Hängmattan – sommarens kliché

Jag läser en av årstidens vanligaste rubriker: ”Lästips för hängmattan”. Tiden tycks stå stilla. Det är folkhemmets begynnelse och den lagstadgade tvåveckorssemestern vid sportstugan som format klichén om att sommaren bäst tillbringas i en hängmatta. Och att litteraturen blir som bäst där.

När såg ni senast någon ligga och läsa i just detta viloredskap? Går man runt i villaträdgårdarna i min närhet ser man studsmattor i parti och minut men aldrig någon hängdito.

Borde inte rubriksättarna ändra sin vokabulär: Lästips i strandstolen eller på luftmadrassen eller under partytältet eller något liknande.

Vi har faktiskt en sydamerikansk hängmatta i vår egen trädgård. Men ingen i familjen eller vänkretsen tycks ha någon tanke på att ligga och läsa i den.

Read Full Post »

Uteblivet underverk

”Underverk har hänt men också uteblivit” står det som rubrik över Claes Arvidssons krönika i Svenska Dagbladet idag. Den handlar om den ökande repressionen i Iran men påminner också om de skammens taggtrådsstängsel eller ”säkerhetsmurar” som revs i Europa för tjugo år sedan.

Just när jag läst hans rader går jag till israeliska Haaretz som berättar om en fortfarande bestående taggtrådsbarrikad nära vår egen kontinent. Artikeln handlar om ett privat vaktbolag som vid en av de otaliga gränskontrollerna hindrar palestinska arbetare med jobb i Israel från att ta med sig mat och dryck utöver de av bolaget godtyckligt bestämda kvantiteterna:

The checkpoint, Sha’ar Efraim, is south of Tul Karm, and is managed for the Defense Ministry by the private security company Modi’in Ezrahi. The company stops Palestinian workers from passing through the checkpoint with the following items: Large bottles of frozen water, large bottles of soft drinks, home-cooked food, coffee, tea and the spice zaatar. The security company also dictates the quantity of items allowed: Five pitas, one container of hummus and canned tuna, one small bottle or can of beverage, one or two slices of cheese, a few spoonfuls of sugar, and 5 to 10 olives. Workers are also not allowed to carry cooking utensils and work tools.

MachsomWatch told Haaretz that Sunday, a 32-year-old construction worker from Tul Karm, who is employed in Hadera, was not allowed to carry his lunch bag through the checkpoint. The bag contained six pitas, 2 cans of cream cheese, one kilogram of sugar in a plastic bag, and a salad, also in a plastic bag.

The typical Palestinian laborer in Israel has a 12-hour workday, including travel time and checkpoint delays. Many leave home as early as 2 A.M. in order to wait in line at the checkpoint; tardiness to work often results in immediate dismissal. Workers return home around 5 P.M. The wait at the checkpoint can take one to two hours in each direction, if not longer.

Som Claes Arvidsson konstaterar: Taggtråden rullas ut i förtryckets Iran. Tyvärr, måste man tillägga, är den bestående på Västbanken. Ett utbelivet underverk alltså i de bibliska undrens hemland. Men vem bryr sig,  som det heter numera.

Read Full Post »

Mitt sommarjobb

Aftonbladets kultursida har börjat en serie på temat ”Mitt sommarjobb”. Jag skrev en kort resumé av mina första stapplande steg i arbetslivet och den var publicerad häromdagen. Men eftersom den typen av notiser inte läggs ut på nätet så kan ju ni som eventuellt missade papperstidningen få veta vad jag skrev:

Man fick 8 öre för att nysta ihop en lina. Det var tidigt 50-tal, vi talar om storgods i Sörmland och linorna ifråga var spända mellan höhässjans störar. I ackordet ingick också att de hårt nedspettade störarna skulle dras upp och läggas i en prydlig hög. Det var ett bitvis tufft arbete för en tioåring.

Min pappa var gårdens befallningsman – en idag helt omöjlig titel. Klockan 7 varje morgon ”ställde han ut karlarna”, som termen löd. Då ledde och fördelade han arbetet. Det var förstås han som fixade mitt första sommarjob och som satte lönen. Den var knappast reglerad i Lantarbetarförbundets kollektivavtal.

Mitt arbete började när höet var torrt och skulle köras in. Den vackra gröna hässjan förvandlades då till en naken torkställning som snabbt skulle bort. Jag ogillade ståltrådslinorna som var motspänstiga och kalla. Hamplinorna var bättre och man lyckades snabbt få dem snyggt upprullade på därför avsedda träklabbar.

Medan jag arbetade låg det torkade höet i doftande strängar intill hässjan. Hästen och släpräfsan drog ihop det till en hög som lastades upp på höskrindan av starka och solbrända armar. Lantarbetarna hade fickur och reklammössor från Bolinder Munktell. De drack kaffe ur medhavd termos medan jag själv halsade mammas svartavinbärssaft ur en flaska med patentkork av porslin. Det var alltid solsken på den tiden.

På en dags arbete fick man i alla fall ihop några kronor. Och det fanns fortfarande tvåöreskolor i närmaste lanthandel.

Det finns egentligen mycket att berätta om konsten att göra en höhässja, en kunskap som idag är nästan försvunnen. Och antalet linor som nystas är nästan försumbart.

Nu åker jag några dagar till ett torp i Småland. I en gammal lada strax intill  kan man fortfarande känna doften av hö. Det är dessutom ett fantastiskt bra underlag för yngre generationer att hoppa i.

Timotej – en bas för höskörden

Read Full Post »

Jag står här på ett torg

Är det värt att uppmärksamma att en samtida filosof som Jürgen Habermas fyllt 80 år eller att det gått 50 år sedan den franske författaren Boris Vian dog?

Svenska Dagbladet är bra på att genom sina understreckare påminna om den typen av bemärkelse- och minnesdagar. Med all rätt tycker jag. Det finns verkligen anledning att i ett ökande och ofta likgiltigt mediebrus lyfta fram sådant som består.

Ulf Jonsson skrev häromdagen om just Habermas och påminde om hans betydelse för debatt- och kulturklimat på den europeiska kontinenten. I tyska medier fick födelsedagen stort utrymme men här i vår filosofiska avkrok var det väl egentligen bara SvD som uppmärksammade milstolpen i hans liv.

Det samma tycks gälla Boris Vian, låt vara att jag på minnesdagen inte hunnit kolla alla eventuella artiklar i andra tidningar. Men Lena Kårelands understreckare i SvD påminner om att Vian hade ett bredare litterärt register än vad många föreställer sig. Han debuterade bland annat som romanförfattare 1946 med den provocerande titeln: ”Jag ska spotta på era gravar”.

Vi som var med på 50-talet kan hur som helst aldrig glömma det vibrerande patos med vilken Ulla Sjöblom  sjöng Lars Forssells svenska version av hans odödliga klassiker Le déserteur:

Jag står här på ett torg.
Ett cirkuståg passerar.
En clown, en vind passerar.
Men jag är full av sorg.

Mitt hjärta är en sång.
Den handlar om hans läppar.
Den handlar om hans ögon
som spelade en gång.

O, säj, Ni som är här,
vad skulle Ni då höra,
vad skulle Ni då göra,
om den som som Ni har kär

blev borta i ett krig
till ingen, ingen nytta
där mänskor blev förbytta
som djävlarna med dig…

På en franskkurs som jag deltog i på 90-talet i Paris fick vi ha den franska texten som övningsexempel:

Monsieur le Président,
je vous fais une lettre,
que vous lirez peut-être,
si vous avez le temps.

Je viens de recevoir
mes papiers militaires
pour partir à la guerre
avant mercredi soir.

Monsieur le Président
je ne veux pas le faire,
je ne suis pas sur terre
pour tuer de pauvres gens…

Lars Forssells klassiska översättning var förstås inte särskilt trogen mot originalets text även om dess grundstämning ändå lyste igenom.

Är det någon sång som kan spegla de postkoloniala krigens verklighet under 50-talet så är det Le déserteur. De som ivrar för en västerländsk kulturell kanon borde absolut ta med den på listan som ett monument över samvetets uppror mot makten.

Read Full Post »

Kan man lita på uppslagsverk (forts)?

Förlåt om ämnet kanske börjar bli uttjatat men jag återkommer till frågan om uppslagsverks tillförlitlighet (se ett par av de senaste dagarnas inlägg). Anledningen är att jag i samband med surfande kring något helt annat (John Ruskins bok Unto This Last – som jag får återkomma till i annat sammanhang) råkade stöta på en historisk kritiker av en etablerad encyklopedi. Det handlar om Willard Huntington Wright (1888-1939) och hans uppgörelse  med Encyclopaedia Britannicas elfte upplaga  (en upplaga som förresten numera finns tillgänglig på nätet).

Wright är egentligen mest känd under sin författarpseudonym S. S. Van Dine och det var under det namnet som han 1917 gav ut boken Misinforming a Nation. Han var amerikan och det var inte minst i den egenskapen som han reagerade mot Britannicans snäva brittiska och koloniala perspektiv som han delvis såg som en förolämpning av både amerikansk och kontinentaleuropeisk kultur. Och han skrädde verkligen inte orden:

The distinguishing feature of the Encyclopedia Britannica is its petty national prejudice. This prejudice appears constantly and in many disguises through the Encyclopaedia’s pages. It manifests itself in the most wanton carelessness in dealing with historical facts; in glaring inadequacies when discussing the accomplishments of nations other than England; in a host of inexcusable omissions of great men who do not happen to be blessed with English nationality; in venom and denunciation of viewpoints which do not happen to coincide with ”English ways of thinking”; and especially in neglect of American endeavor.

Furthermore, the Britannica shows unmistakable signs of haste or carelessness in preparation. Information is not always brought up to date. Common proper names are inexcusably misspelled. Old errors remain uncorrected. Inaccuracies abound. Important subjects are ignored. And only in the field of English activity does there seem to be even an attempt at completeness.

Wright är speciellt kritisk mot den brittiska encyklopedins behandling av den utländska litteraturen. Även mindre framstående brittiska författare får större utrymme och en mer respektfull behandling än den franska, tyska eller ryska litteraturens stora namn. Han är dessutom, förvånansvärt nog, upprörd över sättet att behandla samtidens främsta svenska poeter:

An even more absurdly inadequate treatment is accorded the poets of modern Sweden. Despite the fact that Swedish literature is little known to Americans, the poetry of that country ranks very high, higher (according to some eminent critics) than the poetry of France or Germany. But the Britannica makes no effort to disturb our ignorance; and so the great lyric poetry of Sweden since 1870 is barely touched upon. However, Mr. Emund Gosse, a copious contributor to the Encyclopaedia, has let the cat out of the bag. In one of his books he has pronounced Froding, Levertin and Heidenstam ”three very great lyrical artists,” and has called Snoilsky a poet of ”unquestioned force and fire.” Turning to the Britannica we find that Snoilsky is dismissed with half the space given Sydney Dobell and a third of the space given Patmore. Levertin receives only a third of a column; and Froding is denied any biography whatever. He is thrown in with a batch of minor writers under Sweden. Heidenstam, the new Nobel prize-winner, a poet who, according to Charles Wharton Stork, ”stands head and shoulders above any now writing in England,” receives only eight lines in the general notice ! And Karlfeldt, another important lyrist, who is the Secretary of the Swedish Academy, is considered unworthy of even a word in the ”supreme” Encyclopedia Britannica.

Så där fortsätter han med sin kritik på områden som konst och religion. Låt vara att han skjuter över målet ibland men han är ju varken den första eller den sista att ifrågasätta delar av den etablerade institution som Britannican historiskt sett varit (Wikipedias artikel om EB ger en lång rad exempel). Wright förefaller vara en väl insatt och beläst litterär granskare. Ändå var varken poesin eller den konventionella romanen hans främsta område som författare. Till eftervärlden har han framför allt gått som en av den amerikanska kriminalromanens pionjärer med sin fiktive deckarhjälte Philo Vance.

”Idag är Van Dine och Vance i stort sett bortglömda”, skriver svenska Wikipedia. Nja, inte helt ändå. Så här 70 år efter sin död kan väl Van Dine (alias Willard Huntington Wright) ändå få ett poshumt erkännande som en insiktsfull kritiker av kulturell enögdhet och anglosaxisk insularitet.

Read Full Post »

Mer om Andrew Brown

Jag skrev lite om min gamle bekant Andrew Brown häromdagen. Vi träffades några gånger på 80-talet och i början av 90-talet men har inte haft kontakt sedan dess. Hans bok om Sverige, Fishing in Utopia, nämndes i en understreckare i Svenska Dagbladet om Sverigebilden och jag refererade till den.

Nu ser jag att just den boken för ett par månader sedan belönades med det prestigefyllda Orwell-priset i hård konkurrens med böcker av en rad kända skribenter. Den är ett viktigt  bidrag till bilden av Sverige bortom de vanligaste klichéerna. Läs bara de första styckena:

Lilla Edet was so quiet a town when I lived there that I learned to distinguish the smells of different trees. There were distinct scents of pine, of spruce, and of the birches whose pollen made tears run down my face.

When I cycled to the square in the centre of the town the creaking of the wheels was the loudest sound. Opposite the school buildings in which nothing seemed ever to happen there was a wide dusty verge between the asphalt road and a meadow where wild flowers grew on tall coarse stems. On this strip magpies hopped and hoodie crows shuffled among the dust and stone chips. I never saw what they ate nor heard a songbird.

In that dry and dusty time I seemed to be cycling everywhere, either to the library, or the lakes in the forests that surround the town. There is never enough water in my memories of southern Sweden. For three months of the year it was all frozen anyway. But even in summer, the thin soil always seemed dry; the brown pine needles that nestled in every crevice of the rocks were hard and sharp as weathered bones. So to look at the lakes, and to breathe their damp exhalations, was a kind of healing. I didn’t have to catch anything; not always even to fish. What I needed was to gaze into the surface and, by gazing, to pass into another world, and breathe.

In town, the library was always cool, and smelt of plastic and modernity. I borrowed books about chess, which were easy to read because they were written in clichés when not in algebraic notation; comic books about a cowboy, translated from the French, which taught me more varied and idiomatic Swedish; but I learned most of the language from the library’s copy of Brian Clarke’s Pursuit of Stillwater Trout, or På jakt efter Stillavattens Öring. I learned it by heart. If you had read any sentence in that book to me, I could have come up with the preceding one as well as the successor. The promise of fly fishing was that the world I pressed against when I looked at a lake would be deeper and richer than anything I had yet imagined.

Andrew Brown är också en flitig bloggare. Först har han en personlig blogg som man kan hitta om man klickar här. Där kommer det då och då nyheter och kommentarer om Sverige. Men framför allt är han känd för en bred brittisk publik som tidningen The Guardians specielle bloggare kring religion och livsåskådningsfrågor. Flera dagar i veckan skriver han där om allt från påven och kalvinisterna till de nya ateisterna som också i Storbritannien blir alltmer militanta.

Det är oftast läsvärda rader, men än mer värd att läsa för oss svenskar är nog ändå berättelsen om Browns ”search for the country he had loved, and then hated, and now found he loved again”.

Read Full Post »

Gamla nyheter

Det är otroligt så mycket nytt man kan lära sig genom att läsa gamla tidskrifter. I min hylla har jag en inbunden årgång från 1909 av den då ledande reportagetidningen Hvar 8 dag och jag tog fram den för att se vad som hände i juni för hundra år sedan. I det nummer som utkom den 20 juni 1909 fäste jag mig vid följande notis:

Ägaren av Magasin du Louvre i Paris, den bekante filantropen och mångmiljonären Chauchard, om vilken man vet att berätta tusen underliga och bizarra saker, afled nyligen i en ålder af 80 år. C. hade under sitt långa och sträfsamma lif lyckats samla en kollossal förmögenhet uppgående till ett par hundra miljoner francs.

Mest känd är han genom sina utsökta och dyrbara konstsamlingar, hvilka bland andra berömda verk räknade Millets ryktbara tafla ”Angelus”. Af sina konstskatter har C. till franska staten testamenterat största delen, uppgående till ett värde af 15 miljoner francs. Sina intimaste vänner har han tänkt på med betydande belopp.

Så här såg han förresten ut enligt en målning från 1896 av Benjamin-Constant:

Tidskriften visar också en bild på hur Chauchards ”pompösa liktåg” steg för steg arbetade sig fram genom Paris gator där en omätlig mängd människor samlats: ” Svåra oroligheter anställdes af en del missnöjde som demonstration mot den av Ch. själf önskade otroliga lyxen och ståten vid begravningen”.

Jag måste medge att jag aldrig hört talas om Alfred Chauchard (1821-1909) men han hade ett märkligt öde. Från att ha varit en enkel bodbetjänst blev han alltså mångmiljonär, inte minst genom att grunda och driva Les Grands Magasins du Louvre, ett av de stora klassiska parisiska varuhusen som förresten bestod ända fram till 1974.

Det är uppenbarligen sant att han med stor detaljrikedom regisserade sin egen begravning. I den dyrbara kistan låg han iklädd en mörk kostym och en väst med knappar av äkta pärlor till ett enormt värde.  50 tjänare följde efter hans likvagn i det stora begravningståget. På Pére-Lachaise-kyrkogården vilar han under ett ståtligt monument. Han levde och dog som ungkarl men kom hyggligt nog ihåg sin mätress i testamentet.

Millets kända Angelus-målning köpte han 1890 för 750.000 franc efter en dragkamp med amerikanska muséer. Den hänger numera i Musée d’Orsay i Paris där också flera andra målningar ur Chauchards berömda samling så småningom hamnat.

Angelus av Jean-François Millet (1850-talets slut)

Read Full Post »

Ytligt i DN om Wikipedia

I dagens nummer av DN är Jonas Thente inne på samma fråga som jag skrev om redan i lördags under rubriken ”Koka groda-metaforen”. Det handlar alltså om Wikipedias trovärdighet och om möjligheterna till kvalitetssäkring av den kunskap som detta uppslagsverk vill förmedla.

Thentes slutsats är att Wikipedia bör användas med skepsis. Jo visst, det tycker vi väl alla men nog finns det djupare tankar att förmedla kring detta. Jag tycker att Thente skulle ha reflekterat några minuter till innan han skrev och samtidigt försökt vara lite mer konstruktiv. Problemet är ju att så många runt om på vår jord använder sig av Wikipedia och att ingen encyklopedi i dagsläget kan mäta sig med dess omfång (särskilt om man kan flera språk) och snabba uppdatering. Det är ju just därför som det är så viktigt att forskare och specialister på allvar engagerar sig för att göra hela projektet bättre och säkrare. Man kan ju inte bara lämna de kunskapssökande åt sitt öde.

Som framgått av en kommentar till mitt tidigare inlägg gjorde tidskriften Nature 2005 en jämförande undersökning av korrektheten i naturvetenskapliga artiklar i Wikipedia och Encyclopaedia Britannica och fann att skillnaden inte var så stor. En kort sammanfattning av studien finns här (det kostar pengar att läsa hela artikeln men klicka på Supplementary information för en redogörelse kring metodiken).

Sedan är det förstås klart att det är en stor skillnad mellan naturvetenskapliga artiklar och redogörelser för politiskt eller ideologiskt kontroversiella förhållanden. Men det gäller ju alla encyklopedier. Och inget uppslagsverk utsätts i just dessa fall för en mer omfattande kritisk granskning än Wikipedia.

Read Full Post »

”Koka groda-metaforen”

Är det här påståendet sant: ”En levande groda som läggs i en kastrull med hett vatten hoppar snabbt upp igen. Den groda som däremot läggs i en kastrull med kallt vatten, som man sedan sakta värmer upp, simmar runt i det allt hetare vattnet tills den är kokt.”

Svaret på frågan kan ni hitta i en artikel som jag skrivit på kultursidan i Aftonbladet idag. Det är egentligen en uppmaning till forskare och lärare i högskolevärlden att ansluta sig till den pågående Wikipediarevolutionen. Nätets öppna uppslagsverk har blivit en allt viktigare kunskapskälla runt om i världen. Därför är det viktigt att bidra till dess kvalitetssäkring.

Vi står inför en jättelik global och demokratisk bildningsrörelse som kräver att alla goda krafter samverkar.

Läs mera kring detta genom att klicka här.

En klok groda samtalar med en räv (en illustration till Aesopos fabler).

PS: I texten i Aftonbladet hänvisar jag till en artikel av Cambridge-forskaren David Runciman i London Review of Books. Den intresserade hittar den via den här länken.

Read Full Post »

Från 270:e till 2:a plats

Idag gjorde jag en resa från 270:e till 2:a plats (ett särskilt tack till SJ för att X2000 kom och gick i tid!!). Jag startade nämligen i Södertälje och befinner mig nu i Vellinge kommun i Skåne.

Tidskriften Fokus påstår sig ha rankat något slags livskvalitet i Sveriges kommuner och där kommer Vellinge (kommunen utan flyktingar) på andra plats och Södertälje (kommunen som tar emot nödställda från Mellanöstern) på plats 270. Här är det bäst att bo, påstår redaktionen i sin presentation av tabellerna.

Att ranka komplexa företeelser som kommuner, sjukhus, skolor eller universitet är förstås enfaldigt. Ingen skulle komma på att ranka tidskrifter. Kan man säga att Fokus är bättre än Svensk Jakt eller Amelia? Allt beror ju på vad man som läsare vill ha.

Moderna Tider försökte på sin tid ranka svenska högskolor efter amerikanska förebilder. Det blev ett platt fall. Rankningsdebatten har i 25 år rasat i den akademiska världen och allt fler inser nu att det är en djupt antiintellektuell verksamhet att försöka göra ligatabeller av saker där massor av parametrar kan behöva beaktas.

Jag bor själv i Södertälje och talar i egen sak. Men trots alla sociala problem är det på många sätt en utmärkt stad att leva i. På tio minuter har jag tillgång till riktiga skogar och massor av insjöar. Jag siktar Saltsjöns vågor från mitt arbetsrum. Inget ont om Vellinge men varför skulle det vara bättre att bo här? Jag vill i varje fall inte byta.

Egentligen är Fokus-tabellerna med Danderyd, Vellinge och Täby i toppen bara en bekräftelse på den gamla sanningen: Hellre rik och frisk än fattig och sjuk.

Södertälje havsbad c:a 1915

Read Full Post »