Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for december, 2015

Då och då under helgen har jag läst i en tjock volym med titeln The Maisky Diaries: Red Ambassador to the Court of St James’s, 1932-1943. Det är nyutgivna dagboksanteckningar av den sovjetiske diplomaten Ivan Michailovitj Majskij (för att använda svensk transkribering). Historieprofessorn Gabriel Gorodetsky har svarat för redigeringen av det omfattande materialet som är högintressant ur historisk synpunkt.

mais

Majskij var son till russifierade polska föräldrar och föddes 1884 i det tsaristiska Ryssland. Hans tidiga revolutionära aktiviteter ledde till att han 1902 utestängdes från universitet i S:t Petersburg. Efter intern exil i Sibirien reste han till Västeuropa och 1912 bosatte han sig i London där han bodde fram till revolutionen i Ryssland 1917. År 1921 gick han officiellt med i ryska kommunistpartiet och fick strax därefter uppdrag som diplomat på olika poster, inklusive London och Tokyo.

År 1929 blev han sovjetisk ambassadör i Finland och 1932 blev han det sovjetiska sändebudet i Storbritannien, en post han innehade fram till 1943.

Majskij var uppenbarligen en så kallad sällskapsmännniska, något som gjorde att han trots sina hårdföra uppdragsgivare kom att accepteras i vida kretsar i Storbritannien. För att citera ur förlagsreklamen:

Maisky was distinguished by his great sociability and access to the key players in British public life. Among his range of regular contacts were politicians (including Churchill, Chamberlain, Eden, and Halifax), press barons (Beaverbrook), ambassadors (Joseph Kennedy), intellectuals (Keynes, Sidney and Beatrice Webb), writers (George Bernard Shaw, H. G. Wells), and indeed royalty.

I en bok av det här slaget letar man förstås efter passager som kan ha anknytning till Sverige. De är inte så många men på ett ställe återger Majskij något som han hört från sin svenska ambassadörskollega Björn Prytz. Det handlade om en lunch år 1936 som Prytz hade inbjudits till fast han då endast var affärsman på tillfälligt besök i London (han blev ambassadör två år senare). Lunchen hade att göra med den pågående konstitutionella kris som vållats genom kung Edward VIII:s romans med Mrs Wallis Simpson:

The Swedish crown prince was the main guest, but also present were Eden, the archbishop of Canterbury and other distingiuished figures. The issue of Edward’s abdication was in the air. Some persons close to the Court were asking the Swedish crown prince to use his influence on Edward to persuade him, in the interests of the ‘monarchic idea’ to sever all ties with Mrs Simpson so as to remain on the throne. The crown prince agreed in principle, provided the British Government did not object. In fact, it was precisely in order to discover the Government’s attitude that the lunch had been arranged, But as soon as the guests sat down to table and exchanged initial remarks on the subject in question, it became perfectly clear that there was nothing for the crown prince to do: the English guests immediately let it be understood that they desired Edward’s abdication, and did not wish him to remain on the throne. The archbishop of Canterbury was especially categorical. He told Prytz, who was sitting next to him, with a laugh: ‘I’m a very small and unknown man in the Empire, but do you think that even I could retain my job if I married Mrs Simpson?’

Lite senare finns det också en dagboksanteckning med svensk anknytning. Den 9 maj 1941 skulle ambassadör Prytz resa med flyg till Stockholm (en ganska farofylld färd under rådande krig). Innan han reste ville han gärna träffa Churchill som då bjöd honom och hans hustru på lunch tillsammans med Majskij och några andra gäster:

In his talk with Prytz, Churchill mentioned, among other things, the impending clash between the USSR and Germany… Prytz expressed his anxiety in this connection, for Sweden would find itself between the devil and the deep sea, as both belligerents would want to use its territory for themselves. He then asked if this meant that, in the event of conflict with Germany, the USSR would automatically become an ally of England.

Churchill reddened, his eyes became bloodshot, and he cried with fury in his voice: ‘To chrush Germany I am prepared to enter into an alliance with anyone, even the devil!’

Ivan-Maisky-Molotov-Churchill

Majskij (t. v.) tillsammans med Molotov och Churchill

När Tyskland anföll Sovjetunionen i slutet av juni samma år blev Majskijs roll som sambandsman mellan den sovjetiska och den brittiska regeringen allt viktigare. Nu intensifierades också hans kontakter med Churchill och den brittiska utrikespolitikens ledare. Samtidigt fanns det förstås en viss misstänksamhet i Moskva inför hans nära kontakter med Storbritanniens högborgerliga kretsar och han försågs mot slutet av sin postering uppenbarligen med en politisk ”överrock” som såg till att han höll sig till partilinjen.

1943 fick han återvända till Moskva för att bl. a. arbeta med utrikespolitiska frågor. Kort före Stalins död 1953 arresterades han för påstått spioneri och dömdes till sex års fängelse. 1955 blev han emellertid frigiven och rehabiliterad. Han arbetade sedan inom den sovjetiska vetenskapsakademien och var bl. a. 1966 tillsammans med Andrej Sacharov en av undertecknarna av det brev som vädjade till partichefen Brezjnev att han inte skulle tillåta en rehabilitering av Stalin.

Majskijs dagböcker är en fascinerande läsning. Det är storpolitik speglad genom en av de medagerandes personliga minnen och reflektioner.

 

 

Read Full Post »

Jul å Varuhuset

Trots det teoretiska fördömandet av julens kommersialisering är det svårt att inte dras med i den allmänna köpyran. Som vanligt försöker jag ändå bidra till ett mer hållbart återvinningssamhälle genom att köpa en del julklappar antikvariskt eller på loppis. Ett fynd från det senast nämnda inköpsstället kommer jag dock inte att ge bort utan behålla för mig själv. Den är Grönköpings Årsbok för 1985 som – i likhet med Veckobladet – alltid är högaktuell (med modernt anglifierat språkbruk ”inte daterad”).

I den boken finns en vacker juldikt av poeten A:lfr-d V:stl-nd under titeln Jul å Varuhuset. Den anknyter till skaldens vardagliga och mer prosaiska värv som souschef på Varuskrapans tricotageavdelning (stickat och underkläder). Låt mig få återge några av stroferna:

Du välkomna jul, som i tusentals år
har upplyst vår vinterkalender,
nu står du här åter i sedvana spår,
och själv går jag upprymd bland tyll och resår,
helt dragen mot tidernas trender!

Vad vore du dock, om ej skyltningen fanns,
så typisk för djupare helger,
med ljus och med tomtar i plast och fajans,
som skänka en underbar, ny acceptans
åt allt, vad ett Varuhus säljer!

Nej dunkelt låg landet, om ej där brann ljus,
och dystert kom staden att ruva,
om intet här brändes i ljusskygga hus,
och tomten stod mörklagd och allmänt diffus
med tomsäck och avdragen luva!

– – –

Vad ljus över gatan, i fönstren och så,
när julen på riktigt man smyckat!
Nu lyser en köplust å högre nivå
så milt, där som köerna ringlande gå,
och marknadens utbud blir lyckat!

Så öppna dig, svångrem, släpp skinkorna loss,
låt klappjakten icke förslappas,
ty när det köpts färdigt, då väntar på oss
ett sannskyldigt julbord till jättekoloss;
dit månde vi jublande kappas!

bbbbbbb

ccccccc

3503208_web

Tillsammans med ovanstående gamla kort från tider som flytt vill jag önska alla kända och okända bloggläsare God Jul!

Read Full Post »

Julen kräver förstås en röd och rund ost från Holland. Jag noterade idag att den verkar vara ovanligt billig. Den lokala ICA-affären erbjuder den för 57 kronor kilot. Inte för att jag minns vad den kostade förra året men jag fick ändå en känsla av att den sjunkit ordentligt i pris, förmodligen som ett led i samma process som gör att ICA också lockar med extrapris på Herrgårdsost och andra svenska sorter för 40 kronor kilot.

Den europeiska ostmarknaden är överhettad. Delvis beror det på det ryska importstoppet för livsmedel från EU-länderna, införda som ett svar på sanktionerna mot Ryssland. Det lär också hänga samman med de begränsande mjölkkvoter inom EU som hävdes tidigare under året.

Osten är för övrigt den holländska jordbruksprodukt som drabbats mest av det ryska embargot. Enligt officiell statistik tredubblades ostexporten till Ryssland mellan 2009 och 2013. Då sålde man som mest för 233 miljoner euro. Nu får man i stället hitta andra marknader.

EdamCheese

Mjölkbönder och osttillverkare i andra länder har ju också påverkats av livsmedelsembargot. Ryssarna kan visserligen importera ostar från det neutrala Schweiz, men de betingar högre priser. I stället börjar de mest företagsamma ryssarna att producera sin egen ost.

Den Moskva-baserade firman Cheese-Box erbjuder färdiga paket för den egna tillverkningen. Man kan välja fyra olika varianter: Mozzarella, Halloumi, Chèvre och Cream cheese. En do-it-yourself-sats kostar 2.500 rubel (ungefär 300 kronor). Och då får man allt man behöver för att hemma i köket omvandla 100 liter mjölk till 20 kilo välsmakande ost. Hur nära originalsmaken man kommer är dock svårt att uttala sig om när man inte har provat.

Olga Lasareva, den entreprenör som står bakom firman, erbjuder också endagskurser i osttillverkning för den intresserade. Fast inte ens hon lär väl kunna producera en edamerost med ett skyddande hölje av rött vax.

Hur länge ska sanktionerna mot Ryssland fortgå? De lär bli förlängda med ytterligare sex månader den här veckan även om Italien nyss satte en bromskloss för den automatik som USA, Polen och de baltiska staterna är främsta pådrivare för. Angela Merkel vill också ha fortsatta sanktioner även om hennes partikamrat, jordbruksministern Christian Schmidt, vill avskaffa dem. Han delar för övrigt den ståndpunkten med tyska industriledare som noterat att maskinexporten till Ryssland minskat med 27 procent det senaste året.

I jakt på nya marknader för europeisk export riktas nu uppmärksamheten mot Iran dit det blivit fritt fram att kränga allehanda produkter efter upphävda sanktioner efter atomavtalet. Även Saudi-Arabien står i fokus för exportintresset. Båda dessa demokratiska mönsterländer har för övrigt nyligen haft besök av svenska delegationer med näringslivsminister Mikael Damberg i spetsen. I oktober underskrevs bland annat ett samarbetsavtal av den saudiska finansministern Ibrahim Al-Assaf och statsrådet Damberg. Enligt Expressens rapportering hade frågan om mänskliga rättigheter ingen hög prioritet under mötet mellan ministrarna.

Är det för övrigt särskilt bra med sanktioner? Mot apartheidtidens Sydafrika lär de ha fungerat. Men vilka bör de drabba? Är kung Salman eller ayatolla Khamenei trevligare samarbetspartner än Putin?

Vem vet. Låt oss hur som helst så här års glömma både politiken och dubbelmoralen. Vad bryr vi oss om Putin och andra världsledare när granen snart ska bäras in? Huvudsaken är väl att vi får billig röd Edamerost på julbordet.

Read Full Post »

Det händer ibland att man även som fast medarbetare på en kultursida levererar saker som sedan inte får plats på grund av att andra akuta händelser tränger sig före. Så var det med en liten recension som jag i oktober förra året skrev om en liten bok av Niklas Orrenius med titlen Drömmen om Sverige.

Det är en skrift på drygt 100 sidor och den bygger på reportage som denne engagerade journalist skrivit för Dagens Nyheter. Den kom redan innan den aktuella stora strömmen av flyktingar nådde Europa via Turkiet, Grekland och det forna Jugoslaviens olika stater.

Jag ska inte här återge allt jag skrev men jag vill gärna lyfta fram några av de personliga öden som möter i Orrenius bok. Så här återgav jag dem i mitt opublicerade manus:

På generalkonsulatet i Beirut väntar en tålmodig skara som drömmer om Sverige. Kristianstad står det på en lapp som 27-åriga Fatme har i handväskan. 36-åriga Huda har en make som hon tror bor nära Stockholm: ”Jag tror att det heter Åmål”. Många av de väntande har nåtts av rykten om att Sverige har fri invandring men får vända med oförrättat ärende…

Utsmugglad via Turkiet hamnar 37-åriga Khalil i ett nergånget läger utanför Sofia tillsammans med två barn. Hon tillhörde de många tusen som flydde från Syrien förra året för att så småningom hamna i ovärdiga förhållanden där rasism och polisvåld rapporterats. Nu vill hon till Eskilstuna och de två mostrar som redan finns där.

Att drömmen om Sverige lever hos många flyktingar har vi sett också i år. För många, särskilt de kristna som nu fått lämna sitt urgamla kulturarv bakom sig, stavas den drömmen Södertälje. I en artikel om just de kristna minoriteternas flykt som nyss publicerades i Aftonbladet påminde jag om detta:

Vi som bor i Södertälje vet mer än de flesta om Mellanösterns kristna. Det är ju hit en del av dem tagit sin tillflykt under senare decennier. Vi har kyrkor och församlingar för assyrier/syrianer, kopter, kaldéer, armenier och ortodoxa av olika schatteringar. Det är Sörmlands Jerusalem för att nu låna en gammal metafor.

Min artikel föranleddes av att Erik Helmerson i Dagens Nyheter för någon dryg månad sedan skrev en ledare under rubriken ”Ingen bryr sig om förtryckta kristna”. Även Lars Adaktusson, känd EU-parlamentariker, hade ett debattinlägg nyligen i Svenska Dagbladet där han ville klassificera förföljelsen av de kristna i Irak och Syrien som folkmord.

Jag känner själv ett stort engagemang för denna förföljda folkgrupp som nu drabbats hårt av det politiska kaos som råder i Irak och Syrien. Samtidigt saknade jag något i både Helmersons och Adaktussons artiklar. Av dem skulle man kunna tro att det som drabbat Mellanösterns kristna vore något slags naturkatastrof eller åtminstone en följd av ”Islamiska statens” framväxt under senare år. Men sanningen är ju att förföljelserna började långt innan begreppet IS fanns på kartan. Redan år 2004 kunde vi se strömmen av kristna irakier som kom hit till Södertälje och vi blev då en stad som tog emot fler flyktingar från området än USA och Kanada tillsammans.

Sankt_Jacob

Sankt Jakobs syrisk-ortodoxa katedral i Södertälje (Wikimedia)

Orsaken till denna massutvandring var förstås USA:s och Storbritanniens invasion av Irak år 2003 och den anarki som skapades i dess efterföljd. Det paradoxala var ju att detta illegala militära äventyr var framhejat inte minst av det kristna bibelbältet i USA. Denna krigsentusiasm kontrasterade mot hur påvens sändebud, kardinal Pio Laghi, försökte varna president Bush. För att citera CNN i mars 2003:

A Vatican envoy who met with President Bush Wednesday said he ”clearly and forcefully” conveyed a message from Pope John Paul II that a war against Iraq would be a ”disaster.”

”You might start, and you don’t know how to end it,” said Cardinal Pio Laghi said after his half-hour meeting at the White House. ”It will be a war that will destroy human life. Those people that are suffering already in Iraq, they will be in a really bad situation.”

Kardinalen visste vad han talade om eftersom många av Iraks kristna tillhörde kyrkor som var förenade med Rom. Hans och påvens välgrundade varning kom samtidigt som den insiktslöse propagandisten Per Ahlmark kunde skriva i Dagens Nyheter: ”Först kommer kriget, nödvändigt och hemskt”.

Ja, kriget kom. Hemskt men absolut inte nödvändigt. Det var en monumental politisk felbedömning som skapade ett nytt Irak, till stora delar tömt på sin kristna befolkning. Och det födde hos så många drömmen om Sverige, ett hopp som de senaste åren väckts hos allt fler, inte minst i det krigshärjade Syrien.

Read Full Post »