Flickorna på Karlaplan

Bletchley Park är på tapeten igen. Det var ju där som den brittiska kryptoanalysens centrum var förlagt under det andra världskriget. Matematiker och lingvister samlades för att knäcka de tyska chiffren och främst av alla specialister var förstås Alan Turing som ledde arbetet med att lista ut den tyska chiffermaskinen Enigmas inställningar. Om honom (och hans senare tragiska öde) handlar i stor utsträckning filmen The Imitation Game som just nu går på svenska biografer.

För några år sedan kunde vi också se tv-serien The Bletchley Circle som handlade om fyra kvinnor som under kriget arbetat som kryptoanalytiker och som något senare, i början på 50-talet, använder sina analytiska begåvningar till att lösa komplexa mordfall.

Det var många kvinnor som rekryterades till Bletchley Park medan kriget rasade. En del var högt kvalificerade akademiker med specialkunskaper i språk, andra sysslade med de mer rutinmässiga uppgifterna att hantera floden av chiffrerade telegram. Oavsett arbetsuppgifterna var allt de arbetade med strängt hemligstämplat under många år.

Tidig ”matematikmaskin” på Bletchley Park

Några gamla ”Bletchley girls” har på ålderns höst fått ett forum för sina berättelser i en nyutkommen bok:

Now seven veterans, with a collective age of 639, wearing the gold and blue brooches – not medals – they were finally awarded in 2009, have returned for the launch of a book about their lives there, The Debs of Bletchley Park by Michael Smith. Through its pages and their conversations many learned for the first time what the others had been up to.

639 delat med 7 ger ju en genomsnittsålder på över 90 år så det är förstås tur att någon äntligen samlat ihop deras minnen och erfarenheter av ett dramatiskt arbete.

Nu undrar jag bara när någon filmare eller författare tar sig an motsvarande svenska historia. Medan Alan Turing och hans medarbetare knäckte Enigmamaskinens hemlighet lyckades den snillrike svenske matematikern Arne Beurling avslöja hur den tyska s.k. G-skrivaren fungerade. Det gjorde han på två veckor med hjälp av penna och papper och endast ett dygns insamlade meddelanden. När mysteriet väl var löst kunde den svenska militären under flera år läsa flera hundratusen hemliga tyska meddelanden som tappades ur de uthyrda svenska telegrafledningarna.

Också i Sverige var många kvinnor inblandade i allt det som skedde runt de mer uppmärksammade genierna. En del hade som uppgift att klistra upp telegramremsor på stora ark och kallades därför ”klisterprinsessor”. Vad de sysslade med fick de förstås inte avslöja ens för sina närstående. Lika hemlig var arbetsplatsen som var förlagd till en större lägenhet på fjärde våningen med adress Karlaplan 4. Jacobsson stod det på dörren. De anställda var förbjudna att skriva ner adressen.

Om allt detta berättar Bengt Beckman i boken Svenska kryptobedrifter från 1996. I den får man också veta hur kvinnlig personal rekryterades bland annat genom speciella kurser kring koder och chiffer som anordnades i Uppsala. Ett 20-tal studentskor med framför allt olika språkkunskaper anställdes som marinlottor med gruppchefs ställning. En av dem, Ulla Flodkvist, berättar i boken:

Vi hade kunskaper i diverse ämnen. Vad vi däremot inte kunde var militärt uppträdande och mången yrkesmilitär tyckte nog att vi var i respektlösaste laget. För egen del arbetade jag vid ”putsen”. Det arbetsmomentet följde efter ”slakten” där meddelandena sorterats i prioritetsordning. Det krävde goda kunskaper i tyska språket, det gällde att rätta förekommande fel, redigera texten för maskinutskrift, markera stor bokstav, ange interpunktion och nytt stycke, översätta stationssignalerna och i en del fall skriva ut förkortningarna.

Med jämna mellanrum gick någon från gruppen in till ”apparna” för att läsa på remsorna och se om något särskilt viktigt telegram var på gång och i så fall låta det få förtur. Kom det ett telegram från OKW (Oberkommande der Wehrmacht) med inledningen ”Chefssache, Geheime Kommandosache (GKDOS), Nur durch Offizier” så blev det mycket bråttom. Hos tyskarna betydde det att en officer måste hämtas till G-skrivaren.

Ulla Flodkvist kom senare att chiffrera och dechiffrera meddelanden till och från norska motståndsgrupper under senare delen av kriget. För sin insats kring detta tilldelades hon kung Haakons frihetsmedalj. Hon blev senare fast anställd på Försvarets Radioanstalt (FRA) och följde med när verksamheten flyttades från Östermalm till den nuvarande anläggningen på Lovön. Jag såg henne ofta i matsalen där under mina sommartjänstgöringar som värnpliktig på 60- och 70-talet.

Ulla Flodkvist var en av ”flickorna på Karlaplan” vilkas historia kanske skulle kunna ge underlag också för svenska böcker och dramaproduktioner.

Read Full Post »

Förseningar

Jo, pendeltåget till Stockholm var försenat igår. Men tio minuter på grund av växelfel (det var lätt snöfall) är kanske inte så mycket att orda om.

Nu tänkte jag mer skriva om förseningar av utredningar som är svåra att hantera rent politiskt. I och för sig är ju kommissioner och utredningar ofta till för att avföra känsliga frågor från dagordningen. Jag tänker till exempel på den stora kyrka-statutredningen som tillsattes 1958 och lämnade sitt slutbetänkande tio år senare, något som sedan följdes av en lång rad volymer i serien Statens offentliga utredningar (SOU) fram till 1997, allt tidsanpassat för att undvika att frågan aktualiserades i någon valrörelse.

Nu läser man att den stora brittiska utredningen om Irak-kriget, The Chilcot Report, inte ska publiceras före parlamentsvalet i maj. Kanske inte så konstigt eftersom båda sidor i den brittiska politiken har anledning att frukta resultatet av en kritisk granskning av det katastrofala beslutet att ställa sig bakom den amerikanska krigspolitiken 2003.

I The Guardian ger Simon Jenkins en som vanligt klarsynt kommentar. Han bekymrar sig egentligen inte så mycket över förseningen:

The best war inquiry was into the Charge of the Light Brigade. It was conducted by the poet Alfred Tennyson in eight weeks, and reached a one-line conclusion, “Someone had blunder’d.” It has never been bettered.

Everyone knows who blundered in Iraq. It was Tony Blair. Mild interest may still attach to the question, why? But no one is sitting in an agony of suspense. No great issue turns on the verdict. Even the Labour party, whose cringing submission to the whim of Blair must mean it carries a share of blame, has purged itself of guilt. The Iraq war is yesterday. It is history.

Historisk krigsblunder – The light brigade

Så har vi en annan utredning som verkar dra ut på tiden. Den handlar om det malaysiska planet MH17 som blev nedskjutet över Ukraina. Om man skulle tro de första reaktionerna skulle katastrofen egentligen inte behöva utredas: skulden blev helt och hållet lagd på de proryska separatisterna. Fast ju längre tiden går, desto fler frågor väcks. Varför följdes till exempel inte de rutiner i undersökningen som föreskrivs av FN:s luftfartsmyndighet ICAO? Enligt regelboken ska den nation där det förolyckade planet är registrerat delta i undersökningskommissionen. Men Malaysia uteslöts från början i gruppen som bestod av Nederländerna, Ukraina, Australien och Belgien.

Berodde det på att några aktörer inte riktigt litade på Malaysia som tröttnat på Kiev-regeringens förhalande och därför tagit direktkontakt med de proryska separatisterna. Det ledde ju till att de utan större problem lyckades få fram de ”svarta lådorna”. Samtidigt rapporteras det i flera internationella medier om att det finns ett hemligt avtal mellan de fyra nationerna i den ursprungliga undersökningsgruppen, ett avtal som ger någon part vetorätt mot offentliggörande av fakta ur en framtida rapport. Det stora liberala holländska nyhetsmagasinet Elsevier (liksom två liberala parlamentsledamöter) försökte få tillgång till detta mystiska avtal men det stoppades av regeringen i Haag. En advokat i Australien försökte få ut dokumentet från sin regering men också han fick nobben.

Nu har vi hamnat i den något oväntade situationen att det är den ryske utrikesministern Sergej Lavrov som vill påskynda utredningen:

The West appears to have forgotten about investigating the tragedy of the Malaysian plane that was shot down in eastern Ukraine in July, says Russian Foreign Minister Sergey Lavrov, adding that Moscow wants at least some preliminary results published.

“The West imposed sanctions [on Russia] under the pretext of the catastrophe of the Malaysian Boeing,” said Lavrov, after a meeting with his Latvian counterpart Edgars Rinkevics. And now our Western colleagues “have completely forgotten this problem,” the Russian foreign minister added.

“Russia alone is saying that it would be good to release at least preliminary results of the investigation and explain why this probe was conducted with flagrant violations of the norms, which are applied specifically for such cases within the International Civil Aviation Organization (ICAO).”

I New York i tisdags framhöll den nederländske utrikesministern Bert Koenders som svar på en fråga från en engelskspråkig malaysisk tidning att hans land gör en verkligt noggrann utredning av katastrofen. Samtidigt betonade han för tidningen ”that he was unable to pinpoint at this point who was responsible for the shooting down of the MH17 plane.”

Konstigt egentligen. Varför har han inte frågat sin f.d. kollega Carl Bildt? Han visste ju redan i juni exakt vem som var ansvarig.

Själv har jag ingen aning om vem eller vilka som egentligen orsakade katastrofen. Jag blir bara förbryllad av hemligstämplarna och förseningen.

Read Full Post »

Eftertanke

Efter chocken kommer eftertanke. Och nu som alltid gäller det förstås att hålla två saker i huvudet samtidigt: att uttrycka sin avsky för våldsdådet och angreppet på det fria ordet och att samtidigt försöka sätta in detta besinningslösa våld i något slags sammanhang.

Att morden i Paris förutom sorg och upprördhet också skulle framkalla hyckleri var knappast oväntat. Så är det ju alltid när stora och politiskt motiverade attentat skakar världen. Den 11 september 2001 förväntades vi alla vara amerikaner. Nu var vi Charlie. Inget fel i det. Medkänslan och protesten måste ha sin tid.

Men kanske den dag borde komma när vi alla också kunde enas under parollen I’m a victim/Je suis une victime. Då kunde identifikationen ske med alla dem som blivit offer för annat urskillningslöst våld i den ”clash of barbarisms” som någon skribent nyligen satte som rubrik på 2000-talets kulturkonfrontation.

Jag läser vad Amnesty International skrev i en rapport för ett drygt år sedan:

On a sunny afternoon in October 2012, 68-year-old Mamana Bibi was killed in a drone strike that appears to have been aimed directly at her. Her grandchildren recounted in painful detail to Amnesty International the moment when Mamana Bibi, who was gathering vegetables in the family fields in Ghundi Kala village, northwest Pakistan, was blasted into pieces before their eyes…

Earlier, on 6 July 2012, 18 male laborers, including at least one boy, were killed in a series of US drone strikes in the remote village of Zowi Sidgi. Missiles first struck a tent in which some men had gathered for an evening meal after a hard day’s work, and then struck those who came to help the injured from the first strike. Witnesses described a macabre scene of body parts and blood, panic and terror, as US drones continued to hover overhead.

Här handlade det förstås om mord i demokratins tjänst även om det av välvilliga uttolkare kan rubriceras som beklaglig ”collateral damage”.

Många har reagerat på bilderna från marschen i Paris. En fundamentalistisk israelisk tidning suddade bort Angela Merkel och och några andra kvinnor från bilden medan den irländska satiriska tidskriften Waterford Whispers News gjorde tvärtom och photoshoppade bort alla män från de främsta leden (det blev förstås nästan tomt). Samma tidskrift publicerade också ett reportage från marschen under rubriken First International Hypocrite Convention (OBS: Satir!):

The convention, which shattered the record for the largest congregation of hypocrites in one place, coincided with a solidarity rally in which an estimated 1.6 million people turned out on the streets of Paris to show support of France following a week of terrorist attacks which left 17 people dead.

60 hypocrites, mostly world leaders, convened at the march to show their disgust at the attack, in which extremists targeted the offices of satirical magazine Charlie Hebdo, in an assault which has been condemned as an attack on free speech.

In a wonderful display of maximising their abilities, the politicians and heads of state managed to not only fulfil their solemn duties, but also find time to add another feather to their hypocrite caps in the process.

“It was a wonderful display of hypocrisy,” said Ives St. Laurent, a French journalist who attended the event.

“You had all these political chiefs of staff standing there, crying out against those who attack free speech, while the whole world watched and commented on the freedom of speech violations perpetrated by those very same men and women”.

Bland hycklarna kan man ändå inte räkna den förre franske premiär- och utrikesministern Dominique de Villepin som skrev en besinningsfull artikel i Le Monde häromdagen (Jag citerar en engelsk översättning.)

On the outside, from one month to the next we see the crystallization of a nightmarish frontline of a war of civilizations between the West and Islam, and with the deformed and monstrous features of Islamism. Western interventions are systematic: they appeared to be independent operations driven by various ambitions, but they have succeeded in a singular result: the emergence of an elusive jihadist enemy and the collapse of states and civil societies in the region.

We now know some of the operations that heralded all this: the operation in Libya in 2011 and its implosion since that date has transformed the country into a terrorist landmark in the Sahara; and in the Sahel, in particular in Nigeria bordering Cameroon and Chad where Boko Haram is extending its barbarous grip. But these wars always nourish new wars, each time larger, each time increasingly impossible. They nourish terrorism among us with promises of eradicating it. [The truth is] we will only overcome jihadism there and terrorism here by bringing concrete solutions to the crises in the Muslim world, which are at the same time territorial, social, political and economic – conflicts that we simplify by seeing only the Islamist symptom.

Nog finns det plats för både eftertanke och ett historiskt perspektiv i debatten. Plus en seriös och ödmjuk diskussion om satirens möjligheter och begränsningar.

Read Full Post »

Satir

Det har skrivits och sagts så mycket (både klokt och mindre klokt) om det fruktansvärda attentatet mot Charlie Hebdo att det knappast finns något att tillägga. Möjligen skulle man kunna fundera över vad en grovkornigt smaklös satir i tidningens anarkistiska anda skulle ha kunnat göra av en del reaktioner. Men det kan vi lämna därhän. Nu kan man bara delta i sorgen, både över dåden i Paris och över allt det som under de senaste femton åren bidragit till att polarisera vår värld.

Den barbariska avrättningen av de franska tecknarna innebär ändå inte att satiren tystas och begravs. Den dödförklarades visserligen för några decennier sedan när Tom Lehrer (åtminstone enligt legenden) yttrade den klassiska meningen: ”When Kissinger won the Nobel peace prize, satire died”. Men den är lika viktig som någonsin, inte minst när den riktas mot ideologiska fanatiker av olika kulörer eller de makthavare som förfogar över drönare och bomber. Fast det finns förstås också i det senare fallet ett slags självcensur: redaktioner må vara rädda för islamistiska galningar men de kan vara lika ängsliga för den hand som föder dem (typ Murdoch), ägare som vill hålla sig väl med denna världens mäktiga.

Tom Lehrer – dödförklarade satiren

Kanske har den tecknade satiren på senare år varit mer livskraftig än den verbala. Jag tycker att det är rätt sällan som man numera hittar några infernaliskt skrivande satiriker. Nu råkade jag i alla fall läsa en rätt bra sak i Der Spiegel. Den handlar om något som Ukrainas premiärminister Jatsenjuk sagt i en intervju nyligen i den stora tyska tv-kanalen ARD. (Jag återger Der Spiegels text i min översättning):

”Vi minns ju mycket väl”, sa Jatsenjuk till programledaren Pinar Atalay, ”den sovjetiska inmarschen i Ukraina och Tyskland.”

Och visst, ända sedan 1942 ryckte sovjetiska trupper utan förbarmande mot väst. De ryggade inte ens för att följa den demokratiskt valde rikskanslern A. Hitlers arméer också över ukrainskt område. Den något längre rutten söder om Svarta havet (för att undvika Ukraina) tyckte de uppenbarligen var för besvärlig.

Till slut kränkte sovjetryssarna också den tyska östgränsen och trängde in på tyskt territorium vilket vi alla, liksom herr Jatsenjuk, väl kommer ihåg.

Nej, satiren är inte död. Ibland är det befriande att den riktas också mot dem som påstås dela västliga värderingar.

Read Full Post »

Julkorten till arkivet

Granen barrar visserligen men den får väl stå några dagar till innan den slängs ut. Numera har vi en sinnrik stor plastpåse som man kan trä på den innan den bärs till sin sista vila med foten före. Trots detta brukar man kunna dammsuga upp små barr ända in i juli. Var och hur de gömt sig under hela våren förblir en gåta som kanske bara kan lösas av deltagarna i tv-programmet Sveriges städmästare.

Däremot är det dags att redan nu samla ihop julkorten och lägga ner dem i den byrålåda där tidigare års helghälsningar bevaras. För varje år blir de allt färre men det kan ju också bero på att vi själva är dåliga på att skicka några. Jag noterar också att de digitala julkorten verkar minska i popularitet men jag har ett alltför bräckligt empiriskt underlag för att kunna göra en mer generell bedömning av den saken.

Jag föredrar julkort med traditionella motiv. Foton av barn (helst utan tomteluvor) kan ändå vara trevligt att få eftersom man då kan se deras utveckling år efter år. Däremot har jag svårare för vuxna som skickar bilder på sig själva, låt vara att det för hundra år sedan var en artighet att ge andra ett konterfej av sig själv.

Ett av Europas mest omdiskuterade julkort i den kategorin är det som Tony Blair och hans hustru Cherie skickade ut till vänner och bekanta.

Paret Blair (foto från Twitter)

Det har blivit föremål för spott och spe i den brittiska offentligheten. Någon skrev på Twitter: ”The strange thing about Tony Blair’s Christmas card is how the teeth seem to follow you round the room.” Och en annan twittrare noterade: ”They both look like they’re being held hostage and pretending to be happy for the camera.”

Jag läser också vad Glen Newey skriver i sin blogg på nätsidan för London Review of Books:

George Orwell, in a celebrated if brutal remark, said that at fifty everybody has the face he deserves. Luckily for him, Orwell didn’t have to specify what one would need to have done to deserve the face Tony Blair has on his Christmas card this year…

Blair wears the look of a man wracked by other people’s conscience. His wife, in scarlet, manages to coax her features into a simper while cosying to his manly pecs.

As tweeters have pointed out, you wonder how bad the other snaps must have been; a selfie on the can could hardly have come out worse. More charitably, maybe the girning is fully intended, and the card lets out a cry for help, from a lone soul puzzled and hurt that others’ regard for him pales beside his own.

Kanske var det i själva verket en selfie, tagen med den lilla fiffiga grej som jag hörde att någon gav bort i julklapp: en ”selfiepinne” som gör att man kan hålla sin mobilkamera på armlängs avstånd och knäppa ett självporträtt. Fast paret Blair har förstås råd med en proffsfotograf vilket gör bildvalet ännu mer förbryllande. Man kan förstå de britter som kanske inte vill sätta upp kortet på sin ”mantelpiece”.

Jag försöker översätta det hela till svenska förhållanden. Skulle det vara möjligt att en före detta svensk labourledare som Göran Persson skickade ut ett kort där hustrun Anitra står intill och lägger sin hand på hans breda bringa? Jag tror inte det.

Read Full Post »