Bletchley Park är på tapeten igen. Det var ju där som den brittiska kryptoanalysens centrum var förlagt under det andra världskriget. Matematiker och lingvister samlades för att knäcka de tyska chiffren och främst av alla specialister var förstås Alan Turing som ledde arbetet med att lista ut den tyska chiffermaskinen Enigmas inställningar. Om honom (och hans senare tragiska öde) handlar i stor utsträckning filmen The Imitation Game som just nu går på svenska biografer.
För några år sedan kunde vi också se tv-serien The Bletchley Circle som handlade om fyra kvinnor som under kriget arbetat som kryptoanalytiker och som något senare, i början på 50-talet, använder sina analytiska begåvningar till att lösa komplexa mordfall.
Det var många kvinnor som rekryterades till Bletchley Park medan kriget rasade. En del var högt kvalificerade akademiker med specialkunskaper i språk, andra sysslade med de mer rutinmässiga uppgifterna att hantera floden av chiffrerade telegram. Oavsett arbetsuppgifterna var allt de arbetade med strängt hemligstämplat under många år.
Tidig ”matematikmaskin” på Bletchley Park
Några gamla ”Bletchley girls” har på ålderns höst fått ett forum för sina berättelser i en nyutkommen bok:
Now seven veterans, with a collective age of 639, wearing the gold and blue brooches – not medals – they were finally awarded in 2009, have returned for the launch of a book about their lives there, The Debs of Bletchley Park by Michael Smith. Through its pages and their conversations many learned for the first time what the others had been up to.
639 delat med 7 ger ju en genomsnittsålder på över 90 år så det är förstås tur att någon äntligen samlat ihop deras minnen och erfarenheter av ett dramatiskt arbete.
Nu undrar jag bara när någon filmare eller författare tar sig an motsvarande svenska historia. Medan Alan Turing och hans medarbetare knäckte Enigmamaskinens hemlighet lyckades den snillrike svenske matematikern Arne Beurling avslöja hur den tyska s.k. G-skrivaren fungerade. Det gjorde han på två veckor med hjälp av penna och papper och endast ett dygns insamlade meddelanden. När mysteriet väl var löst kunde den svenska militären under flera år läsa flera hundratusen hemliga tyska meddelanden som tappades ur de uthyrda svenska telegrafledningarna.
Också i Sverige var många kvinnor inblandade i allt det som skedde runt de mer uppmärksammade genierna. En del hade som uppgift att klistra upp telegramremsor på stora ark och kallades därför ”klisterprinsessor”. Vad de sysslade med fick de förstås inte avslöja ens för sina närstående. Lika hemlig var arbetsplatsen som var förlagd till en större lägenhet på fjärde våningen med adress Karlaplan 4. Jacobsson stod det på dörren. De anställda var förbjudna att skriva ner adressen.
Om allt detta berättar Bengt Beckman i boken Svenska kryptobedrifter från 1996. I den får man också veta hur kvinnlig personal rekryterades bland annat genom speciella kurser kring koder och chiffer som anordnades i Uppsala. Ett 20-tal studentskor med framför allt olika språkkunskaper anställdes som marinlottor med gruppchefs ställning. En av dem, Ulla Flodkvist, berättar i boken:
Vi hade kunskaper i diverse ämnen. Vad vi däremot inte kunde var militärt uppträdande och mången yrkesmilitär tyckte nog att vi var i respektlösaste laget. För egen del arbetade jag vid ”putsen”. Det arbetsmomentet följde efter ”slakten” där meddelandena sorterats i prioritetsordning. Det krävde goda kunskaper i tyska språket, det gällde att rätta förekommande fel, redigera texten för maskinutskrift, markera stor bokstav, ange interpunktion och nytt stycke, översätta stationssignalerna och i en del fall skriva ut förkortningarna.
Med jämna mellanrum gick någon från gruppen in till ”apparna” för att läsa på remsorna och se om något särskilt viktigt telegram var på gång och i så fall låta det få förtur. Kom det ett telegram från OKW (Oberkommande der Wehrmacht) med inledningen ”Chefssache, Geheime Kommandosache (GKDOS), Nur durch Offizier” så blev det mycket bråttom. Hos tyskarna betydde det att en officer måste hämtas till G-skrivaren.
Ulla Flodkvist kom senare att chiffrera och dechiffrera meddelanden till och från norska motståndsgrupper under senare delen av kriget. För sin insats kring detta tilldelades hon kung Haakons frihetsmedalj. Hon blev senare fast anställd på Försvarets Radioanstalt (FRA) och följde med när verksamheten flyttades från Östermalm till den nuvarande anläggningen på Lovön. Jag såg henne ofta i matsalen där under mina sommartjänstgöringar som värnpliktig på 60- och 70-talet.
Ulla Flodkvist var en av ”flickorna på Karlaplan” vilkas historia kanske skulle kunna ge underlag också för svenska böcker och dramaproduktioner.