Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for februari, 2016

Så långt jag kan minnas har jag varit en övertygad europé. Minnen från efterkrigstidens kontakter med flyktingar och tidiga erfarenheter av nordisk gemenskap, inte minst i förhållande till Finland, formade tidigt min världsbild. Jag välkomnade senare det svenska medlemskapet i EU och gladdes åt en utvidgning av unionen med nya medlemsstater i Öst- och Centraleuropa.

Det är inte minst därför som jag nu är så besviken över utvecklingen. Nationalism, främlingsfientlighet och politiskt hat breder ut sig över kontinenten. De europeiska värderingar som EU:s grunddokument hänvisar till visar sig vara en chimär när det verkligen gäller. De nya medlemsstaterna ville ha visumfrihet och frihandel men är nu inte beredda att dela de bördor som bland annat flyktingkrisen innebär. Det nya och det gamla Europa som USA:s försvarsminister Donald Rumsfeld i ett beryktat uttalande ställde mot varandra 2003 manifesteras nu med all önskvärd tydlighet inför våra ögon.

EU – På väg mot flaggviftande nationalism

Visegradstaterna (Polen, Slovakien, Tjeckien och Ungern) sluter sig samman i en främlingsavvisande egen liten union. I Polen går reträtten från gemensamma europeiska värderingar bakåt med stormsteg. Det gäller inte bara i politiken där regeringspartiet med absolut majoritet driver igenom sin agenda. Även kulturen ska strömlinjeformas. Den polsk-amerikanske historikern Jan Tomasz Gross hotas med att bli av med en statlig utmärkelse för att han sagt några sanningar om Polens antisemitiska historia.

Också medierna färgas av den nygamla xenofobin. En veckotidskrift med stor läsekrets hade häromveckan ett omslag som jag av anständighetsskäl inte kan återge i bild men som av The Guardian beskrev så här:

A Polish magazine has published a highly inflammatory front cover showing a white woman being assaulted by three pairs of dark-skinned male hands under the headline “The Islamic rape of Europe”.

The cover of this week’s edition of wSieci (the Network), a mass-market politically conservative magazine, triggered outraged responses on social media. Some Twitter users compared the image to Nazi propaganda.

The magazine cover depicts a blonde woman draped in a European Union flag. Male hands are grabbing at her hair and arms and apparently about to tear off the flag. The magazine blurb promises “a report about what the media and Brussels elite are hiding from the citizens of the European Union”.

Fast hetsen mot flyktingar är i och för sig inte bara begränsad till Östeuropa. Den är som bekant utbredd också innanför gränserna på äldre medlemsstater i EU:s kärnländer.

I östtyska Clausnitz, fem mil söder om Dresden, attackerades nyligen en flyktingbuss med främst kvinnor och barn av en uppretad nationalistisk mobb. Svenska Dagbladet ger en aspekt på händelsen:

Tyska förbundsdagens tidigare talman Wolfgang Thierse, själv från före detta Östtyskland, säger att hat och våld i de så kallade nya delstaterna delvis beror på de radikala förändringarna sedan kommunismen.

– De som har genomlidit så stora förändringar har uppenbarligen en svagare demokratisk och moralisk övertygelse, förklarade han på måndagen i en intervju med flera regionaltidningar.

Så är det säkert. När den demokratiska och moraliska övertygelsen är svag tar nationalismen och rasismen över. Syndabockarna hittar man i Bryssel och de ”politiskt korrekta” eliterna i Europas huvudstäder. I fallet Polen kan man dessutom alltid rikta sin ilska mot Ryssland eller Tyskland och minnas de historiska oförrätter som de utsatt den polska nationen för.

Till och med den katolska hierarkin i Polen – en gång en stark kraft för rättvisa och frihet – verkar stämma in i den nationalistiska kören. Man reagerade nyligen häftigt mot en artikel som publicerades av de europeiska katolska biskopskonferensernas Brysselkontor därför att den innehöll kritiska kommentarer till den polska utvecklingen. Andra länders katolska kyrkor får uppenbarligen inte lägga sig i Polens affärer. Den fara för en ”åternationalisering” av Europa som den tyska biskopskonferensens ordförande, kardinal Reinhard Marx, nyligen varnat för vill man inte ta på allvar.

Och nu står vi kanske inför ett ”Brexit” efter Storbritanniens omröstning om EU-medlemskapet. Det europeiska projektet eroderar från öst till väst. I söder driver dessutom Turkiet, EU:s eviga kandidatland (och tillika Nato-medlem), allt längre bort från de gemensamma värderingarna. Det är ingen uppbygglig syn.

Read Full Post »

När jag mötte Joan

Dagens Nyheters lättsamma sida Namn och Nytt har en tid haft en rad bidrag på temat ”När jag mötte Lassie”. De flesta känner väl till själva begreppet. Det bygger på en serie i Expressen på 90-talet kring berättelser om möten eller indirekta möten med hel- eller halvkändisar. Fenomenet har till och med ett eget uppslagsord på Wikipedia där det bland annat definieras så här:

Några kännetecken för typiska ”jag mötte Lassie”-händelser:

Mötet bör ha ägt rum i andra eller tredje hand – typ ”min systers expojkvän”.

Kändisen får gärna vara av typen b-kändis, kultkändis eller föredetting, alternativt en större kändis långt före dennes karriär.

Mötet bör ha ägt rum utanför kändisens offentliga liv – till exempel i ett snabbköp eller ett flygplan.

Mötet bör ha varit flyktigt och spontant. Att avsiktligt söka upp en kändis för meritens skull räknas inte riktigt.

I och för sig är nog regelverket inte så strikt. I DN:s serie kan det handla om någon som åkt i samma hiss som Kjell Lönnå eller stått i samma kö som Lasse Lönndahl. I dag var det någon som berättade om hur hon fått en lift av Konrad Adenauer. Med andra ord: direkta personliga möten och inte bara något man hört om i andra eller tredje hand verkar vara godkända i de moderna Lassiereglerna.

Min senaste upplevelse i denna kategori var väl när jag för något år sedan på Stockholms central råkade stå bakom Sven Wollter i en kö till ett café. Han hade tappat en handske, jag tog upp den och gav den till honom. ”Tack”, sa Wollter vänligt och jag kände förstås en omedelbar direktkontakt med svensk dramatik när den är som bäst.

Om ett oväntat möte med Nobelpristagaren Sjolochov 1965 har jag redan skrivit här på bloggen. Lika oväntad var en annan händelse från de år på tidigt 90-tal då jag jobbade på ambassaden i London.

Tillsammans med den älskvärda ambassadörsfrun Karin Leifland skulle jag på Heathrow möta drottning Silvia som kom med ett reguljärt flyg från Spanien. Vi fick gå innanför de vanliga avspärrningarna och såg kabindörren öppnas. Men det var inte vår drottning som först klev av planet utan en drottning av en annan typ: Joan Collins, känd bland annat från tv-serien Dynastin som var en långkörare på 80-talet, även i svensk television. Där hade hon en av de kvinnliga huvudrollerna. Nu hade hon rest från Spanien i en stor, röd och bredbrättad hatt och steg med självsäker min ut som denna flights verkliga ”first lady”.

Alexis2

Joan Collins i Dynastin

Som nummer två ut ur planet kom den något mindre uppseendeväckande svenska drottningen med sin uppvaktning. När vi väntade på bagaget uttryckte överhovmästarinnan Alice Trolle-Wachtmeister sin stora förtrytelse över besättningens fadäs att inte följa rangordningen. Men vem kunde egentligen klandra de spanska flygvärdinnorna? Dynastins eleganta (och intriganta) Alexis Carrington i Joan Collins gestalt var naturligtvis i deras ögon en större VIP än en nordisk kunglighet.

För drygt ett år sedan utnämnde för övrigt drottning Elizabeth Joan Collins till Dame Commander of the Order of the British Empire så hon har i alla fall stigit i rang sedan jag såg henne. Hur hon genom detta skulle bordsplaceras i relation till en svensk överhovmästarinna överlåter jag åt etikettsexperterna.

Read Full Post »

Det kommer säkert att bli vår i år också. I varje fall finns det små gula knoppar i ett hörn i trädgården. Det är vintergäcken som vågat sig fram nu när all snö är borta (åtminstone tillfälligt).

Det är väl bäst att citera vad Harry Martinson en gång skrev:

Eranthis har kommit upp och blommar gul. Då borde man väl tala om ‘livets seger’ eller något sådant. Det hör ju till. Men blommans svenska namn är vintergäck, och det namnet är nog hämtat ganska djupt ur erfarenheten om den svenska våren. Ett gäckeri men inget löfte att hålla i.

Men det var egentligen inte det jag tänkte skriva om. Jag var mer upptagen av att läsa ett gammalt nummer av Vecko-Journalen från maj 1954 som jag köpte på en loppis över helgen. Omslaget är förstås som så ofta kungligt präglat. Det är prins Bertil som blickar ut från fönstret i den villa i Tylösand som han fått som present av vänner (läs storföretagare) när han fyllde 40. Det är ett typisk folkhemsbygge i låg stil och man noterar i texten att en del inredningsdetaljer bär det tidiga 50-talets prägel: ”Några småbord är försedda med mahognyfärgade, absolut spillsäkra perstorpsytor”. En komplett utrustning rostfritt för 12 personer ingår och serveringsgångens vaxduksklädda skåp innehåller porslinet ”Blå eld”.

En prins i tiden med andra ord.

I samma nummer skriver den utomordentlige stilisten Stig Ahlgren en ledare om Dien Bien Phus fall, början till slutet för den franska kolonialismen i Indokina. Han sammanfattar läget inför de kommande fredsförhandlingarna i Genève:

Nu har de äntligen någonstans att sitta och kan börja tala med varandra, fransmännen om ära, tapperhet, motstånd och kapitulation, amerikanarna om tenn, tungsten, gummi och mangan, engelsmännen om fransmännens ära, tapperhet etc. och kommunisterna om skriv- och läskunnighetens välsignelser.

huma

Mer än en helsida i veckotidningen upptas av spekulationer om vem som ska bli ny biskop i Stockholm (det blev senare Helge Ljungberg). Det är ett ämne som knappast skulle platsa i dagens klickjagande journalistik men det här var bara några år efter den s. k. Helanderaffären där omvärlden skakades av de anonyma brev som försökte påverka biskopsvalet i Strängnäs.

Främst fastnar jag för en artikel som handlar om svårigheterna att komma in i läroverket från folkskolan. Enligt texten är konkurrensen knivskarp. Det bildningstörstande barnet (det handlar om 10-åringar som skall lämna fjärde klass) ”måste kunna visa upp minst fyra poäng över godkänd, flickorna fem, för de är duktigast”. Det handlar med andra ord om könssegregerad antagning som missgynnar flickorna.

Vecko-Journalens grepp var att låta ett antal kändisar testas på de kunskaper som enligt folkskolans läroplan förväntades av 10-åringarna. Testpanelen bestod bl. a. av danskonstnärinnan Birgit Cullberg (45), författaren Lennart Hellsing (34), inredningsarkitekt Lena Larsson (34) och textilkonstnärinnan Astrid Sampe (44).

Det gick faktiskt inget vidare för provdeltagarna. Lennart Hellsing var bäst i historia och biologi, Birgit Cullberg utmärkte sig i språkläran. Den senare textilikonen Astrid Sampe stavade förargligt nog bomullstyg med dubbelt m. Sämst gick det i kristendomskunskap men där var uppgifterna svåra. Vem kan för övrigt idag svara på frågor som: ”Vad kallas locket på arken, i vilken de två stentavlorna fraktades?”, ”Vad hette Rehabeams fader?”, ”Israels rike (Nordriket) erövrades av en främmande makt. Vilken?”

Själv hade jag börjat läroverket i Strängnäs ett par år tidigare. Jag minns inte om jag då hade klart för mig vem Rehabeams fader var (rätt svar: Salomo). Men jag vet att jag kunde Israels tolv stammar utantill plus ett betydande antal psalmverser som jag på begäran fortfarande kan recitera. Kunskap tynger ju inte. I varje fall inte den man tillägnat sig före tioårsåldern.

 

Read Full Post »

Jag läser i The Guardian en artikel av en gammal bekant som heter Peter Scott, numera professor i studier av högre utbildning vid University College i London. Han skriver om striden i Oxford kring den staty av Cecil Rhodes som finns ovanför ingången på Oriel College. Det är studentgruppen Rhodes Must Fall Oxford (RMFO) som kampanjat för att den ska tas bort eftersom Rhodes enligt gruppen var en kolonialist och rasist av värsta sort.

Oriel College har dock beslutat att statyn ska få vara kvar, inte minst eftersom inflytelserika personer och företag hotat att annars dra bort sin ekonomiska sponsring av universitetets olika institutioner.

Oriel_College_Rhodes_Building

Oriel College. Rhodes i mitten ovanför porten (Källa Wikipedia)

Peter Scott påpekar att liknande aktioner är relativt vanliga i USA och ger några exempel:

Yale is facing demands for one of its colleges to be renamed, because John Calhoun, a pre-civil war southern politician, was a supporter of states’ rights and slavery. Princeton is facing demands for the renaming of the Woodrow Wilson School of Public and International Affairs, because the former president (of the university as well as the US) shared then commonplace views that now would be considered racist.

Han påpekar vidare att fältet är öppet för en allmän statyrevisionism om man börjar gräva i historien:

If we are to begin a cull not very nice people, there will be a lot of empty statue plinths and a lot of returned, or spurned, bequests. Maybe, as in some central and eastern European countries, we might need to establish poorly signposted out-of-town parks for our equivalent of Lenin and Soviet war memorials.

Den lätt excentriske kolumnisten Johan Hakelius var inne på just den här diskussionen i Aftonbladet för ett tag sedan:

Talibaner och IS spränger minnesmärken i luften. Radikala studenter bildar Facebookgrupper för att få ängsliga universitetsledningar att plocka ned minnesmärkena. Båda grupper är puritaner. De betraktar historien som en skymf, just därför att den är full av olikheter, motsägelser och genanta misstag. De vill tvätta verkligheten ideologiskt ren.

När kraven på en utrensning bland minnesmärken kommer till Sverige – tro mig, det sker snart – minns då detta:

Det land som bara vårdar monument över personer som det i alla avseenden håller med, är totalitärt.

Kanske det. Men en viss skepsis ska man nog visa inför det påståendet. Jag tror inte att Ukraina är totalitärt även om man just nu försöker utplåna spåren av tidigare härskare (inklusive ryska kejsarinnor). I stället reser man där nya statyer över mellankrigstidens fascistiske nationalistledare Stepan Bandera. Den enas fall, den andras upphöjelse.

Vilka statyer skulle kunna vara aktuella för rivning i Sverige? De som föreställer Gustav II Adolf, Karl X Gustav eller Karl XII, alla kungar som förde expansiva krig med en hel del grymheter i släptåg? Statyn av Karl X Gustav på Stortorget i Malmö var för övrigt omstridd redan när den restes eftersom den förhärligar den härskare som med våld rev loss Skåne från Danmark.

I Ängelholm föreslog den moderata partigruppen för några år sedan att man till 500-årsjubiléet 2016 skulle resa en staty till minne av stadens grundare, den danske kungen Kristian II, han som organiserade Stockholms blodbad (även känd under tillnamnet Tyrann). Förslaget vann tydligen inget gehör.

Karl_X_Gustav

Karl X Gustav (foto J. Swinnen, Wikimedia)

Helt okontroversiell är förmodligen ändå den staty över kung Erik Läspe och Halte som på sin tid restes i Grönköping. Avtäckningen av detta minnesmärke tillägnat den lilla stadens grundare fick skalden A:lfr-d V:stl-nd att en gång utbrista i bl. a. följande rader:

Medborgare! Lyft aktsam hatten av dig,
och känn med foten: här är klasisk mark.
Du står på grund, som icke slumpen gav dig,
men han, i täcket där, en båld monark.
Lyss genom duken, skall du höra, tror ja’,
ett sus, en klang av stycke svensk historia.

Det fanns en tid, då platsen där vi dväljas,
låg sänkt i urgrå Odhnersk hedenhös,
en plats som knappast kan i ord förtäljas,
där vargen ylade och ulven fnös…
dit ej en fot, av mänska född, proberat
att tränga fram, i sumpmark och morän,
och där blott Echo (uven) replikerat,
om någon frågat: Vadan och varthän?

Snart ljödo glada yxors klang
mot grundsten utav Gökgranit.
Dränerat blev med pump och slang,
och höjdes mossen, bit för bit…
Väl funnos de bland kungens män,
som dristade en axelgest,
som knorrade åt muddringen
och tyckte strejka vara bäst.
Välan! Han lät dem smaka på,
en kunglig livrem, litet var,
besluten fast, att och
och icke någon kommentar!

Trots den tidstypiska auktoritära läggning som speglas i de sista raderna var kung Erik dock en allmänt aktad och älskad monark i den lilla staden nära Hjo och Skövde. Där kommer ingen staty att rivas.

Read Full Post »