Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for september, 2009

På väg till Grekland

Nu kommer jag inte att uppdatera på några dagar. Det beror på att jag är på väg till Grekland. Ett av de hedersuppdrag som jag fått på senare år är att vara ordförande i Svenska Institutet i Athen och det är bland annat i den egenskapen jag åker.

Några av dagarna ska jag tillbringa på ön Poros (kolla kartan om ni inte vet var den ligger).

Satellite002a1.img_assist_custom

Där pågår ett stort arkeologiskt forskningsprojekt under svensk ledning, finansierat av Riksbankens jubileumsfond. På den engelskspråkiga hemsidan presenteras det så här:

The objectives of the program are: to investigate the relationship between the Sanctuary to Poseidon and the ancient city of Kalaureia; to study the interaction between the sanctuary and the city and their role in the Saronic Gulf and the wider world; to elicit from the archaeological record what rituals were practiced in the sanctuary and what they say about the gods sacrificed to; to study the role of the sanctuary to the present-day people on Poros and in the wider area and how they perceive of the archaeological fieldwork carried out today.

Jag hade tillfälle att prya i utgrävningsarbetet under ett par dagar våren 2007 och det var fascinerande att se hur modern arkeologi arbetar. Ta en ordentlig titt på projektets hemsida så kan ni följa arbetet i både ord och bild.

Kalaureia

I slutet på veckan åker jag till institutet i Athen för att vara med på en minneshögtid för den tidigare föreståndaren Berit Wells som avled i augusti i år. Hon var en stark och drivande kraft i projektet på Poros och var också en uppmärksammad medlem i kretsen av antikforskare i Athen. Personligen är jag mycket tacksam för hennes vänlighet att inviga mig i arkeologins teori och praktik under mitt förra besök på Poros.

Kommer ni till Athen så är institutet värt ett besök. Det ligger precis vid foten av Akropolis och bara ett stenkast från den helt nya Akropolis-muséet. Institutets hemsida finns här och där hittar man information om både historia och nutid.

Mitseon

Svenska Institutet på Mitseon 9

Vi hörs. Hittar jag en dator under resan så kommer det kanske en betraktelse.

Read Full Post »

Tidiga kvinnliga fotografer

Jag är inte alls någon fotohistoriker. Det är bara tillfälliga omständigheter som fått mig att bli intresserad av den tidiga kamerakonst som jag för bara några månader sedan inte hade någon aning om men som visar sig vara ett fascinerande fält för kulturhistoriska betraktelser.

Häromdagen skrev jag (under rubriken Blandad helgläsning) om Selma Jacobsson som var hovfotograf i Stockholm och gift med en armenisk lingvist. Idag dök hon plötsligt upp i mitt medvetande igen när jag satt och bläddrade i två inbundna årgångar av veckotidningen Idun för 1893 och 1894 som jag just inhandlat på min favoritloppis i Södertälje för 20 kronor. Massor av läsning till priset av två kvällstidningar.

1894 ordnades det en stor fotoutställning i  Stockholm. Nr 46 av Idun för 1894 berättar:

Den nu i Industripalatset i Stockholm pågående fotografiska utställningen har väckt ett stort uppseende och torde redan hafva tagits i betraktande af de flesta af våra läsarinnor i hufvudstaden. Såväl kvantitativt som med afseende på kvalitén intaga damerna en framstående plats på utställningen – vi hafva räknat öfver trettio kvinnliga utställare – och det torde därför icke vara ur vägen att nämna några ord om huru det kvinnliga elementet är representerat.

Främst bland de kvinnliga utställarna fanns den dåvarande kronprinsessan Victoria, som var en intresserad amatörfotograf och som undervisats av hovfotografen kapten Gösta Florman. I arrangemang av Florman visades några av hennes bilder från Egypten. Idun talar om ”den fina artistiska urskiljning, hvarmed motiven städse äro valda” och noterar att kronprinsessan ”för den ståtliga utställningen erhållit välförtjänt utmärkelse med diplom och hederspriset silfvermedalj”. (Trevligt för kronprinsessan som privat kanske inte alltid hade det så roligt).

victoria

Victoria – tidig amatörfotograf

Av dem som i katalogen betecknades som yrkesfotografer var många kvinnor, bland dem förstås den tidigare nämnda Selma Jacobsson. Men där fanns också Ester Birgén i Katrineholm, Maria Lundbäck i Uddevalla, Elisabeth Elfström i Ljungby och Henny Tegström i Luleå.

Ester Birgén

Från Ester Birgéns ateljé i Katrineholm

En av de många kvinnliga yrkesfotograferna i Stockholm var Anna Edlund som på utställningen också fick ett speciellt pris för sin porträttkonst. Hon hade sin ateljé vid Drottninggatan 46, en adress som nu är försvunnen men som låg ungefär vid nuvarande Sergels torg.

Anna Edlund

Ett av den prisbelönta Anna Edlunds porträtt

Och Iduns reporter summerar utställningen ur ett genusperspektiv – låt vara att just det begreppet inte var uppfunnet 1894:

Som vi finna, utgöres mer än 25 procent af deltagarna i utställningen af damer. Faktum är äfven, att man i Sverige finner ett relativt betydligt större antal kvinnliga utöfvare af fotografikonsten än i något annat land, och detta gäller såväl amatörer som fotografer. Ej ens i Norge och Danmark användes kvinnliga biträden i de fotografiska affärerna i den stora utsträckning som här hemma.

Har kvinnohistorikerna egentligen uppmärksammat detta intressanta forskningsfält där ”damerna” (med Iduns terminologi) var med och tog för sig av den nya tekniken?

Read Full Post »

Den kloka Cordelia Edvardsson skriver tänkvärt i dagens nummer av Svenska Dagbladet:

Varför tror våra vanligaste politiker att ”vanligt folk” för alla sina samtal vid köksbordet ? Finns det inget annat möblemang i de svenska hemmen? Kanske en soffgrupp, som lämpar sig för meningsutbyten om årets semestermål, inköp av ditten eller datten, och ibland även om våra folkvalda och deras syn på den ”vanliga, svenska väljaren”. Politikern gör sig ”gemen” när han påstår sig veta vad ”vanligt folk” avhandlar vid köksbordet (alltid vid köksbordet) själv tycks han inte räkna sig in bland ”vanligt folk”. Eller, fasans tanke, kanske har han inte något köksbord? Även inom medierna spekulerar man om ”vanligt folk”. ”Vi vet vad vanligt folk vill ha, vad som går hem i stugorna”, hävdar man på redaktionsmöten.

Därmed har man gjort det otvetydigt klart att man själv inte tillhör ”vanligt folk”, men är väl påläst om samtalen kring – just det, köksbordet. Själva glammar och diskuterar mediekändisarna vid något av sina vattenhål kring Stureplan.

Hennes udd är naturligtvis riktad mot den kristdemokratiske partiledaren Göran Hägglund och hans uppseendeväckande debattartikel i Dagens Nyheter där han uppgav sig tala för ”vanligt folk” i polemik mot ”kulturvänstern”. (Hans inlägg har när jag skriver detta kommenterats på 150 bloggar – kanske slår han i det avseendet t.o.m. Anna Anka).

Populistiska politiker har i alla tider ansett sig tala för ”vanligt folk”. I Norge har det inskränkta Fremskrittspartiet som sin paroll tagit ”for folk flest” vilket som alla förstår egentligen är samma sak som Hägglund vill hävda.

logo4

Jag följde valdebatten i Norge i somras och hörde när en av partiets kandidater försökte svara på frågan hur man definierade begreppet ”folk flest”. Han blev förstås svarslös.

Något köksbord kan jag däremot inte påminna mig att man lyfte fram i den norska debatten.  Jag googlar på uttrycket ”snakk ved kjøkkenbordet” men får bara en träff. Det är kanske en helsvensk föreställning att dagens stora frågor bäst behandlas runt ett furubord med obekväma stolar.

köksbord

Björkudden/Bertil. Svenskt köksbord från IKEA

Fast visst kan det finnas köksbord som är mer inbjudande för vanligt folks diskussioner om kulturpolitik och radikala eliter. Så här till exempel:

64-kitchen474

Read Full Post »

Det är med Luther som med Marx. Alla talar om honom men få har läst vad han skrivit.

Nu har vi en uppsjö av ledarskribenter och bloggare som påstår saker om den tyske reformatorn med anledning av den budget som Anders Borg presenterade häromdagen (och som riksdagsledamöterna välvilligt fick ta del av dagen efteråt).

Per Gudmundsson hävdar t ex i Svenska Dagbladet idag att budgeten är präglad av Luther och att det är han som står bakom orden ”Arbete befordrar hälsa och välstånd  och förhindrar många tillfällen till synd”.

Martin-Luther-1526-1

Luther – numera oläst

Men så är det ju inte. Kolla i Luthers lilla katekes här och se om ni kan hitta denna ofta citerade mening.

I själva verket kommer citatet från den inhemska och helsvenska katekesutläggning som fastställdes 1810 och som hade ärkebiskopen Jacob Axelsson Lindblom som huvudman. Där stod det dessutom ”arbetsamhet” i stället för arbete i utläggningen av det sjunde budet. Det var denna sentens som det svenska folket tvingades plugga in fram till 1878 då en ny katekesutveckling antogs. (Läs gärna på om den svenska katekeshistorien i den gamla uggleupplagan av Nordisk Familjebok här.)

Det är synd om Luther som så ofta tillskrivs egenskaper eller åsikter som han aldrig har haft.

Read Full Post »

Inget är så förödande för arbetsdisciplinen (jag tänker på dammråttor i hörnen, oklippta gräsmattor mm) som det nyfikna surfande som kan föranledas av en liten artikel i en tidning eller en notis på nätet. Man följer den ena tråden efter den andra och så har man inom loppet av någon timma skaffat sig ytterligare värdefullt eller värdelöst vetande (fast egentligen är ju inget vetande värdelöst).

Den här gången började det med en liten artikel av Magnus Ljunggren i Svenska Dagbladet. Han skrev om armeniern Stepan Gapetsian som kom till Paris från Konstantinopel, tog sig namnet Norayr Byuzandatsi (Bysantinaren), gifte sig med den svenska fotografen Selma Jacobsson och som så småningom – med hjälp av hennes pengar – 1884 publicerade sitt livsverk  Dictionnaire français-arménien d’après les Dictionnaires d’E. Littré et de l’Académie Française under namnet Néandre (Norayr) de Byzance. Denna tegelsten på 1298 sidor kom inte oväntat att ges ut i just  det gamla Bysans/Konstantinopel (fast Ljunggren i sin artikel uppger att det var i Paris).

neandredebyzance-dictionnaire

Norayrs tegelsten – i mikroformat

Jag kom att googla lite på Selma Jacobsson, en av tidens mest framgångsrika porträttfotografer i Stockholm med ateljé på Fredsgatan 15. Det var rätt många svenskar som fastnade på hennes plåtar under åren fram till 1899 då hon dog. Hon skapade sig en förmögenhet som hennes efterlevande make senare – i linje med Selmas livs- och samhällssyn – testamenterade till Fredrika Bremer-förbundet.

250px-Selma_Jacobsson_drakt

Ett av Selmas foton

Det var inte bara svenskar som besökte hennes ateljé; en av dem som poserade framför hennes kamera var en annan armenier, den store marinmålaren Ajvazian, mera känd under sitt ryska namn Ivan Konstantinovitj Ajvazovskij – hans målningar säljs ju numera för miljontals dollar på den internationella marknaden. Hade Norayr och Ivan kanske träffats i Konstantinopel även om Ajvazovskij var betydligt äldre? Vem vet? Den virtuose målaren var i varje fall en flitig besökare i den kosmopolitiska metropolen vid Bosporens stränder.

766px-Ivan_Constantinovich_Aivazovsky_-_Constantinople_(detail)

Ett motiv från Konstantinopel av Ajvazovskij

Det lite planlösa surfandet förde mig hur som helst till några andra svenska fotografer med porträttateljéer i Stockholm. En av dem var John Hertzberg (1871-1935). Men Hertzberg var mer än en vanlig porträttfotograf. Han var också en av de första lärarna i fotografi vid Kungl. Tekniska Högskolan, han blev så småningom docent där och senare, på 1930-talet, världskänd för sin bragd att lyckas framkalla en del av de 33 år gamla och tidvis nedfrysta negativen från Andrée-expeditionen.

herttz 3

Tänkande man porträtterad av John Hertzberg

Var hade Hertzberg lärt sig konsten att fotografera och arbeta i mörkrummet? På flera ställen. Han var 1890–96 elev hos den svenska fotografen Alfred J:son Dahllöf i Stockholm, studerade sedan i Wien 1896–97 och (läs nu noga) gick 1897-98 i lära hos Otto Wegener i Paris – den man som under sommaren varit en följetong på denna blogg.

Så kan det gå när man börjar surfa. Cirklarna sluts.

Read Full Post »

Jag har sedan barnsben haft en relation till det ryska. I min hemtrakt fanns det under det andra världskriget ett interneringsläger för ryssar som flytt från olika fronter och som hamnat i Sverige.  Jag minns förstås inget av det men i mina föräldrars gamla gästbok ser jag att tre ryska officerare var gäster i vårt hem nyårsaftonen 1943. Wainstain, Moisejev och Teplitzky hette de. Vilket språk som den kvällen talades har jag ingen aning om.  Min mamma som var folkskollärarinna hade i varje fall läst tyska i realskolan och officerarnas judiska namn tyder ju på att de förmodligen kunde kommunicera på jiddish eller  något slags tyska.

Interneringslägret i Byringe utanför Strängnäs var ett av flera liknande läger i Mellansverige. Det hade ingen sträng regim och de ryska internerna fick uppenbarligen umgås  med folket på bygden.

Hur som helst; via en kedja av samband kom detta läger indirekt att påverka mig under slutet av 50-talet (jag får återkomma till hela orsakskedjan någon annan gång). I kombination med det radiolyssnande som jag skildrade i ett tidigare avsnitt om det kalla kriget fick det mig att vilja läsa ryska. I gymnasiet i Strängnäs gick det inte så jag anmälde mig till en kurs vid ett av tidens ledande korrepsondensintitut: NKI-skolan.

Det kom regelbundet studiebrev med posten, man läste och lärde sig ord och grammatik, löste de förelagda uppgifterna och skickade in sitt svar som kom tillbaka med rödfärgade rättelser om man gjort fel. Kursen var utarbetad av fil. mag. Lennart Wikland, lärare vid Kungl. Krigshögskolan (no less), och ett antal 78-varvsskivor följde med där en välartikulerad rysk dam läste upp övningsstyckena. Hon hade ungefär samma djupa och vackert modulerade röst som Moskvaradions hallåkvinnor.

Jag har fortfarande alla studiebreven i inbunden form kvar i bokhyllan och så här lät dialogen i ett av dem:

– Röker, ni Michail Petrovitj? Jag har utmärkta amerikanska cigaretter.

– Nej tack. Jag föredrar att röka pipa. Jag har en underbar, äkta pipa från Bokhara, men ibland röker jag också våra ryska cigaretter.

– Så synd. Jag har verkligen utsökta cigaretter. Hurudan tobak har ni?

– Jag har äkta, bulgarisk tobak. Vi får den från Bulgarien i utbyte mot spannmål. Efter middagen röker jag alltid en pipa.

– Förlåt,  har ni tändstickor?

-Tyvärr inte, men var så god, här är min cigaretttändare.

-Tack.

taba

Rysk cigarettreklam

Detta stycke kunde jag i princip utantill på ryska men någon verklig praktisk nytta av just den vokabulären har jag som icke-rökare knappast haft. Däremot ledde mina studier i ämnet till att jag så småningom som värnpliktig kom att rekryteras till den del av  försvaret som speciellt intresserade sig för eterburen ryska. Det var en del av mitt liv där det kalla kriget verkligen kom nära och påtagligt.

Men till detta får jag återkomma i ett senare avsnitt.

Read Full Post »

Det är ett historiskt och epokgörande dokument som idag lagts fram av en kommission som på FN:s uppdrag undersökt eventuella krigsbrott och brott mot de mänskliga rättigheterna under Gazakriget. Den har letts av Richard Goldstone, en välkänd och respekterad internationell jurist som bland annat fungerat som chefsåklagare vid de internationella tribunalerna kring brott under krigen i f.d. Jugoslavien och Rwanda.

Även om kommissionen riktar kritik mot alla parter under vinterns blodiga konflikt är det uppenbart att den främst vänder sig mot den oproportionerliga och besinningslösa krigföring som Israel bedrev. Den 575-sidiga rapporten fastställer inte om krigsbrott begåtts men säger att handlingar som förmodligen kan anses vara krigsförbrytelser kan noteras från såväl israelisk som palestinsk sida.

Intressant är kommissionens resonemang om den s.k. universella jurisdiktionen som innebär att lagföring av krigsförbrytare kan ske också i stater som inte deltagit i konflikten.

It is the view of the Mission that universal jurisdiction is a potentially efficient tool for enforcing international humanitarian law and international human rights law, preventing impunity and promoting international accountability. In the context of increasing unwillingness on the part of Israel to open criminal investigations that comply with international standards and establish judicial accountability over its military actions in the Occupied Palestinian Territory, and until such a time as clarity is achieved as to whether the International Criminal Court will exercise jurisdiction over alleged crimes committed in the Occupied Palestinian Territory, including in Gaza, the Mission supports the reliance on universal jurisdiction as an avenue for States to investigate violations of grave breach provisions of the Geneva Convention of 1949, prevent impunity and promote international accountability.

Kanske kan domstolar i normala demokratiska länder bidra till att krigsförbrytare också i den här konflikten kan ställas inför rätta, precis så som skett när det gällt övergreppen i Jugoslavien och Rwanda. Låt oss hoppas.

Read Full Post »

Varje gång jag besökt Danmark under senare år har jag slagits av den allt råare samhällsdebatten där. Man kan knappast öppna en tidning utan att mötas av en artikel som vädrar fördomar mot ”udlændinger” i allmänhet och muslimer i synnerhet. Jyllandsposten, den största dagstidningen, tycks här gå i täten och man har bland sina kommentatorer och bloggare personer som här i landet närmast skulle ses som talesmän för Sverigedemokraterna.

Någon renhållning åt höger är svår att skönja i dansk politik. När det islamofobiska Trykkefrihedsselskabet håller konferens och inbjuder ledaren för det extrema nederländska Frihetspartiet, Geert Wilders, så sker det på Christiansborgs slott, hem för Danmarks parlament.

I Svenska Dagbladet idag beskriver Håkan Arvidsson utvecklingen under de senaste decennierna:

Jag har arbetat i Danmark i 35 år. När jag kom till landet 1973 var det till förväxling likt det svenska samhälle som jag lämnade om man bortser från att öl, vin och starksprit fick säljas i vanliga butiker och att skolväsendet var friare organiserat. I det avseendet liknade Danmark mera kontinenten än sina nordiska grannar. Kanske kan man säga att Danmark var mer liberalt och kulturradikalt än Sverige. Arvet efter bröderna Brandes och Poul Henningsen var fortfarande levande.

Idag är situationen den omvända. Den danska kulturradikalismen är utrotad, kanske med undantag för tidningen Politikens kultur- och ledarsida. Den offentliga debatten har vänt 180 grader och det har även de politiska åsikterna gjort. Danmark har förvandlats till ett konservativt och slutet land och danskarna tycks leva i en ständig skräck för att bli invaderade och ockuperade av de muslimer som de anser ”ynglar av sig som råttor”.

Han skriver detta i en recension av Lena Sundströms bok Världens lyckligaste folk. Han kallar den för ”ett nära nog fulländat reportage” och ”en av årets viktigaste böcker”.

sundst

Samtidigt kan man läsa en ledare i Dagens Nyheter som tar upp den absurda utlänningsdebatt i Danmark som just nu handlar om ett förbud mot burka-klädsel. Enligt DN är denna diskussion i vårt grannland ”ett uttryck för intolerans och den allt vanligare folksporten i Danmark: muslimmobbning.”

Så är det ju. För den som arbetat med nordiskt samarbete i många decennier är det en sorg att se hur Danmark alltmer glider bort från en gemensam nordisk humanistisk värdegrund. Det är kanske dags att lägga Nordiska Rådet på is till dess att danskarna nyktrat till.

Read Full Post »

Jag väntar egentligen bara på att något av mina barnbarn ska undra: ”Vad gjorde du egentligen under kalla kriget, morfar”? Men eftersom frågan ännu inte ställts får jag kanske börja svara utan någon speciell uppmaning.

Jo, det kalla kriget under mitten av 50-talet nådde ända in i mitt pojkrum. Det var egentligen inte så dramatiskt för det handlade främst om att jag kunde följa det via en liten röd radiomottagare, köpt begagnad på Hagelbergs radioaffär i Strängnäs. Slog man över på kortvåg möttes man omedelbart av stormakternas konkurrens om lyssnarnas uppmärksamhet.

Jag började kortvågslyssna (eller DX:a som termen lydde) medan BBC fortfarande hade sändningar på svenska. De hade startat under kriget som ett led i de allierades strävan att få den europeiska opinionen på sin sida. De fortsatte en bit in på 50-talet och det var en hel del svenska radiomän som fick sin första skolning där. Så småningom lades de ner när andra världsdelar pockade på sin uppmärksamhet i kampen mot världskommunismen.

När de svenska sändningarna slutade fortsatte jag att lyssna på de engelska nyheterna. Det var ungefär samtidigt som jag börjat lära mig engelska i skolan men min främsta språkträning i praktiskt användbar engelska fick jag via BBC. Och beviset på min uppmärksamhet kom via ett s.k. QSL-kort som man fick från London som tack för en lyssnarrapport.

bbcws

QSL-kort från BBC

Liknande kort fick man också från andra radiostationer. Och det fanns en del som höll på med sin svenska sändningar längre än BBC. Radio Moskva, Radio Warszawa och Radio Prag sände förföriska program om byggandet av socialistiska mönstersamhällen. De hade väl tilltagna budgetar och skickade böcker och tidningar i sina charmoffensiver. Jag har fortfarande en tjock volym med titeln Volkskunst in Bildern som jag fick från ”Tjeckoslovakiens radio – Fredens röst” (som man lätt propagandistiskt kallade sig).

Prague-o

QSL -kort från Radio Prag – adress Stalinovo 12

En bok som jag fick från Radio Peking hette Important documents concerning the question of Taiwan och den hävdade förstås Folkrepublikens anspråk på den ö som i västerländsk press fortfarande kallades för Formosa. Den var kanske lite svårläst för en tonåring men den förstärkte intrycket av att man verkligen befann sig vid det kalla krigets frontlinjer.

Det var frontlinjer som också var mycket påtagliga när man svepte över kortvågsbanden. Störningssändarna från östblocket förde ett förfärligt oväsen när de skulle blockera sändningar på ryska eller polska från BBC eller Voice of America.

poland_polskie_radio_front_1956

Polens radio – en del av sändarna på kortet svarade nog också för störsignaler

Det fanns dramatiska inslag i lyssnandet. Ungernkrisen 1956 var ett tillfälle där öst och väst konfronterades i etern. Den USA-finansierade Radio Free Europe rapporterade om det folkliga upproret och jag minns hur Radio Moskvas svenska sändningar i gengäld rapporterade om ”kontrarevolutionen” och det ungerska broderpartiets vädjanden om den röda arméns ingripande.

Bara något år senare hade Sovjetunionen förstås sin stora propagandaframgång genom uppsändandet av Sputnik, den första satelliten. I Radio Moskvas nyhetsprogram kunde man höra pipet från de radiosignaler som den lilla rymdbollen sände ut.

sputnik

Till andra aspekter på mitt liv under det kalla kriget får jag återkomma vid tillfälle.

Read Full Post »

Paulus som revolutionär

Även om teologi är ett av mina stora intressen undviker jag att göra den här bloggen till ett teologiskt forum. Det intresset får ta sig uttryck i andra sammanhang.

Men jag vill ändå gärna rekommendera den understreckare som Jayne Svenungsson skrivit i Svenska Dagbladet idag. Hon berättar där om hur aposteln Paulus på senare tid fått en renässans bland vänsterintellektuella teologer som vill plädera för en radikal universalism. Man läser Paulus som en filosof och agitator bortkopplad från den starka förankring i den judiska tradition som var hans livs- och tankemiljö:

Frågan är bara om Paulus verkligen är rätt man i sammanhanget. För att framalstra den politiske revolutionär man vill se i Paulus nödsakas man nämligen skyla över decennier av historisk forskning som ägnat sig åt att återföra Paulus texter på den antika judiska kontext i vilken de tillkommit. En kontext, bör det tilläggas, som man till följd av arkeologiskt grävande och idogt arbete med att rekonstruera återfunna skrifter och inskriptioner idag har en fördjupad kännedom om.

Det är förstås sant. Å andra sidan är ju Paulus oerhört mångtydig, en brevskrivare som anpassar sitt budskap en aning efter de mottagare som hans epistlar riktar sig till. Och det finns ju gott om meningar i hans brev som pekar på ett ganska radikalt brott med  nedärvda teologiska tankar.

Paulus

Paulus – i ikonmålaren Andrej Rubljovs version

Det finns ju också en risk med att alltför mycket återföra hans texter till en traditionskontext. Jag minns att min gamla lärare i religionshistoria i Uppsala, Geo Widengren – en legendarisk lärdomsgigant när det gällde Mellanösterns religioner – muttrade om hur dagens bibelforskare försökte göra Paulus till den rabbin som han en gång var. Widengren var verkligen ingen man med dolda teologiska avsikter (och minst av allt någon vänsterman) men han såg som religionsfenomenolog framför allt det radikalt nya i Paulus tänkande.

Ett grundproblem i sammanhanget är förstås att Paulus brev infogats i den kontext som kallas ”Bibeln”, ett samlingsbegrepp som var rätt okänt för en lång och tidig kristen tradition där evangelierna alltid haft en särställning och där epistlarna aldrig lästs som texter på samma nivå. Det har ju gjort att hans tankar hela tiden dissekeras och syntetiseras, ofta med mycket bestämda ideologiska utgångspunkter.

Men det är en annan historia.

Read Full Post »

Older Posts »