Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for juli, 2012

Årets bloggpaus

Från och med idag inträffar den årliga bloggpausen. Jag drar mig i ett par veckor undan till en norsk fjällsida utan internetuppkoppling och tv. Någon eftersänd svensk tidning hoppas jag kunna hämta på den närbelägna grillkrogen, en f.d. lanthandel. Svenska nyheter i övrigt brukar jag kunna följa kl 22.00 på kvällen via en gammal rörradio med grönt ”magiskt öga” – en äldre generation minns kanske denna tekniska funktion som indikerar mottagningens kvalitet.

Det pågår ett OS i London men det räcker om jag i efterhand får veta vilka som tagit de två svenska guldmedaljer som en av dagens tidningar utlovar.

Under den här pausen kan den som vill ägna sig åt att läsa gamla bloggposter. De senaste dagarna har folk kommit in på den här bloggen via bland annat följande sökord

* rättssamhället
* vem skrev asterix?
* universalmedicin
* kräftskiva från förr
* prins wilhelm
* färgade vinflaskor
* anna söderblom
* kommunikationschef SJ

Pröva något av dem i sökrutan ovan så får ni se vad som skrivits genom åren.

Jag återkommer med fortsatta tydningar av tidens olika tecken om ett par veckor.

Read Full Post »

Man kan förstås bara instämma i vad kommentatorn Semi İdiz skriver på den engelskspråkiga turkiska sajten Hürriyet Daily News”Al-Assad has to go, of course, and not just that. If he is still alive, he must stand trial for crimes against humanity. That is for certain.”

Sedan detta väl är sagt kan man på nytt konstatera att situationen i Syrien har en komplikationsgrad som sällan beskrivs i de schablonartade rapporterna  i många svenska medier. I sin krönika skriver İdiz bland annat:

The situation in Syria is not a simple game with al-Assad and his Baathists on one side and the Syrian people on the other. For all his evil-doing there are still large swathes of Syrian society that hanker for the stability they enjoyed under al-Assad…

Neither is it clear just how the “Free Syrian Army” is composed. Indications are that there is a significant involvement by radical and rabidly anti-Western Islamists who would clearly desire to see an Islamic republic emerge in Syria.

Neither have things gone the way Ankara would have liked, now that we have Syrian Kurds organizing to avail of the advantage provided by the chaos in the country in order to declare their autonomous region…

Put another way, even a cursory glance shows us that we do not just have the Sunni-Alevi fault line in Syria but also the Arab-Kurdish, and Christian-Muslim fault lines. This is why it is naïve to assume that all will somehow be well after al-Assad goes.

Den brittiske journalisten Gwynne Dyer ställer på samma webbplats frågan om Syrien efter en kommande regimförändring kan undgå den etniska rensning som tidigare drabbat grannländerna Irak och Libanon.

So the question is: what happens then? The great fear is that it could go the same way as Iraq and Lebanon, two neighboring countries that share about the same mix of ethnic and religious groups (in differing proportions) as Syria.

Lebanon tore itself apart in a civil war between those groups from 1975-90, and a quarter-million Lebanese died. Iraq tore itself apart in 2005-2009, and at least half a million Iraqis died. Two million people fled the country permanently, including almost all of Iraq’s Christian minority, and the Sunni Muslims have almost all been driven out of mixed and Shia-majority areas.

Any intelligent Syrian, aware of these dreadful precedents, will be frightened by regime change no matter how much he or she loathes the existing regime. Indeed, the al-Assad regime’s principal means of garnering support has been to insist that only its tyrannical rule can “protect” the Shia, Druze, Alawite and Christian minorities from the 70 percent  Sunni Muslim majority.

På en annan turkisk websajt, Today’s Zaman, skriver professor Ömer Taşpınar, knuten till Brookings Institution, om parallellen mellan det som skett i Irak och det som nu sker i Syrien:

Parallels between Iraq and Syria are instructive. Under authoritarian regimes in Iraq and Syria, a sectarian minority ruled the sectarian majority. Under Saddam, Sunnis had the upper hand over Shiites, and under Assad Alawites dominated the Sunni majority. Both Iraq and Syria had regimes with Baathist backgrounds. In both Syria and Iraq, secular Arab nationalism established a common denominator. And in both countries, the Christian minority deeply feared the alternative to secular authoritarianism. Secular authoritarianism did not provide equal rights for Christian Arabs. But it was surely preferable to an alternative such as Islamist authoritarianism. This is why Syria’s Christian communities still support the Assad regime. They just have to look next door, at the decimated Christian community of Iraq, to see the alternative to secular authoritarianism.

Kristna områden i Syrien (Källa: Wikipedia)

Att den kristna flyktingströmmen från Syrien kommer att påverka Sverige är inte svårt att förutse. Det är därför som kommunledningen i Södertälje i dagens nummer av Länstidningen vädjar till regeringen om åtgärder för att asylsökande inte samlas i de kommuner som redan har gjort stora insatser för att ge ett nytt hem åt politiska och religiösa flyktingar från Mellanöstern:

Många invånare har vänt sig till oss kommunpolitiker med frågan om inte Södertälje behöver en paus i flyktingmottagandet. Det tycker även vi, men svensk lagstiftning hindrar oss. Södertälje skulle behöva en paus i flyktingmottagandet för att vi ska kunna koncentrera oss på att under en tid skapa en god framtid för de individer som redan kommit hit. Vi vet vad vi talar om. I samband med kriget i Irak som startade 2003 sökte sig cirka 7 000 personer till vår kommun under några få år.

Åren efter den amerikanska invasionen av Irak tog Södertälje emot fler flyktingar från detta land än USA och Kanada tillsammans. Frågan är hur de internationella strömmarna kommer att se ut när den väntade stora utvandringen från Syrien har tagit fart.

Read Full Post »

Det är sällan man läser en så skarp sågning av en tidskrift som den Ann-Charlotte Marteus utsatt magasinet Neo för i en artikel i Expressen. Hon noterar att den i personifierad form är den där typen som lutar sig tillbaka i stolen och himlar med ögonen. Och fnyser.

Hon ger några exempel: Neo fnyser åt ”de intellektuella” som oroar sig över egoism. Åt politiker som försöker hantera fetmaepidemin i västvärlden. Åt djurskyddslagen: ”regelkrångel!” Och åt dem som vill förbjuda Bisfenol A i barnmatsburkar.

Samhällsanalysens nya guru Bengt Ohlsson får förstås komma till tals i tidskriftens senaste nummer men Marteus är inte imponerad:

Han intervjuas av Paulina Neuding och avslöjar stämningen kring vänsterns köksbord. Låter inte kul. Det är ”en ganska glädjelös och ängslig värld”, full med förvuxna rebeller som protesterar mot det etablissemang som de numera själva tillhör, räknar sina pengar och är rädda för att gilla Springsteen på fel sätt.

Neuding lapar i sig, men får inte med sig Ohlsson på Göran Hägglund-tåget: retoriken kring verklighetens folk kallar han en ”mardröm”.

I intervjun med Ohlsson låter Neuding förstå att svensk samhällsdebatt inte riktigt håller måttet i hennes ögon. Allt är så mycket smartare utomlands.

Efter att ha dinerat med Neo är jag böjd att tro henne.

Man ska inte förhäva sig men redan när det första numret av detta f.d. ”liberala” magasin kom ut i början av 2006 skrev jag i Aftonbladet att Neo kraftigt borde möblera om i redaktionsråd och medarbetarskara: ”Annars kommer den snart att gå till botten tillsammans med den nykonservatism som redan passerat sitt bäst före-datum.”

Nu har Neo under chefredaktören Paulina Neuding bytt beteckning från ”liberal” till ”borgerlig”. Det har upprört tidskriftens grundare Sofia Nerbrand som förklarat sig vara ”djupt besviken” av förändringen. Kanske kan motsättningen mellan de båda redaktörerna förklaras också av andra orsaker. Neuding har framför allt blivit känd för att i utländska medier upprepade gånger förtala Malmö med diverse xenofoba argument medan Sofia Nerbrand numera är anställd av Region Skåne för att skapa en mer positiv bild av vår sydsvenska provins. En intressekonflikt på flera plan, om man säger så.

Om jag år 2006 trodde att Neo skulle gå till botten så hade jag förstås fel. Medarbetarskaran har förvisso ändrats och blivit alltmer högerinriktad. Det jag då inte visste var att tidskriften är kraftigt subventionerad av stiftelsen Fritt Näringsliv som uppenbarligen tål kraftiga förlustsiffror år efter år. Men att det publicistiska projektet Neo befinner sig på ett sluttande plan råder det ingen tvekan om.

En sidokommentar: Den som vill läsa en sansad och reflekterande analys av den s. k. Bengt Ohlsson-debatten (inklusive intervjun i Neo) kan gå till Elin Grelssons artikel i Göteborgs-Posten. Ibland är det skönt med kulturinlägg som inte bygger på perspektiv från Södermalm och Slussen.

Read Full Post »

Den som följt den här bloggen under en längre tid erinrar sig kanske den lilla följetong som gick här sommaren 2009 om den svenska stjärnfotografen Otto Wegener (1849-1922). Han var född i Helsingborg men kom i rätt unga år till Paris där han etablerade sig som fotograf. I sin studio vid Place de la Madeleine kom han att ta emot konstnärer, författare, grevinnor och furstar.

Den som numera har skrivit mest utförligt om Otto är min bloggarkollega Joakim Grönesjö som haft tillfälle att göra arkivstudier i Paris och gräva fram nya intressanta detaljer. Han skriver bl. a. så här:

I mina kulturhistoriska strövtåg kring de svenska kretsarna i Paris vid sekelskiftet har denne gåtfulle man hemsökt mig på ett märkligt och närmast mysteriöst sätt. Ty å ena sidan framträder han som en stormrik och uppburen invandrare som tack vare sitt yrke, sitt affärssinne och sin konstnärsnatur kom att stå på mycket god fot med såväl Paris kulturstjärnor som tidens mest beryktade aristokrater och sociétetslejon. Å andra sidan är svensken fullständigt bortglömd – inget har skrivits om honom. Blott spåret av en viss berömd pariserfotograf med signaturen ”Otto” dröjer kvar som ett spöklik lämning i kulturhistorien över ”La belle epoque”. Något historikerna knappast kan lastas. Ty den bortglömde fotografens kvarlåtenskap har stått felkatalogiserad i ett av Paris nationella arkiv i snart hundra år, och utanför Sverige har inte ens de mest eminenta av franska eller internationella levnadstecknare vetat något mer om denne ”Otto”, och detta trots att svensken återkommer som en sidofigur till epokens mest fascinerande livsöden…

Det är sant; väldigt lite har skrivits om honom. Dock har Pär Rittsel tidigare uppmärksammat hans fotografiska insatser i korthet men den stora studien kring hans verk lär vi fortfarande få vänta på ett tag.

En av dem som han porträtterade var Isadora Duncan, den legendariska pionjärfiguren på den moderna danskonstens område. År 1911 kom hon till hans studio för att posera, både ensam och tillsammans med dottern Deirdre och sonen Patrick. En del av dessa bilder publicerades i hennes självbiografi My life som kom ut i en första upplaga 1927, bara några månader innan hon själv omkom i en olycka. Boken har för ett par månader sedan publicerats på nätet av Project Gutenberg i Kanada och man kan nu ta del av både text och bilder.

Isadora, Deirdre och Patrick. Foto av Otto 1911

Isadoras liv blev i många avseenden tragiskt. Hennes förtjusande barn dog genom en olyckshändelse två år efter det att fotografierna togs. Själv fortsatte hon att utveckla och undervisa om sin danskonst samtidigt som hon utmanade den borgerliga moralens konventioner.

Om hennes växlingsrika liv kan man alltså läsa i den nu återpublicerade biografin. Samtidigt kan man begrunda några utvalda prov på fotografen Ottos själfulla bildkonst.

Foto: Otto Wegener, 1911

Read Full Post »

Jag tillhör den kategori som utpekas i en rubrik i Svenska Dagbladet idag: Män som hatar shorts. Det är Ricki Neuman som konstaterar att shorts är ett fult och fånigt plagg, som verkligen inte har fört mänskligheten framåt, snarare tvärtom. Han vägrar följaktligen att ta på sig den stympade variant av benkläder som gör att mogna män lätt ser ut som förvuxna scouter. Själv tvingades jag någon gång som liten gosse att bära kortbyxor till dåtidens stickiga långstrumpor och minns fortfarande känslan av obehag. Det är förmodligen därför som jag har en djupt rotad motvilja mot en klädsel som för en del verkar ha utvecklats till ett tvångsbeteende från midsommar och fram till mitten av augusti.

Någon gång utmanar detta tvångsbeteende löjet. På Arlanda kan man ibland mitt i vintern se män som väntar i incheckningskön iklädda shorts. De är på väg till Thailand eller Filippinerna och har för säkerhets skull klätt sig svalt inför landningen ett halvt dygn senare. Att det ofta är kallt och dragit på planet verkar inte bekymra dem.

– – – – – – – – –

Jag skrev nyligen om de gamla finländska tidningar som digitaliserats och lagts ut på nätet. Som en närstående person konstaterat: har man väl börjat bläddra i dem så blir det nästan beroendeframkallande. Nu läser jag följande notis i tidningen Kotka för den 16 februari 1893:

En »icke hattaftagningsförening« är under bildande äfven härstädes. En lista finnas framlagd å bokhandeln för dem, hvilka önska förena sig om att åtminstone under den kalla årstiden ej lyfta af sig hufvudbonaden vid hälsning, utan endast på militäriskt vis föra några fingrar till densamma. Att en sådan hälsningsreform vore tidsenlig, kan väl ingen bestrida. Om den genomfördes, skulle många förkylningar undvikas. Önskligt vore därför att så många som möjligt ville anteckna sig å listan, framför allt borde damerna så talrikt som möjligt anteckna sig. Vinnas damerna för reformen, så är den lätt genomförd och vi förmoda och hoppas, att det täcka könet i detta fall skall visa sig tillmötesgående.

– – – – – – – – –

En tredje notis baserad på dagens läsning av tidningar i såväl pappersform som digitalt (det är rätt så regnigt ute):

Uleåborgsbladet för den 14 februari 1893 meddelar:

Sedan för inköp af kopior af framstående mästares i utländska museer förvarade taflor 10,000 mk, fördelade på två år, af statsmedel anvisats, och därför inköpts kopior efter Rembrandt af målarinnan V. Soldan-Brofeldt och efter Ter Borch, Frans Hals och Velasquez af målarinnan Helene Schjerfbeck, har Ecklesiastikexpeditionen, på därom af direktionen för Finska Konstföreningen gjord framställning, för att möjliggöra dessa taflors uppställande i Konstföreningens galleri, beviljat ett belopp af 117 mk för lämpliga ramar till desamma.

Jag hade faktiskt ingen aning om Helene Schjerfbecks insats som kopiemålare men förstår nu att det var en viktig del av hennes utveckling och utbildning. På det stora konstmuseet Ateneum i Helsingfors pågår just nu en omfattande utställning för att fira 150-årsminnet av hennes födelse. På museets hemsida noteras hennes nära förhållande till de klassiska målarna: ”Ett genomgående tema är Schjerfbecks dialog med mästarna inom världskonsten. Konstverken som inspirerats av El Greco visas på utställningen för första gången med två konstverk av den spanska konstnären.” Utställningen pågår till den 14 oktober. Dags att ta båten över Östersjön.

Read Full Post »

Sedlighet

Jag såg i lokaltidningen att det gamla baptistkapellet Fridhem i min sörmländska barndomssocken sålts till en privat ägare. Priset blev 144.000 kr trots att taxeringsvärdet uppges vara 0. Det som förvånade mig var kanske inte själva försäljningen – församlingen har nog i praktiken gått på sparlåga i många år – utan namnet på säljaren: Sällskapet för upplysning o sedlighet. Jag hade ingen aning om att detta sällskap existerade men förstod efter lite surfande att det var ett vanligt namn på de ideella föreningar  som bildades i en tid när frikyrkoförsamlingar inte utan vidare kunde vara lagliga ägare av fast egendom. Betelkapellet i Stockholm uppfördes t. ex. 1864 på Malmskillnadsgatan sedan tomten inköpts av  ”Sällskapet för befrämjande af upplysning och sedlighet”.

Kapell på sedlig grund

Hur som helst; mitt googlande kring sedlighetsbegreppet kom att föra mig in på Grönköpings Veckoblad som i en notis i det senaste numret meddelar följande:

Det Brylénska stipendiet för sedlighet och väl bedrivna studier utdelades för 110:nde gången vid skolavslutningen i Läspeskolan. Stipendiet, kr 25:- , gick till skolgossen Kent Gårdberg, som uppfört sig någorlunda under detta läsår samt inte helt försummat sina studier.

-Kent är därmed en täml. medelmåttig elev, och just det medelmåttiga vilja vi lyfta fram och premiera, fria från elittänkande som vi skolledare ju äro, understryker hr grundrektor Ludwig Hagwald.

Grönköping Veckoblad firar i år sitt 110-årsjubileum, en milstolpe som hugfästs i en anslående dikt som kan läsas om man klickar här. Det ligger väl en betydande sanning i det som borgmästare Mårten Sjökvist framhöll i ett jubileumstal: ”Utan Veckobladet skulle Grönköping befinna sig på en betydligt lägre kunskaps- & åsiktsnivå, kanske rent av i jämnhöjd med Skövde och Hjo!”

Några andra notiser ur det senaste och som vanligt högaktuella numret kan vara värda att uppmärksamma:

Strindbergsåret firas i Grönköping med en nyskapande uppsättning av ”Fröken Julie”, eller ”Tjejen Jullan”, som regissören H. Browall föredrar att kalla pjäsen…

Nu börjar föräldrar avslöja sina barn i memoarböcker. Fru tullvaktmästarinnan Mettan Ruda kommer att göra upp räkningen med bl a sonen Emil i en kommande bok på missionsbokhandlare Joelssons förlag.

Efterfrågan på dop ökade lavinartad i samband med att prinsessan Estelle döptes. Kyrkoherde Boklund fick anordna drajv-in-dop vid kyrkogårdsgrinden och döpte en mängd småttingar till Estelle eller Daniel.

Hälso- och sjukstugan kommer fr.o.m. halvårsskiftet att drivas i kombinerad privat och offentlig regi, meddelar hr stadsdr Aug. Tert. Salvén. Samdrivningen avser främst att lugna de rabiata debattörer, som anser att det ena absolut är att föredra framför det andra och vice versum (tvärtom).

Det kan i sammanhanget vara värt att notera att det jubilerande Veckobladet sedan många år tillbaka redigerats under det tänkvärda mottot: ”Gudsfruktan, nykterhet och sedlighet utan fanatiska överdrifter”.

Read Full Post »

Min finländska bloggarkollega Kaisa Kyläkoski gav en intressant kommentar till ett tidigare inlägg på den här bloggen (se under rubriken Rangordningar). Hon tipsade om den guldgruva som utgörs av de digitaliserade dagstidningar från Finland som återfinns på det finländska nationalbibliotekets webbplats. Mer än 2 miljoner tidningssidor har  i vårt östra broderland gjorts tillgängliga på nätet. Det kan jämföras med den mer blygsamma siffra på 200.000 sidor som Kungliga bibliotekets motsvarande projekt har att erbjuda när det gäller Sverige. I landskampen mellan våra nationer leder alltså Finland med 10-1.

Nationalbiblioteket har digitaliserat största delen av tidningar som utkommit i Finland under åren 1771-1900. I vissa fall sträcker sig digitaliseringen ytterligare tio år framåt. Eftersom en stor del av den finländska pressen under denna period utgörs av svenskspråkiga tidningar innebär det att det också för den som inte kan finska finns ett stort och intressant material att ta del av. De svenskspråkiga tidningarna i Finland hade under denna epok också en ganska omfattande bevakning av Sverige och mycket som man inte kan få veta genom att söka i svenska källor återfinns i det finländska materialet.

Jag prövade till exempel att söka på min nuvarande hemstad Södertälje och fick en mängd intressanta träffar, t. ex. den här från Hufvudstadsbladet den 19 augusti 1907:

Det var en glad dag för invånarna i Södertälje fattiggård i onsdags. En person i Södertälje som den dagen hade sin födelsedag gaf med anledning däraf kaffebjudning för fattiggården i förening med konsert av skådespelaren C. Barcklind, som är befryndad med värden, och som dagen till ära, roade hans gäster med sina muntra visor till handklaver.

Tammerfors Nyheter från den 14 augusti 1909 (under den svenska storstrejkens dagar) har också något att förmedla från andra sidan Östersjön:

Velocipedagitatorer från Stockholm och Södertälje ha under de senaste dagarna besökt åtskilliga gårdar i Södertörn och norra Södermanland för att öfvertala till skördestrejk. Resultatet har emellertid blifvit mindre än intet, då sträfvandet att förmå landtarbetarna att ödelägga skörden för att bistå en misslyckad storstadsstrejk allmänt uppfattats som ett försök att lura bönder.

En annons i Hufvudstadsbladet för den 25 januari 1911 påminner om Södertäljes gamla roll som kurort och badortsstad:

I staden Södertälje, Sverige, en af läkare genom sitt härliga läge och sin hälsosamma luft mycket rekommenderad vistelseort, en timmes järnvägsresa från Stockholm, finnes att hyra våningar om 5 och 7 rum och kök med alla nutida bekvämligheter såsom elektrisk personhiss, elektr. belysning, varmvattenledning till toilett, badrum och kök. Marmortrappor. Läget det bästa inom staden mot solsida och -park, 2 min. väg från järnvägsstationen. Hyran 1,300 kr. (1,800 fmk) för 5 rums och 1,700 kr. (2,350 fmk) för 7 rums våningarna.

Badhotellet i Södertälje

Självfallet är det de finländska nyheterna och kommentarerna som i grunden är de mest intressanta. Här speglas på mängder av tidningssidor språkstriden mellan svenskan och finskan, här finns ledarkommentarer och artiklar kring förryskningen vid det förra sekelskiftet och kampen för en självständig finländsk nation. Och så finns förstås alla annonser som speglar tidens handel och vandel. T. ex denna: ”Ett ungt fruntimmer, behärskande svenska, finska och ryska språket, van vid handel önskar plats på någon affär.”

Hoppas att någon arbetsgivare i det multikulturella Helsingfors hittade en plats för en flicka med så bred språklig kompetens.

Read Full Post »

Var det till marknaden i Mora eller Nora som tre små gummor en gång skulle gå? Jag har känt mig osäker på saken och rådfrågade vår tids orakel, Google, som på oraklers vis inte ger något entydigt svar. Man får 3.740 träffar på sökorden ”marknaden uti Nora” medan Mora-alternativet ger 2.750 resultat. Då stannar jag för att visan egentligen handlar om Nora.

Där var vi i alla fall häromdagen på den traditionella antik- och samlarmarknaden, där vintage enligt Nerikes Allehandas reportage var den senaste och växande trenden. Som framgått av ett tidigare inlägg hade jag avvisat en inbjudan till Almedalen och tror att det var ett klokt val. Det är visserligen mycket folk också på de så kallade Noradagarna, som traditionellt hålls den första veckan i juli, men antalet PR-konsulter och kommunikationsstrateger är minimalt och de som samlas i den lilla bergslagsstaden är mer vanliga löntagare som betalar resa och uppehälle ur egen ficka. Göran Hägglund skulle ha känt sig hemma bland ”verklighetens folk” om han åkt dit i stället för till Visby.

Jag träffade ändå på en och annan kändis. En professor från Örebro universitet sågs i marknadsvimlet och självaste Jörgen Martinson (”känd från Antikrundan”) satt i ett partytält och värderade medhavda föremål. Martinson tillhör de mer seriösa experterna i det populära tv-program som tyvärr blivit alltmer flamsigt och jag skulle nog lita på hans värderingar mer än på dem som en del av hans mer utagerande kollegor gör.

En sympatisk antiksäljare från Dalarna visade sig ha ett lite ovanligt yrke vid sidan av sin hobby att handla med allmogeföremål. Hans huvudsysselsättning var att sälja flygfoton genom hembesök runt om i bygderna. Det trodde jag var en verksamhet som hörde 50-talet till. Hur många bilder tagna från ovan kunde man inte se i min barndoms mer välbärgade bondgårdar. Men även i dag gillar många tydligen att få se sina byggnader och marker i fågelperspektiv.

50-talet från luften

Vi övernattade i en gammal bergsmansgård i det närbelägna Pershyttan och kan verkligen rekommendera ett besök på denna klassiska järnbruksort om ni har vägarna förbi. Den gamla hyttan är förstås brukets hjärta och den uppges vara en av Europas bäst bevarade träkolsmasugnar. Den som står där i dag byggdes år 1856 och stängdes 1953. Det var slutet på en epok av tackjärnsproduktion i Pershyttan som troligen varat i 800 år.

Över torsdagens jätteloppis på Stora torget sken solen från en molnfri himmel och Norasjöns vågor kluckade mot den idylliska strandpromenaden. En äldre generation av deckarläsare är ju väl bekanta med staden under dess artistnamn Skoga, centrum för otaliga kriminalgåtor av en gången tids deckardrottning, Maria Lang. Noras officiella hemsida berättar: ”Maria Langs romaner är rena rama guideböckerna och har gett upphov till stadsvandringar i hennes fotspår. Mordplatserna finns kvar och för noraborna är det status att ha haft ett Maria Lang-lik i garderoben.” 

Hennes deckarkollega Stieg Trenter har med åren fått förnyad uppmärksamhet i egenskap av Stockholmsskildrare (senast genom en artikel av Mats Gellerfelt i Svenska Dagbladet). Maria Langs version av Nora kan ju aldrig bli lika spektakulär som en storstadsroman men den som gillar lite småstadsnostalgi kan med fördel läsa om en del av hennes verk. Hennes hjälte, kommissarie Christer Wijk, har ju också en mer positiv framtoning än en del av dagens mer depressionsbenägna mordutredare.

Allt som allt var det en trevlig tur under några dagar när den svenska sommaren var just så bra som den kan vara. Frodig grönska, lagom värme och avspända människor. På torsdagens loppis köpte jag egentligen bara några nummer av Vecko-Journalen från 40-talets krigsår. Till dem kommer jag kanske att återvända.

Read Full Post »

Jag råkade häromdagen passera Enköping (”Sveriges närmaste stad” enligt den egna reklamen). Av en händelse hittade jag Janssons Antikvariat nära den gamla järnvägsstationen. Jag kom ut med ett litet fynd: en rysk-svensk ordbok från 1896, utarbetad av Fr. Lerche och utgiven på Kejserliga Senatens för Finland Förlag. Det dåtida priset var 14 mark. Jag kom undan med 100 kronor för ett vackert band med läderrygg.

Jag har sedan tidigare några rysk-svenska ordböcker men i ingen av dem uppger sig författarna stå i någon tacksamhetsskuld till Lerche trots att detta är ett av de tidigaste och mest omfattande verken i sitt slag. Kanske är det därför som jag inte hört talas om hans lexikon tidigare. Men nu ser jag att hela detta arbete på 954 sidor faktiskt finns i en elektronisk utgåva på Projekt Runeberg.

Det finns inte så mycket att hämta på nätet när det gäller Fredrik Lerche, mannen bakom detta monumentala verk. Helsingfors universitets matrikel upplyser dock följande:

Fredrik Lerche f. Petersburg 28.2.1826. Fdr handl. Fredrik Adolf L. och Karolina Lessig. Vb F. J. Petersen. Vib. Domarex. 1852. Större kam.ex. s. å. Direktor för gen.guv. kansliet 1874. Senator i ekon.dep. 1882, avsked 1891. † Helsingfors 6.4.1899.

Man förstår att Lerche genom sin uppväxt i Sankt Petersburg behärskade ryska och att han därför under någon period också var verksam som översättare vid senaten (Storfurstendömet Finlands regering) i Helsingfors. Och då handlade det förstås om att översätta texter från ryska till Finlands dåvarande regeringsspråk: svenska. Han avancerade till senator – utan portfölj – och det tyder kanske på att hans uppgifter främst var att agera språklig förbindelselänk på hög nivå mellan kejsardömets styrelse och den lokala administrationen i Finland.

Senatshuset i Helsingfors

Det roliga med Lerches ordbok är att den speglar så mycket av det samtida Rysslands sociala struktur. Man kan som exempel ta den svåruttalade titeln vysokoprevoschoditel’stvo som Lerche översätter med: excellens (titulatur för embetsmän och militärer af 1:sta, 2:dra rangklassen). Man kan föreställa sig de underdåniga tjänstemän som skulle stamma fram en titel av detta slag.

Strax intill detta uppslagsord får vi veta att vysokorodie bör översättas med högborenhet (titulatur för embetsmän af 5:te rangklassen). Officerare och tjänstemän av 9:e – 14:e rangklasserna får däremot nöja sig med titeln blagorodie, på svenska välborenhet.

Det var inte lätt att hålla reda på titlarna i det gamla Ryssland, särskilt inte som den officiella rangtabellen hade 14 skalsteg, från rangklass 1 (kansler) och 2 (verkligt geheimeråd) till rangklasserna 9 (titulärråd), 12 (guvernementssekreterare) och 14 (kollegieregistrator).

I Lennart Kjellbergs utmärkta bok Den klassiska romanens Ryssland (1964) finns förresten hela listan. Kjellberg understryker att den civila rangtabellens titlar är just titlar och inte en beteckning för något visst ämbete. En guvernementssekreterare kunde med andra ord syssla med lite vad som helst.  Sätter man lite litterärt kött på benen kan man konstatera att den procenterska som Raskolnikov slår ihjäl i Dostojevskijs klassiker Brott och straff var ”kollegieregistratorska”, en titel som tillföll en maka eller änka till en kollegieregistrator. Oblomov i Gontjarovs roman med samma namn var kollegiesekreterare (rangklass 10) medan Fjodor Karamazov, fadern alltså, hade tagit avsked som titulärråd (klass 9).

Allt detta låter som det fulländade klassamhället. Det var det kanske också i sin systematik. Som vanligt var det förstås Peter den Store som började införa systemet men han sneglade ju ofta på Preussen och Sverige när han skulle hitta sina byråkratiska förebilder.

Vi har knappast varit så systematiska i vårt land men nog har vi också här haft en ordning (reglerad befordringsgång) som varit förenad med titlar och lönegrader. Själv har jag under år av statlig tjänst haft följande tjänstetitlar: förste byråsekreterare, byrådirektör, avdelningsdirektör och avdelningschef. Den senare titeln ersatte på 90-talet den gamla benämningen byråchef. Jag vill minnas att en sådan enligt gällande bestämmelser på 70-talet hade rätt till både soffa och matta på tjänsterummet och dessutom fick åka nattåg i singelkupé enligt det statliga resereglementet. Men den ryska rangskalans kopplingar till personligt adelskap har vi ju aldrig haft.

Read Full Post »