Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for april, 2015

Den heter ju egentligen ”Längtan till landet” men är mera känd under namnet ”Vintern ra…”. Så här års sjungs den flitigt runt om i Sverige. Själv lärde jag mig nog basstämman vid 15 års ålder i den lokala kyrko- och hembygdskören. Vi sjöng den intill majbrasan på Prästberget medan elden sprakade. Några år senare kom jag med i gymnasiekören i Strängnäs och så småningom sjöng jag den då och då i små improviserade körer i Uppsala.

Både texten och basstämman kan jag fortfarande utantill. Melodin av Otto Lindblad är lätt att anpassa också till andra texter. Vem har inte sjungit ”Loppans stolta gång på rullgardinen” för någon glad barnaskara, en evighetsvisa som kan få några minuter att gå på en lång bilresa där man från baksätet ständigt frågar om vi inte är framme snart.

Jag var inte förrän just idag medveten om att den text som vi numera sjunger är en bearbetning av originalet. Dikten publicerades ursprungligen i boken Jägarens vila, 1838. Några år senare gjorde Herman Sätherberg själv en ny version. Båda textvarianterna börjar ungefär likadant men den ursprungliga är fyra strofer lång medan den reviderade versionen har sex strofer. Det är de två första stroferna i den reviderade versionen som blivit folkkära men så här lyder de i sin ursprungliga variant.

Vintern rasat ut bland våra fjällar,
Drifvans liljor smälta ner och dö.
Himlen ler i vårens ljusa qvällar,
Solen väcker lif i skog och sjö.
Snart är sommarn här. I purpurvågor,
Guldbelagda, azurskiftande,
Blomma vesterns moln vid qvällens lågor,
Och i fägring alla dalar le.

Ja, jag kommer! Helsen, glada vindar,
Ut till bruden i den gröna lund!
Med sin fägring än hon mig förblindar:
Aldrig, aldrig svek jag vårt förbund.
Skön hon är som i min barndoms stunder,
Fri som bäckens dans mot klarnad sjö,
Ljuf som trastens sång i skogens lunder,
Glad som fogelns lek på blomsterö.

herman s

Sätherberg – längtade till landet

I den senare versionen ”kysser” solen, snarare än ”väcker”, liv i skog och sjö. I den har också brudmystiken något tonats ned. I originalet kommer den andra strofen som nummer tre medan bearbetningen totalt har sex strofer mot de ursprungliga fyra. Läser man hela dikten som den senare gestaltats kan man konstatera att det egentligen bara är de två första som är värda att sjunga.

Jag är något förbryllad över inledningen till den fjärde strofen:

Forsen kastar sig i havets sköte,
se, hur vild, med vilken stämmas dån!
Är det ej, som hela Mälarn göte
åter på en gång sitt rika lån?

Vad kan Sätherberg ha tänkt på? Det kan väl knappast vara något annat än Stockholms ström. Han bodde i och för sig inte så långt från Södertälje där Mälaren också möter havet men något dån i kanalen har nog aldrig hörts där.

Medan jag ändå är inne på en antikvarisk poesiskatt läser jag Carl Snoilskys dikt Valborgs-eld, en dikt som enligt vad litteraturhistorikern Carl Warburg noterade vid det förra sekelskiftet är ”en hymn till den ständigt nya våren, till den eviga ungdomen, tillika en bekännelse från skalden, att ungdomselden ånyo brinner varm i hans bröst, att han aldrig varder Valborgselden kvitt.”

isnoils001p1

Snoilsky – med ungdomseld i bröstet

Fast jag fäster mig mindre vid de höga tankarna och fastnar i stället vid en mer prosaisk strof som lyder så här:

Se bara, hvad möda elden
Med bränslet, det färska, har
Till dess ur sprakande sträfvan
En flamma sig löser klar!

Vem har inte upplevt problemet med att få eld på majbrasan under det regnfuktiga klimat som så ofta råder under sista april och med hänsyn till det färska bränsle från vårens gallringar som bålet ibland är byggt av. Det kan ibland fordras en hel del tändvätska av olika slag för att få fart på lågorna.

Dock bör man anpassa mängden flamhjäpmedel efter omständigheterna. En 40-åring i Umeå dömdes härom året till 10.400 kronor i böter sedan han hällt på 100 liter bensin och flera liter dieselolja över rishögen för att få fjutt på brasan. Det höll på att ta en ände med förskräckelse.

Gärna vårfirande, men med förnuft!

Read Full Post »

Jag hoppas att det inte upplevs som tjatigt men nu återkommer jag till det nyss behandlade ämnet om dedikationer i böcker. Jag kom plötsligt på att jag i min hylla har ett exemplar av Nikolaj Ljeskovs berömda roman Prästerskap, utgiven i Helsingfors på Söderströms förlag 1949 (en rikssvensk upplaga publicerades samtidigt av Norstedts). På omslagets baksida står det bland annat så här:

Prästerskap är en stor roman, skriven av en stor diktare. Det är en rysk småstadskrönika, det är skildringen av folket i en liten stad vid en liten flod i Sydryssland och på ett gods i närheten, men det är framför allt historien om prosten Tuberozov och hans närmaste omgivning…

På inlagans första sida finns dedikationen i svart bläck: Till Ellen Rydelius med en julhälsning från vännen Hjalmar Dahl.

Det var Hjalmar Dahl som hade översatt boken men Ellen behandlade den nog lite vanvördigt. Översättarens förord är inte uppsprättat och i övrigt har hon tydligen bara ögnat igenom de tre första sidorna.

Hjalmar Dahl (1891-1960) tillhörde de stora översättarna från ryska från 1920-talet och framåt. Sina språkkunskaper hade han delvis förvärvat i barndomen eftersom familjen när han var ett år gammal flyttat till Kyyrölä i det dåvarande finska Karelen, en by som ansågs vara den mest ryska under det gamla storfurstendömets tid. Han hade sedan studerat språk vid universitetet i Lausanne innan han 1913 blev redaktör för den ryska avdelningen vid Hufvudstadsbladet fram till år 1917 då avdelningen upphörde i och med Finlands självständighet. Fram till 1945 var han medarbetare i olika tidningar och tidskrifter för att sedan etablera sig som fri skribent och översättare.

Hjalmar_Dahl

Hjalmar Dahl

Listan över de ryska författare som han översatte är ganska lång. Där finns Tolstojs Krig och fred men också flera verk av Tjechov och Turgenjev. Även en modernare skribent som  Nabokov överförde han till svenska liksom den finske Nobelpristagaren Sillanpää. Döda huset av Dostojevskij finns också med på hans meritförteckning.

Just Dostojevskij var annars Ellen Rydelius bord och det var naturligtvis som översättarkollegor som de lärt känna varandra. Att hon inte sprättade upp fler sidor i Hjalmars Dahls översättning av Prästerskap beror nog på att hon redan hade läst boken på ryska. Hennes kunskaper i språket hade grundlagts genom studier i Lund och sedan genom en termin vid universitetet i Kazan i Ryssland före revolutionen. Hennes översättningar av stora Dostojevskijklassiker som Bröderna Karamazov och Idioten höll sig i åtskilliga decennier.

Ellen_Rydelius

Ellen Rydelius

Som översättare (från flera språk) var Ellen Rydelius både produktiv och noggrann. Hon verkade ständigt ha haft ekonomiska bekymmer (översättande har aldrig varit välbetalt) och försörjde sig ytterligare genom journalistik och författarskap i skilda genrer. Klassiska är hennes resehandböcker som beskrev vad man under 8 dagar kunde se på resmål, som Rom, Paris eller Berlin. För att citera Svenskt biografiskt lexikon:

R:s framgång som ”riksreseledare” blev stor och hon kom att kallas ”Sveriges Baedeker”. Sammanlagt utgav hon 23 titlar med denna inriktning, varav några på 1950-talet skrevs eller omarbetades i samarbete med dottern Maria (Ria) Wägner. De två första såldes i 10 resp 9 upplagor. Framför allt Rom på 8 dagar visade sig vara förbluffande slitstark; en upplaga utkom så sent som 1963. Att R:s reseskrifter av samtiden sågs som institutioner bekräftas även dels av det faktum att konkurrerande förlag publicerade efterbildningar, dels av att de snart parodierades; 1931 utkom t ex Grönköping på 8 dagar författad av Ada A:son Susegård (pseud för Seth Bremberg).

Säkert delade Ellen Rydelius den syn på en god översättares egenskaper som Hjalmar Dahl en gång formulerade:

Han skall äga en intuitiv förmåga av inlevelse i diktarens värld, och även för honom liksom för lyriköversättaren gäller det att kunna absorbera det diktverk han skall tolka för att sedan kunna dikta om det på sitt språk. Han skall inte bara ha ett säkert öra för de fina nyanserna och ordens valörer i allmänhet, ty också för de stora prosaisterna gäller i inte ringa mån det som Erik Blomberg sagt om poeterna: de är besvärliga med att nyttja även de vanligaste ord i ovanliga betydelser.

Att hålla en bok i sin hand som man vet att giganter som Hjalmar Dahl och Ellen Rydelius hållit i kan nästan stämma till andakt.

Read Full Post »

Jag såg att Leif Leifland, den gamle mästerdiplomaten, är död. Jag har bara positiva minnen av honom. Han var min chef under några år på svenska ambassaden i London, alltid vänlig, alltid humoristisk, ständigt intresserad av historia (och personhistoria). Lite bitsk kunde han väl vara när han gisslade dumheter eller pretentiöst uppträdande.

Han kom till London 1982 och lämnade sin post där 1991. Då var han en av de ambassadörer som tjänstgjort längst i den brittiska huvudstaden. När ett antal tjänstemän från ambassaden var inbjudna till Her Majesty’s Evening Reception på Buckingham Palace hösten 1990 stod vi långt fram i raddan av beskickningar på grund av hans långa tjänstgöringstid – han var nummer 6 i anciennitetsordning, en viktig princip i det diplomatiska protokollet. Vi kunde kasta oss över buffébordet långt före de amerikanska kollegorna som då stod en bra bit nere i hierarkin.

LLd

Leif Leifland på väg till drottning Elizabeth 1982

Det fanns absolut inget av diplomatiskt snobberi över Leif. Han växlade inte mellan många kostymer eller slipsar och den frack han bar på palatsets mottagning hade varit med förr, om man säger så. Men han var desto skickligare när det gällde att analysera politiska skeenden och han hade verkligen varit i hetluften under de ”frostens år” på 70-talet när han fick basa för vår ambassad i Washington sedan USA visat sitt missnöje med Olof Palmes protester mot Vietnamkriget. Han insatser som stöd för statsminister Fälldin i samband med den ryska ubåtsincidenten utanför Karlskrona 1981 är mångomskrivna.

Historia var ett av hans stora intressen. Man hade en känsla av att han vid mottagningarna i residenset gärna såg att gästerna gick relativt tidigt så att han kunde dra sig tillbaka till sitt skrivande. Han delegerade också flitigt ärenden till medarbetarna för att själv kunna tillbringa tid på The Public Record Office där han studerade handlingar kring svensk-brittiska förbindelser, inte minst under andra världskriget.

Hans flitiga arkivstudier resulterade också i en del läsvärda böcker. Han skrev bland annat en bok om Axel Wenner-Gren, där han beskrev den brittisk-amerikanska svartlistningen av den svenske affärsmannen som något av ett justitiemord. Hade han inte valt den diplomatiska banan kunde han ha blivit en framgångsrik forskare.

Någon gång i mitten på 90-talet bjöd jag Leif Leifland på lunch tillsammans med Bengt Beckman från Försvarets Radioanstalt, känd som den svenska kryptoanalysens främste historieskrivare. De hade haft lite olika uppfattningar om det brittiska intresset för Sverige under kriget. Leif ansåg att britterna var föga intresserade av Sveriges politik eftersom han under sina arkivstudier hittat väldigt få dechiffrerade svenska telegram. Bengts åsikt var att britterna säkert var intresserade men han kunde från sina egna studier konstatera att de faktiskt inte lyckats knäcka de svenska chiffren. De båda historikerna hade aldrig träffats förr och det blev en lång och intressant lunchkonversation om diplomati och hemlig skrift.

Leif Leifland var en person att minnas, både för hans i vid mening historiska insatser och för hans mänskliga egenskaper.

Read Full Post »

Som den ärade läsaren kanske minns hade vi nyss i kommentarsfältet en liten diskussion om begagnade böcker med dedikationer av mer eller mindre berömda män eller kvinnor. En roande och lärorik betraktelse kring detta läste jag nyss på den trevliga finlandssvenska bloggen Tiden och världen. Bloggarkollegan i Helsingfors samlar på böcker med dedikationer, företrädesvis av finlandssvenska författare och han skriver i ett inlägg bland annat om tjusningen med de böcker som har en intressant proveniens:

Om en person köpt en bok och satt sitt namn på försättsbladet kan man ju tänka sig att hen också läst boken – och så kan man själv läsa boken och träda i en slags andlig gemenskap med denna person, fundera på om hen gillat boken, osv. Ibland hittar man kommentarer i marginalerna och då behöver man inte ens spekulera. Och ibland hittar man dedikationer som vittnar om gamla, för de inblandade viktiga men för eftervärlden meningslösa vänskapsförhållanden…

Jag håller helt med.

Mitt senaste bidrag till genren ”böcker med namnteckningar” hittade jag som vanligt på loppis. Det handlar om förstaupplagan av Bertolt Brechts Dreigroschenroman. Boken är tryckt i Amsterdam 1934 – Brecht hade då lämnat Tyskland på grund av nazismens maktövertagande och han skrev den i sin danska exil. En utgivning i hemlandet var politiskt omöjlig.

På en insida kan man läsa: Dem Roman liegt das Theaterstück ”die Dreigroschenoper” und John Gays ”Beggars Opera” zu grunde.

Romanen bygger alltså på Bertolt Brechts Tolvskillingsoperan (med premiär 1928) som i sin tur hämtat sitt stoff från John Gays Tiggarens opera från 1728. Såvitt jag kunnat se har boken aldrig översatts till svenska. I Tyskland har den så småningom kommit ut i rätt många upplagor. Ändå verkar den inte särskilt välkänd och kanske beror det på att den hamnat i skuggan av den tidigare teaterversionen. En tysk skribent som säger sig ha läst den upprepade gånger ser den ändå som högaktuell – en kritik av en kapitalism i modern neoliberal gestalt där en av huvudpersonerna utbrister: ”Die Konkurrenz, mein Herr! Darauf beruht unsere Zivilisation, wenn Sie es noch nicht wissen sollten! Die Auswahl der Tüchtigsten! Die Auslese der Überragenden!”.

Med andra ord: konkurrensen som grund för en civilisation som också bygger på urvalet av de allra duktigaste.

Mitt inköpta exemplar är inte i särskilt gott skick, fast å andra sidan kostade boken bara 25 kronor. Skyddsomslaget saknas men av en text på sidan 4 kan man se att det avbildat Carola Neher i rollen som operans Polly Peachum.

carola

Carola Neher i filmen från 1931

Detta om själva volymen på nära 500 sidor. Men namnteckningen då? Jo, det står på ett försättsblad med en driven handstil ”Tord Wickbom 1935”. Namnet säger en yngre läsare ingenting. Men vi som var med på 50- och 60-talet minns Tord Gustaf Wickbom (1916-2011) som en av dåtidens skickligaste utrikeskommentatorer – mest känd (med sina initialer) som T. G. Wickbom.

Man kan på nätet inhämta att han redan i gymnasiet var litterärt intresserad och att han började sina akademiska studier med latin och klassisk fornkunskap. Så småningom läste han finska och deltog som frivillig i Finland i såväl vinterkriget som i fortsättningskriget. Han var korrespondent för Svenska Dagbladet och för Sveriges Radio i London under senare delen av 1940-talet. Senare blev han utrikeskorrespondent i Sydostasien med stationering i Malaysia för att 1956 knytas till Sveriges Radios nyhetsredaktion. Något decennium därefter blev han informationsansvarig på Grängesbergsbolaget och fick då den otacksamma uppgiften att försvara bolagets skandalomsusade verksamhet i Liberia (den s.k. Lamco-affären).

Vad fick den 19-årige studenten Tord Wickbom att köpa Bertolt Brechts tjocka tyska roman? I Uppsala var han med i den konservativa föreningen Heimdal och tillhörde närmast en nationellt högerinriktad krets. Kanske var det hans dokumenterade litterära intresse som drev honom när han skaffade boken. Kanske hade han sett Tolvskillingsoperan som film och fascinerats av Carola Nehers spröda rollgestalt? Kanske ville han som högerstudent se hur en europeisk vänsterradikal tänkte?

Vem vet? Det är hur som helst den typen av obesvarade frågor och spekulationer som gör att det är så spännande med namnteckningar i gamla böcker.

 

Read Full Post »

Det finns en politisk satirteckning som jag inte sett men som jag fått refererad:

Två polska bönder sitter på taket till sin lada. Det har regnat i veckor och de ser ut över sina helt översvämmade åkrar. Då säger den ene till den andre:

– Du, jag undrar vad Putin tänker hitta på härnäst.

Jo, får man tro en nästa enig västerländsk press så är ju Putin personligen ansvarig för nästan allt som är fel i tillvaron. Man förstår i och för sig de fiktiva polska böndernas reaktion. I höstas drabbades äppelodlarna i Polen hårt av de ryska motsanktionerna. Enligt statistik från Bryssel exporterade Polen tidigare frukt till Ryssland till ett värde av 339 miljoner euro, en export som alltså tog ett tvärt slut förra året.

Fördelen för oss medborgare i EU-länderna med detta stopp var ju att vi i höstas kunde köpa polska äpplen till starkt dumpade priser i våra affärer.

Är den ömsesidiga sanktionspolitiken vettig? Om detta råder delade meningar. Den grekiske premiärministern har, som vi kunnat läsa om i tidningarna, redan dömt ut den. Den spanske utrikesministern  Jose Manuel Garcia-Margallo framhöll nyligen att de knappast gagnar någon och att framför allt Spaniens jordbrukssektor drabbats hårt. Tyska företagare klagar också med jämna mellanrum.

Har EU:s sanktioner mot Ryssland haft någon effekt då? Vi får ju ofta läsa om att den ryska ekonomin lamslagits. Men sanningen är kanske något mer komplicerad. Den franske ekonomen och östeuropaexperten Jacques Sapir gick för någon dryg vecka sedan igenom läget på sin läsvärda hemsida under rubriken ”Russia coming out of the crisis”. Han noterar bland annat att EU:s sanktioner fått Ryssland att orientera sig mot andra marknader:

The Russian economy is therefore taking a 180° turn which will bring it to develop ever closer links with the countries of Asia and the emerging countries. The only effect of the sanctions will have been to speed up a movement, which was foreseeable over the next ten years. But the impact of this movement on some European economies is already revealing itself to be considerable. The market losses for the German, French and Italian industries will be very difficult to reverse. In fact, at present Russia can even indulge in considering lifting some of the counter-sanctions which had been taken in retaliation and which have hit hard the economies of countries such as Hungary and Greece.

It appears therefore that if some were hoping that the sanctions would bring about an ample social crisis in Russia, which could have destabilized Vladimir Putin, their calculations did in no way take into account the considerable resilience of economic structures in Russia. The failure of these calculations, confirmed by the opinion polls about the popularity of Vladimir Putin, are leading the United States and the European Union to the following dilemma : must one maintain, or even reinforce the sanctions, of which one can well see that they have had only little effect, or must one come to admit that the policies of sanctions have been a deep mistake? This dilemma should become ever sharper in the months to come.

euru

När detta skrivs har jag just sett den direktsända presskonferensen mellan Putin och den grekiske premiärministern Tsipras. Det verkade först som om Ryssland skulle lätta på livsmedelssanktionerna för Greklands del men det dementerades senare. De båda länderna ska också utöka samarbetet kring en rad större ekonomiska projekt, bl. a. inom energisektorn.

Efter de första rapporterna om sanktionslättnader för Grekland kom förstås en sur reaktion från de tyska böndernas organisation (Der Deutsche Bauernverband) som också gärna vill exportera till Ryssland: ”Inget EU-land borde bryta sig ur den gemensamma utrikespolitiken”.

Fast om nu EU faktiskt för en kontraproduktiv politik så är det väl bra om något land försöker gå före i ett försök att pröva något annat. Kanske är det ändå så som chefen för Stockholms Handelskammare, Maria Rankka, skrev när hon i Svenska Dagbladet nyligen berättade varför hon åker till Saudiarabien:

Handelsutbyte mellan länder bygger broar. Det är en katalysator för kontaktskapande och hjälper till att överkomma svåra barriärer. Genom att minska sannolikheten för att länder som idkar handel med varandra hamnar i väpnad konflikt kan handel värna demokratin även på det viset.

Liksom Ryssland är Saudiarabien ett land som just nu kränker ett annat lands territoriella integritet, i det här fallet i Jemen. Säga vad man vill om Putin men nog är han generellt sett en mer liberal statschef än kung Salman. Kan man handla med den ene borde man också kunna handla med den andre. Fast utrikes- och handelspolitik följer som bekant inte alltid logikens lagar.

Read Full Post »

Påskseder

Vi fick inget besök av påskkäringar under Skärtorsdagen, trots att vi laddat upp med en påse lösgodis. Det kan knappast bero på brist på barn i området för under Halloween hade vi åtminstone ett par unga grupper som knackade på och gav oss alternativet att välja mellan bus och godis.

Kanske har nyimporten från Amerika övertagit den gamla svenska traditionen? Vem orkar klä ut sig både höst och vår? Det är svårt att veta. Folklivsforskarna har här ett område att undersöka.

Helgseder ändras som bekant hela tiden. Finns det t. ex. någon som längre skickar påskkort annat än på elektronisk väg?

påsk

Jag läser i dagens tyska tidningar om diskussionerna kring nöjesförbud på Långfredagen. Generellt sett får man inte dansa den dagen i Tyskland även om lagstiftningen kring detta sker på förbundsstatsnivå. I den stora delstaten Nordrhein-Westfalen (c:a 18 milj. invånare) råder ganska stränga bestämmelser kring Långfredagens helgd. Inga nöjestillställningar tillåts, inte heller loppmarknader eller sportevenemang, inklusive hästkapplöpningar. Flyttningar är förbjudna, biltvättar måste hållas stängda och spelautomater låsta. (Det senare förbudet låter lite överflödigt i de internationella spelsajternas tidevarv).

Vi som var med på 50-talet i Sverige minns ju hur det var här i landet. Ganska strängt, även om det mer byggde på sedvana än lagstiftning. Det brukar ju sägas att ”Det sjunde inseglet” var den enda film som visades på den svartvita tv:n men om det är sant minns jag inte.

Däremot minns jag förvåningen när jag 1962 firade påsken i Paris och fann att man i detta formellt sekulariserade men ändå katolska land hade full fart på kommersen under Långfredagen. Min förvåning tyder på att det fortfarande var en ganska nedtonad dag här hemma.

Själv går jag alltid i kyrkan på Långfredagen och värnar privat om dagens helgd. Men jag störs inte av att den närbelägna Statoilmacken, till skillnad från kollegorna i Nordrhein-Westfalen, kan ha biltvätten öppen.

Read Full Post »