Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘Ryssland’

Min bana inom försvaret slutade med att jag blev civilmilitär löjtnant med kryptologi som specialitet. Det är kanske en något smal professionell bas för att ifrågasätta ÖB:s beslut att placera en stridsgrupp på 130 man på Gotland. Vi länstolsstrateger ser kanske inte hela vidden av det aktuella säkerhetsläget kring Östersjön. Å andra sidan kan det vara bra att det finns några som försöker tänka lite mer fördomsfritt i den rådande mediala och strategiska likriktningen.

gotl

Det finns lätta inslag av hysteri i dagens rubriker kring topphemliga underrättelser om nya ryska hot. Som vanligt levereras de av Dagens Nyheters Mikael Holmström, landets mest okritiske journalist och främste jägare av ”sannolika” ubåtar. Hans uppgifter bör dock, för att citera den mer nyktre Carl Bildts uttalande i Expressen och Aftonbladet idag, tas med en nypa salt: ”I den konkreta bild jag är medveten om finns inget som stöttar det här. Jag förhåller mig inledningsvis skeptisk till uppgifterna.” En klok inställning.

Vem avskräcks förresten av ett kompani utan egentliga militära muskler? Knappast ryssarna. Och vad ska de för övrigt med Gotland till? För att erövra de baltiska länderna? Fast varför skulle de det? Det är säkert som Putin nyligen framhöll i en lång och uppmärksammad intervju med amerikanska Bloomberg news:

I think all sober-minded people who really are involved in politics understand that the idea of a Russian threat to, for example, the Baltics is complete madness. Are we really about to fight NATO? How many people live in NATO countries? About 600 million, correct? There are 146 million in Russia.

Men sånt får man väl inte citera i det här landet utan att bli anklagad för att vara Putin-kramare. Putins yttrande skulle möjligen kunna ses som ett skäl för att Sverige skulle gå med i Nato men å andra sidan tror väl inte ens Mikael Holmström på att Ryssland skulle ha något intresse av Sverige annat än i relation till just de baltiska länderna.

Man har en känsla av att den utplacerade svenska stridsgruppen framkallar ungefär samma muntra känslor i det ryska miltärhögkvarteret som en gång överväldigade den tyske generalen Helmuth von Moltke d. ä. vid åsynen av Vaxholms fästning – om man nu får tro den apokryfa berättelse som ni kan läsa mer om genom att klicka här.

Vill man diskutera säkerhetsläget runt Östersjön skulle man annars kunna inbjuda Rysslands ÖB Valerij Gerasimov till Sverige för en diskussion generaler emellan. Han mottogs ju häromdagen i Ankara med militära hedersbetygelser av sin turkiske kollega Hulusi Akar vilket visar att det inte är förbjudet ens för det största Nato-landet på den här sidan Atlanten att tala direkt med ryssarna för att undanröja onödiga missförstånd. Men ett mer avspänt militärt läge runt vår östkust är kanske inget som de svenska försvarsaktivisterna är intresserade av.

gerasimov

Gerasimov – gäst hos Nato-landet Turkiet

Vår egen ÖB, Micael Bydén, bor för övrigt bara någon kilometer från vårt hus här i Södertälje och kanske vore det roligt om han vid ett besök generaler emellan kunde få visa sin ryske motsvarighet de platser här i stan där ryssarna faktiskt härjade sommaren 1719.

Försvaret av Gotland har verkligen intresserat mig ända sedan jag på 70-talet var krigsplacerad på öns östkust och vid ett skärpt läge under det kalla kriget hade order att bege mig dit. Vad jag skulle göra där är svårt att veta. Min utbildning vid FRA handlade om att forcera chiffer, uppfångade genom signalspaning, och det är ett arbete som bäst bedrivs under relativt lugna förhållanden och är knappast en rent fältmässig uppgift på stranden för en väntad invasion. Så småningom ändrades dock krigsplaceringsordern till ett mer centralt ställe en bra bit in i landet.

Kanske låg det en högre militär vishet bakom min tänkta insats vid Östersjökusten. Jag har bara inte kunnat räkna ut vilken. Den ligger väl på samma höga nivå som dikterat beslutet om den aktuella stridsgruppen på den vackra ön.

Read Full Post »

Som alltid uppstår en intensiv diskussion efter Eurovision Song Contest: Vann rätt låt? Svaret beror förstås på perspektivet. Storbritannien, den gamla schlagernationen, hamnade på nytt långt ner på listan men Daily Mail kunde i alla fall hitta ett glädjeämne: ”Britain DID sweep the board at Eurovision: Every song except one was sung in English”:

It is an annual battle of patriotic pride, awash with vigorous flag-waving – not to mention politically biased voting.

But at last night’s Eurovision Song Contest, the vast majority of entrants chose to abandon a key aspect of their national identity – and sing in English.

All but one of the acts performed at least some of their lyrics in English, including French contestant Amir, flouting his nation’s usually fierce defence of its native tongue.

Visst är det sant: det handlar ofta om en ”politically biased voting”. Och är den inte politiskt snedvriden så är den ju ofta kulturellt betingad. Grannar tenderar att rösta på varandra.

Eurovision

Från rysk sida är man förstås besviken över att den låt som trots allt vann telefonröstarnas hjärtan inte tog hem segern. Den irländske journalisten Neil Clark företräder på sajten Russia Today det ryska perspektivet:

A blatantly political song by Ukraine – which should not have been allowed in the contest in the first place as it clearly broke the European Broadcasting Union’s ‘No Politics’ rules – was declared the ‘winner’ of the Eurovision Song Contest, even though the country which got the most votes from the general public was Russia.

What helped Ukraine ‘win’ were the ‘national juries’ panels of so-called ‘music industry professionals’ who were given 50 percent of the votes and who only put Russia in joint fifth place, with 81 fewer points than Ukraine.

What we saw last night, as some on Twitter have commented, was a replay of the 2000 US Presidential election between Al Gore and George W. Bush, when Gore got the most votes, but the neocon-backed Bush made it to the White House. The Establishment may give us plebs a say, but it has mechanisms to make sure that it gets the result it most desires.

Clark har förstås en poäng. Det norska folkets telefonröster gav Sverige en fjärdeplats medan den korrumperade norska juryn inte gav det gamla brödrafolket en enda poäng. Danmark och Finland visade i alla fall en rimlig nordisk solidaritet även om danskarna råkade rapportera sina juryresultat i fel ordning.

Man kan förresten i sammanhanget undra vilka som telefonröstar. Hur kom det sig att Polen inte fick många poäng i juryomgången men plötsligt seglade upp stort i det ”demokratiska” valet? Britterna satte liksom svenskarna Polen på andra plats. Kan de höga röstsiffrorna möjligen bero på att så många polacker befinner sig som gästarbetare utomlands, inte minst i England. Hemma får de ju inte rösta på det egna landets bidrag. Också en faktor att ta med i Brexit-debatten.

I efterhandsreportagen framställs nu hela tillställningen som en ny storkonflikt mellan Ryssland och Ukraina även om de båda länderna gav varandra höga poäng. Men Deutschlandsfunk påminner om en förbisedd aspekt inför nästa års tävling:

Wenn sich die Ukraine als demokratisches Land präsentieren will, dann räumt sie die Hürden für Russlands Teilnahme im kommenden Jahr ab. Derzeit dürfen kremltreue Künstler dort nicht auftreten… Kiew könnte mit gutem Beispiel vorangehen und diese Restriktion abschaffen.

Just det. Idag är många ryska artister portförbjudna i Ukraina om de på minsta vis uttryckt något stöd för sitt lands officiella politik. Mot den bakgrunden kan det bli svårt för Ryssland att delta 2017.

Jag kommer att tänka på ett klassiskt yttrande av Grönköpings borgmästare Mårten Sjökvist; ”Det synes hava gått politik i valrörelsen”. Man kan väl säga att detta numera också gäller Eurovisionsschlagern.

För övrigt är det tyskarna som mest får slicka sina sår efter att ha kommit på sista plats. De vann i alla fall 1982 med ”Ein bisschen Frieden”. Det är en låt som fortfarande håller rent musikaliskt och som med sitt fredsbudskap är minst lika aktuell 34 år senare.

Read Full Post »

Det är en stor dag i morgon. Här i Södertälje, liksom i stora delar av den östeuropeiska och främreorientaliska världen, är det många som firar påsk. De allra flesta ortodoxa och österländska kyrkor (varav det finns åtskilliga i denna stad) följer ju i vissa avseenden en annan tideräkning än den latinskt västerländska och i år är det maximalt tidsavstånd mellan påskdagarna i öst och väst. Ibland sammanfaller de men ofta ligger den östkyrkliga påsken en vecka efter.

Jag läser att Ukrainas president Petro Porosjenko i ett uttalande vädjar om att vapnen ska tystna under påskhelgen i landet. Man får hoppas att han blir bönhörd. Han har för övrigt en känslig balansgång att gå mellan olika kyrkliga jurisdiktioner i sitt land. Själv uppges han tillhöra den ukrainska kyrka som står under Moskva-patriarkatet men han måste förstås hålla goda kontakter också med det s.k. Kiev-patriarkatet, en utbrytargren från Moskva som inte är kanoniskt erkänd av andra ortodoxa kyrkor. Och så måste han ta hänsyn till de mer nationalistiska grekiska katolikerna i väst, en kyrka som följer bysantinsk rit men som är förenad med påven i Rom.

Patriarken Kirill i Moskva måste också gå en balansgång. Han är andlig ledare för miljontals ukrainare och får inte framträda med alltför storryska pretentioner. Under honom ligger ett av det gamla ryska rikets andliga centra, det berömda Grottklostret (Kiev-Petjerskaja Lavra). Att detta arkitektoniska och religiösa världsarv ligger under Moskva är förstås en nagel i ögat på de ukrainska nationalisterna som vill se det överfört till det omstridda Kiev-patriarkatet.

pys

Ukrainska traditionella påskägg

Hur som helst; Den som vill se den ryska påsken firas i (nästan) gammal kejserlig glans kan förmodligen se det på den ryska nätkanalen Soyuz. Midnattsgudstjänsten på lördagskvällen börjar förmodligen 22.30 svensk tid (jag ser inget exakt program på hemsidan). Klicka på den gulbruna pilen  så brukar själva direktsändningen starta.

I övrigt är morgondagen betydelsefull också för att statschefen fyller 70 år. Jag såg Claes Elfsbergs långa intervju med honom igår och kungen svarade ju snällt på alla frågor. Kanske inte så distinkt alltid, men som han själv säger, han gör så gott han kan under de restriktioner beträffande tydlighet som ämbetet för med sig.

I programmet visade vår monark att han i vissa avseenden är en vanlig svensk som kan svära när det behövs (det behövdes i jakten på en olydig hund utanför Drottningholm). Vi tycks vara långt från den epok då en tavla i min skolsal förkunnade: ”Att svärja är bevis på bristande kultur och bildning”. Men sentensen ”För Sverige i tiden” får väl anses gälla också det kungliga språkbrukets utveckling.

Jag förstår att också en intervjuare måste ålägga sig restriktioner inför statschefen. Annars hade man ju gärna sett en uppföljande fråga när det gällde kungens goda förbindelser med kung Salman av Saudiarabien. Är det bra, kan man som medborgare undra, att vår statschef odlar den typen av kontakter? Man kan ju föreställa sig ramaskriet om han påstått att han har goda relationer med Erdoğan eller Putin.

Med allt detta sagt får man ändå önska vår kung allt gott för framtiden. Som farfar och morfar kan jag glädjas åt hans lycka med de nya barnbarnen. Och han uttalade sig klokt och framsynt om invandringen. Det är för övrigt en rimlig hållning för en man vars förfäder varit gifta med invandrarkvinnor så långt tillbaka man kan minnas.

Read Full Post »

Vi brukar här hemma ibland skämta om lokaltidningens fäbless för att toppa förstasidan med dåliga nyheter. Idag handlade krigsrubrikerna om att reningsverket i Hölö har utsatts för upprepade sabotage. Någon ”fultömmer olja” i avloppssystemet, som tidningen beskriver saken. Nog så allvarligt förstås ur ett miljöperspektiv men kanske inte världens största katatstrof just nu.

Eftersom jag i min ungdom sommarjobbade på en lokaltidning har jag å andra sidan förståelse för att närsamhällets problem och oförrätter måste blåsas upp. Fast det var före den tid när redaktionsledningarna räknade antalet klick som bevis på journalistikens framgång.

Min favoritkolumnist Simon Jenkins är inne på temat om goda contra dåliga nyheter i en krönika i The Guardian. Han påminner om en gammal sanning: ”News sells, and bad news sells best of all”. Men så berättar han om ett försök i en annan riktning:

I recall an edict once coming down from a newspaper proprietor that the boss was “fed up with so much bad news”. He wanted a “good-news paper”. We duly prepared a spoof front page. It reported: “No crashes at Heathrow”; “Government doing well”; and, in the gossip column, “All celebrities slept in their own beds last night”.

Egentligen var det den myckna publiciteten kring drottning Elizabeths 90-årsdag som var utgångspunkten för hans betraktelse. Den visar förstås att bilden är mer komplicerad än så. Även goda nyheter säljer bra, särskilt om de har en kunglig anknytning. Därav de spaltmeter som skrivits om den nyfödde prinsens nedkomst. En av de finaste nyheterna i sammanhanget var förstås yttrandet från den förlösande barnmorskan som i undersåtlig iver konstaterade: ”Prinsessa Sofia har skött sig fantastiskt. Det har varit en fröjd att vara där inne i dag”. Ett uttalande som fick en annan tolkning på Dagens Nyheters kultursida: ”Barnmorskan fann det berömvärt att prinsessan inte misskötte sig under födseln”.

Annars har samma tidning själv inte varit hämmad när det gällt att ge läsarna dåliga nyheter. DN:s aktivistiske militärskribent Mikael Holmström rapporterade härom dagen på flera sidor om ett enormt propagandakrig som han påstod att Ryssland utsätter Sverige för. Det låter allvarligt och jag skummade igenom flera viktiga medier för att hitta belägg för saken. Men varken i DN, SvD, Sydsvenskan, GP, Sveriges Radio eller Sveriges television kunde jag hitta några konkreta bevis. Tvärt om. Där fanns bara dåliga nyheter om Putin och hans rike. Vilka kanaler som den enorma psykologiska krigföringen använder sig av är för mig en väl dold hemlighet (men det är väl meningen).

hedin-ett-varningsord

Aktuellare varningsord mot Ryssland finns i DN

Å andra sidan måste jag erkänna att var det den ryska ”propagandakanalen” RT som indirekt ledde mig fram till en äldre artikel i amerikanska tidskriften Computerworld där en skribent berättade om en amerikansk motsvarighet till Rysslands s.k. trollfabriker:

It’s recently been revealed that the U.S. government contracted HBGary Federal for the development of software which could create multiple fake social media profiles to manipulate and sway public opinion on controversial issues by promoting propaganda. It could also be used as surveillance to find public opinions with points of view the powers-that-be didn’t like. It could then potentially have their ”fake” people run smear campaigns against those ”real” people.

Redan för flera år sedan rapporterade israeliska medier också om att landets politiska ledning ville skapa en armé av bloggare och kommentatorer som skulle se till att det var ”rätt” nyhetsförmedling som formade en internationell opinion.

Så visst är vi utsatta för en ständig psykologisk krigföring där goda nyheter ibland görs till dåliga och tvärtom, allt beroende på vems intressen de ska tjäna. Som alltid är det bästa skyddet mot propaganda att anlita flera källor och att dessutom bruka sitt sunda förnuft i tider av masspsykos.

Dagens jättegoda nyhet är väl annars att den nye prinsens namn just avslöjats vid en extra konselj: Alexander Erik Hubertus Bertil med tilltalsnamnet Alexander. Många hade väl tippat Bertil som tilltalsnamn men kanske är det en fördom att namnet inte låter så kungligt i dessa dagar. Erik är kanske uteslutet eftersom det lätt för tankarna till den kung som enligt traditionen var mindre tillräknelig och dessutom omgiven av dåliga rådgivare.

Möjligen kan man förvånas över att gossen ska heta Alexander eftersom det knappast återfinns som tilltalsnamn i det svenska hovets annaler. Däremot har ju två ryska tsarer burit det namnet. Kan det valet möjligen ha påverkats av Rysslands subtila psykologiska krigföring? Mikael Holmström borde undersöka saken.

Read Full Post »

Det är inte så ofta som jag numera läser Carl Bildts blogg. Men häromdagen såg jag på någon rysk sajt att han varit i Moskva och träffat en företrädare för presidentadministrationen i Kreml. Och då kan det ju vara intressant att veta vad han skriver efteråt.

Han pekar i ett blogginlägg efter besöket på Rysslands uppenbara ekonomiska problem och om ett tilltagande auktoritärt styre. De förhoppningar han för tjugo år sedan hade om en mer demokratisk utveckling har inte besannats. Men han pekar också på vikten av samtal trots dagens politiska motsättningar:

I dag är Ryssland i mångt och mycket ett oberäkneligt land där det är svårt att undgå intrycket av att en regim som badar i machonationalism kommer att bli mer beroende av militära äventyr för att bibehålla sin ställning.

Och i detta ligger alldeles självklart betydande risker – allra främst för Ryssland självt.

Men trots – eller kanske på grund av – detta förblir det viktigt att ha nära kontakt och också dialog med detta Ryssland.

Vi ligger där vi ligger, och Ryssland gör samma sak. Vi måste känna och ha kontakt med det Ryssland som faktiskt existerar.

Det är ju ovedersägliga geografiska fakta: Ryssland ligger där det ligger och Sverige är inte heller flyttbart. Att man utan att frångå sin ståndpunkt ändå måste samtala med Ryssland inser nog allt fler.

ryssland

Geografiska fakta

USA:s utrikesminister John Kerry är väl i Moskva när detta skrivs och i går var Finlands president Sauli Niinistö  där på besök. YLE:s svenska redaktion rapporterar om en president som efteråt var belåten med andan i diskussionerna:

– Tonen har ändrats, stämningen var nästan vardaglig. Jag fick en synnerligen förtrolig beskrivning av hur Putin ser på situationen i Syrien. Men som sagt – i förtroende, sa Niinistö.

Presidenten har själv i ett tidigare skede uttryckt förhoppningar om att allt det onda som kommer från Syrien kanske kan leda till något gott, om det för med sig att relationen mellan Ryssland och USA förbättras.

Så har nu skett. USA och Ryssland har hittat en gemensam melodi, president Putin och president Obama talar med varandra igen, och idag kommer till exempel USA:s utrikesminister John Kerry till Moskva för att träffa Putin.

– Diskussionen i Finland om huruvida man ska träffa Putin eller inte är förlegad, sa Niinistö. Putin har varit i andra EU-länder, andra kommer hit på besök hela tiden.

Både Bildt och Niinistö får väl betraktas som utrikespolitiska realister. Den svenska regeringen har en mer försiktig hållning, på gränsen till russofobi. Man kan nog tänka sig att skicka särskilda sändebud till Saudiarabien för att blidka kung Salman men knappast någon företrädare till Moskva för att förklara Sveriges utrikespolitik för Putin.

Niinistö har uppenbarligen inte gjort några politiska eftergifter i Moskva trots att EU-sanktionerna slår hårt mot Finlands exportindustri. Men han upprätthåller i alla fall ett samtalsklimat med en viktig granne som även i Finlands fall ligger där den ligger. Det är mer än vad Stefan Löfven eller Margot Wallström skulle våga i det svenska inrikespolitiska klimatet.

Read Full Post »

Julen kräver förstås en röd och rund ost från Holland. Jag noterade idag att den verkar vara ovanligt billig. Den lokala ICA-affären erbjuder den för 57 kronor kilot. Inte för att jag minns vad den kostade förra året men jag fick ändå en känsla av att den sjunkit ordentligt i pris, förmodligen som ett led i samma process som gör att ICA också lockar med extrapris på Herrgårdsost och andra svenska sorter för 40 kronor kilot.

Den europeiska ostmarknaden är överhettad. Delvis beror det på det ryska importstoppet för livsmedel från EU-länderna, införda som ett svar på sanktionerna mot Ryssland. Det lär också hänga samman med de begränsande mjölkkvoter inom EU som hävdes tidigare under året.

Osten är för övrigt den holländska jordbruksprodukt som drabbats mest av det ryska embargot. Enligt officiell statistik tredubblades ostexporten till Ryssland mellan 2009 och 2013. Då sålde man som mest för 233 miljoner euro. Nu får man i stället hitta andra marknader.

EdamCheese

Mjölkbönder och osttillverkare i andra länder har ju också påverkats av livsmedelsembargot. Ryssarna kan visserligen importera ostar från det neutrala Schweiz, men de betingar högre priser. I stället börjar de mest företagsamma ryssarna att producera sin egen ost.

Den Moskva-baserade firman Cheese-Box erbjuder färdiga paket för den egna tillverkningen. Man kan välja fyra olika varianter: Mozzarella, Halloumi, Chèvre och Cream cheese. En do-it-yourself-sats kostar 2.500 rubel (ungefär 300 kronor). Och då får man allt man behöver för att hemma i köket omvandla 100 liter mjölk till 20 kilo välsmakande ost. Hur nära originalsmaken man kommer är dock svårt att uttala sig om när man inte har provat.

Olga Lasareva, den entreprenör som står bakom firman, erbjuder också endagskurser i osttillverkning för den intresserade. Fast inte ens hon lär väl kunna producera en edamerost med ett skyddande hölje av rött vax.

Hur länge ska sanktionerna mot Ryssland fortgå? De lär bli förlängda med ytterligare sex månader den här veckan även om Italien nyss satte en bromskloss för den automatik som USA, Polen och de baltiska staterna är främsta pådrivare för. Angela Merkel vill också ha fortsatta sanktioner även om hennes partikamrat, jordbruksministern Christian Schmidt, vill avskaffa dem. Han delar för övrigt den ståndpunkten med tyska industriledare som noterat att maskinexporten till Ryssland minskat med 27 procent det senaste året.

I jakt på nya marknader för europeisk export riktas nu uppmärksamheten mot Iran dit det blivit fritt fram att kränga allehanda produkter efter upphävda sanktioner efter atomavtalet. Även Saudi-Arabien står i fokus för exportintresset. Båda dessa demokratiska mönsterländer har för övrigt nyligen haft besök av svenska delegationer med näringslivsminister Mikael Damberg i spetsen. I oktober underskrevs bland annat ett samarbetsavtal av den saudiska finansministern Ibrahim Al-Assaf och statsrådet Damberg. Enligt Expressens rapportering hade frågan om mänskliga rättigheter ingen hög prioritet under mötet mellan ministrarna.

Är det för övrigt särskilt bra med sanktioner? Mot apartheidtidens Sydafrika lär de ha fungerat. Men vilka bör de drabba? Är kung Salman eller ayatolla Khamenei trevligare samarbetspartner än Putin?

Vem vet. Låt oss hur som helst så här års glömma både politiken och dubbelmoralen. Vad bryr vi oss om Putin och andra världsledare när granen snart ska bäras in? Huvudsaken är väl att vi får billig röd Edamerost på julbordet.

Read Full Post »

Vad ska man skriva som inte redan är skrivet? Paris är en stad som jag haft ett förhållande till i mer än 50 år och jag sörjer över att se den förvandlad till en krigszon med massmord och med en ständig militär närvaro som svar på terrorn. Alla förklaringsmodeller har redan ventilerats och alla synpunkter i den ena eller andra riktningen har redan blivit motsagda av dem som tycker annorlunda.

Möjligen kan man, liksom Olle Svenning i Aftonbladet, påpeka felet i ett ofta upprepat påstående: Den här massakern var inte den värsta i Paris sedan efterkrigstiden. Polisens våld mot demonstrerade nordafrikaner den 17 oktober 1961 krävde förmodligen ännu fler dödsoffer, även om den exakta siffran är osäker på grund av att de dåtida myndigheterna försökte mörka vad som verkligen hänt.

Nu är det förstås som vanligt ganska meningslöst att jämföra antalet dödsoffer. Det finns egentligen inga kollektiva tårar och varken sorg eller smärta låter sig multipliceras. Samma förövare som låg bakom morden i Paris sände också 224 ryssar till döden genom att plantera en bomb i flyget från Egypten. Planet var på väg hem till Sankt Petersburg, en gammal europeisk världsstad som för oss i östra Mellansverige ligger ännu mer geografiskt nära än Paris. Den som vill kan ju se de många trikolorfärgade byggnaderna runt om i världen också som en erinran om att de mördade ryssarna hade liknande färger i sin nationella flagga.

Flag-Pins-Russia-France

Ryssland och Frankrike: två trikolorer

Nu är också världspolitiken plötsligt förändrad. Alla vill tala med Putin. Det var den franske expresidenten Sarkozy som tidigt framhöll att Ryssland måste dras in i den gemensamma kampen mot jihadisterna. Det är väl ett erkännande av att den ryske presidentens syn på Syrienkrisen kanske varit den mest realistiska bland världens ledande politiker. I praktiken innebär det redan ett slags militärallians mellan Frankrike och den östliga stormakten och Hollande väntas till Moskva den 26 november. Samtidigt medverkar franska politiker till fortsatta sanktioner för sin nya bundsförvant. Men konstigare saker än så har man sett i världspolitiken.

Och så har terrordåden i Paris förstås lett till delvis väntade reaktioner i flyktingfrågan. Polen, som inte visat några tecken till europeisk solidaritet för att hantera krisen, har fått en ännu mer restriktiv politik genom en ny hårdfört nationalistisk regering. Och från Tjeckien, Slovakien och Baltikum kan man vänta sig en ännu kärvare hållning än den som redan demonstrerats. Den engelskspråkiga tidningen Prague Post berättade till exempel häromdagen:

Islamic refugees will not respect Czech laws and habits, they will apply sharia law, so unfaithful women will be stoned to death and thieves will have their hand cut off, President Miloš Zeman said in a debate with the employees of a local butcher’s today.

Zeman visited the firm during his three-day visit to the Zlín Region that ends today.

”We will be deprived of the women’s beauty since they will be shrouded in burkas from head to toe, including the face,” Zeman said.

”Well, I can imagine women for whom it would mean an improvement, but there are few of them and I cannot see any such here,” he noted.

Så kan det låta när en centraleuropeisk statschef öppnar munnen.

Var är drömmarna från murens fall 1989? Och från EU:s utvidgning för ett drygt decennium sedan? Och med vilka förväntas vi egentligen vara solidariska?

 

Read Full Post »

Older Posts »