Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘Ukraina’

Det var lugnt på Maidan i Kiev när jag häromdagen promenerade över detta historiska torg. En demonstration pågick, men den var helt fridsam. Ett antal äldre ukrainare stod i grupper om ungefär hundra personer i en tyst protest mot förslag till ändringar i pensionssystemet.

Pensionerna är ett av många ekonomiska problem som regeringen i Kiev måste brottas med. Inget europeiskt land lär ha en så stor andel pensionärer av befolkningen som Ukraina. Pensionernas värde har på senare år urholkats av inflationen. De internationella långivarna – Världsbanken och Internationella valutafonden – kräver reformer för att betala ut nya lån. Populistiska politiker försöker utnyttja missnöjet med den föreslagna lagstiftningen.

S:t Mikaelsklostret i Kiev med sina guldkupoler

Misstron mot politikerna är över huvud taget stor i dagens Ukraina. Enligt sommarens opinionsundersökningar är det bara 2 procent av befolkningen som helt ställer sig bakom president Porosjenko. Ytterligare 15 procent har ett visst förtroende för honom. Siffrorna för regeringen ligger på ungefär samma nivå.

De utländska experter som rekryterades som ministrar för några år sedan har försvunnit en efter en. Den gamle politiske räven Micheil Saakasjvili, tidigare georgisk president, blev som bekant inbjuden till posten som guvernör i Odessa men han kom på kant med presidenten och andra medlemmar av regeringen och berövades sitt ukrainska medborgarskap i somras, något som upprörde hans gamle vän Carl Bildt. Ändå lyckades han nyss återvända med buller och bång till Ukraina sedan gränspolisen mer eller mindre övermannats av hans anhängare. Nu kan han bedriva politiskt krypskytte inifrån landet medan regeringen står rätt handfallen.

Till presidentens försvar får kanske sägas att det inte är så lätt att styra ett land med ett pågående inbördeskrig och där rebellerna i öst får stöd av den mäktige grannen på andra sidan gränsen. I Kiev märks dock inte så mycket av de pågående striderna 70 mil därifrån. Souvenirförsäljarna erbjuder visserligen toalettpapper med Putins bild på medan andra stånd säljer tröjor med den fascistiska Azov-bataljonens svarta varghake.

Att det är den ukrainska nationalismen som har grepp om det politiska beslutsfattandet råder den ingen tvekan om. Porosjenko har nyss undertecknat en ny utbildningslag som innebär att all utbildning från femte klass och uppåt enbart ska få ske på ukrainska i framtiden. Detsamma gäller den högre utbildningen. Det är som om Finland skulle förbjuda svenskspråkiga gymnasier och stänga Åbo Akademi.

Siffror från en opinionsundersökning 2005

Lagförslaget är förstås riktat mot de många ukrainare som har ryska som modersmål men i hastigheten drabbas också betydligt mindre nationella minoriteter som ungrare och rumäner. Rumäniens president ställde häromdagen in ett statsbesök i Ukraina i protest mot den nya lagen och det rumänska parlamentet har röstat för ett fördömande. Den häftigaste reaktionen kommer dock från Budapest. Hemsidan för Ungerns utrikesdepartement återger vad utrikesminister Péter Szijjártó sagt efter det att president Porosjenko undertecknat den nya lagen:

Petro Poroshenko has until now spoken about a European Ukraine, “but this is something he can now forget about to all intents and purposes” in view of the fact that Hungary will be blocking all initiatives that could be favourable for Ukraine at all possible forums and all international organisations, and primarily within the EU.

Now that the association agreement between the EU and Ukraine and the agreement on visa-free travel for Ukrainian citizens have been concluded, Ukraine is “nurturing the hope” that they will now be able to take further steps along the road to European integration. “Well that’s something they can now forget about”, the Minister of Foreign Affairs and Trade declared.

“At the currently ongoing Session of the United Nations Human Rights Council, Hungary will be vetoing all EU comments or viewpoints that that do not condemn Ukraine with sufficient force and determination”.

Som ett svar på kritiken har Ukraina bett Europarådet uttala sig om den nya lagens förenlighet med europeiska konventioner om minoriteters rättigheter. President Porosjenko har också antytt att ändringar i så fall kan ske.

Frågan är väl bara hur den ukrainska regeringen tänker sig att kunna ena det tvåspråkiga landet om utbildning på ryska i framtiden skulle diskrimineras. Krim och Donbass är övervägande ryskspråkiga och att de skulle vilja tillhöra en helt monokulturell stat är knappast troligt. På gatorna i Kiev verkar ryska förövrigt vara det dominerande språket.

I maj i år blockerade den ukrainska regeringen en del av de mest populära ryska internetsidorna. Jag försökte i Kiev gå in på Yandex.ru, den ryska internetportal som är oumbärlig för alla som är intresserade av slavisk kultur eller historia. Det blockeringsmeddelande som dök upp påminde mig om när jag för några år sedan var i Istanbul och inte kunde komma åt Youtube sedan någon film där hade misshagat president Erdoğan.

Regeringen i Kiev har en ständig läpparnas bekännelse till sin samhörighet med Väst. Samtidigt tyder mycket på att utvecklingen nu går åt fel håll. De nationalistiska och antipluralistiska reflexer som präglar många av de f.d. kommunistländerna känns allt starkare. I det läget borde västvärldens stöd till Ukraina också ha en kritisk dimension. Den vänskapligt stödjande kritiken borde dessutom komma från Sverige snarare än från Ungern.

Read Full Post »

President Petro Porosjenko stod längst fram i kyrkan och tog emot ett påskägg av metropoliten Onufrij, Moskvapatriarkatets högste ledare i Ukraina. Det var någon timme efter midnatt lokal tid och scenen var katedralen i det berömda Grottklostret i Kiev, grundat på 1000-talet, ett världsarv och tillika Ukrainas nationalhelgedom.

Nu råkar hela klostret stå under Moskva, en nagel i ögat på de ukrainska nationalister som vill se jurisdiktionen överflyttad till det självproklamerade Kievpatriarkatet, en gren av ortodoxin i Ukraina som dock inte erkänns av övriga ortodoxa kyrkor runt om i världen. Att president Porosjenko firade kyrkoårets viktigast gudstjänst just här får väl ses som en markering av själva platsens historia. Han måste för fridens skull ibland också besöka de kyrkorum som tillhör den konkurrerande nationalistiska kyrkan.

Grottklostret (Kievo-Pecherskaja lavra)

Ukraina är ett land där den kulturella motsättningen mellan öst och väst präglar också kyrkogeografin. I väster har den ukrainska nationalismen dessutom ofta gått hand i hand med den så kallade grekisk-katolska kyrkan, den gren av kristenheten som har en bysantinsk rit och kyrkoordning men som erkänner påven i Rom som sin högsta andliga ledare. Det är inte lätt för politiker att navigera i dessa känsliga teologiska farvatten.

Jag såg den här påsknattsliturgin i en direktsändning från Kiev via nätet. Dessförinnan hade jag kommit hem från ett besök i den syrisk-ortodoxa församlingen i Södertälje som firade påsken i den lånade baptistkyrkan vid Nyköpingsvägen. Den står under Antiokias patriarkat och kyrkan var fylld till sista plats av landsflyktiga syrier. Här var midnattstimmen något framflyttad. 22.30 släcktes ljusen ner i kyrkan, församlingen väntade utanför med tända ljus i händerna innan påskhymnen började sjungas, mest på arabiska med då och då också på grekiska.

Och så lästes och sjöngs den så kallade påskkanon, enligt traditionen författad av kyrkofadern Johannes av Damaskus på 700-talet. Johannes var från början en hög tjänsteman hos den muslimske kalifen av Damaskus, en påminnelse om det mångkulturella Syrien som idag är så hotat. Men nu är det här på Nyköpingsvägen 20 i Södertälje som man hör hymnerna från en mer än tusenårig kristen kultur.

Dessförinnan hade jag passerat den koptiska kyrkan, bara något hundratal meter därifrån. De hade börjat sin påskgudstjänst ännu tidigare och doften av rökelse kändes faktiskt ut på gatan. Vakter i gula västar stod utanför porten. Jag märkte hos både kopter och syrier en viss rädsla, en naturlig känsla efter allt som skett i deras hemländer på senare tid.

Det lilla vaxljus som jag fick hos syrierna var nästan nedbrunnet när jag kom hem och öppnade datorn för att se slutet på gudstjänsten från Kiev. De kyrkoslaviska påskhymnerna sjöngs med en kraft som nästan bara kan åstadkommas i ett kloster. Mitror och kors glänste i strålkastarljuset. Kyrkan var fylld till sista ståplats.

Det blev för min del en påsknatt med ekon från tre länder präglade av strid och konflikt: Egypten, Syrien och Ukraina. Men hymnerna förmedlade samma budskap, fast på olika språk: hopp och ljus i en orolig tid.

Read Full Post »

Jag skrev för några år sedan ett inlägg med titeln Till textremsans lov. Där noterade jag bland annat den utländska avogheten mot textremsor. I många länder tror man inte att biobesökare och tv-tittare klarar av att läsa text samtidigt som man följer med bildernas växling. Därav det utbredda bruket att dubba filmer. De som sett J. R. Ewing i Dallas tala högtyska eller pariserfranska vet hur löjligt det kan bli.

En fördel med vårt svenska textande är att originalspråket hörs samtidigt som man får en uppfattning om innehållet.Vad detta betytt för svensk språkinlärning och språkförståelse är nog svårt att överskatta.

Med det ständigt stigande antalet tv-kanaler och den höga andelen engelskspråkiga program ökar förstås behovet av textare närmast exponentiellt. Speciella firmor tar sig an uppdraget och det verkar som om man i många fall utgår från något slags maskinöversättning som sedan putsas till. Dock förefaller inte alltid den språkliga kompetensen vara tillräcklig. Inte sällan kan man som felfinnande kverulant ondgöra sig över brist på kunskap om rätt frekventa ord.

Härom dagen såg jag ett program i den trevliga engelska serien Antiques Roadtrip som går på TV8. Den skildrar i olika avsnitt två antikexperter som åker runt i Storbritannien på jakt efter saker som de med förtjänst kan sälja på auktion. Den som tjänar mest efter fem dagars resa vinner. Man får under resans gång många fina bilder från charmerande brittiska städer och byar.

I just det här avsnittet besökte de båda experterna en liten ort som heter Dunwich i East Anglia. Vi fick veta att den under medeltiden var en betydande stad med många kyrkor innan den genom stormar och erosion mer eller mindre försvann i havet  på 1200-talet. Ett bevis på dess storhet framhölls av speakern: ”It had its own mint”. Det betyder förstås att staden till och med hade sin egen myntprägling.

På textremsan löd översättningen: ”Den hade också sin egen mintchoklad”. Det måste i så fall ha varit en för medeltiden unik import av kakaobönor.

Dunwich – mintchokladens urhem?

Jag kom att tänka på detta med textremsor också i ett annat sammanhang. Jag läste nyss att parlamentet i Ukraina just röstat för ett lagförslag som säger att 75% av innehållet i nationella tv-kanaler måste vara på ukrainska. BBC berättar:

Russian-language programming on TV has to have Ukrainian subtitles – even though it would be hard to find anyone in Ukraine who did not understand Russian. Any TV programmes that are seen as Russian propaganda are banned outright.

The latest move has divided opinion in Ukraine. Critics say it will do nothing to win the hearts and minds of Russian speakers.

Den ukrainska nyhetsbyrån UNIAN preciserar också några av lagförslagets krav:

The draft law provides for a mandatory share of news broadcasts in state language, namely no less than 75% of the total duration of all news broadcasts in each of the time intervals from 07:00 to 18:00 and from 18:00 to 22:00.

In addition, the draft law stipulates that movies and programs that are not made by broadcasting organizations and not aired in state language should be subtitled using state language.

Enligt ukrainska kommentatorer kommer den nya lagstiftningen att ge många extra arbetstillfällen inom de företag som producerar textremsor eller dubbningar. Det är förstås alltid glädjande med någon del av ekonomin som expanderar.

Read Full Post »

Som alltid uppstår en intensiv diskussion efter Eurovision Song Contest: Vann rätt låt? Svaret beror förstås på perspektivet. Storbritannien, den gamla schlagernationen, hamnade på nytt långt ner på listan men Daily Mail kunde i alla fall hitta ett glädjeämne: ”Britain DID sweep the board at Eurovision: Every song except one was sung in English”:

It is an annual battle of patriotic pride, awash with vigorous flag-waving – not to mention politically biased voting.

But at last night’s Eurovision Song Contest, the vast majority of entrants chose to abandon a key aspect of their national identity – and sing in English.

All but one of the acts performed at least some of their lyrics in English, including French contestant Amir, flouting his nation’s usually fierce defence of its native tongue.

Visst är det sant: det handlar ofta om en ”politically biased voting”. Och är den inte politiskt snedvriden så är den ju ofta kulturellt betingad. Grannar tenderar att rösta på varandra.

Eurovision

Från rysk sida är man förstås besviken över att den låt som trots allt vann telefonröstarnas hjärtan inte tog hem segern. Den irländske journalisten Neil Clark företräder på sajten Russia Today det ryska perspektivet:

A blatantly political song by Ukraine – which should not have been allowed in the contest in the first place as it clearly broke the European Broadcasting Union’s ‘No Politics’ rules – was declared the ‘winner’ of the Eurovision Song Contest, even though the country which got the most votes from the general public was Russia.

What helped Ukraine ‘win’ were the ‘national juries’ panels of so-called ‘music industry professionals’ who were given 50 percent of the votes and who only put Russia in joint fifth place, with 81 fewer points than Ukraine.

What we saw last night, as some on Twitter have commented, was a replay of the 2000 US Presidential election between Al Gore and George W. Bush, when Gore got the most votes, but the neocon-backed Bush made it to the White House. The Establishment may give us plebs a say, but it has mechanisms to make sure that it gets the result it most desires.

Clark har förstås en poäng. Det norska folkets telefonröster gav Sverige en fjärdeplats medan den korrumperade norska juryn inte gav det gamla brödrafolket en enda poäng. Danmark och Finland visade i alla fall en rimlig nordisk solidaritet även om danskarna råkade rapportera sina juryresultat i fel ordning.

Man kan förresten i sammanhanget undra vilka som telefonröstar. Hur kom det sig att Polen inte fick många poäng i juryomgången men plötsligt seglade upp stort i det ”demokratiska” valet? Britterna satte liksom svenskarna Polen på andra plats. Kan de höga röstsiffrorna möjligen bero på att så många polacker befinner sig som gästarbetare utomlands, inte minst i England. Hemma får de ju inte rösta på det egna landets bidrag. Också en faktor att ta med i Brexit-debatten.

I efterhandsreportagen framställs nu hela tillställningen som en ny storkonflikt mellan Ryssland och Ukraina även om de båda länderna gav varandra höga poäng. Men Deutschlandsfunk påminner om en förbisedd aspekt inför nästa års tävling:

Wenn sich die Ukraine als demokratisches Land präsentieren will, dann räumt sie die Hürden für Russlands Teilnahme im kommenden Jahr ab. Derzeit dürfen kremltreue Künstler dort nicht auftreten… Kiew könnte mit gutem Beispiel vorangehen und diese Restriktion abschaffen.

Just det. Idag är många ryska artister portförbjudna i Ukraina om de på minsta vis uttryckt något stöd för sitt lands officiella politik. Mot den bakgrunden kan det bli svårt för Ryssland att delta 2017.

Jag kommer att tänka på ett klassiskt yttrande av Grönköpings borgmästare Mårten Sjökvist; ”Det synes hava gått politik i valrörelsen”. Man kan väl säga att detta numera också gäller Eurovisionsschlagern.

För övrigt är det tyskarna som mest får slicka sina sår efter att ha kommit på sista plats. De vann i alla fall 1982 med ”Ein bisschen Frieden”. Det är en låt som fortfarande håller rent musikaliskt och som med sitt fredsbudskap är minst lika aktuell 34 år senare.

Read Full Post »

Det är en stor dag i morgon. Här i Södertälje, liksom i stora delar av den östeuropeiska och främreorientaliska världen, är det många som firar påsk. De allra flesta ortodoxa och österländska kyrkor (varav det finns åtskilliga i denna stad) följer ju i vissa avseenden en annan tideräkning än den latinskt västerländska och i år är det maximalt tidsavstånd mellan påskdagarna i öst och väst. Ibland sammanfaller de men ofta ligger den östkyrkliga påsken en vecka efter.

Jag läser att Ukrainas president Petro Porosjenko i ett uttalande vädjar om att vapnen ska tystna under påskhelgen i landet. Man får hoppas att han blir bönhörd. Han har för övrigt en känslig balansgång att gå mellan olika kyrkliga jurisdiktioner i sitt land. Själv uppges han tillhöra den ukrainska kyrka som står under Moskva-patriarkatet men han måste förstås hålla goda kontakter också med det s.k. Kiev-patriarkatet, en utbrytargren från Moskva som inte är kanoniskt erkänd av andra ortodoxa kyrkor. Och så måste han ta hänsyn till de mer nationalistiska grekiska katolikerna i väst, en kyrka som följer bysantinsk rit men som är förenad med påven i Rom.

Patriarken Kirill i Moskva måste också gå en balansgång. Han är andlig ledare för miljontals ukrainare och får inte framträda med alltför storryska pretentioner. Under honom ligger ett av det gamla ryska rikets andliga centra, det berömda Grottklostret (Kiev-Petjerskaja Lavra). Att detta arkitektoniska och religiösa världsarv ligger under Moskva är förstås en nagel i ögat på de ukrainska nationalisterna som vill se det överfört till det omstridda Kiev-patriarkatet.

pys

Ukrainska traditionella påskägg

Hur som helst; Den som vill se den ryska påsken firas i (nästan) gammal kejserlig glans kan förmodligen se det på den ryska nätkanalen Soyuz. Midnattsgudstjänsten på lördagskvällen börjar förmodligen 22.30 svensk tid (jag ser inget exakt program på hemsidan). Klicka på den gulbruna pilen  så brukar själva direktsändningen starta.

I övrigt är morgondagen betydelsefull också för att statschefen fyller 70 år. Jag såg Claes Elfsbergs långa intervju med honom igår och kungen svarade ju snällt på alla frågor. Kanske inte så distinkt alltid, men som han själv säger, han gör så gott han kan under de restriktioner beträffande tydlighet som ämbetet för med sig.

I programmet visade vår monark att han i vissa avseenden är en vanlig svensk som kan svära när det behövs (det behövdes i jakten på en olydig hund utanför Drottningholm). Vi tycks vara långt från den epok då en tavla i min skolsal förkunnade: ”Att svärja är bevis på bristande kultur och bildning”. Men sentensen ”För Sverige i tiden” får väl anses gälla också det kungliga språkbrukets utveckling.

Jag förstår att också en intervjuare måste ålägga sig restriktioner inför statschefen. Annars hade man ju gärna sett en uppföljande fråga när det gällde kungens goda förbindelser med kung Salman av Saudiarabien. Är det bra, kan man som medborgare undra, att vår statschef odlar den typen av kontakter? Man kan ju föreställa sig ramaskriet om han påstått att han har goda relationer med Erdoğan eller Putin.

Med allt detta sagt får man ändå önska vår kung allt gott för framtiden. Som farfar och morfar kan jag glädjas åt hans lycka med de nya barnbarnen. Och han uttalade sig klokt och framsynt om invandringen. Det är för övrigt en rimlig hållning för en man vars förfäder varit gifta med invandrarkvinnor så långt tillbaka man kan minnas.

Read Full Post »

De som varit i Ryssland eller Baltikum under den sovjetiska tiden har säkert kommit i kontakt med det mousserande vin som produceras under namnet Sovjetskoje sjampanskoje. Det handlar om en lokalt tillverkad festdryck som varit omåttligt populär när något festligt skulle firas, typ nyår eller internationella kvinnodagen. Jag har själv prövat lite olika varianter (mest åt det halvsöta hållet) och kan inte påstå att det var någon omtumlande smakupplevelse.

Detta inhemska sovjetiska märke uppstod under Stalintiden. Det fanns i Ryssland en gammal tradition från det förra sekelskiftet att göra mousserande dryck på importerade viner. Något fabrikat lär t.o.m. ha slagit ut äkta franska champagner på världsutställningen i Paris år 1900. Efter revolutionen 1917 försvann förstås de privata vinproducenterna och det var egentligen först under 30-talet som den nya sovjetiska ”champagnen” slog igenom.

Sovichampagne

Sovjetunionen har upplösts men det nostalgiska begäret efter billigt bubbel lever vidare. Nu produceras vin under samma märke i flera av de gamla sovjetstaterna. Minsk Grape Wines Factory i Belarus erbjuder t. ex. en variant som på företagets hemsida beskrivs på följande sätt (på en engelska som bitvis är lika hemmagjord som champagnen):

”Soviet Champagne” is produced  by reservoir method. This sparkling drink is endowed with beautiful light and harmonious flavor, a very pleasant and delicate aroma with notes of fruit. The glass filled with sparkling wine ”Soviet champagne”, you can see the game a long mousse and bubbles shades of golden tones. Excellent gastronomic combinations ”Soviet Champagne” is a fruit, desserts and cheeses. Brut perfectly set off the fish and seafood. Semi-dry sparkling wine accentuate the taste of white chocolate, nuts and desserts are not very sweet biscuits. Semi-sweet ”Soviet Champagne” is better served with sweet fruit desserts, cakes and ice cream.

Inte ens balterna har kunnat frigöra sig från detta sovjetiska arv. Den stora sprit- och vinfirman Latvijas Balzams fortsätter att producera tusentals flaskor men eftersom Lettland numera är med i EU får man förstås inte använda beteckningen champagne på något som inte kommer från den franska regionen. I stället har vinet döpts om till Sovjetskoje igristoje, vilket helt enkelt i fri översättning betyder ”sovjetiskt bubbel”. Smaken lär dock vara oförändrad.

Även i Ukraina är den traditionella drycken omåttligt populär. Där kan man fortfarande utan legala problem använda beteckningen champagne. Däremot stöter det traditionella namnet på trubbel av annat slag. Enligt en något bisarr nationalistisk lagstiftning är det sedan i våras förbjudet att i Ukraina använda bl.a. kommunistiska och sovjetiska symboler. Alltså måste det producerande företaget ändra på namnet. Det har man på ett listigt och ironiskt sätt gjort genom att lägga till två bokstäver varför vinet nu säljs under beteckningen Sovjetovskoje sjampanskoje. Om denna kosmetiska förändring kommer att godkännas av de ukrainska censurmyndigheterna undandrar sig mitt bedömande.

kiev

Dock har man inte gjort några förändringar på sin ryska hemsida där det berättas om hur Stalin i början av 1945 gav order om att alla sovjetiska vinfabriker skulle producera mousserande vin så att medborgarna skulle kunna fira den förväntade fredsdagen. Och man avslutar historiken på följande sätt (i fri översättning):

Tiderna skiftar, länder och regeringar förändras. Det som består är ändå traditionen att fira högtider med bubblande produkter från vår fabrik.  Självklart är ”Sovjetisk champagne”, tillsammans med lukten av gran och mandariner en symbol för det nya året.

Som sagt, murar faller och nya gränser upprättas. Ryssland rustar och Nato utvidgar. Men fortfarande är Sovjetskoje sjampanskoje (eller dess politiskt korrekta varianter) för många östeuropéer en nostalgisk förenande länk.

Read Full Post »

Av födsel och ohejdad vana är jag proeuropeisk. Jag har röstat ja till Sveriges medlemskap i EU och till och med lagt mitt votum för vår anslutning till den monetära unionen. Jag har arbetat med europeiska utbildningsprogram och jag var under mina yrkesverksamma år en ganska flitig gäst i Bryssel.

På senare tid har ändå min tro på EU-projektet börjat vackla. Som gammal filhellen håller jag förstås på Grekland i landets heroiska kamp mot de internationella finansiella institutionerna. Och jag är inte ensam om att tycka att något har gått snett. Man behöver inte vara vänsterorienterad och tro på Syriza eller finansminister Varoufakis för att ifrågasätta den utpressning som Grekland nu utsätts för. Jag läser t. ex en skarp krönika av Ambrose Evans-Pritchard i den pålitligt konservativa The Telegraph. Han skriver bland annat:

The spectacle is astonishing. The European Central Bank, the EMU bail-out fund, and the International Monetary Fund, among others, are lashing out in fury against an elected government that refuses to do what it is told. They entirely duck their own responsibility for five years of policy blunders that have led to this impasse.

They want to see these rebel Klephts hanged from the columns of the Parthenon – or impaled as Ottoman forces preferred, deeming them bandits – even if they degrade their own institutions in the process.

If we want to date the moment when the Atlantic liberal order lost its authority – and when the European Project ceased to be a motivating historic force – this may well be it. In a sense, the Greek crisis is the financial equivalent of the Iraq War, totemic for the Left, and for Souverainistes on the Right, and replete with its own “sexed up” dossiers.

Det verkar, skriver Evans-Pritchard som om de fiansiella institutionerna med något slags terrortaktik vill förmå grekerna att krypa till korset i elfte timmen. Hans skarpa kritik mot hela detta scenario är, enligt hans egen deklaration, grundad på traditionella konservativa värderingar:

Personally, I am a Burkean conservative with free market views. Ideologically, Syriza is not my cup tea. Yet we Burkeans do like democracy – and we don’t care for monetary juntas – even if it leads to the election of a radical-Left government.

As it happens, Edmund Burke would have found the plans presented to the Eurogroup last night by finance minister Yanis Varoufakis to be rational, reasonable, fair, and proportionate.

syriza

Syriza – en nagel i ögat på Bryssel?

Vi får se vad som händer. Bryssel vill uppenbarligen pressa Greklands vänsterstyre medan Ukrainas urusla ekonomi ska stöttas för att hjälpa landets högernationalistiska regering.

Apropå Ukrainakrisen så har ett konsortium av sju ledande europeiska dagstidningar, bl. a. Die Welt och Le Figaro, bett det österrikiska Institut für Wirtschaftsforschung att undersöka effekten av EU:s sanktioner mot Ryssland och de ryska motåtgärderna. Det visar sig då att EU:s olika åtgärder har en ganska begränsad verkan (Sverige har enligt Die Welt spärrat ungefär 2.000 kronor av ryska tillgångar). De ryska motsanktionerna med importförbud av livsmedel kan däremot på lång sikt få negativa effekter i mångmiljardklassen på den västeuropeiska ekonomin och i ett värsta scenario äventyra hundratusentals västeuropeiska arbetsplatser.

Die Welt tillägger i en kommentar att Putin nu måste uppleva att han fått bekräftelse på sin uppfattning att sanktionskriget skadar den västeuropeiska ekonomin mer än den ryska. Men i Bryssel verkar man fortfarande tro att symbolpolitiken är effektiv trots forskarnas analyser. Det är väl också ett utslag av den aktuella europeiska röran.

—————-

PS – Uppdatering:

I Süddeutsche Zeitung har den berömde filosofen Jürgen Habermas levererat en skarp kritik av de europeiska institutionernas (och Angela Merkels) Greklandspolitik. ”Det är inte bankerna utan medborgarna som måste bestämma över Europa”, skriver han. Klicka här.

Read Full Post »

Older Posts »