Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for the ‘Betraktelse’ Category

Vladimir Putin bär alltid ett kors om halsen. Det kan man om inte annat se på de bilder där han med bar överkropp rör sig i den ryska vildmarken. Jag kom att tänka på det när jag läste den debatt som uppstått här i landet kring aktionen Mitt Kors, en Facebookgrupp som framträder med följande budskap:

Mitt Kors vill ta ställning för världens förföljda kristna genom att öppet och med stolthet bära korset runt halsen i vår vardag.

Korset är hoppets, kärlekens och nådens tecken, ett tyst motstånd mot mörker och våld.

Om du inte redan bär ett kors, plocka fram korset som ligger i byrålådan – eller gå och köp ett! Ta sedan en bild av dig själv med korset runt halsen, posta här på sidan och tagga med #mittkors

Jag ska avstå från att lägga mig i debatten om denna aktion som enligt Expressen har skapat ”storbråk i kyrkan”. Tidningen Dagen noterar att de flesta av Svenska kyrkans biskopar duckar inför frågan om det är en bra kampanj. Å andra sidan har Humanisternas ordförande Christer Sturmark blivit medlem i gruppen och denne normalt så fritänkande debattör poserar nu glatt med ett kors i handen.

Men för att återvända till Putin så kan man på nätet läsa följande om hans kors:

Putin had, in classic Soviet fashion, a secular upbringing. His father was a “model Communist” and a “militant atheist,” though his mother was a devout Eastern Orthodox Christian and she had young Putin secretly baptized into that church.

It was merely symbolic, however, as Putin went through the bulk of his adult life–rising through the ranks of the KGB and the Soviet Communist Party–conforming to Soviet secular convention.

It wasn’t until the double-whammy of 1) his wife’s car accident in 1993 and 2) a life-threatening house fire in 1996 that Putin began questioning his atheism. During a vulnerable moment before Putin departed for a diplomatic trip to Israel, his mother gave him a baptismal cross. He said of the occasion:

”I did as she said and then put the cross around my neck. I have never taken it off since.”

Put

Putin på fisketur (Källa: Wikimedia)

Om detta kan man tänka två saker:

Dels att det påminner om den massiva förföljelsen av kristna i Sovjetunionen, framför allt under 1930-talet men också senare, en förföljelse som många både till vänster och höger ofta ignorerade. Dels att Putins kors möjligen har något att göra med Rysslands inblandning i Syriens inbördeskrig.

Christer Sturmark säger i ett uttalande för Dagen att det pågår ”något som kan beskrivas som ett folkmord på kristna” i Mellanöstern. Även om man kan diskutera vad som menas med ett folkmord så är det ju otvivelaktigt så att länder som Irak och Syrien har åderlåtits på en stor del av sin kristna befolkning.

Den fråga man ställer sig är inte minst varför denna folkfördrivning inte har blivit ett så stort debattämne tidigare, framför allt bland de de kristna grupper som nu så helhjärtat engagerat sig i saken. Jag har redan berört detta i ett blogginlägg från förra året men kan gärna påminna om något av det jag då skrev om den ström av kristna som från 2004 massflydde från Irak och som gjorde att vi här i Södertälje då blev den stad som tog emot fler flyktingar från området än USA och Kanada tillsammans.

Orsaken till denna massutvandring var förstås invasionen av Irak år 2003 och den anarki som skapades i dess efterföljd. Det paradoxala var ju att detta illegala militära äventyr var framhejat inte minst av det kristna bibelbältet i USA. Deras krigsentusiasm kontrasterade mot hur påvens sändebud, kardinal Pio Laghi, försökte varna president Bush. För att citera CNN i mars 2003:

A Vatican envoy who met with President Bush Wednesday said he ”clearly and forcefully” conveyed a message from Pope John Paul II that a war against Iraq would be a ”disaster.”

”You might start, and you don’t know how to end it,” said Cardinal Pio Laghi said after his half-hour meeting at the White House. ”It will be a war that will destroy human life. Those people that are suffering already in Iraq, they will be in a really bad situation.”

Kardinalen visste vad han talade om eftersom många av Iraks kristna tillhörde kyrkor som var förenade med Rom. Hans och påvens välgrundade varning kom samtidigt som den insiktslöse propagandisten Per Ahlmark kunde skriva i Dagens Nyheter: ”Först kommer kriget, nödvändigt och hemskt”.

Jo kriget kom, hemskt med alls icke nödvändigt. Och nu har kriget gjort Syrien till ett helvete. Bilderna från Aleppo chockerar världen. Men det var i oktober förra året som man kunde läsa följande i den kanadensiska tidskriften The Catholic Herald:

Melkite Catholic Archbishop Jean-Clement Jeanbart of Aleppo said that the bombing of rebel positions by Russian jets was ”a source of hope” for Syria, telling Suisse Romande television Oct. 8 that the intervention into the Syrian civil war by Russia ”serves the Christian cause” and generated ”renewed confidence among Christians in Syria.”

”(Vladimir) Putin is solving a problem”…

His comments came three days after the Islamic State released a video showing the murders of three Assyrian Christians captured by in Hasakah province in February. They also came a week after Syriac Catholic Archbishop Jacques Behnan Hindo of Hassake-Nisibi defended the Russian campaign while accusing the United States of arming al-Qaida terrorists under ”a different name.”

Alep

Två biskopar från Aleppo som varit försvunna sedan april 2013

Jag vill inte försvara vare sig den auktoritäre Putin eller diktatorn al-Assad. Inte heller de islamiska fundamentalister av olika schatteringar som med vapenleveranser från väst eller Saudiarabien fördrivit de kristna i Syrien. Likt Svenska kyrkans biskopar skulle jag helst vilja ducka inför en svår fråga eftersom jag inte har någon entydig lösning. Möjligen kan jag tycka att de som nu protesterar mot förföljelsen av de kristna i Mellanöstern också borde ställa kritiska frågor kring vem eller vilka som från 2003 och framåt medverkat till att en urgammal kristen kultur i Irak och Syrien nu hotas av förintelse. Möjligen borde de också utkräva ett retroaktivt moraliskt ansvar på hemmaplan.

Och kanske dessutom kombinera det lättburna korset kring halsen med en mer grundläggande politisk och teologisk analys.

Read Full Post »

Jag har skrivit en liten notis som är inne på Aftonbladets kultursidor idag. Eftersom allt material från dessa sidor inte läggs ut på nätet kan jag väl för mina trogna följare återge den här:

Vi vet ju alla att det svenska ordet ”smorgasbord” (utan våra diakritiska tecken) har blivit ett etablerat begrepp runt om i världen. Nu är det kanske dags för ytterligare ett bidrag till den internationella vokabulären: ”asiktskorridor”.

I den amerikanska tidskriften Foreign Policy läser jag en lång text om den svenska flyktingpolitiken. Artikelförfattaren James Traub har under sin resa i Sverige bland annat intervjuat Diana Janse, f.d. ambassadör och nu utrikespolitisk rådgivare åt moderatledaren Anna Kinberg Batra. Janse verkar hålla med dem som anser att man inte får säga precis vad man tycker i det här landet: “We have this expression in Swedish, asiktskorridor.”

Det är lite av samma linje som när Svenska Dagbladets ledarskribent Ivar Arpi i brittiska Spectator klagat över hur svårt och ensamt det är att vara sanningssägare i Sverige: ”Even legitimate concerns are silenced”. Ett något oväntat uttalande av en man som väl aldrig hindrats från att i tid och otid uttrycka sin mening. A real ”asiktsmaskin” as we say in Sweden.

I Foreign Policy får Diana Janse för övrigt frågan om hon fruktar att Sverige håller på att begå självmord i flyktingkrisens spår. Hon svarar: “It’s an open question”.  Det verkar vara klent med livsmodet på det moderata partikansliet.

Korridor

Åsiktskorridor. OBS: Inget samband med inlägget.

Jag ser att de twittrande klasserna ägnat sig rätt mycket åt förmenta åsiktskorridorer. De flesta inlägg handlar om att man inte får säga sanningar om flyktingar och invandrare utan att åthutas av den politiskt korrekta maffian. I och för sig finns också motsatsen. Jag citerade för ett tag sedan vad Dilsa Demirbag-Sten skrev i Journalisten om den mörkblå åsiktskorridoren på Expressens, Svenska Dagbladets och Göteborgs-Postens ledarsidor.

Korridoren finns alltså i själva verket ”in the eye of the beholder”. Fast nog är det lite löjligt att tala om likriktning och åsiktsförtryck i en tid när var och en hur lätt som helst kan framföra sina synpunkter till offentligheten via twitter, bloggar eller de hatsajter som berättar Sanningen med stort ”S”.

Annat var det på de gamla tryckmedias tid. Det var inte så lätt att få göra sin röst hörd om man inte var tidningsägare eller etablerad skribent. Idag har väl Avpixlat och Flashback fler läsare än de mer traditionella kultur- och debattsidorna.

Jag ser hur som helst att ordet ”åsiktskorridor” tillsammans med bl. a. ”genusbudgetering” och ”attefallshus” nu har kommit in på den lista över nya ord som årligen sammanställs av Språkrådet och Språktidningen. Fast det är kanske ändå tveksamt om det kommer att få något internationell genomslag. Sanningen är ju att vi i det här gamla fina landet har ett veritabelt smorgasbord av asikter.

Read Full Post »

Alla helgon

Det är nog en av den svenska poesins mest suggestiva dikter. Jag tänker på Erik Axel Karlfeldts Vinterorgel (ur samlingen Hösthorn från 1927). De två första stroferna låter så här:

Ditt tempel är mörkt och lågt är dess valv,
Allhelgonadag!
Där slocknar sommarens hymn som ett skalv
av klämtande slag.
Sin mantel river den svarta sky,
och lundarnas bleknade trasor fly,
och natten mässar om allt som är dött,
allt hö, allt kött.

Det dagas ånyo, det klarnar så vitt,
det blånar så vasst.
Det växer en värld ur förgängelsens mitt,
en vit och fast.
I frostiga kvällar skönjs en arkad
med pipor av silver i glittrande rad;
nu reser vintern sitt orgelhus
ur mörker och grus.

Och så kommer en skildring av den nordiska vinterns olika faser fram till de ljusnande dagarna i mars: ”till dess Maria går skär av sol/på skarens glans /och fäster kring skogens mörka kjol /en hasselfrans”.

Naturens växlingar liknas vid stämmorna på en stor orgel: ”Drag an registren, drag dov bordun, drag gäll trumpet.”

Visst markerar Allhelgonahelgen något slags milstolpe under hösten. Fast just det här året har mörker och köld knappast gjort sitt intåg. Det har varit strålande soliga dagar, åtminstone här i Mälardalen. Men mörkret tätnar på kvällen.

Det är inte överallt i kristenheten som man firar Alla helgons dag så här i november. I de ortodoxa kyrkorna har högtiden sin plats den första söndagen efter Pingst. I den ryska kyrkan finns det också olika helgdagar för alla de helgon som levat på den ryska jorden. Ryssarna har ju också all anledning att minnas de många kristna män och kvinnor som miste livet under terrorns och repressionens år under 1900-talet.

sobor

Ikonen ovan påminner oss om de martyrer och bekännare som mördades under det förra seklet. De omges av stiliserade scener där de bolsjevikiska bödlarna ses i svarta dräkter.

Just den här helgen öppnas förresten ett helt nytt museum i Moskva helt ägnat åt GULAG-epoken. En pristävling om ett stort monument över terrorns epok har också just avgjorts. Segrare blev en armeniske konstnären Georgij Franguljan med sitt projekt ”Sorgens mur”, en sex meter lång och hög skulptur som kommer att placeras centralt i Moskva, passande nog intill den gata som är uppkallad efter människorättskämpen Andrej Sacharov.

mur

Man behöver inte tro på vare sig helgon eller martyrer men nog finns det anledning för alla att så här års minnas både en familjärt nära och en mer världsvid historia.

 

Read Full Post »

Typiskt!

Jag antar att jag inte är ensam om att ha hört repliken denna vecka: ”Typiskt att det ska bli sol och vackert väder först när skolan ska börja”. Yttrandet är lite klichéartat men jag kan inte låta bli att känna en viss empati med de besvikna även om det för en pensionär inte spelar så stor roll när regn och solsken råkar infalla.

Själv skulle jag kunna säga: ”Är det inte typiskt att hustrun rest bort några dagar så att jag står ensam med vattningsansvaret i trädgården när solen plötsligt suger vattnet ur jorden”. Fram till i förra veckan har ju växtligheten denna sommar skött sig själv med strålande resultat tack vare en bra blandning av regn och uppehållsväder. Vattenspridaren har haft den lugnaste säsongen i mannaminne.

Borde sommarlovet flyttas för att anpassas till detta typiska vädermönster? Förra året gjorde Finlands näringsminister Jan Vapaavuori ett djärvt politiskt utspel när han föreslog att man borde flytta skolornas sommarlov tre veckor framåt, så att det börjar vid midsommar och slutar den sista augusti. Han motiverade det med att turismen i Finland sysselsätter 200 000 personer och årligen omsätter över 13 miljarder euro. En stor del av intäkterna kommer från europeiska turister som har semester i augusti. Många finländska turismföretag avslutar ändå sin säsong då de finländska skolorna börjar i mitten av augusti. Företagarna och Finland förlorar enligt ministern flera miljarder euro på detta.

I en omröstning på nätet  ville 65 procent flytta fram sommarlovet medan 28 procent var emot och 5 procent förhöll sig neutrala.

När nu lovet ändå är slut är det kanske dags att begrunda vad skolbarnen förväntas prestera under det kommande läsåret. Deras insatser ska ju numera bedömas efter en nationell betygsskala med sex steg där A-E står för godkända resultat och F står för ej godkänt resultat.

Liggande skala

Skolverkets pedagogiska bild av dagens betygsskala

Hur många olika betygsreformer har man sett under sitt liv? Jag kan inte räkna dem alla. Men jag tycker att man nästa gång när det blir aktuellt kan fundera över det radikala förslag som för ett par år sedan presenterades av grundrektor L. Hagwald i Grönköping. Jag citerar ur Veckobladet:

Byggstenarna är versaler av de tre bokstäverna  A, B och C.  För personer  med tidigare generationers skolgångserfarenheter kan de förklaras ungefär motsvara  MVG, G och IG resp 5, 3 och 1.Genom finurliga kombinationer av enbart dessa tre bokstäver göres så en femgradig skala inom registret ”godkänd” genom att först tillföra AB mellan A och B, förklarar hr H.

Vi har nu fått de steg som korresponderar mot gamla MVG, VG och G resp 5, 4 och 3. Vidare lägges sedan mellan AB och B till ett steg Ba (”extra godkänd”) samt a (litet a) mellan A och AB vilket bör utläsas ”nästan MVG”.

För att något nyansera betygsskalan också på den icke-godkända sidan införs BC mellan B och C för att markera ett ”IG” som torde kunna repareras under sommarlovet medan C står för ett ”IG” som kräver helt andra tag (gå om klassen).

Därmed uppnås en sjugradig betygsskala som i sin kontext (skolan) bör uppfylla varje krav på nyansering och rättvisa inom klassen, framhåller hr H.

Med sju steg skulle det alltså bli en mer förfinad gradering än den nu gällande. Dessutom lanserade rektor Hagwald möjligheten att man genom tillägg av plus eller minus efter alla stegen kunde göra betygssättningen ännu mer noggrann och näst intill maximalt rättvisande.

Har vi sett någon ansvarig politiker som hittills brytt sig om detta smått revolutionerande förslag? Såväl Björklund som Fridolin har ignorerat det. Typiskt!

Read Full Post »

Jag har nog läst det någon gång förut men nu var det en minnesruna över en gammal lärare som påminde mig om Vilhelm Ekelunds aforism:

Vad är ljuvligare än den vita nordiska junimorgonhimlen! Hur många junimorgnar är där på ett människoliv? De äro ej så synnerligen svåra att räkna, – och allra minst dem man verkligen mött!

Nej, få saker är mer underbara än att få gå ut i trädgården en junimorgon. Är det solsken  ser man hela paletten av färger från träd och blommor. Just nu finns det en oerhört vacker kontrast mellan gullregn, vallmo och kaprifol.

gullr

I gullregnets tid

Är det småregnigt (som i morse) kan naturen vara insvept i ett dis som utjämnar kontrasterna men då känns dofterna desto starkare. Just den här morgonen trängde också doften av tjära in i näsborrarna. Vi har fått nya grindstolpar, monterade och tjärade av en förträfflig man som driver firman Gärdsgårdsgubben. Han kom ända från Vilhelmina med de nya stolparna, utvalda med omsorg i den norrländska skogen, dessutom barkade och behandlade med kunskap grundad på seklers erfarenhet av hur trä uppför sig. Och så fick tjäroljan fullborda verket.

De gamla stolparna lyftes bort med hjälp av en grävskopa i förra veckan. De hade nog stått där sedan huset byggdes 1916, nedgrävda utan någon cement till en dryg meter under markytan. Men nu hade de i stort sett gjort sin tjänst.

I fredags vaknade jag av solskenet klockan fem och då kom jag att tänka på några rader ur Tomas Tranströmers dikt Minnena ser mig.

En junimorgon då det är för tidigt
att vakna men för sent att somna om.

Jag måste ut i grönskan som är fullsatt
av minnen, och de följer mig med blicken…

Kanske känner man tidens hastiga flykt som allra mest påtaglig just i juni. Allt är som vackrast, dagarna är längst, skolavslutningar och fester avlöser varandra. Samtidigt vet man att året snart vänder.

Få har beskrivit det bättre än Erich Kästner i en underbart humoristisk dikt som heter Der Juni. Jag tror knappast att den finns i svensk översättning. Här är i alla fall några strofer för den som vill pröva sin skoltyska:

Aus Gras wird Heu. Aus Obst Kompott.
Aus Herrlichkeit wird Nahrung.
Aus manchem, was das Herz erfuhr,
wird, bestenfalls, Erfahrung.

Es wird und war. Es war und wird.
Aus Kälbern werden Rinder
und, weil’s zur Jahreszeit gehört,
aus Küssen kleine Kinder.

Die Vögel füttern ihre Brut
und singen nur noch selten.
So ist’s bestellt in unsrer Welt,
der besten aller Welten.

En kort sammanfattning i alla fall: Gräset blir till hö och frukten till kompott, kalvarna blir nötkreatur (kanske en oxstek). Och – emedan det hör till årstiden – av kyssar kan det bli små barn. Det senare påståendet får väl ses som en ytterst summarisk redogörelse för ett komplicerat händelseförlopp.

Vill någon höra dikten läsas på diktarnas och tänkarnas eget språk så går det bra att lyssna här:

Dikten slutar med en bild av en trädgårdsfest där det festas och glammas men där det vid ett bord också förs en djup filosofisk diskussion mellan en hedning och en troende kring frågan om det finns under:

Am letzten Tische streiten sich
ein Heide und ein Frommer,
ob’s Wunder oder keine gibt.
Und nächstens wird es Sommer.

En intressant fråga. Men nog inbjuder väl varje junimorgon till tron på under även för dem som tvivlar resten av året.

Read Full Post »

Påskseder

Vi fick inget besök av påskkäringar under Skärtorsdagen, trots att vi laddat upp med en påse lösgodis. Det kan knappast bero på brist på barn i området för under Halloween hade vi åtminstone ett par unga grupper som knackade på och gav oss alternativet att välja mellan bus och godis.

Kanske har nyimporten från Amerika övertagit den gamla svenska traditionen? Vem orkar klä ut sig både höst och vår? Det är svårt att veta. Folklivsforskarna har här ett område att undersöka.

Helgseder ändras som bekant hela tiden. Finns det t. ex. någon som längre skickar påskkort annat än på elektronisk väg?

påsk

Jag läser i dagens tyska tidningar om diskussionerna kring nöjesförbud på Långfredagen. Generellt sett får man inte dansa den dagen i Tyskland även om lagstiftningen kring detta sker på förbundsstatsnivå. I den stora delstaten Nordrhein-Westfalen (c:a 18 milj. invånare) råder ganska stränga bestämmelser kring Långfredagens helgd. Inga nöjestillställningar tillåts, inte heller loppmarknader eller sportevenemang, inklusive hästkapplöpningar. Flyttningar är förbjudna, biltvättar måste hållas stängda och spelautomater låsta. (Det senare förbudet låter lite överflödigt i de internationella spelsajternas tidevarv).

Vi som var med på 50-talet i Sverige minns ju hur det var här i landet. Ganska strängt, även om det mer byggde på sedvana än lagstiftning. Det brukar ju sägas att ”Det sjunde inseglet” var den enda film som visades på den svartvita tv:n men om det är sant minns jag inte.

Däremot minns jag förvåningen när jag 1962 firade påsken i Paris och fann att man i detta formellt sekulariserade men ändå katolska land hade full fart på kommersen under Långfredagen. Min förvåning tyder på att det fortfarande var en ganska nedtonad dag här hemma.

Själv går jag alltid i kyrkan på Långfredagen och värnar privat om dagens helgd. Men jag störs inte av att den närbelägna Statoilmacken, till skillnad från kollegorna i Nordrhein-Westfalen, kan ha biltvätten öppen.

Read Full Post »

Jag bodde i London för så där 25 år sedan och efter det har jag förstås besökt den brittiska huvudstaden ett otal gånger i olika uppdrag eller (på den allra senaste tiden) som reseledare i barnbarnens bildningsprojekt. Varje gång får jag anledning att fundera över om, och i så fall hur, staden ändrat sig.

Nu kom jag just hem och kan som vanligt konstatera att gatorna ligger där de ligger och att trafiken är som den är. Jag saknar förstås de gamla Roadmasterbussarna med öppen plattform därbak men fortfarande kan man ta med barnbarnen upp på övervåningen och låta dem se London helt gratis om man bara själv har en biljett (ett laddat Oyster card rekommenderas).

Tunnelbanan tillhör väl de minst föränderliga dragen i stadsbilden. Här kan man i fantasin drömma sig tillbaka till Sherlock Holmes dagar – och då menar jag den ”riktige” Holmes i Jeremy Bretts gestalt och inte den hysteriska och moderna version som Benedict Cumberbatch gestaltat.

Ny attraktioner som tilltalar en yngre generation tillkommer hela tiden. Jag tror att jag tidigare rapporterat om den bronsstaty av björnen Paddington som numera finns på Paddington station. Den besökte vi vid en tidigare resa. Den här gången ville en 10-årig deltagare se den berömda plattform 9 3/4 på Kings Cross, känd från Harry Potter-böckerna. Till min förvåning var det köbildning framför väggen med den halva bagagekärran. Anledningen visade sig vara att alla skulle fotografera sig själva eller någon bekant med plattformsskylten som bakgrund för att sedan kunna leverera ett bildbevis via MMS eller Instagram. Och den processen måste ske i god ordning så att ingen stod i vägen för någon annan när smarttelefonen höjdes i fotoläge.

Platform

Plattform 9 3/4 utan köbildning (källa Wikipedia)

Efter det här besöket insåg jag att selfiekulturen är det absolut nya inslaget i Londons stadsbild på senare år, åtminstone nära de stora turistattraktionerna. På Westminster Bridge stod företrädare för alla folkslag och tungomål med sina selfiepinnar (den där förlängda metallarmen) för att föreviga sitt besök med Big Ben som bakgrund. Fast lika ofta som selfies blev det förstås groupies med vänner eller äkta hälfter.

Jag läste vid hemkomsten en nästan årsgammal artikel i Daily Mail om fenomenet:

London is often cited as one of the most attractive tourist locations worldwide, but now the capital of England has gained a new status: the selfie capital of the world. More than 14 per cent of selfies shared on social networks were found to be captured in the capital, with the Big Ben, the London Eye, and Buckingham Palace the most popular selfie spots in the city, according to website Suggestme.

But when it comes to individual landmarks, the Colosseum in Rome was the most fashionable backdrop for selfies, followed by the Eiffel Tower in Paris, analysis of 6.3million social media messages from Twitter, Facebook, Instagram and elsewhere has revealed.

Samtidigt läser jag om hur fler och fler turistattraktioner runt om i världen förbjuder selfiepinnarna. Det gäller Versailles men också några av Londons muséer, t. ex. The National Gallery:

The National Portrait Gallery, adjacent to the National Gallery, says the sticks are allowed, but “anything that may prove disruptive is reviewed on an ongoing basis.” The British Museum is “currently reviewing” its selfie-stick policy.

Some art-lovers praised the idea of a ban: “If you go into an exhibition, surely the purpose is to see what is on show and not to take umpteen photographs of yourself?” said Bill Doig, a retired doctor visiting the National Portrait Gallery.

Som besökare utan smartphone kan man bara hålla med doktor Doig.

Grupp

Groupie with stick (Källa Wikipedia)

Förresten är detta med att ta selfies något som är alltför egoistiskt och självcentrerat, åtminstone om man får tro texten till ett av årens poetiska mästerverk i Melodifestivalen (slutade på plats 8):

Oåj ojoj ojoj oj oj oj
Inga mera selfies, för vi ska ta en Groupie
Oåj ojoj ojoj oj oj oj
Ingen vill ju vara helt själv, ta en Groupie ikväll

En två tre fyr fem, han och hon och hen
Ju fler desto bättre och bättre
Oåj ojoj ojoj oj oj oj
Inga mera selfies, för vi ska ta en Groupie

Där fick textförfattaren verkligen till det. Dessutom med ett progressivt omnämnande av den moderna svenskans tre olika genus. Bra jobbat, som det heter.

Read Full Post »

Older Posts »