Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for december, 2009

Som omväxling mot Alfred Tennysons Nyårsklockorna kommer här en dikt ur Grönköpings Veckoblads Årsbok 1989, skriven av stadens stora skald A:lfr-d V:stl-nd (Bakom förklädnaden denna gång anas Veckobladets dåvarande utgivare Gunnar Ljusterdal):

Den sista tolvan

Nu blir den sista tolvan slagen
den som jämväl kan kallas Noll
då tiden är som mest i tagen
och åren gå åt skilda håll
och män’skan står så märkligt dragen
mot ömsom dur och ömsom moll;
nu stundar natten, förr’n det dagas
och nästa år kan iakttagas!

Hur festligt är det ej å kvällen
som budar oss till nyårsnatt!
I staden som å andra ställen
kan det med skäl förmodas, att
det bjudes rikt av festtillfällen,
där väl det mesta tages glatt.
Jag vill dock seriöst bemöta
de bägge år som sammanstöta!

Ja, ensam under dunkla skyar,
där stjärnor överglänsa allt
bland bygdens städer eller byar,
vill jag en stund få ta’ det kallt
och se det skifte, som förnyar
sin årgång, taga full gestalt.
Vad det gör gott att så begrunda
kalenderns evigt vända runda!

Ring, tornur, fjärran över taken
det gamla ut, som tagit slut!
Ring in en framtid, pigg och vaken
med välgång såsom attribut!
Låt det ock höra helt till saken
att lyckan klappe på vår knut,
och låt all oförrätt oss cleara;
då är det meningsfullt att fira!

Read Full Post »

Man kan bara hålla med statsvetarprofessorn Leif Lewin när han i Svenska Dagbladet säger att man inför nästa val ska granska Sverigedemokraternas totala politik. Genom att ta debatten i frågor över hela det politiska fältet tydliggör man den valhänthet som är alla enfrågepartiers signum.

Samtidigt är det lika viktigt att fortsätta specialgranska den latenta rasism på vilken Sverigedemokraternas hela invandringspolitik vilar. Den kan förstås inte uttalas så tydligt i partiets officiella material men den blir desto mer artikulerad på de sajter där man ivrigt ser fram emot att ett xenofobiskt parti får insteg i riksdagen.

Att Sverigedemokraterna med beundran ser på opinionsläget i Danmark är ingen hemlighet. Dansk Folkeparti är den stora förebilden och dess stöd av ett brett register av främlingsfientliga krafter är uppenbarligen en viktig inspirationskälla.

Men det är intressant att se vad som just nu händer i Danmark. Kanske har de radikala islamofoberna där gått ett steg för långt. Det har i varje fall väckt starka reaktioner när grundaren av och ledaren för danska Trykkefrihedsselskabet Lars Hedegaard i en intervju nyligen gjort följande häpnadsväckande uttalanden:

När som helst är det tillåtet för en muslim att dölja sina sanna intentioner genom att ljuga och begå mened i sin egen eller islams tjänst… Man kan aldrig vara säker på att han säger sanningen.

Han fortsätter sina tirader med att säga att när en muslimsk man våldtar en kvinna så är det hans rätt att göra det:

När svenska flickor blir våldtagna, massvåldtagna etc. etc. så är det inget fel i det sett ur ett islamskt perspektiv. Det är din rätt… De våldtar sina barn. Det hör man hela tiden. Flickor i muslimska familjer blir våldtagna av sina farbröder, kusiner eller fäder.

Och 17 minuter in i intervjun slår han fast följande sanning om muslimsk kultur:

Kvinnor har inget värde. Det är inte människor. Deras funktion är som livmoder – de bär krigarens avkomma och skapar nya krigare, men i övrigt… Visst, de kan brukas som sexuella objekt men annars har de inget värde.

De mest anständiga medlemmarna i Trykkefrihedsselskabets rådgivande grupp har lämnat sin poster efter dessa grova övertramp i en anda som mest för tankarna till 30-talets mörkaste stunder och den tid när rasismen var både rumsren och politiskt korrekt.

Ingen kan förstås i fortsättningen ta Lars Hedegaard på allvar som debattör och religionshistoriker. Det allvarliga är bara att han säkert också framöver kommer att åberopas som en auktoritet här i landet av dem som står Sverigedemokraterna nära. Därför är det viktigt att parallellt med en bredare granskning av SD:s politik fortsätta med en hårdbevakning av den internationella rasism som partiet har så stor släktskap med.

PS – Uppdatering:

Dagens nummer av danska Kristelig Dagblad har en intressant ledare i ämnet. Där konstaterar man bland annat att många borgerliga politiker nu lämnat det komprometterade Trykkefrihedsselskabet samtidigt som Hedegaard och hans gäng får fullt stöd från Dansk Folkeparti. Tidningen fortsätter:

Opbakningen fra Dansk Folkepartis top skaber et moralsk problem ikke kun for Dansk Folkeparti, men for hele den borgerlige regering. I bestræbelserne på at opnå politisk indflydelse har regeringens støtteparti ellers hidtil haft held til at få ryddet op i egne rækker og få personer med stærkt fremmedfjendske holdninger, som savner hold i virkeligheden, ud af partiet…  Regeringen skal naturligvis kræve, at Dansk Folkepartis politiske ledelse nu lægger afstand til udokumenterede generaliseringer i religionsdebatten. For saglig religions- og islamkritik har vi brug for. Men primalskrig hører altså fortiden til.

Primalskrik är kanske en bra karakteristik på Lars Hedegaards nuvarande opinionsbildning.

Read Full Post »

Den finlandssvenske författaren Tito Colliander berättar i sin memoarsvit från 1960-talet (fantastiska böcker som jag alltid återvänder till) om hur han som fattig skribent och konstnär försörjde sig på jubiléer:

Den oavlåtliga jakten efter motiv gick vidare. I biblioteken bläddrade jag i tidskrifterna, i kalendrar sökte jag upp jubiléer: vad hände år 1832, 1732, 1882, vem föddes för 175 år sedan, för 250? Det kunde bli en artikel av det. Sådana jubileumsartiklar togs nästan alltid emot.

I Helsingfors kunde man också passa på när artikeln inflöt. Fråga: tar ni in den eller inte? När kan jag få honoraret? Vi hade ingen telefon, så jag gick ronden efter behov och lärde känna alla redaktörer för kulturavdelningarna i alla svenskspråkiga tidningar och tidskrifter som kom ut i Helsingfors.

Detta var alltså på 30-talet men fortfarande är jubiléer ett tacksamt ämne för redaktioner av alla de slag. Nu ska jag förbereda er lite på vad ni har att vänta från kulturredaktioner och musikradio under 2010, det år som snart börjar:

Det har då gått 200 år sedan Frédéric Chopin och Robert Schumann föddes. Det blir garanterat många trevliga inslag i P2 under året. Plus en hel del diskussioner om Chopins förhållande till Frankrike respektive Polen och om Clara Schumanns roll i makens musikaliska liv.

Chopin- jubilar 2010

Det har gått 100 år sedan Bjørnstierne Bjørnsson och Lev Tolstoj dog. Det ger underlag till minst tio kulturartiklar om varför Bjørnsson men aldrig Tolstoj fick nobelpriset. Och här i vårt hus kommer vi att ge en särskild hedersplats åt porträttet av Bjørnsson (foto: Otto Wegener).

Och sedan blir det 250 år sedan Charlotte Slottsberg föddes, en av Sveriges första ballerinor i Kungliga Baletten. Hon är inte så omskriven och bör därför kunna generera en och annan artikel, åtminstone i skvallerpressen. Hon var nämligen enligt säkra källor älskarinna åt hertig Karl (senare Karl XIII) och en hel del andra framstående herrar. Hon lyckades samla en förmögenhet på sina förbindelser men var själv förälskad i beridaren Heitmüller, som bedrog henne och pantsatte de smycken hon fått av hertigen.

För 150 år sedan föddes Anton Tjechov, Gustaf Fröding och Ola Hansson. Det relativt nygrundade Ola Hansson-sällskapet kommer att få en hel del att göra i början av november. 1860 såg också Theodor Herzl världens ljus. Han blev som bekant den moderna sionismens grundare men ett säkert tips i sammanhanget är att den israelisk-palestinska konflikten inte kommer att lösas under 2010.

Bland saker som hände 1910 kan man nämna att Tidaholm fick sina stadsprivilegier. Kul för de strävsamma tidaholmarna.

Tidaholm som vi minns staden

På den kulturella fronten kan man notera att det var det år då Strindbergsfejden utbröt och poeterna Karl Vennberg och Erik Lindegren föddes. Räkna med att det blir en hel del inslag i olika medier om de litterära 40-talisterna. Lindegrens Arioso kommer säkert att bli en av årets mest citerade dikter. Här kan ni faktiskt höra honom själv läsa den.

Förresten är det 2010 hundra år sedan Paul von Heyse fick nobelpriset i litteratur som en hyllningsgärd åt den fulländade och av ideal uppfattning präglade konstnärlighet han ådalagt under en lång och betydande verksamhet såsom lyriker, dramaturg, romanförfattare och diktare av världsberömda noveller.” Fast idag är det väl fler som läser Tolstoj och Bjørnsson än Heyse. Det hindrar inte att det kan bli en och annan jubileumsartikel också om Heyse på temat: ”Nobelpristagare vi borde läsa på nytt”.

Ja, detta var i all hast en titt i kristallkulan för det kommande året. Kolla nästa jul om jag träffade rätt i förutsägelserna.

Read Full Post »

Bilden av det heliga

Robert Crumb, känd serietecknare och skapare av figurer som Mr. Natural och Fritz the Cat har gett ut en uppmärksammad version av Genesis/Första Mosebok. I Svenska Dagbladet idag skriver Ola Sigurdson om den och han erkänner att han inledningsvis närmade sig det hela mer som en ploj:  ”Men jag bedrog mig, och att avfärda den som effektsökeri vore att missa hur seriöst Crumb gått tillväga.”

Jag skrev själv om boken i Aftonbladet (20/12) och kan hålla med Sigurdson om det seriösa i företaget. Dock har jag samma reservation som han när det gäller just den karikerande framställningen av Gud som Skaparen i form av en gammal farbror med långt hår och skägg. Jag vidgade min artikel till en mer generell diskussion om framställningen av det gudomliga och eftersom texten publicerades en dag när AB p. g. a. dålig bemanning på nätredaktionen inte hinner lägga ut kulturmaterial på sin sajt kan jag kanske tillåtas att här citera en del av det jag skrev med utgångspunkt i ett historiskt perspektiv på den konstnärliga framställningen av religiös mytologi och heliga texter:

En konstens parafras på mytologin är relativt enkel när det gäller gudar med mänskliga drag. Den pilskjutande Eros eller den vindrickande Bacchus har i flera tusen år varit tacksamma objekt för den konstnärliga fantasin.

Det är annorlunda med den gestalt som enligt Mellanösterns tre stora religioner är skaparen av kosmos och universums upprätthållare. Både judendomen och islam förbjuder varje avbildning av Gud. Inte ens den egna trons heliga gestalter, Moses eller Muhammed, avbildas i synagogor eller moskéer.

Kristendomen är annorlunda. Men det finns också en stark kristen tradition som säger att Gud som Skaparen aldrig kan framställas i bild. Ingen mänsklig gestaltning kan fånga hans väsen. Den Allsmäktige kan bara beskrivas med termer som säger vad han inte är.

Poeter och konstnärer vet varför det är så. Varje ord avgränsar och förminskar. Varje pennstreck eller penseldrag vanställer. Oändligheten kan inte göras ändlig.

Ändå har vi i Västerlandet haft en så lång tradition av att avbilda Gud som en skäggig farbror, från Michelangelos skapelseberättelse till Gustave Dorés illustrationer i den familjebibel som präglat så mångas gudsbild.

Vem har bättre fångat just denna prägling än Torgny Lindgren som i sin roman Dorés bibel skildrar en man för vilken de tryckta planscherna får en existentiell betydelse: ”De grymma och underbart sköna bilderna ur den illustrerade Bibeln innehåller allt som är värt att säga om hans eget liv: Skapelsen. Utdrivningen ur Paradiset. Förkrosselsen. Nåden. Livslögnen och givetvis Fadern”.

Ja, givetvis Fadern. För hur man än bläddrar i den stora familjebibeln är det nog ändå bilden av honom som blir kvar på näthinnan. Gud skapar ljuset och står som en reslig gestalt på en molnstod. En bild säger mer än tusen ord och den konstnärliga gestaltningen läggs i det undermedvetna.

Har inte Doré och hans kollegor en betydande skuld till den process som kallas sekularisering? Vad är lättare att avfärda än en skäggig åldring som i själva sin gestalt inbjuder till ett fadersuppror?

Det är för denna sekulariserade kultur som Crumb skapat sitt bibliska album. Det har redan vållat debatt i fundamentalismens USA. Men hans bok har också tagits seriöst. I New York Review of Books har den diskuterats av den kände litteraturvetaren Harold Bloom, själv jude och med starkt intresse för gestaltningar av religiös tematik.

Bloom har inte så mycket till övers för Crumbs tolkning som han närmast associerar till den konstnärliga nivån i tidskriften Mad. Han hade hellre sett en blandning av Rembrandt och William Blake som illustratörer.

För all del. Men om man nu accepterar serietecknandets stereotypi som en litterär genre i sin egen rätt får man väl acceptera att Crumbs stil är som den är. Ändå skulle jag inte vilja ge hans bok till serieläsande barnbarn. Och min reservation ligger just i gudsbilden. Där Dorés bild av Skaparen ändå har något slags resning blir Crumbs gestalt grovhuggen och karikerad.

Det ger anledning till att begrunda den kristna bildteologin som i sin tidigaste utformning – i polemik mot judendomen och islam – tillät bilder av martyrer och helgon (inklusive bilden av Guds egen son Jesus och hans moder) men som förbjöd avbildningen av Fadern och skaparen. Den konstfilosofin utformades under ikonstriderna i Bysans på 700- och 800-talet med Johannes av Damaskus och Theodor Studiten som de främsta försvararna av de heliga bilderna.

Utan deras insats hade hela vår konstnärliga kultur sett annorlunda ut. Det är väl därför som den mångbeläste Ulf Linde vid flera tillfällen på senare tid sagt att de bästa konstfilosofer han stött på är några gamla grekiska kyrkofäder.

Johannes av Damaskus (som var en hög tjänsteman vid den tolerante muslimske kalifens hov) understryker att Gud inte kan avbildas: ”Hur kan man framställa den osynlige, hur ska man gestalta det ofattbara, hur kan man måla odödligheten”? Men i Jesus har Gud blivit människa och honom kan man enligt Johannes gestalta. Det är ur detta tänkande som den kristna konsten vuxit fram och grunden blev lagd i födelsegrottan i Betlehem.

Födelsegrottan – en grund för konstfilosofin.

Det skulle vara intressant att se Crumb ta sig an ett av evangelierna. Till skillnad från Genesis – Bibelns mest svårillustrerade bok – går nämligen allt där att avbilda just för att alla aktörerna är människor av kött och blod.

Det Robert Crumb med sitt seriealbum ändå påminner om är att konst, poesi och religion hör intimt samman och att konstfilosofin är nära släkt med religionsfilosofin. Det är värt att begrunda i dessa tider av debatt om konstens väsen och dess förhållanden till skönhet och sanning.

Read Full Post »

Jag tyckte att jag borde byta sidhuvud för att matcha det snötyngda landskap som nu kan skådas utanför fönstret och då fastnade jag för ett parti ur en målning av den moderne neorealistiske ryske konstnären Nikolaj Anochin (eller Anokhin med engelsk transkribering). Lite mer av hans konst kan ni se om ni klickar här.

Sen blev jag lite förbryllad över alla som via sökordet Zinaida Serebryakova (eller Serebriakova) hamnat på min blogg de senaste veckorna. Varför är hon plötsligt så aktuell? Jag skrev om henne under ett besök i Paris i somras (hon ligger begravd på den ryska kyrkogården där). Men det plötsligt stegrade intresset beror tydligen på att det tidigare den här månaden var 125 år sedan hon föddes. Nu hittade jag på nätet en ny sida med en del av hennes verk (värd att besöka även för den som inte kan läsa ryska). Som porträttmålare tycker jag att hon är suverän. Det berömde självporträttet framför spegeln kan beskådas på blogginlägget från juli. Här är tre andra exempel på hennes konst:

Hon målade också många porträtt av kvinnor i lätt klädsel men eftersom detta är en familjesajt återges de inte här. Den intresserade kan i stället klicka sig fram till en rysk sida som återger en del av hennes ömsinta studier.

I det fortsatta surfandet blev jag också påmind om en annan stor rysk porträttmålare: Valentin Serov (1865-1911). Bland alla hans porträtt tycker jag bäst om ”Flickan med persikor” från 1887:

Det finns en stor rysk konstskatt som vi här i väst nästan aldrig får veta något om. Har ni tid i mellandagarna så surfa runt lite i den världen. Man kan starta genom att klicka här.

Read Full Post »

Broccoli

Vid städning på vinden hittade jag en av mina mostrars gamla kokböcker. Det var den 26:e upplagan av Hemmets kokbok med tryckår 1922. Jag har ju redan cirka 15 upplagor av samma förträffliga bok men det som denna gång fångade mitt intresse var ett antal urklippta recept (finns det något som bättre än gamla tidningsklipp speglar tidsandan)?

I Dagens Nyheter för fredagen den 17 september 1954 kan följande läsas om en grönsak som vid den tidpunkten ännu inte riktigt slagit igenom i Sverige:

Broccoli finns just nu i färskt tillstånd lite här och var – sparriskål kallas den på sina håll. Den är väl värd att här hemma vinna samma popularitet som utomlands. Mycket snart kommer den här hemma även i djupfryst tillstånd – och den lär inte bli dyrare än de vanliga gröna ärterna. Är inte det en välkommen nyhet på svensk grönsaksfront?

Att broccolin helt enkelt skall läggas ner i kokande, lätt saltat vatten är ganska självklart – den heter inte för inte sparriskål. Och behandlas därför precis som sparris, fast den inte på minsta vis behöver skrapas, långt mindre skalas. När den frysta kommer så läggs den ner i fruset skick i kokande vatten, precis som på paketet anges – däremot tycker jag gärna koktiden kan förkortas lite. 10 minuter räcker bra sedan vattnet väl kommit i kokning igen. Njut den med en klick smör till.

Den som skrev var signaturen Pernilla. Hon bar efternamnet Tunberger och var DN:s klassiska matskribent mellan 1937 och 1974. Hennes dotter heter förresten Anna Bergenström och dotterdottern Fanny Bergenström. Food runs in the family, om man säger så.

(För den sportintresserade kan jag inom parentes meddela att baksidan av klippet berättar att ”Varg-Olle” Nygren nästan vann VM i speedway i London dagen innan. Han kom till slut trea och tidningen konstaterar att det blev en ”lukrativ” tävling för honom – han vann hela 4.200 kronor på kuppen).

Men åter till broccolin. Alla gillar inte denna grönsak, särskilt inte USA:s 41:a president George H. W. Bush, pappa till 43:an George W. Bush (the White House runs in the family).

Bush – no broccoli please, I’m the president

I ett klassiskt uttalande sa han så här:

I do not like broccoli and I haven’t liked it since I was a little kid and my mother made me eat it. And I’m not going to eat any more broccoli. And I’m President of the United States and I’m not going to eat any more broccoli. Now look, this is the last statement I’m going to have on broccoli. There are truckloads of broccoli at this very minute descending on Washington. My family is divided. For the broccoli vote out there:  Barbara loves broccoli. She has tried to make me eat it. She eats it all the time herself. So she can go out and meet the caravan of broccoli that’s coming in.

President Obamas inställning till broccoli är däremot mer positiv.  I en lek med hans förnamn har han ju till och med kallats för ”Broccoli Obama”.

Men varför ogillar en del människor denna ”sparriskål”. Ett nyhetsinslag på TV4 i augusti i år berättade om att spanska forskare kommit fram till att det kan vara genetiskt betingat:

Forskarna har funnit en gen hos nutida människor som gör att de ogillar den bittra kemikalien fenyltiokarbamid (PTC). Samma gen fanns även hos neanderthalarna för hundratusentals år sedan.

Ämnen som påminner om PTC ger gröna grönsaker och en del frukt bitter smak. Men de finns också i en del giftiga växter så bismaken är evolutionärt begriplig. Den amerikanske presidenten George H Bushs broccolihat har alltså fått sin vetenskapliga förklaring.

Åtminstone till dess att vetenskapen kommer till någon annan ståndpunkt.

Read Full Post »

På Therese Bohmans alltid läsvärda blogg pågår en diskussion om skönheten. Detta apropå diverse inlägg av en del konstskribenter kring några av höstens utställningar. Jag delar ju i mångt och mycket Thereses estetiska och filosofiska utgångspunkter och vill så här i Nobelpristider påminna om vad Alexander Solsjenitsyn sa i sin Nobelprisföreläsning 1970 (den som av politiska skäl aldrig kunde hållas i verkligheten utan som skriftligen delgavs Svenska Akademien):

One day Dostoevsky threw out the enigmatic remark: ”Beauty will save the world”. What sort of a statement is that? For a long time I considered it mere words. How could that be possible? When in bloodthirsty history did beauty ever save anyone from anything? Ennobled, uplifted, yes – but whom has it saved?

There is, however, a certain peculiarity in the essence of beauty, a peculiarity in the status of art: namely, the convincingness of a true work of art is completely irrefutable and it forces even an opposing heart to surrender. It is possible to compose an outwardly smooth and elegant political speech, a headstrong article, a social program, or a philosophical system on the basis of both a mistake and a lie. What is hidden, what distorted, will not immediately become obvious.

Then a contradictory speech, article, program, a differently constructed philosophy rallies in opposition – and all just as elegant and smooth, and once again it works. Which is why such things are both trusted and mistrusted.

In vain to reiterate what does not reach the heart.

But a work of art bears within itself its own verification: conceptions which are devised or stretched do not stand being portrayed in images, they all come crashing down, appear sickly and pale, convince no one. But those works of art which have scooped up the truth and presented it to us as a living force – they take hold of us, compel us, and nobody ever, not even in ages to come, will appear to refute them.

So perhaps that ancient trinity of Truth, Goodness and Beauty is not simply an empty, faded formula as we thought in the days of our self-confident, materialistic youth? If the tops of these three trees converge, as the scholars maintained, but the too blatant, too direct stems of Truth and Goodness are crushed, cut down, not allowed through – then perhaps the fantastic, unpredictable, unexpected stems of Beauty will push through and soar TO THAT VERY SAME PLACE, and in so doing will fulfil the work of all three?

In that case Dostoevsky’s remark, ”Beauty will save the world”, was not a careless phrase but a prophecy? After all HE was granted to see much, a man of fantastic illumination.

And in that case art, literature might really be able to help the world today?

Detta sagt av en man som mer än de flesta sett både fulhet, lidande och smärta.

Dostojevskij – trodde på skönheten


Read Full Post »

Older Posts »