Leonore

Det blev alltså ett namn som ingen tippat när det gäller den nya prinsessan. Expressens hovreporter Johan Lindwall hade förutspått namnen Lilian och Maria men kunde förstås inte ana att de rojalistiska bevakarna än en gång skulle slås med häpnad.

Folkets röst representeras i Sveriges Radio av Sara, Hanin, Nada och Fatima i Landskrona. De tycker att Leonore passar på ett barn i kungahuset. ”Viktigt att ha rätt namn eftersom många riskerar att bli mobbade för sitt namn”, säger de.

Den nya prinsessan blir nog inte mobbad för sitt namn, inte ens av Herman Lindqvist.  Det var ju han som för två år sedan tyckte att namnet Estelle förde  tankarna till en nattklubbsdrottning. Det kan han väl knappast säga om Leonore som är ett namn med vissa furstliga anor. Leopold III, furste och hertig av Anhalt-Dessau, hade t. ex. en föräktenskaplig dotter som hette Louise Leonore Friederike, född 1765.

Födelseattest från dagens konselj. Foto: Kungahuset.se

I det nederländska kungahuset finns i nutid en ung Leonore, grevinna av Orange-Nassau (född 2006), som förefaller stå som nummer 6 i arvsföljden till den holländska tronen samtidigt som hon enligt kalenderbitarna har nummer 870 i successionsordningen till den brittiska tronen, något som tyder på att hennes chanser att en gång få flytta in i Buckingham Palace får anses vara minimala.

Leonore (eller Lenore) är annars namnet på en i Tyskland ganska känd ballad av 1700-talspoeten Gottfried August Bürger. I svensk översättning kom den att heta Leonora eller Spökbruden och är nu skäligen bortglömd.

Hovreportern Lindwalls teori om att gamla svenska drottningnamn som Hedvig Eleonora eller Ulrika Eleonora skulle stå som förebild för den nya prinsessans namn tror jag inte på.

Leonore har ju blivit hertiginna av Gotland. Enligt hovets hemsida omfattar hennes hertigdöme även Fårö, Gotska Sandön, Stora Karlsö, Lilla Karlsö och en del mindre öar. Man kan kanske tänka sig att hon om några decennier kommer att medverka vid något av de hundratals seminarierna under Almedalsveckan, såvida inte folk redan då har tröttnat på politikernas och lobbyisternas årliga Peace- and Love-festival. Men den s.k. Stockholmsveckan, när Stureplansfolket drar till Visby, kommer nog att finnas kvar. Där finns det plats för nya partyprinsessor.

Read Full Post »

Lviv/Lwów/L’vov/Lemberg

Jag läser ett geopolitiskt uttalande på Carl Bildts twitterkonto: ”The territorial integrity of Ukraine is fundamental. It is guaranteed by Russia and all other European countries.”

Visst; vi hoppas väl alla att vår utrikesminister ska bli sannspådd. Men efter att ha sett hur också nutidshistorien handskats med olika länders territoriella integritet kan man möjligen bli tveksam. Om inte alla människor i ett givet land vill leva under samma tak får man kanske fundera på andra lösningar. Det är ju så Sverige och en del andra länder resonerat ifråga om Serbiens tidigare internationellt erkända territorium. Och Tjeckoslovakien genomgick för inte så länge sedan en till synes lycklig skilsmässa när de båda delarna inte ville leva tillsammans. Hur Belgien och Storbritannien/Skottland ser ut om några decennier vågar väl ingen sia om.

Jag har förstås ingen aning men jag skulle beträffande Ukraina bara kunna gissa att utvecklingen åtminstone går i något slags federal riktning. Hur ska man annars kunna förena intressena mellan öst och väst i detta land. Politiker i de tunga industriområdena i öster har redan talat om att de inte tänker ta order från Kiev och även i Lviv, centrum för den ukrainska nationalismen, har man mer eller mindre öppnat eget.

På tal om territoriell integritet så är just Lviv ett exempel på hur gränserna flyttats de senaste hundra åren. Den som föddes i denna stad före 1920 har utan att behöva lämna sitt  hus hunnit vara medborgare i fyra olika länder. Först Österrike/Ungern, sedan Polen, därefter Sovjetunionen och nu det självständiga Ukraina. Under de senaste hundra åren har alla tänkbara fasor dragit över staden, från det första världskrigets strider via ett slags polsk/ukrainsk terror under 30-talet till det andra världskrigets nazistiska övervåld och judemord.  Och därefter den sovjetiska diktatur som rådde fram till 1980-talets slut. Lägg till detta de senaste decennierna av halvkorrupta regeringar.

Den demografiska förändringarna har kort beskrivits av en amerikansk historiker:

The history of L’viv illustrates well how ethnicity served as a catalyst for dividing populations of East Central European regions after the First World War. The city’s prewar ”polyglot colorfulness,” celebrated by the writer Joseph Roth, increased its susceptibility to the violent and exclusionary political practices that arose throughout Europe during the 1920s and 1930s. Its Ukrainian, Polish, and Jewish communities were large enough for many competing political movements to take root, and for ruling powers to play these communities off of each other. Between 1939 and 1953, Soviet, Nazi, and Ukrainian nationalist forces dominated the military and ideological framework within which a massive demographic change took place. The physical removal of Poles, Jews, and Germans, along with the Red Army’s defeat of Ukrainian nationalists, led to the creation of a Ukrainian region under Soviet auspices. Russians and Soviet Ukrainians from the east brought their own traditions to this area.

Nu står alltså Lviv på nytt i centrum för nationella spänningar. Det geografiska läget har ju tyvärr gjort att man ofta hamnat i själva frontlinjen. Så har det varit historien igenom och inte minst under 1700-talet när Sverige hade sina fingrar med i den centraleuropeiska syltburken. Då var staden internationellt mest känd under det tyska namnet Lemberg och våra gamla historieböcker berättar ju om hur Karl XII med en djärv attack år 1704 lyckades inta den fästning som ingen tidigare erövrare rått på. Våra landsmän plundrade och förstörde så mycket man hann innan order om återhållsamhet gavs. Den gamle nationalistiske historieskrivaren Carl Grimberg framställer belägringen som mönstergill:

Armén blev inkvarterad utanför staden. Nu påbjöds bland annat: »Ingen tage något av sin värd, vid livsstraff.» Även stadens talrika judar tog Karl XII i sitt hägn. Om dem heter det i en senare regementsorder: »Judarna hanteras väl; och skall man intet bry eller bedraga dem.»

Lemberg var verkligen ända fram till andra världskriget ett viktigt centrum för den öst- och centraleuropeiska judiska kulturen. Men Grimberg försökte nog i vanlig ordning försköna den svenska statsledningens politik i ockuperade områden.

Lviv – staden med många namn

Jag läser i en bok som publicerades i Krakow 1894: Geschichte der Juden in Lemberg  von den ältesten Zeiten bis zur Theilung Polens im Jahre 1792. Där har man en annan bild av hur det gick till när svenskarna med Stenbock som befälhavare skulle driva in en ekonomisk lösensumma också av stadens judar (min översättning):

Han lät resa en galge utanför stadens synagoga och hängde där upp några av föreståndarna i händerna. Den förskräckta församlingen lyckades nu dra samman den begärda summan i kontanter, guld- och silverföremål. Så tvingade svenskarna obarmhärtigt fram betalningen av stadens lösen. Rådsherrar och borgare, präster och judar arresterades och fördes bort som gisslan till det svenska lägret.

Judarnas lidanden under de här dagarna trotsar all beskrivning. Petachia Lida från Amsterdam, som just vid denna tid bodde och undervisade i Lemberg, har i skrift gett uttryck för en hjärtslitande klagan över det elände som han upplevt. Ja, han förefaller själv ha varit en av de fängslade medborgare som svenskarna tagit som gisslan.

Vi vet ju nu att ännu värre öden några hundra år senare skulle komma att drabba judarna i Galicien. Men Sveriges roll i Ukraina under vår stormaktstid är verkligen inget att skryta över. Och för den som inte försökt sätta sig in i olika delar av detta lands dramatiska och blodiga historia är det svårt att förstå varför det är så i grunden splittrat.

Territoriell integritet förutsätter tolerans och inte minst multikulturell förståelse. Frågan är om det kommer att finnas tillräckligt mycket av den varan i Ukraina de närmaste åren.

Read Full Post »

Supervalåret

Vi är som bekant inne i något som kallas för ”supervalåret”. Det innebär att vi de närmaste månaderna kommer att bli fullmatade med diverse utspel och långa pärlband av mer eller mindre intelligenta kommentarer till både stora och små frågor.

En del har fått för sig att det är de sociala medierna som kommer att vara avgörande. Tillåt mig tvivla. Det har alltid funnits en övertro på nya mediers betydelse för de politiska valen. Några trodde på sin tid att Erlander inte skulle göra sig så bra i den framväxande tv-åldern i slutet på 50-talet och början på 60-talet men han blev ändå kvar som statsminister fram till 1969. Yngve Holmberg, som var Högerns partiledare under sent 60-tal, troddes få framgång genom ett Kennedyliknande utseende men hans välfriserade framtoning visade sig vara till ingen nytta.

Nu anser en del att twitterkonton kan vara en mirakelväg till framgång. Vi kunde nyss läsa i tidningarna om partiledarnas aktiviteter på twitter. Statistiken toppas av  KD-ledaren Göran Hägglund med drygt 29 000 följare, strax före C-ledaren Annie Lööf med drygt 28 500 följare. SD-ledaren Jimmie Åkesson, som inte är överdrivet aktiv, ligger trea med drygt 20 000 följare. Tre partiledare, Fredrik Reinfeldt (M), Stefan Löfven (S) och Jan Björklund (FP) saknar Twitterkonton.

Den annars rätt kloke statsvetaren Ulf Bjereld gav i sammanhanget en kommentar till TT:

– Partiledarnas antal följare på Twitter påverkas starkt av partiledarnas eget agerande i forumet. Göran Hägglund och Annie Lööf twittrar ofta och ger sig framför allt gärna in i dialog med andra twittrare. De belönas för detta i form av ett stort antal följare, säger Bjereld.

– Det är svagt att tre av nio partiledare/språkrör väljer att inte ha ett aktivt Twitterkonto. Därigenom avsäger de sig en kanal för opinionsbildning och lämnar fältet fritt åt sina konkurrenter, säger Bjereld.

För att komma från en person som sysslar med evidensbaserad forskning är det ett märkligt uttalande. All rimlig analys visar ju annars att antalet följare närmast står i omvänd proportion till resultaten i opinionsmätningarna. Hur mycket Annie Lööf än skickar ut sina 140-teckensbudskap till ”the twittering classes” i storstadsområdena så sjunker hennes partis siffror. Inte heller Göran Hägglund verkar skörda framgångar med sin sociala medieaktivitet, låt vara att han trots allt är den bland partiledarna som ofta lyckas komma med humoristiska punchlines:

Som denna, apropå en tidningsingress som konstaterat att EU-frågor tar upp allt mer av riksdagens arbete: ”EU-frågor stjäl mycket riksdagstid”. Som ”Matlagning stjäl mycket kocktid”. EU-frågor central rd-uppgift.

Annie Lööf twittrar för sin del rätt mycket om alla besök som hon ska göra i landet. Eller också redovisar hon en politisk framgång, t ex att Livsmedelsverket backat när det gäller förbudet att sälja opastöriserad mjölk: ”Kampen för närodlad politik, sunt bondförnuft & mot klåfingerhet gav resultat. Exemplet ostkakan”.

Där fick hon säkert några följare till i Småland. Men ger det fler röster när allt ska vägas samman? Ostkakan får väl ändå anses vara ett typiskt särintresse.

Ostkaka – ”närodlad politik??”

I en flykt från det korthuggna politiska twittrandet läser jag ett mer utförligt riksdagsbrev som Grönköpings egen parlamentariker J. Krökén i Kröken skrev inför valet 1994. Det året var den s.k. kvinnolistan aktuell och Krökén var måttligt road:

För mig är det täml. svårbegripligt, att våra eljest ofta nog förtjusande vänner damerna å detta sätt kunna vilja bryta sig ur de normala ramarna i någon sorts tro å, att kvinnolistan skulle övergå mannen förstånd. I mitt eget parti (c) hava vi alltid tagit s.m.s ”flickorna” väl om hand, och är jag den förste att erkänna, att vi svårligen skulle klara det tunga partiarbetet utan några dylika, ty vem skulle väl i längden orka avsitta alla stämmor och möten ute i landet utan kaffe och hembakt? Säkerligen äro också mina kamrater i andra partier villiga att hålla med mig härom! Utrymmet för damer är sålunda rikligt tilltaget i hela vårt hävdvunna partiliv, och skulle det enl. min åsikt endast ställa till krångel och förvecklingar, därest de nu skulle s.m.s. öppna eget. Nej, med partierna är det nog som med själva politiken i sig, d.v.s. att det är bäst, när det är som det är, vilket vi ju alla äro vanast vid.

Efter snart tjugo år har tiderna ändå förändrats. Nu verkar det inte längre vara de hembakta bullarna som driver partiarbetet framåt. Jag ser på hemsidan för Centerpartiet i Kronoberg att såväl avdelningen i Tävelsås som den i Södra Sandsjö har annat att locka med inför årsmötena i februari. Nu är det smörgåstårta som gäller. Men när valet närmar sig kommer nog ostkakan fram på partibordet.

Read Full Post »

Medaljfest?

Jag läser en rubrik i Dagens Nyheter denna morgon: ”Nu väntar Sverige på guldet”. Det är uppenbarligen skidåkaren Johan Olsson som ska se till att Sverige får en efterlängtad topplacering.

Eftersom jag är rätt upptagen av annat de närmaste dagarna kommer jag inte att hinna kommentera eventuella segrar. Jag vill bara som en tidig hyllning till de aktuella medaljörerna återge några verser ur dikten Sång till folkhemmet av den poetiska signaturen A:lfr-d V:stl-nd. Jag hämtar den ur Grönköpings Veckoblads årsbok för 1994 som jag köpte på loppis härom veckan:

Jag hyllar Din Fana med gyllene kryss
som 1:an å tusende stänger!
Där fladdrar den stolt, se’n den hissades nyss
och nådde jag upp, väl jag tryckte en kyss
å fållen, hur högt den än hänger!

Och fore jag vill någon helt annanstans,
där flaggan var galen till färgen,
jag glömde dock aldrig, att Blågult fanns
som skänkte åt fantyget ädlare glans
med djupare trådar i märgen!

Ja, hade en oturlig moder mig fött
till utlänning, bosatt långt borta,
där främmande ord å min tunga jag strött
– om Blågula kraftord en gång jag fått mött,
så komme de andra till korta!

Låt medaljregnet komma! Och må  den svenska flaggan vaja mest över prispallarna i Sotji!

Read Full Post »

Homofobin

Det finns absolut inget försvar för den ryska homofoba lagstiftning som under de senaste veckorna stått i centrum för medias uppmärksamhet. Man kan möjligen som Marc Bennetts i The Guardian påminna om att 40 medlemsländer i det Commonwealth som har drottning Elizabeth som högsta ledare har lagar som är sju resor värre.

Hur kan homofoba lagbestämmelser se ut? Jo, t. ex. så här:

2A Prohibition on promoting homosexuality by teaching or by publishing material.

(1) A local authority shall not—
(a) intentionally promote homosexuality or publish material with the intention of promoting homosexuality;
(b) promote the teaching in any maintained school of the acceptability of homosexuality as a pretended family relationship.

(2) Nothing in subsection (1) above shall be taken to prohibit the doing of anything for the purpose of treating or preventing the spread of disease.

Det här är ett avsnitt ur den beryktade Section 28 som infördes som gällande lag i England, Wales och Skottland 1988. Den bygger förstås på den ideologi som alltmer börjat omfattas av Tory-partiet och som högljutt understöddes av delar av Murdoch-pressen, särskilt The Sun. I maj 1987 kom ett lagförslag i underhuset från den konservativa ledamoten Dame Jill Knight som framhöll: “This Bill is before the House because there is shocking evidence that children, some as young as five, are being encouraged into homosexuality and lesbianism in our schools on the rates and against the wishes of parents.”

Några belägg för denna indoktrinering var förstås svåra att hitta men det hindrade inte Margaret Thatcher från att ta upp frågan i sitt linjetal inför den konservativa partikongressen samma år (finns att se på Yotube):

Too often, our children don’t get the education they need—the education they deserve…

Children who need to be taught to respect traditional moral values are being taught that they have an inalienable right to be gay. All of those children are being cheated of a sound start in life—yes, cheated.

Innan den nya lagen trädde i kraft förekom stora motdemonstrationer i flera städer. 32 personer arresterades i London i samband med detta. Först 2003 avskaffades Section 28 definitivt men under ett betydande motstånd från de konservativa bänkarna. David Cameron röstade då för att lagen skulle bibehållas även om han senare (2009) bett om ursäkt på sitt partis vägnar.

Återigen: Putin och hans regering förtjänar all kritik, men det var inte ryssarna som uppfann det tankemönster som möjliggjort deras bisarra lagstiftning.

På tal om ideologi i samband med OS läser jag i Svenska Dagbladets årsbok för 1936 om det årets vinterspel i Garmisch-Partenkirchen. Där sägs det att tyska arrangörer och myndigheter skötte organisationen ”säkert och gemytligt”. Då hade dessa tyskar ändå levt under Nürnberglagarna en tid. Och på Sveriges Olympiska Kommittés hemsida kan man i skrivande stund om samma evenemang läsa: ”Spelen var välregisserade och den stora publiktillströmningen gjorde dem till en idrottsfest av rang.” Det enda missödet när det gäller denna festliga tillställning var väl att Hitler och Goebbels höll på att fastna i ett ymnigt snöfall på invigningsdagen.

Men när spelen väl var öppnade blev det alltså gemytligt värre.

Read Full Post »

Boktillskott

Jag vet att jag inte borde köpa fler böcker. Bokhyllorna svämmar redan över. Men när Pingstmissionens loppis här i Södertälje har ett utbud som är mer rikt och varierat än en genomsnittlig modern bokhandel kan jag inte låta bli. Dessutom kostade varje volym i dagens inköp mellan 10 och 30 kronor.

Ett ouppsprättat exemplar av Vilhelm Ekelunds dagbok från juni 1913 till juni 1914 (med Sven Lindqvist som utgivare och kommentator) kostade 20 kronor. Jag läser vad Ekelund skrev för precis hundra år sedan, den 6 februari 1914, sedan han läst ett historiefilosofiskt verk av Fichte:

Är ej ”oegennyttan” den högsta potens af maktvilja? Fichte gör Alexander till en ideens martyr. Man måste le. Hvarför ej lika väl Napoleon? Är det sämre att ”offra sig” för den franska gloiren än för den macedoniska?

Bra fråga, fast man måste tänka ett tag för att riktigt förstå vad han menar. I en anteckning från november 1913 kan man läsa en annan skarp iakttagelse, en tröst för oss alla som har en obändig lust att skriva: ”Rätt skrifva är en moralisk akt, en handling. Det är ett stort misstag att tro att en skrifvande inte kan vara en handlingsmänniska.”

En liten volym med valda brev av Esaias Tegnér fick jag för samma pris som ovanstående fast den här var vackert inbunden och med kraftigt guldtryck på en blå pärm. Jag fastnar för ett brev som han den 10 juli 1833 skickade från den mondäna kurorten Karlsbad till sin hustru Anna. Hon var kvar hemma i biskopsbostaden Östrabo i Växjö medan maken försökte bättra på sitt hälsotillstånd. Tegnér har helt enkelt tråkigt vid sin kontinentala vistelseort. Han tvingas dricka en massa brunnsvatten och dessutom promenera långa sträckor dagligen. Till råga på allt blir han då och då tvungen att konversera beundrande småborgerliga tyskar som förälskat sig i Frithiofs saga:

Vi måste trava omkring för att digerera vattnet, hurudant vädret också är, och det har nu snart hela veckan varit idel regn, kvalm och åska. Man hvarken får eller kan läsa och skrifva, och umgänget intresserar mig föga, hvarför jag vanligtvis går ensam… Eftermiddagarna strykes också omkring, och jag är så sysslolös, som om jag vore en svensk general…

Jag plågas efter vanligheten af vittra käringar, med och utan byxor, och önskar alltjämt, att jag antingen aldrig skrifvit den välsignade Frithiof eller åtminstone att den ej blifvit öfversatt på tyska.

Tegnér – led av kurortstristess

Från 1800-talets Karlsbad till Karelska näset på 1900-talet. Edith Södergrans brev till Hagar Olsson är ett modernare bidrag till den epistolära genren och hon skrev något mindre cyniskt än den mjältsjuke Tegnér. Den inbundna utgåva som jag bar hem från loppisen utkom 1955 och innehåller bland annat ett faksimil av ett originalbrev från mars 1919. När man läser det kan man nästan höra bläckpennans raspande över arken. Om stilen verkar lite spretig så har det sin förklaring:

Ligger i sängen, spansk till mods. Har läst din tappra artikel. Var försiktig, res inte till S:holm om du inte mår riktigt bra. Här vore det bättre för dig, att göra liggkur tillsammans med mig på balkongen, men det förbannade beroendet av bolschevikerna!!!

Det sista utropet måste ha att göra med att miljön på Karelska näset totalt förändrades efter den ryska revolutionen 1917. Alla de tusentals rika Petersburgsborna kunde inte längre komma till sina sommarparadis i det landskap som nu kommit att tillhöra den fria republiken Finland.

Edith säger lite längre fram i brevet att hon har en vansinnig arbetslust. Hon vill läsa Nietzsche: ”Skall göra allt vad jag kan för att få honom.” Samtidigt bekänner hon sin ambivalens inför penna och papper: ”Det är så ljuvt att skriva till dig. På samma gång avskyr jag allt skrivande.”

För att nu ingen ska tro att jag bara ägnar mig åt den klassiska eller mer djuplodande litteraturen måste jag berätta att jag också bar hem Grönköpings Veckoblads årsbok för 1994, Gastronomiska akademiens kalender för 1961 samt tre volymer av signaturen Red Tops kåserier från  åren 1956- 58. Till dem får jag återkomma inom kort.

Read Full Post »

Språkpolitik

I ett historiskt perspektiv har Sverige knappast någon anledning att slå sig för bröstet när det gäller nationell språkpolitik. Det är ju inte så många decennier sedan som det var förbjudet för skolbarn att tala meänkieli på rasterna i Tornedalens skolor. Och de samiska barnen skulle på motsvarande sätt göras till riktiga svenskar. Någon två- eller flerspråkig policy var det förstås inte tal om.

Finland har internationellt sett en förebildlig tvåspråkig lagstiftning. Att det finns nationalistiska röster som vill inskränka svenskans ställning vet vi men en institution i den finländska riksdagen som heter Svenska byrån ser till att man faktiskt kan arbeta parlamentariskt på två språk. En ledamot som råkade ropa ”tala finska!” när några frågor ställdes på svenska fick en åthutning av talmannen.

Finländsk tvåspråkighet

Lite längre söderut tar språkchauvinismen överhanden. Att Estland och Lettland slår vakt om sina nationalspråk och inte gärna gör eftergifter mot den ryska minoriteten är kanske historiskt begripligt även om det i ett ännu längre historiskt perspektiv har funnits rysktalande grupper i dessa länder långt före sovjettiden. Den lätt bisarre estniske presidenten Toomas Hendrik Ilves kallar ryska för ”ockupanternas språk”, som om Dostojevskij och Tolstoj för alltid var besmittade av Stalin och i glömska av att det under mellankrigstiden fanns helt rysktalande områden i Estland (där det ändå redan då var förbjudet med gatuskyltar på ryska). I Riga har ungefär hälften av invånarna ryska som modersmål men det märks inte alls i stadsbilden.

I Litauen har premiärminister Butkevičius rätt nyligen framhållit att tvåspråkiga skyltar inte är önskvärda i landet, detta som svar på ”illegala” aktioner i områden som domineras av polsktalande.

Och så där håller det på öster och sydost om Östersjön. Fast det är väl sällan som språkfrågan leder till parlamentariska slagsmål som i Ukraina förra våren där ledamöter av det fascistiska partiet Svoboda fysiskt gav sig på en ledamot som talade det officiella andraspråket ryska. (Kalabaliken finns att beskåda på Youtube).

Hur ser förresten språksituationen ut mer generellt i Ukraina, det land som just nu står i centrum för europeisk politik? Om detta skriver  Peter Pomerantsev initierat och intressant i ett inlägg på London Review of Books hemsida. Han konstaterar inledningsvis:

Commentary on the turmoil in Ukraine often focuses on the division between a Russian-speaking east and a Ukrainian-speaking west. Ethnolinguistic lines, the argument goes, explain the pro-Moscow v. pro-EU camps, pro-protest v. pro-Yanukovich. But the situation is more nuanced than that. The closest thing Maidan has to a leader is the boxing champ Klitschko, who struggles in Ukrainian and whose Russian is far purer than President Yanukovich’s. Its first martyrs include an ethnic Armenian from Russian-speaking Dnepropetrovsk and a Belarussian Ukrainian resident. Its violent front line appears to be multilingual.

The focus of the revolution is Kiev, and though the Kiev region is often defined as ‘largely Ukrainian speaking’, the same is not true of the city proper which, according to conservative estimates, is approximately 60 per cent Russian-speaking. Educational institutions and TV use Ukrainian (there are legal restrictions), but Russian is the language of the street, the bar, the home. Newspapers and magazines (which follow the market rather than the law) are mostly Russian. People will sometimes say Ukrainian is their first language as that is the language they work in, especially if they work for the state, but they will still communicate informally in Russian… But of course everyone speaks a bit of everything and often all of it badly (not so much ‘multi-cultured’, to quote the Odessan psychiatrist and poet Boris Khersonsky, as ‘multi-uncultured’).

Det som utländska iakttagare enligt Pomerantsev oftast missar är att Ukraina har ett slags lingua franca som med engelsk transkribering heter surzhyk. Det är en blandning av ryska och ukrainska med inslag av diverse andra språk från regionen. Han noterar också att västra Ukraina har en växlingsrik historia där Polen, Österrike-Ungern och Rumänien har varit viktiga aktörer. Och i Ukrainas klassiskt ”europeiska” områden, där dessa länders historiska språk fortfarande lever, röstar man för övrigt ofta för Janukovitj, kanske delvis i protest mot den mer rabiata ukrainska nationalismen.

Språkkarta över ukrainska makroregioner. Ryska överst, sedan surzhyk och därefter ukrainska (andra minoritetsspråk finns inte med). Källa: ryska Wikipedia.

En slutsats som Pomerantsev drar är att man inte får definiera konflikten i Ukraina i etno-lingvistiska termer. Ett sådant synsätt gynnar egentligen bara två intressenter: Moskva och de högerextrema nationalisterna. Och, slutar han, inte minst den förra parten tjänar på saken: ”So every time a commentator defines the battle in Kiev as Russian language v. Ukrainian, a Kremlin spin doctor gets in another round of drinks.”

Commentary on the turmoil in Ukraine often focuses on the division between a Russian-speaking east and a Ukrainian-speaking west. Ethnolinguistic lines, the argument goes, explain the pro-Moscow v. pro-EU camps, pro-protest v. pro-Yanukovich. But the situation is more nuanced than that. The closest thing Maidan has to a leader is the boxing champ Klitschko, who struggles in Ukrainian and whose Russian is far purer than President Yanukovich’s. Its first martyrs include an ethnic Armenian from Russian-speaking Dnepropetrovsk and a Belarussian Ukrainian resident. Its violent front line appears to be multilingual.

The focus of the revolution is Kiev, and though the Kiev region is often defined as ‘largely Ukrainian speaking’, the same is not true of the city proper which, according to conservative estimates, is approximately 60 per cent Russian-speaking. Educational institutions and TV use Ukrainian (there are legal restrictions), but Russian is the language of the street, the bar, the home. Newspapers and magazines (which follow the market rather than the law) are mostly Russian. People will sometimes say Ukrainian is their first language as that is the language they work in, especially if they work for the state, but they will still communicate informally in Russian.

– See more at: http://www.lrb.co.uk/blog/2014/01/29/peter-pomerantsev/do-you-speak-surzhyk/#sthash.xFbo4ACW.dpuf

Commentary on the turmoil in Ukraine often focuses on the division between a Russian-speaking east and a Ukrainian-speaking west. Ethnolinguistic lines, the argument goes, explain the pro-Moscow v. pro-EU camps, pro-protest v. pro-Yanukovich. But the situation is more nuanced than that. The closest thing Maidan has to a leader is the boxing champ Klitschko, who struggles in Ukrainian and whose Russian is far purer than President Yanukovich’s. Its first martyrs include an ethnic Armenian from Russian-speaking Dnepropetrovsk and a Belarussian Ukrainian resident. Its violent front line appears to be multilingual.

The focus of the revolution is Kiev, and though the Kiev region is often defined as ‘largely Ukrainian speaking’, the same is not true of the city proper which, according to conservative estimates, is approximately 60 per cent Russian-speaking. Educational institutions and TV use Ukrainian (there are legal restrictions), but Russian is the language of the street, the bar, the home. Newspapers and magazines (which follow the market rather than the law) are mostly Russian. People will sometimes say Ukrainian is their first language as that is the language they work in, especially if they work for the state, but they will still communicate informally in Russian.

– See more at: http://www.lrb.co.uk/blog/2014/01/29/peter-pomerantsev/do-you-speak-surzhyk/#sthash.xFbo4ACW.dpuf

Commentary on the turmoil in Ukraine often focuses on the division between a Russian-speaking east and a Ukrainian-speaking west. Ethnolinguistic lines, the argument goes, explain the pro-Moscow v. pro-EU camps, pro-protest v. pro-Yanukovich. But the situation is more nuanced than that. The closest thing Maidan has to a leader is the boxing champ Klitschko, who struggles in Ukrainian and whose Russian is far purer than President Yanukovich’s. Its first martyrs include an ethnic Armenian from Russian-speaking Dnepropetrovsk and a Belarussian Ukrainian resident. Its violent front line appears to be multilingual.

The focus of the revolution is Kiev, and though the Kiev region is often defined as ‘largely Ukrainian speaking’, the same is not true of the city proper which, according to conservative estimates, is approximately 60 per cent Russian-speaking. Educational institutions and TV use Ukrainian (there are legal restrictions), but Russian is the language of the street, the bar, the home. Newspapers and magazines (which follow the market rather than the law) are mostly Russian. People will sometimes say Ukrainian is their first language as that is the language they work in, especially if they work for the state, but they will still communicate informally in Russian.

– See more at: http://www.lrb.co.uk/blog/2014/01/29/peter-pomerantsev/do-you-speak-surzhyk/#sthash.xFbo4ACW.dpuf

Read Full Post »