Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for augusti, 2012

Det är en för mig obegriplig diskussion som utbrutit kring det faktum att Lars Vilks portats från en planerad konstutställning på Jamtli i Östersund.

Antag att du själv hade varit inbjuden som talare vid ett kulturellt evenemang och sedan fått höra att Ahmed Rami och Radio Islam också inbjudits för att försvara sin rätt till yttrandefrihet i regi av svenska kulturinstitutioner. Åtminstone jag hade tackat nej till att uppträda i samma sällskap som en ökänd antisemitisk propagandist.

Lars Vilks inställning till muslimer verkar motsvara Ramis attityd till judar. Hur kan man annars begripa att han väljer att medverka i en konferens i New York under mottot Stop Islamization of Nations (SION) i regi av bland andra organisationen Stop Islamization of America (SIOA) som leds av de fanatiska antimuslimhetsarna Pamela Geller och Robert Spencer. Den judiska Anti-Defamation League karaktäriserar den som en ”hate group” och konstaterar:

Stop Islamization of America (SIOA), created in 2009, promotes a conspiratorial anti-Muslim agenda under the guise of fighting radical Islam. The group seeks to rouse public fears by consistently vilifying the Islamic faith and asserting the existence of an Islamic conspiracy to destroy ”American” values.

På Youtube kan man hitta en film som kongressorganisatören SION har gjort och den påminner i själva sin dramaturgi om den ökända antisemitiska filmen Jud Süss från 1940-talets Tyskland.

Och så här ser affischen ut för den kongress där Vilks ska framträda till massornas jubel:

På en av de europeiska antimuslimska bloggarna kan man också läsa om SION:s aktionsplaner i yttrandefrihetens tjänst:

Immediate SION actions will include publicizing the names of politicians, academics, journalists, artists and their networks that promote the Islamization of Western policy and culture. The organization intends to make the public aware of the issues involved and the implications of this Islamization for Western freedoms, and engage in public discussion and debate on these questions.

Det är ju en exakt parallell till vad Ahmed Rami håller på med i sina kataloger över judiska nätverk i Sverige och övriga världen.

Att en rad konstnärer nu visar en missriktad solidaritet med Vilks och drar sig ur den planerade utställningen måste bero på ren intellektuell slöhet. De vet helt enkelt inte vilket sammanhang som de nu placerat sig i.

När historien så småningom skrivs kommer Jamtlis beslut om uteslutning att framstå som det mest hedervärda i den här affären.

PS – uppdatering:

Läs gärna Åsa Linderborgs inlägg i Aftonbladet 2 sept.

Read Full Post »

I min gröna ungdom såg jag en pjäs på Uppsala Stadsteater som hette Klara. Den var skriven av Sven Stolpe och handlade om de gamla tidningskvarteren kring Klara kyrka i Stockholm. Scenen var närmare bestämt en kvällstidningsredaktion. Året var förmodligen 1962. Som dramatik var pjäsen en bagatell (fast roande) och den är väl vid det här laget både bortglömd och förlåten.

Jag minns egentligen bara ett replikskifte och det började med att en gammal typograf klagade över att det tidiga 60-talets journalister i allt mindre utsträckning använde sig av semikolon. Hans journalistiska kollega såg undrande ut och typografen fortsatte: ”Semikolon ger ju anledning till en sekunds eftertanke. Man måste först slå ett kolon på tangentbordet, sedan ett backsteg och sedan ett komma.”

Bara den som använt en gammaldags skrivmaskin, typ en grön Halda, förstår riktigt logiken. På de flesta manuella maskiner fanns faktiskt ingen särskild tangent för semikolon. Man fick tillgripa en kombination av två andra tecken och särskilt backsteget fordrade en viss kraft i nedslaget.

Grön Halda

Bruket av semikolon är ett ständigt diskussionsämne i språkspalterna. Nu verkar detta tecken vara på väg tillbaka fast på fel sätt. Ylva Byrman noterade farorna i en språkspalt i Svenska Dagbladet tidigare under året:

Om vi… räknar bort alla texter som skrivits av Svenska skrivregler-bitare eller som passerat nitiska redaktörer av den gamla skolan, kommer vi att upptäcka att semikolon främst används på det sätt som språkvården och traditionen menar är felaktigt. Vi har alltså att göra med en normkonflikt av stora proportioner.

Språkvården säger: ”Semikolon är inte detsamma som kolon.” Men massan har enats om motsatsen: ”Semikolon är det nya kolon!”

Jag känner mig tillhöra den gamla skolan. Men om man idag inte längre kan klaga över bristen på semikolon kan man ändå beklaga bristen på någon sekunds eftertanke innan man släpper en text ifrån sig. Jag tänker på alla de tanklösa twittrare som skickar iväg en tweet som man sedan bittert får ångra. Som nu den moderata partistrategen Thomas Böhlmark som tanklöst meddelat omvärlden sin innersta världsbild.

Twitters problem är ju ofta att så många kommer på att skriva någonting fyndigt till sina kändiskompisar medan de sitter i baren på Sturehof och just tömt några glas. Omdömet blir därefter. På de gamla tidningsredaktionerna i Klara dracks det väl också en del men semikolonet gav ju en stunds eftertanke och dessutom fanns det under den upprymda skribenten ett brett skyddsnät av nattredaktörer och livserfarna typografer (som i Stolpes pjäs).

Jag tror jag har sagt det förr, så ursäkta upprepningen: de sociala medierna kan lätt bli asociala. Det börjar bli många som fått göra pudlar i eftertankens kranka blekhet nästa morgon.

Read Full Post »

Jag vill bara vidarebefordra länkar till några aktuella artiklar kring två teman som jag diskuterat i de senaste inläggen här på bloggen. När det gäller det första temat – skolkrisen – så har det aktualiserats i ett par recensioner av Emma Leijnses uppmärksammade reportagebok Godkänt. I Dagens Nyheter är det Kajsa Ekis Ekman som skrivit om den och i Aftonbladet har jag själv fört pennan.

Svenska Dagbladets skolserie på näringslivssidan har fortsatt och senast är det Lärarnas Riksförbunds ordförande Metta Fjelkner som är intervjuad:

Den utveckling som har skett på gymnasiemarknaden, med allt större koncerner som ibland ägs av riskkapitalbolag och en allt tuffare konkurrens om eleverna med aggressiv marknadsföring, är kanske inte vad man tänkte sig när skolreformen genomfördes, menar Metta Fjelkner. Snarare hade man tänkt sig småskalighet och enskilda skolor som startas av lärare och andra med pedagogiska idéer, tror hon. Men verkligheten blev en annan…

Med tanke på den tydliga skiljelinje mellan vad man hade i åtanke när friskolereformen genomfördes och hur verkligheten ser ut i dag är det enligt Metta Fjelkner hög tid att vi får en ordentlig politisk debatt om skolsystemet.

När det gäller det andra temat – Pussy Riot och diskussionen om straffvärdet för deras aktion – kan man påminna om den jämförelse som Andres Lokko gjorde i Svenska Dagbladet härom dagen Han konstaterade där att det inte bara var ryska domstolar som utdömer hårda straff för politisk opposition. Två av deltagarna i London-kravallerna 2011 fick fyra års fängelse vardera för att ha startat en Facebook-grupp där de på det enda sätt de kände till ville uttrycka missnöje med sin regering.

Brittisk domare (inget samband med texten)

I The Guardian var Simon Jenkins nyss inne på liknande jämförelser apropå de exempellöst hårda domar som utmättes i England efter de s.k. ”urban riots”, ibland för att de åtalade stulit en vattenflaska eller ett par shorts:

Hysterical ministers raced home from holiday to tell judges to send messages. Judges duly ruined the lives of hundreds of young people, at great public expense and to no advantage to their victims. I have no sympathy for these people either, but again the politicised response to crime was disproportionate…

For the British and US governments to get on high horses about Russian sentencing is hypocrisy. America and Britain damned the ”disproportionate” Pussy Riot terms. In America’s case this was from a nation that jails drug offenders for 20, 30 or 40 years, holds terrorism ”suspects” incommunicado indefinitely and imprisons for life even trivial ”three strikes” offenders. Last week alone a US military court declared that reporting the Guantánamo Bay trial of Khalid Sheikh Mohammed would be censored. Any mention of his torture in prison was banned as ”reasonably expected to damage national security”. This has no apparent connection to proportionate punishment or freedom of speech.

Vill man se fler exempel på juridiskt hyckleri kan man ju ta det som nyligen hände i Frankrike. I Marseille avbröt polisen en stillsam demonstration till stöd för Pussy Riot. Fem unga kvinnor togs med tjutande sirener in till polisstationen för förhör eftersom de likt medlemmarna i det ryska punkbandet hade på sig färgglada rånarluvor. Brottsrubriceringen var att de hade uppträtt på allmän plats med täckt ansikte. Den lagstiftning från 2011 som Nicolas Sarkozy drev igenom var ju riktad mot muslimska kvinnors niqab men nu slog den med kraft tillbaka mot fredliga demonstranter.

Påföljden för brottet kan enligt franska medier bli 150 euro i böter eller en kurs i medborgarskapets grunder. Möjligen båda. Vad kursen i medborgarskap lär ut om mänskliga fri- och rättigheter förefaller dock något oklart.

Read Full Post »

Det är naturligtvis ett oproportionerligt straff när domstolen i Moskva ger de tre kvinnorna i Pussy Riot två års fängelse. Vilken den rimliga straffskalan för olaga intrång bör vara kan ju alltid diskuteras. En domstol i New York tyckte nyligen att 45 dagars fängelse var en väl avvägd påföljd för den man ur rörelsen Occupy Wall Street som olovligt tagit sin protest in på ett kyrkligt ägt område.

Det som förvånat mig i floden av mediakommentarer är att ingen funderat över symbolvärdet av en aktion just i Kristi Frälsares katedral, ursprungligen byggd till minne av segern över Napoleon 1812. Den invigdes efter många turer 1883, men dess dominerande läge i Moskva var en nagel i Stalins öga och 1931 gav han order om att den skulle sprängas för att ge plats för ett jättelikt palats med Lenins staty i toppen. Det projektet blev nu aldrig av men Stalins hantlangare satte dynamit under byggnaden den 5 december samma år. Dessförinnan hade ikoner och skrudar burits ut och förstörts, målningar hackats sönder och nattvardskärlen förts till de statliga smältverken.

Katedralen 1905

Detta skedde medan den statliga ateismens företrädare for fram i Ryssland med sina medvetet hädiska upptåg i kyrkor och kloster. Samtidigt fördes tusen och åter tusen av präster, munkar, nunnor och vanliga troende till Gulag eller likviderades med ett nackskott.

Efter Stalins sprängning

Att återuppbyggnaden av Moskvas största katedral mot den bakgrunden blev en prioritet i det postkommunistiska Ryssland är inget att förvåna sig över. Inte heller är det konstigt att just denna kyrka av många ses som ett värdigt minnesmärke över de tusentals martyrer som föll offer för ett av vår tids grymmaste politiska system. Ska man jämföra dess symbolvärde med någon annan religiös byggnad blir det kanske Neue Synagoge i Berlin men där har lyckligtvis inga punkgrupper ännu tagit sig in.

Dagens återuppbyggda katedral – protestplatsen

Kritik mot Putins auktoritära styre är förstås välkommen. Men att välja just Kristi Frälsares katedral för en manifestation som så uppenbart påminner om 1930-talets parodier på kyrkans gudstjänstformer tyder på en djup okänslighet för 1900-talets blodiga ryska historia.

Read Full Post »

Nu är ordet verkligen etablerat: Skolmarknaden. När Svenska Dagbladet i dag (på näringslivssidorna) granskar denna ganska nya nisch i företagsvärlden så konstaterar man att allt fler fria gymnasieskolor konkurrerar om ett sjunkande elevunderlag. Enligt företagsanalytiker kan skolorna bli nästa krisbransch med ett växande antal konkurser som plötsligt ställer eleverna utan utbildningsplats.

Fast så illa att ungdomarna lämnas vind för våg är det förstås inte. De kommunala skolorna har en skyldighet att sopa upp spillrorna av ogenomtänkta entreprenörskap och erbjuda de strandsatta en plats i det offentliga utbildningssystemet. Men enligt Skolverket får mindre än var tredje elev som byter skola sina slutbetyg inom tre år, att jämföra med mer än åtta av tio som inte byter skola.

I Helsingborg fick förra året 80 elever byta skola sedan den förre rektorn gjort fel i dataprogrammet Excel och därför inte upptäckte bristen på pengar förrän det var för sent. Och det är inte det enda fallet där en skollednings ekonomiska inkompetens drabbar ungdomar (och skattebetalare som får ställa upp med lönegarantier).Hur det kan se ut ur en kommuns perspektiv framgår av en intervju som Lärarnas Nyheter gjorde med en skolpolitiker i Sandviken för ett par år sedan:

Kommunen har på senare år stängt flera skolor för att anpassa kostymen till minskande elevkullar. Samtidigt har det öppnats en fristående skola. Kommunerna har rätt att yttra sig över friskoleansökningar men de har ingen vetorätt. Om Skolinspektionen säger ja får skolan starta och kommunen måste betala skolpeng.
— En del tycker att vi ska gå vidare och stänga skolor i ytterområdena också för att eleverna är så få. Men då skulle vi säkert få en friskoleetablering även där, med ännu större kostnader för kommunen som följd, säger Ann Catrin Brockman (S), ordförande i kunskapsnämnden. Hon tillägger:
— Vi har tvingats sänka lärartätheten tre år i rad. Det är som en Kafkaroman.

En tröst i bedrövelsen är förstås att Skolinspektionen med en ny lagstiftning i ryggen har blivit tuffare när det gäller att avslå ansökningar om optimistiska nyetableringar. En orsak till inspektionens nej är bland annat bristen på avsättningar för skolbibliotek i affärsplanerna.

Tom skolsal?

Medan den svenska skolkrisen förvärras i takt med en ökad bolagisering kan det vara värt att lyssna till hur en liberal politiker i ett annat land ser på kommersialiseringen av en viktig samhällssektor. Jag tänker på de brittiska liberaldemokraternas ledare Nick Clegg som i den egna koalitionsregeringen uppehåller ett absolut motstånd mot transfereringen av skattemedel till vinstdrivande bolag:

To anyone worried that, by expanding the mix of providers in our education system, we are inching towards inserting the profit motive into our school system, again, let me reassure you. Yes to greater diversity; yes to more choice for parents. But no to running schools for profit, not in our state-funded education sector.

Jag tillhör inte dem som kategoriskt är emot fria skolor. Det behövs alltid alternativ för elever med speciella behov. Men att det illa genomtänkta skolpolitiska experimentet i Sverige är på väg att spåra ur borde snart alla kunna inse.

Read Full Post »

Knappt har man kommit hem från lugnet i de norska fjällen förrän skandalerna börjar dugga tätt här i fosterlandet. Det representeras friskt för statens pengar. En generaldirektör avskedas och hon har knappt hunnit lämna sin stol innan det visar sig att den ansvariga ministern också haft sina fingrar i olika syltburkar.

Jag är tillräckligt gammal för att minnas när representationsanslagen fanns preciserade i statsliggaren. I början på 70-talet hade universitetskanslern ett par tusenlappar att sätta sprätt på om han ville bjuda några höjdare på middag. Visst, det fanns redan då exempel på kreativ bokföring men principen var glasklar. Sen kom det nya ideologer som tyckte att myndigheter skulle agera som företag. Medborgarna blev ”kunder” och affärslivets anda skulle prägla också statsförvaltningen. Och så har det fortsatt.

Å andra sidan har man svårt att förstå upprördheten över ”slottsmiddagar”. Massor av konferensställen är nu  inrymda i gamla slott och det brukar inte vara dyrare att hyra in sig där än i några trista lokaler nära Stureplan. Och den klassiska mediala upprördheten över ”trerättersmiddagar” har jag aldrig kunnat förstå, Själv skulle jag kunna komponera en trerättersmiddag för 50 kronor om man börjar med en pulversoppa, fortsätter med lax och stuvad potatis och sedan avslutar med persikohalvor och vispgrädde. Det är inte rätternas antal det hänger på. It’s the economy, stupid.

Konferensslott (landstingsägt)

Att Stiftelsen för strategisk forskning hamnat snett beror kanske på att den började sin verksamhet som en stiftelse utan offentlig insyn. Det var innan utbildningsminister Tham gjorde en återställare och förde in löntagarfondsstiftelserna under det statliga regelverket för offentlighet och sekretess. Jag satt med i styrelsen för Stiftelsen för internationalisering av utbildning och forskning (STINT) under en period och minns att en tidigare ordförande beklagade att Thams reform innebar att det inte längre var möjligt att servera en dry martini före maten. Men jag minns också att vi fick ett flott julbord på restaurang Gondolen i samma lokal som Svenska Dior AB och Trafikverkets tekniska konsulter. Vårt eget bord var jämställt men Diors bord bestod till 95% av kvinnor och Trafikverkets till 95% av män. Men vid kvällens slut hade alla funnit varandra över bordsgränserna.

Och så har vi skandalen med Herman Lindqvists nya bok. Jag träffade den aktuelle författaren första gången sommaren 1959 på ett gymnasistmöte i Gamla Karleby i Finland. Då gick han på ett gymnasium i Helsingfors och talade finlandssvenska. Jag minns hans verbala spänst och tänkte nog i mitt stilla sinne att han skulle låta tala om sig. Det stämde ju också. Synd bara att hans slarv drabbat den blide humanisten Karl-Gustaf Hildebrand, en man som dock under sin livstid utsattes för kraftiga verbala smällar också av Sven Stolpe på grund av sin roll som kritisk granskare av Stolpes avhandling om drottning Kristina.

Allvarligast av veckans alla mediala stormar är förstås ändå den som rör fallet Quick. Jag håller med Ulrika Knutsson när hon i Expressen föreslår att det tillsätts en medborgarkommission för att granska denna rättsskandal. Det finns många som har mycket att förklara. Främst skulle jag vilja höra vad Quicks försvarare Claes Borgström har att säga. Han verkar inte ha lagt ner alltför stor möda på att rota i fakta.

På advokatbyrån Borgström & Bodströms hemsida läser jag att Claes Borgström nyligen gett ut en bok som heter Advokaten i brottsmålsprocessen. Enligt reklamen besvarar den bland annat följande fråga: ”Hur ska försvararen agera om en klient som förnekar antyder att han är skyldig?” En lika relevant undran är väl hur försvararen ska agera om en klient erkänner brott på brott men kan misstänkas vara oskyldig. Kanske borde Norstedts förlag dra in upplagan och se över texten i ljuset av vad vi nu vet om författarens dubiösa roll.

Read Full Post »

Treungen är vårt närmaste handelscentrum under sommarveckorna i Telemark. Det är ett litet samhälle vid sydänden av den 35 kilometer långa (och upp till 234 meter djupa) sjön Nisser. Man har utsikt mot rundade fjäll på båda sidor av sjön. Det är ingen metropol precis, antalet invånare överstiger knappast 400.

En av årets största händelser i bygden är Treungenfestivalen som varje år samlar över 10.000 besökare den första helgen i augusti. I år var det ett starkt svenskt inslag där med besök av såväl E-Type som Dr. Alban. Ett enormt tältläger bildas nära stranden och det norska ölet flödar. Urbefolkningen spärrar in sig med staket men gillar nog att det blir lite drag i bygden. De båda livsmedelsbutikerna Prix och Spar uppvisar årets bästa resultat de här dagarna.

På lördagen under festivalperioden hålls också Treungendagen, en lokal liten marknad där man kan köpa telemarksknivar och kanske en och annan lusekofta. Barnen roas av hopptält och gratis ansiktsmålning. Kaffe (svagt sådant) serveras och till det äter man med fördel våfflor med grädde och sylt. Frikyrkan ordnar en loppis på gamla böcker, två för 10 kronor oavsett omfång och skick. Där kan man göra fynd.

Årets bästa bokinköp var nog Historien om Norge del IV från 1999, skriven av Karsten  Alnæs. På 639 sidor berättar han om Norge från unionsupplösningen och fram till 50-talet, en välskriven och fascinerande skildring av ett land under förvandling. Det är en blandning av politisk historia och personliga berättelser, gripande inte minst i sin skildring av ockupationsåren och den därpå följande rättsuppgörelsen med landsförrädarna. Men man får också veta hur Freia kom att bli landets ledande chokladfabrik och hur cykeln erövrade Norge på 30-talet

En annan liten bok i samma paket heter Noreg er namnet. Ei ny utgreidning um namnet på landet vårt av Jakob Naadland, utgiven av Noregs mållag, Oslo 1954. I den nynorska språkrörelsens anda försöker författaren leda i bevis att landet egentligen bör heta Noreg och att den vanliga bokmålsformen Norge egentligen är ett missfoster med grund i dansk ortografi.

Kampen för nynorskan var också viktig för Anders Hovden vars memoarbok Attersyn (först publicerad 1926 och återutgiven 2004) jag också köpte. Hovden var en färgstark präst och psalmdiktare, politiskt liberal men kulturellt konservativ. Jag läser på ett ställe en lamentation över den yngre generationens förfall, särskilt den ungdom som bor i städerna och som borde vara bäst utbildad:

Men kva gjer sa byungdomen, han som tykkjest vera mest dana? Dei høyrer og spelar negermusikk, dansar negerdans (Jazz o.l.) Det er pinsamt både att høyra och sjå. Og korleis ser ikkje gjentone ut med ”køtting”. Dei klipper håret av seg, den fagraste pryda åt kvinna – og klæder seg i mansklæde. Eg kom i ordskifte med ein mann, han hevda att det i grammatikken berre burde vera tvo kjøn. Hankjøn og inkekjøn. Hokjøn turfte me kje ha, meinte han.

Hovdens språk var väl redan då något ålderdomligt men med viss eftertanke är det fullt begripligt för en svensk. Jag antar dock att ordet ”køtting” ovan är en förnorskning av det engelska ordet ”cutting” som beteckning för damernas hårmode. De refererade tankarna om en genusreform i grammatiken får väl ändå anses något förlegade.

Efter den första utgåvan tyckte en del fromma läsare att han inte skulle ha skrivit så uppriktigt och avslöjande om sig själv. Men han svarade att om han inte fick säga sanningen så ville han inte säga något alls. Man måste få vara människa, ansåg han: ”Engel vert ein ikkje på denna sida gravi – dersom ein ikkje er ein hyklar.”

Read Full Post »