Utan svenska tecken

Kan man skriva en text utan att begagna sig av det svenska alfabetets speciella tecken? En utmaning, helt klart. Hotellets dator har bara ett engelskt tangentbord. Jag vet att man kan hitta svenskans diakritiska punkter och ringar om man jobbar lite men nu vill jag undvika enkla knep.

Har landat i London och strosat omkring i gamla kvarter. Passerade St. Mary Abbotts Church vid Kensington High Street. Kyrkans klockor svepte in omgivningen i en klassisk engelsk ”change ringing” (remember Dorothy Sayers). Minns att jag en jul var i just den kyrkan med ett nyfiket barnbarn, numera mogen bloggkonsument. Det var under det gamla seklets sista decennium.

Ett anslag vid sidan av kyrktornet meddelar att man i morgon har ”commemoration of Christina Rossetti”. Hon var ju en kristet inspirerad poet och syster till Dante Gabriel.  Alltid dessa prerafaeliter. De har tenderat att hela tiden dyka upp i denna blogg. Det kallas ”trattkantarellssyndromet”. Har man bara spanat in en i svampskogen hittar man snabbt en massa  andra som man inte visste fanns.

Jag hinner inte googla anledningen till just denna commemoration av Christina eftersom datortiden inte erbjuds gratis av hotellet.

Kastanjerna blommar, i Hyde Park vimlar det av folk i solskenet. I Waterstones bokhandel skummade jag hyllorna och kikade i nyutkommen litteratur. Jeremy Paxmans bok om viktorianerna kunde man inhandla med 5 punds rabatt. Kanske kommer den med hem.

Nu har jag lyckats plita ihop flera rader och samtidigt kunnat undvika de svenska tecken som alltid skapar problem i samband med utlandsresor. Kanske blir det ytterligare depescher vad det lider.

Read Full Post »

På väg till England

Nu byter jag bild i sidhuvudet igen. Men det är fortfarande rysk konst som gäller. Den här gången ett trädgårdsmotiv från 1894 av Viktor Borisov-Musatov (1870-1905), en av den ryska symbolismens främsta gestalter.

Så här såg han förresten ut på ett självporträtt med sin syster från 1898:

Annars är jag på väg till en veckas vistelse i London, en stad där jag bott i tre och ett halvt år. Det finns mycket att minnas därifrån men bland det jag älskade mest var regniga söndagar utan krav på utomhusaktiviteter. Då gick man ner till sin tidningshandlare och köpte några kilo engelska söndagstidningar som man sedan kunde tillbringa dagen med framför en brasa med kemiskt preparerat ”smokeless coal”.

Jag är fortfarande en ivrig läsare av engelska tidningar och kollar inför resan förstås igenom vad som är på gång. I The Times klagar en skribent över den förändrade våren: ”April is no longer apple blossom time”.

It is the season of apple blossom, and I hoped to see Samuel Palmer-ish trees, heaped up with it like meringue. But I hoped in vain. Not a single apple tree was to be seen in the two-hour journey, and if we had passed an orchard, the trees would not have gladdened the heart of a boy wanting to climb one. These days fruit trees are mostly dwarf varieties, their limbs tied down to the ground with string for easy pruning and picking…

It was the beloved Common Agricultural Policy, coupled with our equally beloved supermarkets, that knocked other forms of commercial fruit growing for six in the 1980s and 1990s. Farmers were paid to grub up their orchards. Although Britain has the perfect climate for growing high quality fruit, it cannot produce the bulk or consistency of the inappropriately named Golden Delicious – a light green apple with all the flavour of kitchen towel.

Ja, som så ofta när det händer tråkiga saker i England skyller man på EU. Kanske med rätta.

Hur såg förresten Samuel Palmers (1805-1881) äppelträd ut? Jo, så här på en målning från 1820- eller 1830-talet:

I The Independent klagar den annars förträfflige Robert Fisk över att alla vill bli författare fast ingen läser böcker. Och han skyller inte på EU utan på de bärbara datorerna:

I curse the laptop for two reasons. Firstly because I use it. Secondly because it encourages hopeless authorship. It’s not that everyone with a laptop thinks they can write a book. The problem is that everyone with a laptop does write a book.

I The Guardian konstaterar Terry Eagelton att gårdagens västerländska suprematister ville omstöpa världen med Bibeln i hand. Dagens överlägsna kulturmissionärer heter Richard Dawkins eller Christopher Hitchens men de har sin ateism som utgångspunkt. De vill gärna kalla sig liberaler, men är de det?

If the test of liberalism is how it confronts its illiberal adversaries, some of the liberal intelligentsia seem to have fallen at the first hurdle. Writers such as Martin Amis and Hitchens do not just want to lock terrorists away. They also tout a brand of western cultural supremacism. Dawkins strongly opposed the invasion of Iraq, but preaches a self-satisfied, old-fashioned Whiggish rationalism that can be wielded against a benighted Islam. The philosopher AC Grayling has an equally starry-eyed view of the stately march of Western Progress. The novelist Ian McEwan is a freshly recruited champion of this militant rationalism. Both Hitchens and Salman Rushdie have defended Amis’s slurs on Muslims. Whether they like it or not, Dawkins and his ilk have become weapons in the war on terror. Western supremacism has gravitated from the Bible to atheism.

Jag har ingen laptop med mig till England eftersom jag aldrig vill resa med onödigt tyngande bagage. Men hittar jag en dator någonstans kommer kanske någon reflektion från London.

Read Full Post »

Vem vann i Geneve?

”Another fine mess” är Antony Lermans sammanfattning i The Guardian av det tumult som uppstod kring FN:s antirasismkonferens i Geneve. Vem vann egentligen på den iranske presidentens hätska utfall eller på västländernas svarsreaktion? Om Ahmadinejad trodde sig främja palestiniernas sak så misstog han sig förstås grundligt:

Did the anti-Israel rhetoric at the 2001 Durban anti-racism conference help alleviate the plight of the Palestinians one iota? No. The last eight years have seen a gross deterioration in their position. Did the attempt to brand Zionism a form of racism help bring closer an end to the aggressive settlement policy on the West Bank? No. It continued apace. And with the new rightwing dominated government now in power in Israel, that policy looks likely to intensify. The Palestinians, who deserve no less than a complete and immediate end to occupation and all the repressive policies and human rights abuses that go with it, lost out then and will lose out again.

Å andra sidan: bojkotten av konferensen eller det demonstrativa uttåget av delegater tjänade mest dem som ville kapa konferensen för sina egna kortsiktiga politiska syften:

The boycotts by the US, Canada, Israel, Italy and others only hand a kind of victory on a plate to those who want to hijack the conference for their own, narrow political purposes. Since when has the UN been a children’s tea party? It can’t help for powerful countries to give the impression that they cannot make the arguments that need to be made against Ahmadinejad and his ilk. And these arguments need to be addressed to a wider world audience. And in whose interests is it for Israel to be playing the victim? Israel too is perfectly capable of making its arguments. What on earth will withdrawing its ambassador from Switzerland achieve? When the dust settles, it will be easy for other states to ask: ”Why should we entertain the likes of a far right racist like your foreign minister, Avigdor Lieberman?”

Kampen mot rasism och historielöshet förs bäst öppet och med ordentliga motargument. Norges hållning vid konferensen visade vägen i det avseendet.

Read Full Post »

Säkert vårtecken

Inget vårtecken är säkrare än att Grönköpings store skald Alfred Vestlund publicerar en dikt om det stigande ljusets årstid i Veckobladet. Så här lyder de två första stroferna i årets ode:

Nu våras det i skog och mark,
och även innanför
vår stadsgräns, uti Djurisk Park,
syns mången vårprimör.
Där skjuter nu exempelvis
en krokus skott på skott,
och en tulpan bland vissnat ris
ur myllan hastar brått.

Kom med, kom med på promenad
i vårens varma sol,
och glöm i sinnesstämning glad
den snö, som föll i fjol!
Vänd blicken upp helt vertikalt
mot azurblåa skyn,
så solen kan rent maximalt
bestråla ansiktshyn!

Gripande. Tre strofer till i samma anda hittar den som klickar här.

I övrigt kan i det nya numret noteras att direktionen i Grönköpings Sparbank tvingats avstå från sitt bonusprogram. Det ersätts med ett Fonusprogram, vilket enligt tidningen innebär ”att, när den dagen kommer, varje Direktionsledamot får en ståtlig begravning å bankens bekostnad, inkluderande en pampig gravsten.”

Ett äldre nummer av Veckobladet:

Read Full Post »

Scruton och Pilger om viner

Ibland berör ytterligheterna varandra. I senaste numret av New Statesman skriver två extrema polemiker om viner. Roger Scruton, den brittiske konservative filosofen skriver (som vanligt lite ytligt, men ändå) att de rumänska vinerna är på väg tillbaka efter att ha överlevt Ceausescu-regimens försök att ödelägga landsbygden:

Here and there people are reclaiming ancestral vineyards and planting them with commercially viable grapes. And there are local varietals that well deserve the great effort required to export them: the white Cramposie, the red and white Feteasca and the white Tamâoiasa. The white Feteasca, with its aroma of lychees and powerful citrus flavours, deserves to be properly vinified, and here and there it is coming into its own as a progenitor of great white wines. White Feteasca is now exported under the Prince Stirbey label, from estates in Dragasani in the south of the country, and it is an aromatic and lively aperitif.

På en annan sida klagar den ständigt oppositionelle vänsterskribenten John Pilger över att vinerna från hans barndoms Australien blivit allt sämre, inte minst beroende på snikna ägares försök att sälja mer genom att driva upp alkoholhalten. Och tro det eller inte, men Pilger citerar med instämmande en tidigare vinkrönika av Scruton:

In his astute New Statesman column (“Grapes of wrath”, 17 November 2008), Roger Scruton noted that “to force Syrah up to an alcoholic content of 14 per cent or more, tricking it into early maturation, so as to put the result on the market with all its liquorice flavours unsubdued, puffing out its dragon breath like an old lecher leaning sideways to put a hairy hand on your knee, is to slander a grape that, properly treated, is the most slow and civilised of seducers”.

Australian Wine Regions

Slutsatsen: Både beundrarna av Scruton och Pilger (de finns på ett par olika redaktioner i landet) bör sluta dricka vin från Australien och i stället gå över till de rumänska druvornas förädlade saft. Då stöder man dessutom ett EU-land med ekonomiska svårigheter.

Själv besökte jag en rumänsk vingård på 80-talet, drack ojäst druvsaft och insjuknade i häftiga magplågor. Jag tillbringade natten i ett enormt rum där Ceausescu stirrade på mig från ett stort fotografi på väggen mitt emot sängen. Sedan dess har jag haft svårt för rumänska viner. Men det är kanske dags för en omprövning.

Read Full Post »

Kremlologi kring ryska påsken

På den sovjetiska tiden brukade de politiska teckentydarna (kremlologerna) analysera de inre maktförhållandena i statsledningen genom att se i vilken ordning de stod uppställda på Leninmausoleet under den stora paraden på första maj.

Nu är tiderna ändrade och dagens spekulationer får ha andra utgångspunkter. När påsknattens gudstjänst firades i den stora Kristi Frälsarens katedral i Moskva (delvid direktsänd i tv-kanalen Russia Today) stod president Medvedev och hans fru intill Vladimir Putin. De följde fromt med i liturgin men fru Ljudmila Putin fanns inte med på podiet. Ingen förklaring finns att hitta i de ryska medierna.

Ett bildbevis finns förresten på den här länken (mannen längst till höger är Moskvas borgmästare Luzjkov):

http://www.patriarchia.ru/data/529/188/1235/3C8P2566.jpg

De ryska medierna har i övrigt en uppsjö av artiklar och reportage. Här finns ett videoklipp som visar hur man bakar den traditionella ryska påskkakan kulitj i Danilov-klostret i Moskva:

http://www.rian.ru/video/20090416/168284858.html

Den som minns kyrkans roll i Ryssland före kommunismens fall kan inte annat än förvånas över vad som hänt under två decennier.

Read Full Post »

Ur bilradion

Jag åkte under fredagen fram och tillbaka till Linköpingstrakten och hade bilradion på. Vilka upplevelser kan man inte få vara med om under några timmar.

Först var det Klassisk förmiddag i P2. Och jo; som jag skrev häromdagen, nu är det Händel som gäller. Det var ju i veckan 250 år sedan han dog. Programmakarna hade plockat fram nästan hundraåriga inspelningar. En del var förstås lite raspiga men ändå. Tänka att få höra Nellie Melba sjunga arian Sweet bird ur Händels L’allegro, il penseroso ed il moderato:

Sweet bird, that shun’st the noise of folly,
Most musical, most melancholy!
Thee, chauntress, oft the woods among,
I woo to hear thy even-song.
Or, missing thee, I walk unseen,
On the dry smooth-shaven green,
To behold the wand’ring moon
Riding near her highest noon.

Vem Nellie Melba var? Jo, det är hon som gett namn åt efterrätten Coupe Melba eller Peach Melba,vaniljglass med persikor och hallon, en efterrätt komponerad av ingen mindre än mästerkocken Auguste Escoffier. Hon var en av sin tids  stora operadivor som turnerade världen runt.

Efter den arian kom Xerxes Largo med mästerviolinisten Fritz Kreisler i en inspelning från 1914 och så där fortsatte det ett tag.

Medan de hundraåriga inspelningarna strömmade fram ur högtalaren susade jag fram i ett vårlandskap som just börjat skifta i olika nyanser av grönt i det strålande solskenet.

På hemvägen var det lika vackert ute, fast nu i en nedgående kvällssol, och då fastnade jag först för Perjantainonnea i SR:s finska sändningar, ett program där lyssnarna skickar in önskningar och hälsningar till vänner och bekanta. Och mycket riktigt, här kom den vemodsfyllda finska tangon, oefterhärmling i sin mjuka rytmik och förledande sentimentalitet.

Men den första låten var faktiskt en märklig sättning för dragspel av den klassiska ryska (eller snarare ukrainska) visan Otji tjornye (Svarta ögon).  Den är ju internationellt spridd under olika engelska transkriptioner och jag minns att jag i min ungdom hade en EP där Louis Armstrong med sin mörka röst sjöng vad han kallade ”Otchi-Tchor-Ni-Ya”. Som det konstateras i en fotnot på Wikipedia: ”The words were quite different from the proper translation of the song from Russian to English.” Så sant som det är skrivet!

Den tredje stora musikupplvelsen kom i programmet Rendezvous i P2 där man bland mycket annat presenterade tre ”nyss flygfärdiga franska sångfåglar”. Vilka sångfåglar! Den franska chansonen är inte död. Den får nytt liv av unga artister med namn som Berry, Loane och Zoë Avril. Klicka på deras namn så får ni veta mer.

Det är vår (och april) i Paris – igen!

Read Full Post »

Omar Khayyam – ständigt aktuell

Den första som lärde mig något om Rubaiyat av Omar Khayyam var en fysikalisk kemist i Uppsala för ganska länge sedan. Då hade jag aldrig hört talas om denna samling av snart tusen år gammal persisk poesi, översatt och introducerad i England 1859 av Edward FitzGerald.

Till svenska har samlingen översatts flera gånger, bland annat av Sten Selander, en författare som i dagarna fått förnyad aktualitet. För några månader sedan sålde jag ett exemplar av hans översättning på Bokbörsen. Där säljer man ju oftast anonymt under signatur men döm om min förvåning när den köpare som snabbt dök upp var en granne, två hus bort, en ögonläkare med sinne för vackra böcker.

Hur som helst; FitzGeralds översättning blev snabbt en viktoriansk klassiker, älskad av prerafaeliterna och deras efterföljare. Rossetti tillhörde beundrarna av den orientaliska poesin och Edward Burne-Jones illustrerade så småningom ett manuskript med grafisk formgivning av William Morris. Så här såg en sida ut:

Nu har en nyutgåva kommit ut i England och i anslutning till den skriver Marina Warner en lärd och underhållande artikel i London Review of Books. Böcker har sina öden, lyder ett gammalt latinskt ordspråk, men få böcker har haft en så intressant historia som Rubaiyat.

Så här lyder förresten den första strofen i FitzGeralds första översättning:

Awake! for Morning in the Bowl of Night
Has flung the Stone that puts the Stars to Flight:
And Lo! the Hunter of the East has caught
The Sultán’s Turret in a Noose of Light.

Read Full Post »

Händel hela veckan

I dag, den 14 april, är det exakt 250 år sedan Georg Friedrich Händel dog, ytterligare ett av dessa musikaliska jubiléer som året är fullt av. Och det blir naturligtvis Händel hela veckan, inte minst i England där kompositören tillbringade större delen av sitt liv.

BBC är förstås med på vagnen och på deras hemsida kan man läsa om hur Händel inte bara var en duktig kompositör utan också en skicklig hanterare av pengar. Han investerade tidigt i den brittiska utrikeshandeln genom andelar i South Sea Company och tycks ha klarat sig även sedan en dåtida finansbubbla sprack. Till skillnad från historiens många utfattiga kompositörer samlade han på sig en mångmiljonförmögenhet.

Som alltid finns det folk som undrar vad det är för vits med jubiléer. Musikskribenten Michael White i Daily Telegraph tillhör dem som är lite trött på att fira kompositörer och han undrar om man verkligen behöver lyfta fram Händel när ändå så många på senare år har hittat fram till hans verk:

But do major figures like Handel really need that jolt to the memory? Georg Frideric gets played year round. At Christmas and Easter he’s ubiquitous. And though it’s only a relatively small proportion of his output that gets on the Classic FM loop (the rest presumably isn’t relaxing enough), the past twenty or thirty years have seen a huge increase in awareness of his theatre music.

All those operas – all those long, long operas – turn up everywhere now, not just at Gottingen and Halle. And the chamber music. And the oratorios that aren’t Messiah. General listeners have found a way into this work; so you could argue that the educational achievement of a big-time Handel anniversary isn’t going to be so very great.

The thing that worries me about the stranglehold of anniversaries, though, is that they reinforce the idea of classical music as a museum industry: forever dusting down the trophies of its past.

In some ways that’s exactly what it has to be, I know. And it’s a glorious past, no doubt about it. Worth the dusting. But as with any marginal activity (and those of us whose lives are cloistered in classical music do need occasionally to recall that, in the wider world of Madonna and reality TV we are pretty marginal), there’s a case to be put to the other 85 per cent of humanity who aren’t interested.

Minnesdagen firas väl bäst med att man lägger på en CD med någon av hans många verk. Och så kan man ju betrakta nedanstående bild  där den driftige musikskaparen för ovanlighetens skull inte har någon peruk på sig. Han ser ju mindre pampig men mer mänsklig ut i den uppenbarelsen.

Read Full Post »

Påsknatt

Påsknatten tillbringade jag i den finska ortodoxa kyrkan i Stockholm (jag kom hem halv fyra på morgonen). Den ortodoxa påsken infaller egentligen först nästa helg men i Finland har de ortodoxa sedan frigörelsen från Ryssland anpassat sitt påskdatum till folkmajoritetens kalender.

Men den finska ortodoxin har förstås sina rötter i Ryssland. Karelens gränsland mellan öst och väst har under seklerna varit en skådeplats för krig och våld, där inte minst de svenska trupperna historien igenom stått för förödelse och förstörelse av det östliga religiösa och kulturella arvet.

De hymner som sjöngs i natt har sina rötter i orienten. Den stora påskhymnen skrevs av kyrkofadern Johannes av Damaskus som levde på 700-talet och som trots att han var kristen hade en hög post i den muslimska administrationen i Damaskus. Han är inte minst känd som en av de främsta försvararna av ikonerna i en tid när de bysantinska kejsarna ville förbjuda de heliga bilderna.

Olika delar av påsknattens evangelium lästes på grekiska, latin, finska, svenska, ryska, estniska, engelska, franska och tyska – möjligen på ytterligare något språk som jag inte riktigt uppfattade.

Hur som helst; om jag nu för första gången ska introducera en bild på den här bloggen så väljer jag ett uppståndelsemotiv, en 1300-talsfresk i bysantinsk stil från klostret Visoki Decani i Kosovo. Det är Kristus som trampar ner dödsrikets portar (se hur spikar och lås flugit åt alla håll) och som befriar Adam och Eva ur dödsrikets grepp.

Fortsatt glad Påsk!

Read Full Post »