Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for the ‘Religion’ Category

Vladimir Putin bär alltid ett kors om halsen. Det kan man om inte annat se på de bilder där han med bar överkropp rör sig i den ryska vildmarken. Jag kom att tänka på det när jag läste den debatt som uppstått här i landet kring aktionen Mitt Kors, en Facebookgrupp som framträder med följande budskap:

Mitt Kors vill ta ställning för världens förföljda kristna genom att öppet och med stolthet bära korset runt halsen i vår vardag.

Korset är hoppets, kärlekens och nådens tecken, ett tyst motstånd mot mörker och våld.

Om du inte redan bär ett kors, plocka fram korset som ligger i byrålådan – eller gå och köp ett! Ta sedan en bild av dig själv med korset runt halsen, posta här på sidan och tagga med #mittkors

Jag ska avstå från att lägga mig i debatten om denna aktion som enligt Expressen har skapat ”storbråk i kyrkan”. Tidningen Dagen noterar att de flesta av Svenska kyrkans biskopar duckar inför frågan om det är en bra kampanj. Å andra sidan har Humanisternas ordförande Christer Sturmark blivit medlem i gruppen och denne normalt så fritänkande debattör poserar nu glatt med ett kors i handen.

Men för att återvända till Putin så kan man på nätet läsa följande om hans kors:

Putin had, in classic Soviet fashion, a secular upbringing. His father was a “model Communist” and a “militant atheist,” though his mother was a devout Eastern Orthodox Christian and she had young Putin secretly baptized into that church.

It was merely symbolic, however, as Putin went through the bulk of his adult life–rising through the ranks of the KGB and the Soviet Communist Party–conforming to Soviet secular convention.

It wasn’t until the double-whammy of 1) his wife’s car accident in 1993 and 2) a life-threatening house fire in 1996 that Putin began questioning his atheism. During a vulnerable moment before Putin departed for a diplomatic trip to Israel, his mother gave him a baptismal cross. He said of the occasion:

”I did as she said and then put the cross around my neck. I have never taken it off since.”

Put

Putin på fisketur (Källa: Wikimedia)

Om detta kan man tänka två saker:

Dels att det påminner om den massiva förföljelsen av kristna i Sovjetunionen, framför allt under 1930-talet men också senare, en förföljelse som många både till vänster och höger ofta ignorerade. Dels att Putins kors möjligen har något att göra med Rysslands inblandning i Syriens inbördeskrig.

Christer Sturmark säger i ett uttalande för Dagen att det pågår ”något som kan beskrivas som ett folkmord på kristna” i Mellanöstern. Även om man kan diskutera vad som menas med ett folkmord så är det ju otvivelaktigt så att länder som Irak och Syrien har åderlåtits på en stor del av sin kristna befolkning.

Den fråga man ställer sig är inte minst varför denna folkfördrivning inte har blivit ett så stort debattämne tidigare, framför allt bland de de kristna grupper som nu så helhjärtat engagerat sig i saken. Jag har redan berört detta i ett blogginlägg från förra året men kan gärna påminna om något av det jag då skrev om den ström av kristna som från 2004 massflydde från Irak och som gjorde att vi här i Södertälje då blev den stad som tog emot fler flyktingar från området än USA och Kanada tillsammans.

Orsaken till denna massutvandring var förstås invasionen av Irak år 2003 och den anarki som skapades i dess efterföljd. Det paradoxala var ju att detta illegala militära äventyr var framhejat inte minst av det kristna bibelbältet i USA. Deras krigsentusiasm kontrasterade mot hur påvens sändebud, kardinal Pio Laghi, försökte varna president Bush. För att citera CNN i mars 2003:

A Vatican envoy who met with President Bush Wednesday said he ”clearly and forcefully” conveyed a message from Pope John Paul II that a war against Iraq would be a ”disaster.”

”You might start, and you don’t know how to end it,” said Cardinal Pio Laghi said after his half-hour meeting at the White House. ”It will be a war that will destroy human life. Those people that are suffering already in Iraq, they will be in a really bad situation.”

Kardinalen visste vad han talade om eftersom många av Iraks kristna tillhörde kyrkor som var förenade med Rom. Hans och påvens välgrundade varning kom samtidigt som den insiktslöse propagandisten Per Ahlmark kunde skriva i Dagens Nyheter: ”Först kommer kriget, nödvändigt och hemskt”.

Jo kriget kom, hemskt med alls icke nödvändigt. Och nu har kriget gjort Syrien till ett helvete. Bilderna från Aleppo chockerar världen. Men det var i oktober förra året som man kunde läsa följande i den kanadensiska tidskriften The Catholic Herald:

Melkite Catholic Archbishop Jean-Clement Jeanbart of Aleppo said that the bombing of rebel positions by Russian jets was ”a source of hope” for Syria, telling Suisse Romande television Oct. 8 that the intervention into the Syrian civil war by Russia ”serves the Christian cause” and generated ”renewed confidence among Christians in Syria.”

”(Vladimir) Putin is solving a problem”…

His comments came three days after the Islamic State released a video showing the murders of three Assyrian Christians captured by in Hasakah province in February. They also came a week after Syriac Catholic Archbishop Jacques Behnan Hindo of Hassake-Nisibi defended the Russian campaign while accusing the United States of arming al-Qaida terrorists under ”a different name.”

Alep

Två biskopar från Aleppo som varit försvunna sedan april 2013

Jag vill inte försvara vare sig den auktoritäre Putin eller diktatorn al-Assad. Inte heller de islamiska fundamentalister av olika schatteringar som med vapenleveranser från väst eller Saudiarabien fördrivit de kristna i Syrien. Likt Svenska kyrkans biskopar skulle jag helst vilja ducka inför en svår fråga eftersom jag inte har någon entydig lösning. Möjligen kan jag tycka att de som nu protesterar mot förföljelsen av de kristna i Mellanöstern också borde ställa kritiska frågor kring vem eller vilka som från 2003 och framåt medverkat till att en urgammal kristen kultur i Irak och Syrien nu hotas av förintelse. Möjligen borde de också utkräva ett retroaktivt moraliskt ansvar på hemmaplan.

Och kanske dessutom kombinera det lättburna korset kring halsen med en mer grundläggande politisk och teologisk analys.

Read Full Post »

Till vardags

Jag hoppar till inför en formulering på Sveriges Radios hemsida. Artikeln handlar om den importerade seden med brudöverlämning vid vigseln, detta att fadern leder fram sin dotter till den nervöst väntande brudgummen. Många präster och biskopar inom Svenska kyrkan ogillar det moderna påfundet. Radio Kronoberg rapporterar:

Ursula Björkman Sjögren, som till vardags jobbar som präst i Hemmesjö-Furuby församling strax utanför Växjö, är tveksam till den nya trenden.

Hon anser att det speglar en felaktig bild av vigselordningen, där två jämlikar frivilligt ska ge sitt samtycke till äktenskapet.

– Det här speglar ju en annan syn, att förmyndarskapet från brudens far lämnas till maken. För mig känns det väldigt främmande, säger Ursula Björkman Sjögren.

En klok och rimlig ståndpunkt. Fast det jag studsade till inför var den första meningen ovan. Att ”till vardags” jobba som präst verkar vara något nytt. Med viss logik följer då en undring: Vad gör i så fall vederbörande på sön- och helgdagar?

hemmesj

Hemmesjö gamla kyrka, populär för vigslar

Men skämt åsido förstår jag ju vad författaren till SR:s artikel menar. Det handlar om en ny variant på det moderna språkbruket att ”jobba som”. Typ: ”Jag heter Johan och jobbar som läkare”. Då hoppas man bara att vederbörande är legitimerad doktor innan han hoppar in i sina arbetsuppgifter.

Men tillbaka till brudöverlämningen. Just när svenska brudpar (påverkade av kungabröllop och Hollywood-filmer) vill införa denna sed ifrågasätts den alltmer i den anglosaxiska värld där den har sitt ursprung. En amerikansk bröllopssajt säger så här:

Giving away the bride is an antiquated tradition from the days when women were their father’s property until they got married and became their husband’s property. The bride was literally given away in exchange for a bride price or dowry. Today, fortunately, most people don’t view women this way…

If you are an independent woman, the idea of being transferred is gross and sexist.

mansch

”Personaliserade” manschettknappar för brudens fader (ännu ej lanserade som bröllopsprodukt i Sverige)

Även om man i anglosaxisk praxis långsamt börjar överge tanken på att fadern ska överlämna bruden verkar man dock ha svårt att frigöra sig från föreställningen att bruden på något sätt ska uppenbara sig i kyrkporten och vandra nedför gången medan den bleke brudgummen väntar där framme i kyrkan. En engelsk bröllopssajt säger till exempel så här:

Today, the bride can enter church in the way she feels most comfortable and relaxed – there are no legal requirements. She can walk down the aisle with one or two people, it can be her father or someone else like her brother or her son, another relative or a friend, or she can enter by herself. The person or persons who accompany her to the front then move to their seats when the groom steps out and stands next to the bride.

Fast i Sverige, ”världens mest jämställda land”, har vi ju sedan århundraden legat före i utvecklingen. Här har det nämligen varit tradition att brud och brudgum tillsammans vandrar fram till altaret. Varför denna progressiva ordning ska överges till förmån för importerade sexistiska varianter är svårt att begripa.

Men den amerikaniserade kulturens makt över tanken är som vanligt större än man egentligen skulle vilja tro.

Read Full Post »

Det är en stor dag i morgon. Här i Södertälje, liksom i stora delar av den östeuropeiska och främreorientaliska världen, är det många som firar påsk. De allra flesta ortodoxa och österländska kyrkor (varav det finns åtskilliga i denna stad) följer ju i vissa avseenden en annan tideräkning än den latinskt västerländska och i år är det maximalt tidsavstånd mellan påskdagarna i öst och väst. Ibland sammanfaller de men ofta ligger den östkyrkliga påsken en vecka efter.

Jag läser att Ukrainas president Petro Porosjenko i ett uttalande vädjar om att vapnen ska tystna under påskhelgen i landet. Man får hoppas att han blir bönhörd. Han har för övrigt en känslig balansgång att gå mellan olika kyrkliga jurisdiktioner i sitt land. Själv uppges han tillhöra den ukrainska kyrka som står under Moskva-patriarkatet men han måste förstås hålla goda kontakter också med det s.k. Kiev-patriarkatet, en utbrytargren från Moskva som inte är kanoniskt erkänd av andra ortodoxa kyrkor. Och så måste han ta hänsyn till de mer nationalistiska grekiska katolikerna i väst, en kyrka som följer bysantinsk rit men som är förenad med påven i Rom.

Patriarken Kirill i Moskva måste också gå en balansgång. Han är andlig ledare för miljontals ukrainare och får inte framträda med alltför storryska pretentioner. Under honom ligger ett av det gamla ryska rikets andliga centra, det berömda Grottklostret (Kiev-Petjerskaja Lavra). Att detta arkitektoniska och religiösa världsarv ligger under Moskva är förstås en nagel i ögat på de ukrainska nationalisterna som vill se det överfört till det omstridda Kiev-patriarkatet.

pys

Ukrainska traditionella påskägg

Hur som helst; Den som vill se den ryska påsken firas i (nästan) gammal kejserlig glans kan förmodligen se det på den ryska nätkanalen Soyuz. Midnattsgudstjänsten på lördagskvällen börjar förmodligen 22.30 svensk tid (jag ser inget exakt program på hemsidan). Klicka på den gulbruna pilen  så brukar själva direktsändningen starta.

I övrigt är morgondagen betydelsefull också för att statschefen fyller 70 år. Jag såg Claes Elfsbergs långa intervju med honom igår och kungen svarade ju snällt på alla frågor. Kanske inte så distinkt alltid, men som han själv säger, han gör så gott han kan under de restriktioner beträffande tydlighet som ämbetet för med sig.

I programmet visade vår monark att han i vissa avseenden är en vanlig svensk som kan svära när det behövs (det behövdes i jakten på en olydig hund utanför Drottningholm). Vi tycks vara långt från den epok då en tavla i min skolsal förkunnade: ”Att svärja är bevis på bristande kultur och bildning”. Men sentensen ”För Sverige i tiden” får väl anses gälla också det kungliga språkbrukets utveckling.

Jag förstår att också en intervjuare måste ålägga sig restriktioner inför statschefen. Annars hade man ju gärna sett en uppföljande fråga när det gällde kungens goda förbindelser med kung Salman av Saudiarabien. Är det bra, kan man som medborgare undra, att vår statschef odlar den typen av kontakter? Man kan ju föreställa sig ramaskriet om han påstått att han har goda relationer med Erdoğan eller Putin.

Med allt detta sagt får man ändå önska vår kung allt gott för framtiden. Som farfar och morfar kan jag glädjas åt hans lycka med de nya barnbarnen. Och han uttalade sig klokt och framsynt om invandringen. Det är för övrigt en rimlig hållning för en man vars förfäder varit gifta med invandrarkvinnor så långt tillbaka man kan minnas.

Read Full Post »

Jag tog en sväng till Helsingfors härom dagen. Just den gångna veckan var det förmånligt att åka båt över Östersjön. Min resa i enkelhytt med den imponerande båten Silja Symphony kostade 290 kronor tur och retur. Det var förstås ingen lyxhytt men vad mer behöver man än en säng och en toalett med dusch?

Syftet med resan var främst ett besök på Svenska Litteratursällskapet för att titta i några mappar från Mathilda Wredes arkiv. Jag hade beställt fram dem i förväg och de väntade på mig i läsesalen på Litteratursällskapets fina lokaler vid Riddaregatan i centrala Helsingfors. Mitt intresse gällde en samling brev som Mathilda Wrede på 20-talet fått från några munkar i Valamo och Konevitsa kloster i Ladoga, två öar som före det andra världskriget låg inom Finlands gränser.

Vem var förresten Mathilda Wrede? För den som inte känner till hennes namn kan jag ge en kort resumé:

Hon var född 1864 i en friherrlig familj och dog 1928. Tidigt blev hon känd, också internationellt, som filantrop, evangelist och ”fångarnas vän”, det senare ett epitet som hon fått efter sitt sociala arbete i fängelser och flyktingläger. I en doktorsavhandling för några år sedan har den finska kyrkohistorikern Marjo-Riitta Antikainen karakteriserat henne som en person som sprängde gränserna för sin tids stånds- och könsroller. Hon började samtidigt ses som ett hot mot staten i den politiska brytning som vidtog vid sekelskiftet och hon åstadkom en skandal genom att läcka ut information om förhållandena i fängelserna i offentligheten. Fångvården förbjöd henne därför år 1912 och vidare besöka fängelser.

Mathilda_Wrede_Portrait_1896

Mathilda Wrede (porträtt av E. Järnefelt)

Selma Lagerlöf berättar i den första delen av samlingen Troll och Människor (1915) hur hon just år 1912 kom på besök till Helsingfors och på ett museum fick se det porträtt av Mathilda Wrede som konstnären Eero Järnefelt hade målat år 1896. Hon kastar en blick på tavlan: ”Det var ett porträtt av ett fruntimmer med slätkammat hår och klädd i en enkel, mörk klänning. Hon var inte ung längre, hon var inte heller vacker, och hela målningen var så utförd, att man märkte, att artisten hade velat undvika att göra den på något sätt påfallande.” Selma Lagerlöf fortsätter:

«Mathilda Wrede, hon är väl ett helgon?» sa jag, under det att jag med all makt försökte göra rösten stadig, ty det låg något obeskrivligt rörande över bilden av den ensamma kvinnan, som bar sin börda med hänförelse, fastän man förstod, att den höll på att tynga henne till marken.

«Ja, hon är väl något i den vägen,» sa finnen. «Hon tillbringar sin tid med att bedriva räddningsarbete bland fångar. Hon är nog en fyrtio års människa nu, och hon har hållit på med detta alltifrån sin ungdom. Hon tillhör en gammal, förnäm släkt, men ingenting annat finns till för henne än de stackars brottslingarna. Dem ger hon allt, vad hon har att ge: tid och pengar, omtanke och vård.»

Efter den ryska revolutionen engagerade hon sig för de ryssar som flytt undan den kommunistiska samhällsomvandlingen och i det finska inbördeskriget 1918 försökte hon överbrygga klasshat och politiska motsättningar. Att hon också bekymrade sig för offren på inbördeskrigets ”röda” sida sågs förstås med både hat och misstänksamhet inom den ”vita” samhällsklass som hon själv kom från.

Mindre uppmärksammad är nog hennes kamp för de ryska munkar som på 20-talet protesterade när den finska ortodoxa kyrkan gick över från den gamla till den nya kalendern och dessutom beslöt att fira påsk samtidigt med kyrkorna i väst. I den nationalism som präglade det fria Finlands första år gällde det att bryta med allt ryskt och munkarnas vägran sågs nästan som en landsförrädisk aktion. Mathilda Wrede engagerade sig för denna ”vägrarfront” och försökte få både den finländska regeringen och en internationell ekumenisk opinion att förstå deras situation. Det lyckades knappast och en del av de munkar som inte accepterade nyordningen emigrerade till ett ovisst öde i det ateistiska Sovjetryssland medan andra sökte sin tillflykt till ett kloster i Serbien.

Nu satt jag där i onsdags med ett 90-tal brev från de tacksamma munkarna framför mig. De var daterade mellan 1923 och 1928, nästan alla på ryska men ett par på finska. Det är som vid alla arkivbesök en märklig känsla att sitta med papper som hanterats av avsändare och mottagare för vilka korrespondensen var mer än ett vanligt och artigt utbyte. Lite rörande är att se hur prästmunken Mark 1927 skriver till Mathilda Wrede från Skopje i nuvarande Makedonien och betecknar henne som en verklig Moder.

Jag har skrivit lite om denna historia i min bok Vägen mellan öst och väst som kom ut för några år sedan, men då baserat på andrahandskällor. Nu kände jag historiens vingslag bokstavligt i min händer när jag höll i originalbreven.

brev

Brev från prästmunken Joasaf (fotograferat med min iPad)

På vägen tillbaka till båten hann jag med en kort och sen lunch på klassiska Hotel Kämp och en lika snabb koll av det litterära utbudet i Akademiska Bokhandeln. Men jag återvänder säkert till detta spännande arkiv i sinom tid. Att åka båt till Helsingfors är dessutom både klassiskt och civiliserat.

Read Full Post »

Det händer ibland att man även som fast medarbetare på en kultursida levererar saker som sedan inte får plats på grund av att andra akuta händelser tränger sig före. Så var det med en liten recension som jag i oktober förra året skrev om en liten bok av Niklas Orrenius med titlen Drömmen om Sverige.

Det är en skrift på drygt 100 sidor och den bygger på reportage som denne engagerade journalist skrivit för Dagens Nyheter. Den kom redan innan den aktuella stora strömmen av flyktingar nådde Europa via Turkiet, Grekland och det forna Jugoslaviens olika stater.

Jag ska inte här återge allt jag skrev men jag vill gärna lyfta fram några av de personliga öden som möter i Orrenius bok. Så här återgav jag dem i mitt opublicerade manus:

På generalkonsulatet i Beirut väntar en tålmodig skara som drömmer om Sverige. Kristianstad står det på en lapp som 27-åriga Fatme har i handväskan. 36-åriga Huda har en make som hon tror bor nära Stockholm: ”Jag tror att det heter Åmål”. Många av de väntande har nåtts av rykten om att Sverige har fri invandring men får vända med oförrättat ärende…

Utsmugglad via Turkiet hamnar 37-åriga Khalil i ett nergånget läger utanför Sofia tillsammans med två barn. Hon tillhörde de många tusen som flydde från Syrien förra året för att så småningom hamna i ovärdiga förhållanden där rasism och polisvåld rapporterats. Nu vill hon till Eskilstuna och de två mostrar som redan finns där.

Att drömmen om Sverige lever hos många flyktingar har vi sett också i år. För många, särskilt de kristna som nu fått lämna sitt urgamla kulturarv bakom sig, stavas den drömmen Södertälje. I en artikel om just de kristna minoriteternas flykt som nyss publicerades i Aftonbladet påminde jag om detta:

Vi som bor i Södertälje vet mer än de flesta om Mellanösterns kristna. Det är ju hit en del av dem tagit sin tillflykt under senare decennier. Vi har kyrkor och församlingar för assyrier/syrianer, kopter, kaldéer, armenier och ortodoxa av olika schatteringar. Det är Sörmlands Jerusalem för att nu låna en gammal metafor.

Min artikel föranleddes av att Erik Helmerson i Dagens Nyheter för någon dryg månad sedan skrev en ledare under rubriken ”Ingen bryr sig om förtryckta kristna”. Även Lars Adaktusson, känd EU-parlamentariker, hade ett debattinlägg nyligen i Svenska Dagbladet där han ville klassificera förföljelsen av de kristna i Irak och Syrien som folkmord.

Jag känner själv ett stort engagemang för denna förföljda folkgrupp som nu drabbats hårt av det politiska kaos som råder i Irak och Syrien. Samtidigt saknade jag något i både Helmersons och Adaktussons artiklar. Av dem skulle man kunna tro att det som drabbat Mellanösterns kristna vore något slags naturkatastrof eller åtminstone en följd av ”Islamiska statens” framväxt under senare år. Men sanningen är ju att förföljelserna började långt innan begreppet IS fanns på kartan. Redan år 2004 kunde vi se strömmen av kristna irakier som kom hit till Södertälje och vi blev då en stad som tog emot fler flyktingar från området än USA och Kanada tillsammans.

Sankt_Jacob

Sankt Jakobs syrisk-ortodoxa katedral i Södertälje (Wikimedia)

Orsaken till denna massutvandring var förstås USA:s och Storbritanniens invasion av Irak år 2003 och den anarki som skapades i dess efterföljd. Det paradoxala var ju att detta illegala militära äventyr var framhejat inte minst av det kristna bibelbältet i USA. Denna krigsentusiasm kontrasterade mot hur påvens sändebud, kardinal Pio Laghi, försökte varna president Bush. För att citera CNN i mars 2003:

A Vatican envoy who met with President Bush Wednesday said he ”clearly and forcefully” conveyed a message from Pope John Paul II that a war against Iraq would be a ”disaster.”

”You might start, and you don’t know how to end it,” said Cardinal Pio Laghi said after his half-hour meeting at the White House. ”It will be a war that will destroy human life. Those people that are suffering already in Iraq, they will be in a really bad situation.”

Kardinalen visste vad han talade om eftersom många av Iraks kristna tillhörde kyrkor som var förenade med Rom. Hans och påvens välgrundade varning kom samtidigt som den insiktslöse propagandisten Per Ahlmark kunde skriva i Dagens Nyheter: ”Först kommer kriget, nödvändigt och hemskt”.

Ja, kriget kom. Hemskt men absolut inte nödvändigt. Det var en monumental politisk felbedömning som skapade ett nytt Irak, till stora delar tömt på sin kristna befolkning. Och det födde hos så många drömmen om Sverige, ett hopp som de senaste åren väckts hos allt fler, inte minst i det krigshärjade Syrien.

Read Full Post »

Alla helgon

Det är nog en av den svenska poesins mest suggestiva dikter. Jag tänker på Erik Axel Karlfeldts Vinterorgel (ur samlingen Hösthorn från 1927). De två första stroferna låter så här:

Ditt tempel är mörkt och lågt är dess valv,
Allhelgonadag!
Där slocknar sommarens hymn som ett skalv
av klämtande slag.
Sin mantel river den svarta sky,
och lundarnas bleknade trasor fly,
och natten mässar om allt som är dött,
allt hö, allt kött.

Det dagas ånyo, det klarnar så vitt,
det blånar så vasst.
Det växer en värld ur förgängelsens mitt,
en vit och fast.
I frostiga kvällar skönjs en arkad
med pipor av silver i glittrande rad;
nu reser vintern sitt orgelhus
ur mörker och grus.

Och så kommer en skildring av den nordiska vinterns olika faser fram till de ljusnande dagarna i mars: ”till dess Maria går skär av sol/på skarens glans /och fäster kring skogens mörka kjol /en hasselfrans”.

Naturens växlingar liknas vid stämmorna på en stor orgel: ”Drag an registren, drag dov bordun, drag gäll trumpet.”

Visst markerar Allhelgonahelgen något slags milstolpe under hösten. Fast just det här året har mörker och köld knappast gjort sitt intåg. Det har varit strålande soliga dagar, åtminstone här i Mälardalen. Men mörkret tätnar på kvällen.

Det är inte överallt i kristenheten som man firar Alla helgons dag så här i november. I de ortodoxa kyrkorna har högtiden sin plats den första söndagen efter Pingst. I den ryska kyrkan finns det också olika helgdagar för alla de helgon som levat på den ryska jorden. Ryssarna har ju också all anledning att minnas de många kristna män och kvinnor som miste livet under terrorns och repressionens år under 1900-talet.

sobor

Ikonen ovan påminner oss om de martyrer och bekännare som mördades under det förra seklet. De omges av stiliserade scener där de bolsjevikiska bödlarna ses i svarta dräkter.

Just den här helgen öppnas förresten ett helt nytt museum i Moskva helt ägnat åt GULAG-epoken. En pristävling om ett stort monument över terrorns epok har också just avgjorts. Segrare blev en armeniske konstnären Georgij Franguljan med sitt projekt ”Sorgens mur”, en sex meter lång och hög skulptur som kommer att placeras centralt i Moskva, passande nog intill den gata som är uppkallad efter människorättskämpen Andrej Sacharov.

mur

Man behöver inte tro på vare sig helgon eller martyrer men nog finns det anledning för alla att så här års minnas både en familjärt nära och en mer världsvid historia.

 

Read Full Post »

Två faktorer under mina barndomsår kom att delvis forma min världsbild. Den ena hängde samman med det interneringsläger för sovjetiska soldater (”Rysslägret i Byringe”) som fanns i min hembygd och som jag skrivit om flera gånger på den här bloggen. Det upplöstes när jag knappast var medveten om dess existens men indirekt kom det senare att påverka mig och tidigt göra mig intresserad av det ryska.

Den andra faktorn var den estniska flyktingfamilj som i mitten på 40-talet kom till gården där jag bodde och som sedan stannade några år innan de drog vidare västerut.

Deras närvaro betydde för mig personligen ett första medvetande om ett land och ett språk bortom min egen verklighet. Den yngste sonen lärde mig räkna på estniska, det första främmande språk jag kom i kontakt med. Kanske var jag då fyra eller fem år; jag vet inte så noga. I alla fall fick jag klart för mig att det fanns ett land österut som hette Estland. Om min generation generellt sett kom att betrakta Baltikum som ett terra incognita så har det i varje fall aldrig gällt för mig.

Om allt detta har jag för övrigt skrivit lite mer utförligt i min bok Vägen mellan öst och väst som kom ut 2012.

Kanske var det blandningen av ryskt och estniskt som under 1990-talet väckte mitt intresse för tonsättaren Arvo Pärt. Hans bakgrund i estnisk och västerländsk musikkultur i kombination med en förankring i en rysk ortodox andlig tradition fascinerade mig. Det ledde till att jag 2002 fick tillfälle att samtala med honom en eftermiddag i Berlin och att jag något senare publicerade boken Arvo Pärt. Om musiken vid tystnadens gräns.

Den boken är slutsåld och den är för övrigt bara delvis aktuell eftersom Arvo Pärt under det senaste decenniet varit oupphörligt verksam som kompositör. Därför har jag skrivit en ny bok, kanske mest att se som en längre essä, där jag i och för sig upprepar basfakta om tonsättarens liv och verk men där jag framför allt dels speglat hans fortsatta arbete och internationella framgångar, dels belyst hans nära relation till den ortodoxa kyrkans andliga arv.

Jag citerar i ett inledande avsnitt vad han själv sagt i en radiointervju i New York förra sommaren i anslutning till ett uppförande av hans stora verk Kanon Pokajanen:

For me, there is so much divine power and beauty in the substance of music. Whoever has ears, let them hear.

The liturgical life of the Orthodox church is rich and it feeds all the human senses. But my musical education has been formed mostly on the basis of Roman Catholic church music. The Orthodox faith came to me later and not so much through the music of the church but through the teachings and words of early Christianity and Byzantine holy men, and that spiritual heritage has influenced me greatly.

Boken har fått titeln Aldrig förstummas. Arvo Pärt och musikens källor. Jag betonar liksom tidigare att det inte rör sig om någon musikvetenskaplig analys utan snarare om en kortfattad idé- och personhistorisk presentation av ett av nutidens mest uppmärksammade konstnärskap på den klassiskt musikaliska scenen.

Aldrig-forstummas

För den som vill veta mer om detaljer kring Arvo Pärts speciella kompositionsteknik (den så kallade tintinnabuli-stilen)  finns det numer en ganska omfattande internationell litteratur. Däremot finns det färre försök att sätta in hans kompositioner i det idémässiga (närmast teologiska) sammanhang där de också hör hemma.

Löpande information om Arvo Pärt och hans verksamhet hittar man numera på hemsidan för Arvo Pärt Center i Laulasmaa i Estland. Inför hans 80-årsdag den 11 september i år kommer det säkert att skrivas mycket om honom runt om i världen. Många konserter med hans verk kommer förstås också att ges med anledning av detta.

Om någon är intresserad av min lilla bok så kan man köpa den via närmaste internetbokhandel eller direkt från förlaget (klicka här).

Read Full Post »

Older Posts »