Robert Crumb, känd serietecknare och skapare av figurer som Mr. Natural och Fritz the Cat har gett ut en uppmärksammad version av Genesis/Första Mosebok. I Svenska Dagbladet idag skriver Ola Sigurdson om den och han erkänner att han inledningsvis närmade sig det hela mer som en ploj: ”Men jag bedrog mig, och att avfärda den som effektsökeri vore att missa hur seriöst Crumb gått tillväga.”
Jag skrev själv om boken i Aftonbladet (20/12) och kan hålla med Sigurdson om det seriösa i företaget. Dock har jag samma reservation som han när det gäller just den karikerande framställningen av Gud som Skaparen i form av en gammal farbror med långt hår och skägg. Jag vidgade min artikel till en mer generell diskussion om framställningen av det gudomliga och eftersom texten publicerades en dag när AB p. g. a. dålig bemanning på nätredaktionen inte hinner lägga ut kulturmaterial på sin sajt kan jag kanske tillåtas att här citera en del av det jag skrev med utgångspunkt i ett historiskt perspektiv på den konstnärliga framställningen av religiös mytologi och heliga texter:
En konstens parafras på mytologin är relativt enkel när det gäller gudar med mänskliga drag. Den pilskjutande Eros eller den vindrickande Bacchus har i flera tusen år varit tacksamma objekt för den konstnärliga fantasin.
Det är annorlunda med den gestalt som enligt Mellanösterns tre stora religioner är skaparen av kosmos och universums upprätthållare. Både judendomen och islam förbjuder varje avbildning av Gud. Inte ens den egna trons heliga gestalter, Moses eller Muhammed, avbildas i synagogor eller moskéer.
Kristendomen är annorlunda. Men det finns också en stark kristen tradition som säger att Gud som Skaparen aldrig kan framställas i bild. Ingen mänsklig gestaltning kan fånga hans väsen. Den Allsmäktige kan bara beskrivas med termer som säger vad han inte är.
Poeter och konstnärer vet varför det är så. Varje ord avgränsar och förminskar. Varje pennstreck eller penseldrag vanställer. Oändligheten kan inte göras ändlig.
Ändå har vi i Västerlandet haft en så lång tradition av att avbilda Gud som en skäggig farbror, från Michelangelos skapelseberättelse till Gustave Dorés illustrationer i den familjebibel som präglat så mångas gudsbild.
Vem har bättre fångat just denna prägling än Torgny Lindgren som i sin roman Dorés bibel skildrar en man för vilken de tryckta planscherna får en existentiell betydelse: ”De grymma och underbart sköna bilderna ur den illustrerade Bibeln innehåller allt som är värt att säga om hans eget liv: Skapelsen. Utdrivningen ur Paradiset. Förkrosselsen. Nåden. Livslögnen och givetvis Fadern”.
Ja, givetvis Fadern. För hur man än bläddrar i den stora familjebibeln är det nog ändå bilden av honom som blir kvar på näthinnan. Gud skapar ljuset och står som en reslig gestalt på en molnstod. En bild säger mer än tusen ord och den konstnärliga gestaltningen läggs i det undermedvetna.
Har inte Doré och hans kollegor en betydande skuld till den process som kallas sekularisering? Vad är lättare att avfärda än en skäggig åldring som i själva sin gestalt inbjuder till ett fadersuppror?
Det är för denna sekulariserade kultur som Crumb skapat sitt bibliska album. Det har redan vållat debatt i fundamentalismens USA. Men hans bok har också tagits seriöst. I New York Review of Books har den diskuterats av den kände litteraturvetaren Harold Bloom, själv jude och med starkt intresse för gestaltningar av religiös tematik.
Bloom har inte så mycket till övers för Crumbs tolkning som han närmast associerar till den konstnärliga nivån i tidskriften Mad. Han hade hellre sett en blandning av Rembrandt och William Blake som illustratörer.
För all del. Men om man nu accepterar serietecknandets stereotypi som en litterär genre i sin egen rätt får man väl acceptera att Crumbs stil är som den är. Ändå skulle jag inte vilja ge hans bok till serieläsande barnbarn. Och min reservation ligger just i gudsbilden. Där Dorés bild av Skaparen ändå har något slags resning blir Crumbs gestalt grovhuggen och karikerad.
Det ger anledning till att begrunda den kristna bildteologin som i sin tidigaste utformning – i polemik mot judendomen och islam – tillät bilder av martyrer och helgon (inklusive bilden av Guds egen son Jesus och hans moder) men som förbjöd avbildningen av Fadern och skaparen. Den konstfilosofin utformades under ikonstriderna i Bysans på 700- och 800-talet med Johannes av Damaskus och Theodor Studiten som de främsta försvararna av de heliga bilderna.
Utan deras insats hade hela vår konstnärliga kultur sett annorlunda ut. Det är väl därför som den mångbeläste Ulf Linde vid flera tillfällen på senare tid sagt att de bästa konstfilosofer han stött på är några gamla grekiska kyrkofäder.
Johannes av Damaskus (som var en hög tjänsteman vid den tolerante muslimske kalifens hov) understryker att Gud inte kan avbildas: ”Hur kan man framställa den osynlige, hur ska man gestalta det ofattbara, hur kan man måla odödligheten”? Men i Jesus har Gud blivit människa och honom kan man enligt Johannes gestalta. Det är ur detta tänkande som den kristna konsten vuxit fram och grunden blev lagd i födelsegrottan i Betlehem.
Födelsegrottan – en grund för konstfilosofin.
Det skulle vara intressant att se Crumb ta sig an ett av evangelierna. Till skillnad från Genesis – Bibelns mest svårillustrerade bok – går nämligen allt där att avbilda just för att alla aktörerna är människor av kött och blod.
Det Robert Crumb med sitt seriealbum ändå påminner om är att konst, poesi och religion hör intimt samman och att konstfilosofin är nära släkt med religionsfilosofin. Det är värt att begrunda i dessa tider av debatt om konstens väsen och dess förhållanden till skönhet och sanning.
Read Full Post »
Tidens tecken 