Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘Konst’

Jag tyckte att jag borde byta sidhuvud för att matcha det snötyngda landskap som nu kan skådas utanför fönstret och då fastnade jag för ett parti ur en målning av den moderne neorealistiske ryske konstnären Nikolaj Anochin (eller Anokhin med engelsk transkribering). Lite mer av hans konst kan ni se om ni klickar här.

Sen blev jag lite förbryllad över alla som via sökordet Zinaida Serebryakova (eller Serebriakova) hamnat på min blogg de senaste veckorna. Varför är hon plötsligt så aktuell? Jag skrev om henne under ett besök i Paris i somras (hon ligger begravd på den ryska kyrkogården där). Men det plötsligt stegrade intresset beror tydligen på att det tidigare den här månaden var 125 år sedan hon föddes. Nu hittade jag på nätet en ny sida med en del av hennes verk (värd att besöka även för den som inte kan läsa ryska). Som porträttmålare tycker jag att hon är suverän. Det berömde självporträttet framför spegeln kan beskådas på blogginlägget från juli. Här är tre andra exempel på hennes konst:

Hon målade också många porträtt av kvinnor i lätt klädsel men eftersom detta är en familjesajt återges de inte här. Den intresserade kan i stället klicka sig fram till en rysk sida som återger en del av hennes ömsinta studier.

I det fortsatta surfandet blev jag också påmind om en annan stor rysk porträttmålare: Valentin Serov (1865-1911). Bland alla hans porträtt tycker jag bäst om ”Flickan med persikor” från 1887:

Det finns en stor rysk konstskatt som vi här i väst nästan aldrig får veta något om. Har ni tid i mellandagarna så surfa runt lite i den världen. Man kan starta genom att klicka här.

Read Full Post »

Det finns ju en urgammal och klassisk teaterhistoria om den unge skådespelaren eller statisten som uppfylld av premiärnervositet rusar in på scenen, råkar vända på sin noga inövade replik och frejdigt utropar: ”Sadlarna äro hästade”.

Det är denna anekdot som Hjalmar Gullberg alluderar på i en av dikterna i samlingen Terziner i okonstens tid från 1958. Den har titeln Den nya skapelsen eller Sadlarna är hästade

Det fanns en ramp, det fanns orkesterdiken
distans som mellan liv och konst var mätt.

Man fick ett stickord och man gav repliken,

och regler krävde att man gav den rätt.

Skratt skulle ej i vår tid ha förlamat
felsägarn i den tidens anekdot,

nu hälsad som förnyare av dramat

för ”Sadlarna är hästade”, hans faute.

Kanske en text att meditera kring i den pågående debatten om konst och konventioner?

Read Full Post »

Jag vet att den brittiske filosofen Roger Scruton är älskad av många, också i Sverige. För mig är han dock lite för bisarr för att helt tas på allvar. Det är svårt att läsa hans filosofiska och moraliska texter utan att påminnas om hur han en gång jobbade mot bra betalning för tobaksindustrin utan att avslöja det för sina uppdragsgivare. Det ledde till att han fick sparken som kolumnist av både Financial Times och Wall Street Journal. Gärna moral, men först ett rejält arvode.

Hur som helst så kan man inte frånkänna honom förmågan att ta upp intressanta och viktiga ämnen. I veckan har han publicerat en bok som heter On Beauty. En av hans teser är att det är rädslan för kitsch som drivit fram den utveckling som konsten i Västerlandet tagit sig under de senaste 150 åren. The Times publicerade nyligen ett avsnitt ur boken. Där säger han bland annat:

The paradox, however, is that the relentless pursuit of artistic innovation leads to a cult of nihilism. The attempt to defend beauty from pre-modernist kitsch has exposed it to postmodernist desecration. We seem to be caught between two forms of sacrilege, the one dealing in sugary dreams, the other in savage fantasies. Both are forms of falsehood, ways of reducing and demeaning our humanity. Both involve a retreat from the higher life, and a rejection of its principal sign, which is beauty. But both point to the real difficulty, in modern conditions, of leading a life in which beauty has a central place.

Den artikel av Scruton som Axess publicerade förra året är väl också ett avsnitt ur den bok som nu kommit ut. The Observer verkar vara först med en recension där skribenten dock inte verkar helt övertygad av hans teser. Tidningen konstaterar dock i en ledare att intresset för skönhet och vad begreppet innebär är stort i dessa tider av ekonomisk nedgång:

Still, it makes sense that a recession caused by slavish obeisance to market forces brings with it some enhanced recognition of what matters outside the marketplace.

Som vanligt alltså: inget ont som inte har något gott med sig.

Read Full Post »

Nej, jag har inte läst någon ny och omvälvande litteratur denna gråa vårvinterlördag. Men jag har omorganiserat en av bokhyllorna i källaren för att vi ska få plats med ännu en servis där (Gustafsberg, flytande blått, sent 1800-tal).

Fördelen med att städa lite i bokhyllorna är att man hittar saker som man glömt att man har. Som tex en inbunden årgång av den politisk-kulturella tidskriften Forum för 1917. Redaktör under första halvåret var Torgny Segerstedt och under andra halvan Anton Blanck.

Det är en fascinerande läsning, inte minst de artiklar som påminner om att tidskriften kom ut mitt under brinnande världskrig. Här medarbetar några av tidens bästa liberala skribenter. Ellen Key skriver om kultur och om fredsfrågan. Anna-Lenah Elgströms nya böcker recenseras. De tyskorienterade nationalisterna utsätts för en mild ironi. Finlands självständighet börjar närma sig.

Den roligaste läsningen är en konstrecension av Kjell R.G. Strömberg, senare känd som en flitig skribent i franska ämnen och svensk kulturattaché och pressråd i Paris. Nu skriver han om konst och han har varit på en utställning av Isaac Grünewalds målningar. Dem gillar han inte alls. Vissa tavlor, säger Strömberg,  ”undandrager sig varje estetisk värdering”.  Han upprörs över att ”ett groteskt fruntimmersporträtt” föreslås till inköp av Nationalmuseum och fortsätter:

Grünewald lär i sin tidigaste ungdom ha visat goda anlag för teckning och målning. De blomsterstycken och anspråkslösa stilleben som tillfört hans senaste utställning ett även för normala ögon njutbart element, vittna också härom. Den officiella kritiken har naturligtvis svängt rökelsekaren häftigare än vanligt inför dessa under av ”utsökt smak” och ”virtuos färgteknik”. Alldeles osant är icke omdömet, ehuru influerat av den vanliga överskattning, som kommit den unge konstnären till del under senare år. Oss förefaller det, som om nästan varje bättre familj skulle kunna uppvisa ett motstycke, hängande över salongssoffan och i regel målat av någon konstdiletterande äldre släkting av kvinnligt kön.

Strömberg var bara 24 år när han skrev detta och han blev så småningom en uppburen kulturkonservativ skribent. Man undrar om han någonsin reviderade sin åsikt om Grünewald.

Read Full Post »

Förlåt om det är lite tjatigt med alla skriverier om prerafaeliterna på den här bloggen men är man intresserad av skickligt måleri i allmänhet och engelskt 1800-tal i synnerhet så är det klart att Nationalmuseums utställning är en fröjd för sinnena. Den aktualiserar så många frågor om både konst och samhälle.

Den bästa och mest insiktsfulla recensionen hittills av utställningen är Carl-Johan Malmbergs i Svenska Dagbladet idag. Han faller inte in i de vanligaste klichéerna utan pekar på vikten av att verkligen försöka tyda den tids tecken som prerafaeliterna gestaltar:

De prerafaelitiska konstnärerna var avantgardet inom den engelska konsten under andra halvan av 1800-talet. Som alla avantgarden kännetecknades de av ideal, kritik av föregångare och dolda innebörder i sin konst – dolda delvis för dem själva men inte nödvändigtvis för eftervärlden. Lika måleriskt övertydliga som deras verk är, lika fyllda av det outsagda är de.

Förutom att förkunna ett rent estetiskt program ville de enligt Malmberg skildra det vardagsnära: barndomen, familjelivet, men också samhällets bortträngda sidor: prostitution, omänskligt arbete, svält. Han konstaterar också att utställningen är enastående rik:

Sverige har väntat på en helgjuten presentation av denna konstriktning, som länge uppfattades som kuriös och insulär i relation till kontinentala avantgarden som symbolism och impressionism, men som numera ses som själva vaggan för mycket av den moderna bildvärlden, inte minst inom fotografin.

Läs och begrunda. Och för all del; se på utställningen med ett öppet sinne med både en historisk och samtida konstvärld i bakhuvudet. Den pågår till den 24 maj.

Read Full Post »

Jag skrev häromdagen om den ryske konstnären Ivan Kramskoj som 1887 dog mitt i sitt skapande med penseln i hand.  Nu läser jag i en gammal uppsats om den engelska konstnären Sir Edward Burne-Jones att också han segnade död ned framför sitt staffli. Året var 1898.

Burne-Jones är aktuell som en av prerafaeliterna i den pågående utställningen på Nationalmuseum. Den uppsats jag läser är publicerad i Ord och Bild 1904 och uppges vara skriven av Helen Zimmern ”efter Julia Cartwright”, alltså en bearbetad översättning av ett engelskt original.  Det är en omfattande essä där författarinnan försöker fånga de viktigaste dragen i Burne-Jones skapande:

Hans syfte var ej att återupprepa naturen utan att återge det som ännu aldrig blifvit skapadt. Burne Jones kunde finna mycket behag i sådana taflor som med stark realism sträva att efterhärma naturen men detta var ej målet för hans egen konst. Han målade ej lifvet som det var, men så som han ville att det skulle vara, lifvet renadt från slagg, i sin frihet rent och fullkomligt och skönt. Hvad en människa målar är – ifall hon är fri från förkonstling – hennes hjärtas längtan, hennes lifs ideal. Den mystiske målaren vill vara och är en broder till skalden och borde såsom sådan uppfattas. Burne Jones’ konst var en intellektuell konst.

Ett är visst,  skriver hon vidare, och det är att han aldrig i sina dukar hyllar den råa naturalismen eller den blott fysiska lidelsen. Han var medveten om konstens flyktiga natur och lär vid ett tillfälle ha yttrat:

Hvilken dårskap att tala om att måla för eftervärlden! Eftervärlden är endast en droppe i tidens ocean. Jag går aldrig förbi en af dessa gatans konstnärer, som måla med kritor på stenläggningen, utan att tänka: Ack broder, mina taflor skola blott vara en dag längre än dina!

Se ett par av hans bilder här, men hellre förstås på Nationalmuseum.

Read Full Post »

Lite mer rysk konst

I serien av ryska konstnärer som då och då hamnar i blogghuvudet har turen kommit till Ivan Kramskoj 1837-1887. Han var verksam som konstnär, kritiker och konstteoretiker och en företrädare för en mer demokratisk konstsyn i protest mot den stela akademismen.  Peredvizjniki kallas rörelsen på ryska.

En stor del av Kramskojs  produktion utgjordes av porträtt, ett av de mest kända hade Leo Tolstoj som modell. Det beställdes av Tretjakov, mannen bakom det stora konstgalleriet i Moskva. Tolstoj var inte särskilt pigg på att bli avbildad men charmades uppenbarligen av Kramskoj.

Han dog framför staffliet med penseln i sin hand, kanske så som varje seriös konstnär vill sluta sitt liv.

Den här målningen (kraftigt beskuren) heter På terassen. Siverskaja. och är från 1883. Hela målningen kan man se här. Den finns på Ivan Kramskoj-muséet i Voronjezj i Ryssland.

Read Full Post »

Det är kanske ett smart grepp att påstå att prerafaeliterna är ”okända” när Nationalmuseum lanserat sin stora  utställning om den engelska konstnärsgruppen. Det finns visserligen en liten reservation om att gruppen skulle vara en väl bevarad hemlighet just i Sverige eller Norden.

Till och med den annars omdömesgille Mats Arvidsson talar i SR:s Kulturnytt om ”något så udda, och i Sverige alldeles okänt som de engelska prerafaeliterna”. Oj då!

Den reklamfirma som anlitats för att marknadsföra utställningen heter Fältman & Malmén. I Dagens Media kan man läsa följande:

I Norden är gruppen…  i det närmaste okänd, vilket var en utmaning för Fältman & Malmén, som står bakom manéret och är Nationalmuseums reklambyrå sedan tre år.

– Det är första gången som de gör en film. Eftersom gruppen är så okänd är kampanjen ovanligt bred och museet har satsat mer pengar än tidigare på media, säger Heppi Holmberg, projektledare på Fältman & Malmén.

Gruppen Prerafaeliterna bildades i mitten av 1800-talet och de sökte sig tillbaka till medeltiden för inspiration. Verken visas nu för första gången i Norden. Måleriet innehåller teman som liv och död, kärlek och passion.

– Vi ville väcka intresse genom att provocera lite och förmedla den stämningen i filmen, säger Heppi Holmberg.

Det är väl bra att man vill väcka intresse och den trailer som producerats (och som man kan se på Dagens Medias sida) gör faktiskt det.

Är sanningen inte annars att de under lång tid medvetet gjorts okända i Sverige av olika skäl. De har stört ett mönster för den som vill se konsthistorien i ett evolutionistiskt perspektiv där distinktioner mellan framåt och bakåt varit viktiga att upprätthålla.

Men okända i Sverige? I det tidiga 1900-talets svenska konstvärld skrevs det mycket om prerafaeliterna. Öppna några årgångar av Ord och Bild från den epoken så får ni se. Och Carl G. Laurins konsthistoria från 1901 drar självklart linjerna från prerafaeliterna till William Morris och den Arts and Crafts-rörelse som kom att påverka såväl Ellen Key som Carl och Karin Larsson.

Det är dags att skingra myter och att läsa på i konsthistorien. Erica Treijs i Svenska Dagbladet konstaterar att allvaret och mötet mellan verklighet och dröm gav prerafaeliternas bilder en lockelse som upprörde dåtidens konstkritiker. På senare år har det romantiska anslaget snarast ansetts som kitsch de luxe och prytt allehanda museisouvenirer.

”Men kanske”, skriver hon, ”får nu prerafaeliterna, med Nationalmuseums utställning, ett uppsving”. En rimlig prognos.

Read Full Post »

Viktorianskt

Anglofili känner vi till men Victoriaphilia är ett begrepp som lanseras i en tv-krönika i dagens Sunday Times. A A Gill skriver om det nyvaknade intresset för det sena 1800-talet, senast manifesterat i den tv-serie av Jeremy Paxman som tidigare omnämnts i dessa spalter:

We are living through a moment of Victoriaphilia: television is just loving the second half of the 19th century. We get Victorian adaptations, Victorian buildings, plumbing, furniture, knick-knacks and, of course, Victorian values. And they rarely mention Victorian hypocrisy.

Nej, den viktorianska dubbelmoralen lyser med sin frånvaro. Men eftersom det är just den som fördunklat populäruppfattningen om det viktorianska under så lång tid så är det kanske bra om den lämnas åt sidan.

Den bok som Paxman skrivit i anslutning till tv-serien recenseras i dagens Observer av A.N. Wilson som tidigare skrivit en bok i ämnet. Om Gill är negativ till tv-serien så är Wilson däremot mycket positiv till Paxmans bok. Och han påminner inledningsvis om det förakt för viktorianer och viktoriansk konst som så länge låg som en våt filt över vårt kulturliv:

The Victorians, so widely sneered at for much of the 20th century, are in fashion again. Incredibly, in 1963 art dealer Jeremy Maas was unable to find a British buyer who would pay £1,000 for Frederic Leighton’s Flaming June and, as a result, the painting went to Puerto Rico, where it has been hanging ever since in the Museo de Arte de Ponce alongside what is perhaps the supreme masterpiece of late-Victorian art, Edward Burne-Jones’s The Last Sleep of Arthur in Avalon. Both pictures are currently on loan to Tate Britain while the Museo de Ponce is refurbished. As well as being major artworks in themselves, they are reminders of how seriously we now take the Victorian aesthetic.

Den viktorianska estetiken är i varje fall värd att diskutera. I engelskt 1800-tal finns mycket att upptäcka, inte bara prerafaeliter. Och det pryderi som vi lärt oss förknippa med epoken hindrade inte att också den nakna (kvinno)kroppen kunde avbildas, vilket Therese Bohman påminner om i sin blogg.

Read Full Post »

Jag förstår om ni kanske är lite trötta på debatten om Konstfackstudenterna och deras examensarbeten. Jag har ju tidigare berört ämnet och då bland annat hänvisat till en gammal text av Stig Claesson (Slas) som jag inte hade sparat och inte mindes i detalj. Men nu hittar jag plötsligt en hänvisning till den artikel jag tänkte på i en krönika i Nya Åland, detta i svensk debatt så ofta förbisedda nyhetsorgan.

Där återger krönikören (vars namn jag inte riktigt hittar) just den passus av Slas som jag letade efter:

Nu när tavelmåleriet är ur modet och det gäller att göra installationer och videokonst och vad annat som faller en in och när allt, precis allt, är konst, slår mig den sorgliga tanken att de som reste omkring och sålde så kallad hötorgskonst inte sålde billiga hötorgsinstallationer och att jag inte har hört talas om en enda amatörinstallatör … Jag vill bara tala om för installatörerna att det de sysslar med är filosofi eller om man så vill ett ställningstagande. Det jag har sett av installationer har övertygat mig om att många är hötorgsfilosofer och bör förkovra sig i filosofi.

Slas hade rätt. Finns det hötorskonst så borde det också finnas hötorgsinstallationer och hötorgsexamensprojekt. Att hötorgsfilosofin finns är uppenbart.

I Sydsvenskan skriver Patrik Svensson att det behövs gradskivor på Konstfack. För utan förmåga att bestämma vinkeln går det snett i samhällskritiken. Det subversiva drabbar inte dem som borde nås:

Det finns en komplikation med all konst som försöker vara ifrågasättande eller subversiv. Om den ska träffa där man avser måste den komma ur rätt utgångsläge. Ska man slåss betyder vinkeln allt. Det finns ett slitet gammalt uttryck som fortfarande fungerar som en relevant förmaning: Sparka alltid uppåt.

Dt är ju inte, som några vill påstå, ”kulturhat” om man ogillar de aktuella projekten. Ingen ”hatar” väl Hötorgets älgar i solnedgång, de gråtande barnen eller fiskargubben med sin pipa. Men man kan väl diskutera om de möjligen är framsprungna ur en bristande respekt för kultur, tradition och konstnärlig begåvning.

Detsamma gäller alla hötorgsinstallationer.


Read Full Post »

Older Posts »