggiga gummor
darrande gubbar och flickor i blom och kraftiga drängar,
upp och tar i på en gång: Var hälsad! Ville du kanske
sjunga, du med, men din röst är stockad i halsen af tårar.
Hvarför? Käraste du, du är barn, om ock gubbe till åren!

En vacker bild av gångna tiders jular som den framträdde för en känslig konstnär och poet för mer än hundra år sedan.

Read Full Post »

Monsieur Arbin

Vi åt Tullgarnspaj häromdagen. Det kom mig förstås att tänka på Paul Arbin, Gustaf V:s köksmästare och mannen bakom den kungligt populära utflyktsrätten. Jag har berört honom och hans kokkonst i tidigare bloggposter men trots hans centrala ställning i svenskt statsliv finns det inte så mycket skrivet om honom. Hans sonson Göran Arbin i Göteborg berättade också för mig med anledning av ett tidigare blogginlägg att han visste rätt lite om sin farfar.

Jag kan inte påstå att jag bedrivit några djupare källforskningar men de tidningsarkiv som Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet nu öppnat har gett nya möjligheter för att få veta lite mera om denne fransman som föddes i Dole i Frankrike den 27 april 1884. Efter flera års utbildning i Paris kom han 1910 till Stockholm där han först arbetade på klassiska Hotel Rydberg för att senare bli kökschef på lika klassiska restaurangen Rosenbad.

Paul Arbin vid dörren till kungens kök (Källa: Nordiska Museet)

Den 22 januari 1915 hittar man följande text i Svenska Dagbladet:

I och med krigsutbrottet förlorade Rosenbads restaurang sin erkändt skicklige franske köksmästare, M. Paul Arbin, som omedelbart kallades under fanorna. Fjorton dagar förut, i midten av juli, hade han knutit hymens band med en liten rar stockholmska, och det må därför icke förvåna någon, om M. Arbin drog ut i kriget med rätt vemodiga känslor. Sedan har det talats mer än en gång om att hans namn skulle ha stått att läsa på de stupade soldaternas lista, ryktena ha dementerats, då efterforskningar gjorts, och nu har M. Arbin i ett bref till Rosenbads chef direktör Meurling gifvit tillkänna, att han åtminstone till årsskiftet – brefvet är daterat den 2 januari – oskadd undsluppit krigsäfventyren, ehuru han kämpat i första ledet vid 44:e fältinfanteriets 12:e kompani. M. Arbin har sändt sin hälsning från Croisy invid Soissons strax före den blodiga fejd som utspelades där i början af månaden.

Paul Arbin var inte den enda i den svenska restaurangnäringen som blev inkallad för att kämpa under det första världskriget. Tidningarna kunde rapportera om att bland annat Grand Hotel blivit av med både kockar och konditorer som inkallats under de tyska fanorna.

I det nämnda brevet hem till sin arbetsgivare i januari 2015 skriver han bland annat: ”Detta löpgrafskrig är förfärligt, ty på vissa ställen äro vi på blott 100 meters afstånd från tyskarna, och den som vill rycka fram är på förhand förlorad… I en skogsdunge i grannskapet där vi voro, ligga ännu alltjämt åtminstone 300 döda, fransmän, tyskar, engelsmän – det är förfärligt att se.”

Något senare blev Paul Arbin uppenbarligen lättare sårad i de fortsatta striderna på västfronten. Den 14 januari 1916 kunde Svenska Dagbladet meddela följande:

Rosenbad hade före kriget en fransk kökschef vid namn Arbin. Mannen – och stället – ha genom kriget kommit till heders på ett ganska ovanligt sätt. Sedan hr Arbin mobiliserats, slagits i första linjen, blivit sårad vid Soissons och åter helbrägdagjord, har han nämligen ensam bland alla kockar i det kulinariskt högkultiverade Frankrike fått den ansvarsfulla posten som chef för general Joffres kök…

Att Rosenbads ledning känner sig en smula smickrad över den upphöjelse som kommit dess maître-de-cuisine till del är förklarligt. Likaså torde hr Arbins svenska fru, som för närvarande försörjer sig och barnen genom att servera i Kompaniets lunchrum, känna sig ganska nöjd med att veta, att maken inte är utsatt för annan eld än den i köksspisen och inga andra explosioner än puttrandet i grytor och pannor.

Väl återkommen till Sverige efter fredsslutet (och återförenad med hustrun Hilma, född Lindström) kunde man följa honom i tidningarnas annonsering. 1920 står han för den kulinariska regimen på Teaterkällaren och Montmartre-restaurangen, båda i Södra teaterns hus på Mosebacke. Där kunde man dinera och supera ”à prix fixe”. Den senare restaurangen uppgavs dessutom ge ”en fläkt av det verkliga Mont-Martre”.

1934 utnämndes han sedan till kungens köksmästare och på den posten kvarstod han till Gustaf V:s död men inkallades också senare till hovet för speciella middagar. Det var efter monarkens frånfälle som han 1952 kände sig fri att utge boken Kungliga rätter där han ger 400 recept från sin tid i slottsköken. Det är också där som originalreceptet på Tullgarnspaj finns plus recept på bland annat många soppor, ofta med starka inslag av grädde.

Efter pensioneringen bodde Monsieur Arbin en period i Hälleforsnäs men sedan hustrun dött flyttade han till Västerhaninge där han avled den 8 maj 1964, närmast sörjd av sönerna Pierre, Louis och Gaston.

I den svenska kulinariska historien lever i alla fall hans minne.

Read Full Post »