Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘Mellanöstern’

Han använde sig av fem olika alfabet. Han skrev dagsnotiser på svenska med arabisk skrift. Under sin sex år långa forskningsresa i Orienten levde han som muslimen ʽAbd al-Wālī från Centralasien. Fast egentligen var han född på Åland och hette Georg August Wallin.

På andra sidan Östersjön är han förstås mer känd än i Sverige. Han föddes 1811 och blev efter studier i Helsingfors och Sankt Petersburg en av Finlands första och mest namnkunniga orientalister. På 1840-talet reste han runt i Mellanöstern för att samla in material om arabiska dialekter och beduinstammar. Kairo blev från 1843 hans bas och med sin muslimska identitet kunde han inbäddad bland beduiner besöka de heliga städerna Mekka och Medina. Han var inte den första europé som besökte dessa Islams heligaste städer men han var väl den första som på svenska skrev ned sina intryck.

Han reste också i Palestina, Syrien och Persien och noterade kulturer och språk. Han tillbringade dessutom en period i ytterligare en helig stad: Jerusalem.

Wallin, porträtterad av R.W. Ekman

Svenska Litteratursällskapet i Finland har under några år publicerat Wallins skrifter i sju volymer. Sedan början av året finns de nu också fritt tillgängliga för en intresserad allmänhet i digital form. Delarna har följande innehåll:

1) Studieåren och resan till Alexandria
2) Det första året i Egypten 1843–1844
3) Kairo och resan till Övre Egypten 1844–1845
4) Färderna till Mekka och Jerusalem 1845–1847
5) Arabiska halvön och Persien 1847–1849
6) Resan hem via London 1849–1850
7) Professorsåren i Helsingfors 1850–1852

Det är en fantastiskt intressant läsning för den som är intresserad av den arabiska världen och Mellanösterns olika kulturer. Wallin är en nyfiken iakttagare av sin omgivning. Som språkligt geni har han lätt att komma i kontakt med befolkningen och förstå vad han ser och hör. Han berättar om stort och smått, noterar väder och vind, mat och kaffesorter.

Så här kan det låta när han under sin vistelse i Palestina kommer till den gamla handelsstaden Jaffa:

Snart kommo in i de rika Jaffa trädgårdarne och här påminte mig de otaliga pomerans och citron träden som stodo med quistar lutande af den gula frukten och omgifna af tjocka taggiga cactus träd att jag var i ett annat land än mitt eget. Vid solens uppgång kommo vi in till staden öfver ett öppet fält eller torg der den lifligaste rörelse af handlande och vandlande menniskor åter påminte mig att jag trädde in i en sjö- och handelsstad. Jag tyckte äfven allt folk hade ett gladare och öppnare utseende än jag var van att se i det heliga Jerusalem, der hvar och en tyckes vilja gapa ur dig din religion och din tro. Gud bevare mig för alla heliga städer.

När detta skrevs var han 36 år. Vid sidan av sina vetenskapliga observationer har också en del iakttagelser om den kvinnliga fägring som han möter:

Jag såg ehuru förstulet flera särdeles vackra quinnor här. Nästan ännu vackrare ser jag i staden i synnerhet bland Grekiskor och jag vet i sanning ej hvad är bättre för en ogift man som jag obeslöjade eller beslöjade quinnor. Men hvar har jag sett de vackraste quinnor? Här eller i Egypten eller i Arabien eller i Nubien eller bland Negrinnor eller i Europa? Det är mig omöjligt att afgöra ens för mig sjelf. Jag såg i Nubien (den unga Nubiskan i Keneh!!) skönare än hvilka jag alldrig tyckte mig då sett och så går det mig äfven här nu. Prisad vare Herren som ej klämt skönheten inom några bestämbara gränser.

Så småningom reser han tillbaka till Europa. Färden går via bland annat Italien, Schweiz och Tyskland. Till England kommer han 1849 och där blir han prisad för sina forskningsinsatser, Men han längtar ofta bort från Londondimman, kolbrasorna och kylan till Orientens klart lysande sol.

Även om han var född ålänning blev han snabbt en kosmopolit. Han verkar inte missnöjd med att som finländare vara en undersåte i det ryska imperiet, något som han också hade nytta av i Orienten där Ryssland i många kretsar hade ett gott rykte. En anteckning från tiden i London ger för övrigt klart uttryck för hans uppfattning om Sverige:

En fröjd under allt detta har det varit mig att ha sällskap af någre landsmän, unge män Bergbom från Uleåborg, Wolff från Wasa o. Julin från Åbo o. att med dem åter få tala mitt eget modersmål o. min egna dialect. Några Svenskar med deras odrägliga o. tillkonstlade natur och dragande språk äro mig en plåga. Huru ovedersägligen lyckligt var det för vårt kära land att bli fri från sin Svenska styfmor!

Wallin berättelser från arabvärlden och Mellanöstern ger en intressant historisk bakgrund från en region där också dagsaktuell politik i hög grad har rötter i de religiösa och kulturella motsättningar han skildrar.

Read Full Post »

Hyckleri är ett stående inslag i all internationell politik men det är sällan som det blir så tydligt som i Syrien-frågan. Vad vill världen? Hur får man ett slut på mördandet? Varför är ”Syriens vänner” så passiva i jämförelse med ”Libyens vänner”?

Saudiarabiens och Bahrains härskare försöker hycklande framstå som demokratins och människorättens förkämpar. USA känner avsky inför Rysslands och Kinas veto men glömmer med samma grad av hyckleri att man med sin egen röst stoppade en resolution mot Israels övergrepp i Gaza för några år sedan. Assyrier och syrianer runt om i världen avråder från vapenhjälp till oppositionen eftersom man misstror dess egentliga avsikter och ser de etniska och religiösa minoriteternas existens i Syrien hotad om Assad-regimen faller.

Jeremy Salt, statsvetare från Bilkent Univiversity i Ankara har nyligen analyserat läget i regionen och pekat på hur västliga intressen den här gången sammanfaller med de auktoritära gulfstaternas önskningar:

There is complete convergence between their interests and the interests of Saudi Arabia and other gulf states. Just as in the 1950s western ‘defence’ plans were based on the construction of an anti-Soviet and anti-Arab nationalist wall across the Middle East, so now it seems that western and Saudi plans centre on the construction of a wall of anti-Iranian and anti-Shia Sunni Muslim governments across the region. In a new, reforged Syria, in a country with a 70 per cent Sunni Muslim population, the Muslim Brotherhood, bolstered by its relationship with Saudi Arabia, supported by Turkey and feeding off the electoral success of Muslim movements elsewhere, would be well placed to play a commanding role in government. The strategic relationship between Iran, Syria and Hizbullah would be broken. Whatever comes next, this would be an achievement of surpassing strategic importance to the US and its allies. The problem for them is how to shake the tree so this prize falls into their lap.

Ja, hur ska man skaka trädet så att rätt frukter faller på plats? Misstänksamheten mot också de oppositionella krafterna i Syrien är stor i många kretsar. Den tidigare brittiske diplomaten Alastair Crooke skrev redan i november i The Guardian om den fåfänga tron på att motståndskämparna vill åstadkomma en demokrati av västlig modell:

Most people in the region believe that if Syria is pushed further into civil conflict the result will be sectarian violence in Lebanon, Iraq and more widely too. The notion that such conflict will throw up a stable, let alone western-style, democracy, is fanciful at best, an act of supreme callousness at worst.

Allt detta är förstås inget försvar för Assad och hans brutala regim som mördar sitt eget folk. Som alltid är det oskyldiga civila som kommer i skottlinjen i ett veritabelt inbördeskrig. Och som alltid i svåra internationella konflikter är det nästan omöjligt för utomstående att veta om det är förhandlingar eller vapenhjälp som kan få ett slut på lidandet. Men de seriösa internationella analyserna pekar på komplexiteten i en konflikt som medielogiken har en tendens att förenkla.

Israeliska Haaretz publicerar idag en passionerad artikel av Gideon Levy där han manar sina landsmän att vakna upp ur sin likgiltighet inför det som pågår hos grannen i norr:

The cries that rise up from across the border are growing stronger. Therefore, despite all the objections and the limitations, we can no longer accept Israel’s equanimity and inaction… Forget for a moment the Iranian threat and the Israeli occupation, join in a rescue of which none is more urgent. Let the world suspect what it suspects; a sincere Israeli call like this will not fall on deaf ears. Wake up, brothers and sisters, the neighborhood is burning.

Vår vittbereste utrikesminister har varit på den stora Syrien-konferensen i Tunisien och jag ser att han twittrat därifrån: ”Professor Ghalioun of Syrian National Council spoke of a new Syria for all – a home also for Alawites, Kurds, Christians and others.” Jag ser också att han fått en kommentar från Dr. Ahmed Wagih, en liberal, sekulär (och uppenbarligen härdad) egyptier: ”Nice talk, although, as usual, such mentality won’t prevail as seen in Tunisia and Egypt.”

Förresten; apropå Tunisien så har The Independents stjärnreporter Robert Fisk  just har varit där. Hans intryck sammanfattas i en rubrik: ”The hopes vested in last year’s uprising have ended in continued censorship, growing intolerance and unemployment.” Är det samma land från vilket Carl Bildt glatt twittrar: ”Leaving Tunisia and the cradle of the Arab revolution. Major challenges ahead, but prospects here still basically positive. EU role critical.”

Det är nog inte bara EU:s roll som är kritisk i en arabisk revolutionsvåg som ingen ännu sett slutet på.

Read Full Post »

Den egyptiska revolutionen kom oväntat. Och när den kom så skedde det inte i den form som en del av de vanliga stereotypa kommentatorerna hade förutsett. Yossi Sarid i israeliska Haaretz beskriver fenomenet:

This was a civil uprising, one that did not suit the wild and violent image we insist on ascribing to all Arabs and to all Muslims. If only the square had been awash in blood, we would feel better. If only more heavily bearded young men and veiled virgins had gathered, we would be more sure of our predictions; if only Israeli flags had been burned in the streets, we could frighten ourselves and the whole world, saying we were right again.

Helt oväntat var väl inte det internationella mönster som blev tydligt under den egyptiska revolutionens första dagar. USA, Israel och i någon mån EU betonade stabilitet före förändring. Men händelseutvecklingen visade också på nya mekanismer i det internationella maktspelet: USA:s minskade auktoritet och förmåga att styra utvecklingen i Mellanöstern. Geoffrey Wheatcroft pekar i International Herald Tribune på vad som hänt (eller inte hänt):

The Middle East countries that have received enormously the largest sums in American aid are Israel and Egypt. But what happens when the White House tries to call in part of the debt?

First Obama begged Benjamin Netanyahu to desist from building any further settlements for a short period, to encourage a renewed peace process and help the Palestinian leadership. Then the president implored Mubarak to leave right away and enable an orderly transition of power. Both men studiously ignored him. Even if Mubarak does now depart, it will be on instructions from his own army rather than from the White House.

Never mind those billions after billions of dollars their countries have accepted. In their dealings with the Americans, Bibi and Hosni alike might have borrowed the sarcastic words of Prince Schwarzenberg of Austria after the Russians had helped suppress the Hungarian rising in 1849: “They will be astonished by our ingratitude.”

Mubarak och Netnyahu – tiden rinner iväg

I The National Interest skriver Amjad Atallah och Daniel Levy en betraktelse under rubriken America, Welcome to the Era of Arab Democracy. De vill förstås se en perspektivförskjutning i den amerikanska utrikespolitiken i ljuset av den senaste månadens händelser:

Embrace those who embrace political values consistent with our own. When millions of people are in the street demanding change, the US government must side with demands for freedom. Preferably this will be an American position even prior to the breakdown of the old order. Besides increasing U.S. credibility with the masses of young people who are destined to become tomorrow’s leaders, it also lends seriousness to American protestations when pro-democracy activists come under threat. The U.S. should reconsider the balance in aid to the region between civilian needs versus military hardware and training shifting emphasis away from the latter.

Finally, apply a common standard to Israel and Arab states alike. Ideally, deliver on freedom and equality for Palestinians alongside Jewish-Israelis. At a minimum, distance the U.S. from the occupation and discriminatory practices pursued by Israel, and embrace that part of Israeli society which shares American values. Israel’s security within the 1967 borders is a legitimate U.S. concern but the cost of America supporting, or facilitating, occupation and inequality will become unsustainably burdensome in an era of Arab democracy.

För den som minns såväl Ungernrevolten som Kubakrisen, Pragvåren och Berlinmurens fall sällar sig händelserna på Tahrirtorget till raden av nutidshistoriska milstolpar. Det är stort, som Göran Persson brukade säga.

Read Full Post »

”Underverk har hänt men också uteblivit” står det som rubrik över Claes Arvidssons krönika i Svenska Dagbladet idag. Den handlar om den ökande repressionen i Iran men påminner också om de skammens taggtrådsstängsel eller ”säkerhetsmurar” som revs i Europa för tjugo år sedan.

Just när jag läst hans rader går jag till israeliska Haaretz som berättar om en fortfarande bestående taggtrådsbarrikad nära vår egen kontinent. Artikeln handlar om ett privat vaktbolag som vid en av de otaliga gränskontrollerna hindrar palestinska arbetare med jobb i Israel från att ta med sig mat och dryck utöver de av bolaget godtyckligt bestämda kvantiteterna:

The checkpoint, Sha’ar Efraim, is south of Tul Karm, and is managed for the Defense Ministry by the private security company Modi’in Ezrahi. The company stops Palestinian workers from passing through the checkpoint with the following items: Large bottles of frozen water, large bottles of soft drinks, home-cooked food, coffee, tea and the spice zaatar. The security company also dictates the quantity of items allowed: Five pitas, one container of hummus and canned tuna, one small bottle or can of beverage, one or two slices of cheese, a few spoonfuls of sugar, and 5 to 10 olives. Workers are also not allowed to carry cooking utensils and work tools.

MachsomWatch told Haaretz that Sunday, a 32-year-old construction worker from Tul Karm, who is employed in Hadera, was not allowed to carry his lunch bag through the checkpoint. The bag contained six pitas, 2 cans of cream cheese, one kilogram of sugar in a plastic bag, and a salad, also in a plastic bag.

The typical Palestinian laborer in Israel has a 12-hour workday, including travel time and checkpoint delays. Many leave home as early as 2 A.M. in order to wait in line at the checkpoint; tardiness to work often results in immediate dismissal. Workers return home around 5 P.M. The wait at the checkpoint can take one to two hours in each direction, if not longer.

Som Claes Arvidsson konstaterar: Taggtråden rullas ut i förtryckets Iran. Tyvärr, måste man tillägga, är den bestående på Västbanken. Ett utbelivet underverk alltså i de bibliska undrens hemland. Men vem bryr sig,  som det heter numera.

Read Full Post »

Ett tillägg till föregående post:

President Obamas historiska tal i Kairo den 4 juni finns nu utlagt i sin helhet på Vita Husets hemsida. Klicka här.

En bra kommentar av Jonathan Freedland i The Guardian kan man klicka fram här.  Och så bör man förstås läsa Robert Fisks oförlikneliga kommentar i The Independent.

Read Full Post »

Inför president Obamas besök i Egypten och hans med spänning emotsedda programtal försöker Newsmill dra igång en debatt kring ämnet ”Obama och den muslimska världen”. Först ut är Magnus Norell som analyserar det kommande valet i Libanon under en rubrik som påstår att det är ”ett exempel på att västs eftergiftspolitik mot islamister inte fungerar”.

Nu är ju den påstådda eftergiftspolitiken ganska ny och Västs katastrofala passivitet under Gaza-kriget kan ju knappast tolkas som en eftergift mot islamisterna. Den mjukare linjen har ju i så fall kommit närmast som en följd av att islamismen kraftigt stärkts i regionen genom Israels kontraproduktiva och kortsiktiga aktioner.

Norell skriver följande om en av farorna med den politiska öppningen mot Hizbollah och Hamas:

Det är själva dialogen eller processen som är intressant för dem. På ett utomordentligt skickligt sätt utnyttjar man en sådan dialog för att stärka sin egen position, utan att på något sätt behöva ge något tillbaka, kompromissa eller ändra sina långsiktiga mål.

Det slår mig att samma formuleringar skulle kunna användas om USA.s och EU:s hittillsvarande politik gentemot Israel. ”Fredsprocessen” och ”färdplanen” har av den israeliska sidan utnyttjats på ett utomordentligt skickligt sätt för att stärka den egna positionen utan man behövt ge något tillbaka eller ändra sina långsiktiga mål (koloniseringen av Västbanken).

Så kommer då Obama och säger att det nu måste vara slut på bosättningarna, inklusive ”den naturliga tillväxten”. Israeliska politiker är mållösa. De har vetat att den fungerande eftergiftspolitiken från väst har inneburit att man i tal och skrift krävt ett bosättningsstopp men i praktiken sett genom fingrarna. Inte ens EU har vågat ta konsekvenserna av sin egen officiella utrikespolitik.

När en israelisk delgation mötte president Obamas sändebud, senator Mitchell, i London häromveckan trodde de enligt israelisk press inte sina öron. USA menade allvar: ”Stop means stop”. Man hänvisade från israelisk sida till en hemlig muntlig överenskommelse med Bush-administrationen om att expansion var tillåten men det hjälpte inte.

Det måste, som Obama säger, nu vara tid för ärlighet och öppenhet i USA:s mellanösternpolitik. Det betyder förstås ett slut för den eftergiftspolitik gentemot Israel som i längden hotar dess existens som en demokratisk stat.

Eller som Gideon Levy sammanfattar läget i israeliska Haaretz:

As the odds of Israeli society coming to its senses and fighting for its destiny have become infinitesimal, the arena for ending the occupation and pursuing peace has moved stateside, and Jewish America is itself beginning to undergo a revolution. One line of thinking goes like this: If Obama succeeds in dealing with GM, he will also win public support in dealing with Yitzhar and other settlements like it. If he can convince American supporters of Israel that relations with the Jewish state have become dishonest, the sky’s the limit. Americans must understand that without changing relations with the Arab and Muslim worlds, the world itself will become a more dangerous place, and that improving relations with those people need not be at Israel’s expense, but to its benefit. Time is short but the keys are in the ignition, President Obama. Drive on to peace.

Read Full Post »

Sverige måste stödja Israel i kampen mot den iranska bomben, skriver ett antal riksdagsledamöter i en debattartikel på Newsmill. Det borde Sverige förstås göra men eftersom artikelns undertecknare är den vanliga grupp som aldrig har förmåga att se Mellanöstern i ett bredare perspektiv (och som aldrig skulle drömma om att ställa krav på Israel) blir deras vädjan rätt uddlös.

Ett helt annorlunda perspektiv får man av Gideon Levy i den israeliska tidningen Haaretz. Inför veckans möte i Washington mellan president Obama och premiärminister Netanyahu påminner han om att hotet från Iran aldrig kan frikopplas från den varböld i Mellanöstern som ockupationen av de palestinska områdena utgör. Han vädjar därför till president Obama om en verklig förändring i den amerikanska politiken. Det räcker inte längre med halvhjärtade utspel:

A whole lot more is expected from Obama: ”Change” in the Middle East; ”Yes We Can” is also about Israel. This change must encompass two components: Genuinely pressuring Israel – and no, there isn’t any other way – and demanding actions rather than words. We’ve had plenty of the latter, and it doesn’t really matter if Netanyahu utters the words ”two states” or if he does not.

Advertisement

The real test is Moshe and Mohammed. Only if both of them feel a change can we say a truly different president is now in Washington. Mohammed, any Mohammed living in the occupied territories, should feel his life has become more free and prosperous; Moshe, any Moshe living in Israel, must feel he is withdrawing from being an occupier, after two successive generations. At the end of the day, both Moshe and Mohammed will be grateful to Barack Obama.

Enligt Levy kommer Netanyahu förstås att pröva sitt vanliga trick för att försöka undkomma verklig handling i Palestinafrågan. Han kommer att tala om hotet från Iran. Men då måste Obama tala om för honom att ett lika stort existentiellt hot för Israel är att inget händer i förhållandet till palestinierna:

True pressure can come only from Washington. An American president who is a friend to Israel not only can, but must, apply this pressure; Israel is a protectorate addicted to occupation – and the only way to ditch a habit is the hard way. A bogus friend sponsors the addiction, a true friend gets us into rehab.

Nor is this the time to present the Palestinians with endless demands or preconditions – to acknowledge, to give up, to compromise. They’ve done it plenty over the last two decades: Now is the time for the occupier to end the occupation, immediately, unconditionally, moments before the two-state solution draws its final breath and passes beyond the realm of possibility, if it hasn’t already. Which is why Obama should be standing with a stopwatch, too: Time is running out.

There’s one message that should emerge from Washington: Israel is beginning to act, not to talk but to act, to end the occupation. Freeze the settlements without any lies, dismantle the outposts without tricks, give Palestinians freedoms without feints, and establish a rigid agenda to dismantle the entire settler enterprise. Anything less will be seen as failure, any move less daring will ensure a deadlock that will bring more bloodshed and the eventual establishment of a permanent binational apartheid state.

Som sagt: Allt är upplagt för veckans match i Washington. Det skulle också kunna bli detta decenniums viktigaste match för freden i Mellanöstern.

PS: Som en uppdatering kan man lägga till vad Robert Cohen skriver i International Herald Tribune:

So here’s what Obama should say to Netanyahu when he says Arab states have identical fears over Iran:

“We’re aware of this, Mr. Prime Minister, which is why we sent Defense Secretary Robert Gates and others to reassure Arab allies. But the U.S. interest is not served by the Mideast status quo. Our interest lies in new region-wide security arrangements that promote a two-state peace, end 30 years of non-communication with Iran, and ultimately afford Israel a brighter future. You can’t build settlements and expect Iran’s influence to diminish.”

When Netanyahu demurs, Obama should add: “And you know what the Arabs tell me in private? That Israeli use of force against Iran would be a disaster. And that it’s impossible to tell Iran it can’t have nukes when Israel has them. They say that’s a double standard. And you know what? They may have a point.

Kanske en tankegång som de svenska riksdagsledamöterna borde reflektera kring.

Uppdatering: En utskrift av Obamas och Netanyahus presskonferens finns nu i tisdagens nummer av Haaretz. Klicka här.

Read Full Post »

Older Posts »