Flyktingkris och terrorism

För första gången på flera år har jag inte brytt mig så mycket om besöksstatistiken på den här bloggen. Det speglar kanske en  mognadsprocess. Å andra sidan lever den ändå sitt eget liv när man skrivit ett antal år och behandlat många ämnen. Folk halkar in via sökmotorer eller Facebook-länkar. Och antalet klick speglar, som alla vet, inte hela sanningen.

Kanske speglar också likgiltigheten en viss uppgivenhet denna sommar. Ska man egentligen skriva om smålustiga trivialiteter när världen brinner utanför knutarna? Människor drunknar i Medelhavet, desperata flyktingar försöker borda tåg i Makedonien, några dör i en överfull lastbil i Österrike.

Samtidigt saknar man en rimlig historisk analys av problemens orsaker och kanske borde man ägna sig åt den. Nu pekar alla på de hjärtlösa smugglarna. Men de är ju bara simpla profitörer på vad andra åstadkommit. Varför har IS haft så stora framgångar i ett sedan 2003 sönderfallande Irak? Varför råder kaos i Libyen?

Serbiens utrikesminister Ivica Dacic var häromdagen ofin nog att peka på ett orsakssammanhang:

It’s easy to create problems in other parts of the world, while we have to pay the price. We are certainly not to blame for the problems in the countries of origins [of migrants], while 2.000 cross our border every day.

Zaatari – läger i Jordanien för syriska flyktingar (Källa: Wikipedia)

Här hemma ökar opinionssiffrorna för Sverigedemokraterna. Andra EU-länder försöker överträffa varandra i branschen ”den obotfärdiges förhinder” när det gäller att hjälpa till i det krisartade läget. Slovakien (5,5 miljoner invånare) kan t. ex. tänka sig ta emot 200 (!) flyktingar, men egentligen bara om de är kristna. En regeringsföreträdare säger att man inte diskriminerar på religiösa grunder men tror att muslimer inte skulle trivas i landet eftersom det inte finns några moskéer. Vilken omtanke!

Litauen, ett land med 3 miljoner invånare, ska för sin del ta emot 325 flyktingar, en siffra långt under den som EU-kommissionen bett om. Ordföranden i parlamentets försvarsutskott har dock krävt att man först inför ett förbud mot att bära burka. Han undrar också om muslimer bör få utöva sin religion var som helst i landet.

Estland är berett att ta emot 200 asylsökande, men Kristiina Ojuland, som faktiskt var Estlands utrikesminister 2002-2005, är oroad. Hon skrev på Facebook att den vita rasen hotas av mörkhyade immigranter och framhöll att ”negerfrågan” är existentiell för Estland.

I Salzhemmendorf i Niedersachsen slängde någon i går in en brandbomb i ett temporärt boende för 40 flyktingar. Det socialdemokratiska partiets generalsekreterare beskriver attentatet som ”öppen terrorism”. Det är förstås precis vad det handlar om. Dessutom på europeisk mark och i ett land där brandattentat en gång var ett verksamt medel i ultranationalismens tjänst.

Men i vår inhemska debatt är oron för terrorismen en annan. Inrikesministern redovisade igår ett handlingsprogram mot terrorism där det sägs att resor, träningsläger och pengainsamling i syfte att förbereda eller delta i terrorhandlingar ska kriminaliseras under hösten. Målet, säger regeringen, är att ingen ska resa. Vart ska man inte resa, kan någon undra? Till Syrien eller till Tyskland?

Oppositionen var förstås inte helt nöjd. Minst belåten i gårdagens Rapport-sändning var den sverigedemokratiske riksdagsmannen Kent Ekeroth, känd som filmare av järnrörsmaffians nattvandringar i Stockholm. Det var ju också han som lite för tidigt twittrade om Behring Breiviks explosioner i Oslo: ”Någon som vågar sig på en gissning vem som ligger bakom bomberna i Norge?”. Själv gissade han förstås fel.

Nöjd med regeringens handlingsprogram är inte heller Ivan Arpi, skribent i Svenska Dagbladet, vars ledarsida företagit en obehaglig vandring högerut. Han vill se mer övervakning och beklagar uppenbarligen i linje med sin amerikanska vänner att ”Edward-Snowdenläckorna försvårat säkerhetstjänsternas arbete”. Detta samtidigt som den norska Bjørnstjerne Bjørnson-Akademien för litteratur och yttrandefrihet nyss beslutat att utdela sitt stora pris till just Snowden med motiveringen: ”For hans arbeid for personvernet, og for å rette et kritisk søkelys mot staters overvåkning av sine og andres innbyggere”.

Arpi återger (med osvikligt sinne för källkritik) NSA:s påstående att de med hjälp av sina övervakningsprogram har avstyrt 54 terrordåd i världen. (They would say that, wouldn’t they). Ändå är det förstås som president Obama nyligen konstaterat “What we know is that the number of people who die from gun-related incidents around this country dwarfs any deaths that happen through terrorism.” Varför NSA inte lyckats stoppa dessa amerikanska vapengalningar i tid är obegripligt med tanke på att de avlyssnar allt och alla. Men mot vansinnesdåd hjälper tydligen ingen övervakning vare sig här eller där.

Vi lever i en tid när 30-talet verkar krypa allt närmare. Inte bara i de politiska opinionsmätningarna utan också i tidigare respektabla medier. Det är lätt att bli uppgiven, men det hjälper förstås inte. Det gäller att inte låta sig förhärdas.

Read Full Post »

Typiskt!

Jag antar att jag inte är ensam om att ha hört repliken denna vecka: ”Typiskt att det ska bli sol och vackert väder först när skolan ska börja”. Yttrandet är lite klichéartat men jag kan inte låta bli att känna en viss empati med de besvikna även om det för en pensionär inte spelar så stor roll när regn och solsken råkar infalla.

Själv skulle jag kunna säga: ”Är det inte typiskt att hustrun rest bort några dagar så att jag står ensam med vattningsansvaret i trädgården när solen plötsligt suger vattnet ur jorden”. Fram till i förra veckan har ju växtligheten denna sommar skött sig själv med strålande resultat tack vare en bra blandning av regn och uppehållsväder. Vattenspridaren har haft den lugnaste säsongen i mannaminne.

Borde sommarlovet flyttas för att anpassas till detta typiska vädermönster? Förra året gjorde Finlands näringsminister Jan Vapaavuori ett djärvt politiskt utspel när han föreslog att man borde flytta skolornas sommarlov tre veckor framåt, så att det börjar vid midsommar och slutar den sista augusti. Han motiverade det med att turismen i Finland sysselsätter 200 000 personer och årligen omsätter över 13 miljarder euro. En stor del av intäkterna kommer från europeiska turister som har semester i augusti. Många finländska turismföretag avslutar ändå sin säsong då de finländska skolorna börjar i mitten av augusti. Företagarna och Finland förlorar enligt ministern flera miljarder euro på detta.

I en omröstning på nätet  ville 65 procent flytta fram sommarlovet medan 28 procent var emot och 5 procent förhöll sig neutrala.

När nu lovet ändå är slut är det kanske dags att begrunda vad skolbarnen förväntas prestera under det kommande läsåret. Deras insatser ska ju numera bedömas efter en nationell betygsskala med sex steg där A-E står för godkända resultat och F står för ej godkänt resultat.

Skolverkets pedagogiska bild av dagens betygsskala

Hur många olika betygsreformer har man sett under sitt liv? Jag kan inte räkna dem alla. Men jag tycker att man nästa gång när det blir aktuellt kan fundera över det radikala förslag som för ett par år sedan presenterades av grundrektor L. Hagwald i Grönköping. Jag citerar ur Veckobladet:

Byggstenarna är versaler av de tre bokstäverna  A, B och C.  För personer  med tidigare generationers skolgångserfarenheter kan de förklaras ungefär motsvara  MVG, G och IG resp 5, 3 och 1.Genom finurliga kombinationer av enbart dessa tre bokstäver göres så en femgradig skala inom registret ”godkänd” genom att först tillföra AB mellan A och B, förklarar hr H.

Vi har nu fått de steg som korresponderar mot gamla MVG, VG och G resp 5, 4 och 3. Vidare lägges sedan mellan AB och B till ett steg Ba (”extra godkänd”) samt a (litet a) mellan A och AB vilket bör utläsas ”nästan MVG”.

För att något nyansera betygsskalan också på den icke-godkända sidan införs BC mellan B och C för att markera ett ”IG” som torde kunna repareras under sommarlovet medan C står för ett ”IG” som kräver helt andra tag (gå om klassen).

Därmed uppnås en sjugradig betygsskala som i sin kontext (skolan) bör uppfylla varje krav på nyansering och rättvisa inom klassen, framhåller hr H.

Med sju steg skulle det alltså bli en mer förfinad gradering än den nu gällande. Dessutom lanserade rektor Hagwald möjligheten att man genom tillägg av plus eller minus efter alla stegen kunde göra betygssättningen ännu mer noggrann och näst intill maximalt rättvisande.

Har vi sett någon ansvarig politiker som hittills brytt sig om detta smått revolutionerande förslag? Såväl Björklund som Fridolin har ignorerat det. Typiskt!

Read Full Post »

Reseskildringar

Nu återkommer jag efter den välförtjänta bloggpausen på några veckor.

Trots titeln ovan tänker jag inte ägna mig så mycket åt att skildra de egna resorna kors och tvärs över Sverige och in i Norge. Mycket var som det brukar vara och när det gäller den årliga resan till huset i Telemark kan jag bara konstatera att de norska vägarna blir allt bättre och att restiden nästan förkortats med en halvtimme de senaste två-tre åren.

En nyupptäckt under sommaren var den lilla staden Hjo vid Vättern Jag hade aldrig varit där förut men den visade sig vara en liten pärla med båtliv, trähusbebyggelse och ett centralt torg där man återfann både kyrka och bokhandel. Den senare torde vara unik så till vida att man i tidningsstället vid ingångsdörren inte bara behövde välja mellan Aftonbladet och Expressen utan också mellan olika lokaltidningar, bland dem Grönköpings Veckoblad. Heder åt en sådan kulturstad!

På en sommarloppis hittade jag originalupplagan av en rätt berömd bok med små korta reseskildringar. Det var R. Ekbloms Åka tåg 3:dje klass, utgiven på Lindblads förlag 1933. Den har med åren fått lite kultstatus och kom i en nyutgåva på 90-talet. Märkligt nog meddelar boken inte författarens förnamn, men han hette Richard och var professor i slaviska språk i Uppsala (död 1959). En av berättelserna har gett boken dess titel och där skriver författaren inledningsvis:

Åka tåg tredje klass erbjuder oanade fördelar, när man i främmande land vill öka ut sina språkkunskaper. Man konverserar, och då man pratat ihjäl en kupé, går man till nästa. Största valutan i detta avseende lämnar kanske Spanien; i Frankrike är man mera reserverad, och i Tyskland kommer man, trots allt tillmötesgående, sällan utom ramen för Zuschlag, Anschluss och Umsteigen. Huru som helst är det av vikt, att den som reser för språkstudier oavbrutet söker kontakt. Man får ej tro, att man lär sig något med att stava genom affischer och studera gatuskyltar.

Ekblom visste vad han talade om eftersom han var en verklig polyglott och dessutom en oerhört flitig resenär. Han hade börjat som romanist med en avhandling om franska verbformer men blev sedan alltmer inriktad på slaviska och baltiska språk. Professuren i Uppsala fick han efter fyra och ett halvt års tillsättningsförfarande med en lång rad överklaganden och stridsskrifter. Ekbloms eget bidrag till den senare genren var på 40 sidor och hette: ”Större akademiska konsistoriets i Upsala protokoll den 5 mars 1921 rörande docenterna T. Torbiörnssons och S. Agrells besvär ang. återbesättandet av den lediga professuren i slaviska språk vid Upsala universitet”.

Till slut fick han tjänsten vilket inte hindrade honom från att resa kors och tvärs i Europa. Bland annat fick han representera Uppsala universitet vid Kant-jubiléet i Königsberg 1924. För att citera en annan bloggare:

Uppsalas filosofiprofessorer var krassliga så Ekblom tog sig raskt an representationsuppdraget. Men han blev grundligt trött på flera dagars istadigt frågande: ”Älskar ni också Kant?” och deklarerade till slut högljutt att han var filolog och hade kommit därför att ”våra filosofer voro sjukliga och i motsats till mig ej vågat företaga den långa, ansträngande resan.”

Yttrandet väckte munterhet bland de församlade och ännu sju år senare kunde man i vetenskapliga samkväm höra Ekbloms replik, något förvanskad, citeras: ”Uppsalafilosoferna äro andligt framstående men kroppsligt svaga; med mig är det tvärtom.”

När jag bläddrar i de sista sidorna av Ekbloms bok och hittar förlagets reklam för andra reseskildringar slår det mig hur de förtecknar en typ av litteratur som idag vore omöjlig att ge ut. Ta till exempel en bok som ”Det stora landet i Väster. Glimtar och intryck från resor och studier i U. S. A” av en författare som heter Hjalmar Rangman. Vem vill i dag, i massmediernas tidevarv, läsa om den typen av glimtar och intryck?

Men den originelle professorns reseminnen tycker jag fortfarande är läsvärda, kanske inte minst för hans humoristiska redogörelser för samtal med ”vanligt folk”, baserade på en ovanlig språkkunnighet. Att han som ung skulle välja tredje klass också för en båtfärd från London var förstås självklart. Dessvärre hade ångaren ”Torsten” just avgått och ångaren ”Thule” skulle ge sig ut på Nordsjön först en vecka senare. Han fick dra in på kosthållet och var vid ankomsten till Göteborg rätt utmattad:

Men så småningom kryade jag på mig. Jag kom av båten, upp på cykeln och ut på landsvägen. Denna vara kantad med andelsmejerier, och kärnmjölken kostade 4 öre litern.

Ack, forna tiders resor. Nu finns väl inte längre kärnmjölk att få till ett överkomligt pris.

Read Full Post »