Selma

Jag var i Östra Ämtervik över helgen, bara några kilometer från Mårbacka och Selma Lagerlöfs berömda hem. Jag hörde från en initierad lokal källa att antalet besökare vid denna nationella minnesplats sjunker. Det är kanske inte så konstigt. En allt mindre del av befolkningen har haft Nils Holgersson som obligatorisk läsning i skolan och förmodligen sjunker också antalet läsare av de andra klassiska verk som en gång rann ur hennes penna.

Lägg till det att andra sociala mönster förändras. Syföreningarnas gruppresor blir färre, pensionärsbussarna går kanske till andra vallfartsorter som Ullared eller Vikingterminalen i Kappelskär.

Även om Selmas fans blir en allt mindre grupp i Sverige är hon fortfarande ett stort namn i Tyskland. För att uppmärksamma minnet av hennes död för 75 år sedan kom det där i våras en ny utgåva av hennes bok om Mårbacka, en skrift som enligt förlaget  beskriver ”das harte, aber auch idyllische Leben auf einem abgelegenen Gutshof im Schweden aus vergangenen Zeiten”. Något oväntat visar omslaget inte en bild på detta gods med dess hårda och idylliska liv utan en röd torpstuga, förmodligen för att framkalla associationer till den Smålandsromantik som tyskarna gärna odlar.

Till jubiléet kom det också en nyöversättning av Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige. Bakom den står den bekante kulturskribenten och Sverigevännen Thomas Steinfeld. Det är en översättning som fått ett något blandat mottagande. Någon recensent har kallat den ”glänsande” och den nominerades också som en kandidat till Leipzigmässans översättarpris.

Rätt skarp kritik har den dock fått av en etablerad översättarkollega på sajten Literaturkritik.de. Där kallas den för ”bristfällig” och kritikern radar upp en rad detaljer där han tycker att Steinfeld hamnat fel eller varit alltför bunden av den svenska syntaxen. Han jämför den med tre äldre översättningar och tycker att de i många fall fångat originalets anda bättre.

Det är förstås svårt att avgöra om kritiken har fog för sig. Som alltid gäller det väl att försöka kryssa mellan grundtextens ålderdomliga vändningar och dagens språk.

Hur som helst: I Tyskland har man verkligen inte glömt sin Selma. Om detta också kommer att avspeglas i besöksstatistiken vid Mårbacka får väl tiden utvisa.

Read Full Post »

Europeisk röra

Av födsel och ohejdad vana är jag proeuropeisk. Jag har röstat ja till Sveriges medlemskap i EU och till och med lagt mitt votum för vår anslutning till den monetära unionen. Jag har arbetat med europeiska utbildningsprogram och jag var under mina yrkesverksamma år en ganska flitig gäst i Bryssel.

På senare tid har ändå min tro på EU-projektet börjat vackla. Som gammal filhellen håller jag förstås på Grekland i landets heroiska kamp mot de internationella finansiella institutionerna. Och jag är inte ensam om att tycka att något har gått snett. Man behöver inte vara vänsterorienterad och tro på Syriza eller finansminister Varoufakis för att ifrågasätta den utpressning som Grekland nu utsätts för. Jag läser t. ex en skarp krönika av Ambrose Evans-Pritchard i den pålitligt konservativa The Telegraph. Han skriver bland annat:

The spectacle is astonishing. The European Central Bank, the EMU bail-out fund, and the International Monetary Fund, among others, are lashing out in fury against an elected government that refuses to do what it is told. They entirely duck their own responsibility for five years of policy blunders that have led to this impasse.

They want to see these rebel Klephts hanged from the columns of the Parthenon – or impaled as Ottoman forces preferred, deeming them bandits – even if they degrade their own institutions in the process.

If we want to date the moment when the Atlantic liberal order lost its authority – and when the European Project ceased to be a motivating historic force – this may well be it. In a sense, the Greek crisis is the financial equivalent of the Iraq War, totemic for the Left, and for Souverainistes on the Right, and replete with its own “sexed up” dossiers.

Det verkar, skriver Evans-Pritchard som om de fiansiella institutionerna med något slags terrortaktik vill förmå grekerna att krypa till korset i elfte timmen. Hans skarpa kritik mot hela detta scenario är, enligt hans egen deklaration, grundad på traditionella konservativa värderingar:

Personally, I am a Burkean conservative with free market views. Ideologically, Syriza is not my cup tea. Yet we Burkeans do like democracy – and we don’t care for monetary juntas – even if it leads to the election of a radical-Left government.

As it happens, Edmund Burke would have found the plans presented to the Eurogroup last night by finance minister Yanis Varoufakis to be rational, reasonable, fair, and proportionate.

Syriza – en nagel i ögat på Bryssel?

Vi får se vad som händer. Bryssel vill uppenbarligen pressa Greklands vänsterstyre medan Ukrainas urusla ekonomi ska stöttas för att hjälpa landets högernationalistiska regering.

Apropå Ukrainakrisen så har ett konsortium av sju ledande europeiska dagstidningar, bl. a. Die Welt och Le Figaro, bett det österrikiska Institut für Wirtschaftsforschung att undersöka effekten av EU:s sanktioner mot Ryssland och de ryska motåtgärderna. Det visar sig då att EU:s olika åtgärder har en ganska begränsad verkan (Sverige har enligt Die Welt spärrat ungefär 2.000 kronor av ryska tillgångar). De ryska motsanktionerna med importförbud av livsmedel kan däremot på lång sikt få negativa effekter i mångmiljardklassen på den västeuropeiska ekonomin och i ett värsta scenario äventyra hundratusentals västeuropeiska arbetsplatser.

Die Welt tillägger i en kommentar att Putin nu måste uppleva att han fått bekräftelse på sin uppfattning att sanktionskriget skadar den västeuropeiska ekonomin mer än den ryska. Men i Bryssel verkar man fortfarande tro att symbolpolitiken är effektiv trots forskarnas analyser. Det är väl också ett utslag av den aktuella europeiska röran.

—————-

PS – Uppdatering:

I Süddeutsche Zeitung har den berömde filosofen Jürgen Habermas levererat en skarp kritik av de europeiska institutionernas (och Angela Merkels) Greklandspolitik. ”Det är inte bankerna utan medborgarna som måste bestämma över Europa”, skriver han. Klicka här.

Read Full Post »

Berlin 17 juni

Vi åkte förbi finansministeriet på Wilhelmstrasse i Berlin i går. Då låg det redan några kransar där för att påminna om en av demonstrationsplatserna den 17 juni 1953 under det så kallade Folkupproret. Det var en resning i protest mot DDR-regimens krav på höjda arbetskvoter utan motsvarande lönehöjningar. Regimens svar kom i form av sovjetisk pansar och ett femtiotal dödade demonstranter.

Tidigare på dagen hade vi sett dokumentation kring denna dramatiska händelse på Deutsches Historisches Museum, en verkligt välordnad institution där man pedagogiskt följer den tyska historien från forntid till nutid. Vi är på bildningsresa i Berlin med ett 15-årigt historieintresserat barnbarn och det här muséet är den perfekta platsen för den som vill lära sig mer om Tysklands öden genom seklerna.

På köpet får man ju också lite svensk historia: några porträtt av Gustav II Adolf och bilder från de viktigaste slagen under 30-åriga kriget. Indirekt svensk anknytning har ju också Lotte Lasersteins ikoniska ”Der Motorradfahrer” från 1929 som jag betraktat på bild så många gånger men nu kunde se i verkligheten.

Alla huvudstäder är förstås fulla av historia men ingen är väl så fylld av dramatiska minnen från det senaste seklet som Berlin. Vi hyr för några dagar en lägenhet och nedanför ett av dess fönster ligger en parkering, byggd över den plats där en gång Hitler hade sin underjordiska bunker. Från ett annat fönster ser vi Förintelsemonumentets svarta stenblock rada upp sig. Lite längre bort vecklar flaggan på riksdagshuset ut sig i vinden. Några hundra meter bort ligger Unter den Linden där de berömda lindarna just nu blommar.

Riksdagshuset i Berlin

Vi åker buss 200 till de båda ändhållplatserna. Far man åt ena hållet hamnar man nära Gedächtniskirches bevarade ruin. Den andra ändhållplatsen ligger vid Prenzlauer Berg. Hela sträckningen går förbi platser man gärna vill se eller visa för förstagångsbesökaren: Tiergarten, de nordiska ambassaderna, Potsdamer Platz, Under den Linden, Alexanderplatz med mera. Hoppar man på en dubbeldäckare och sitter längst upp är det en billig stadsrundtur.

På historiska muséet köper jag Erich Kästners Notabene 45, en dagbok som sträcker sig från den 7 februari till den 2 augusti 1945, en personlig skildring av Tredje rikets sista dagar och den allierade ockupationens första tid. Vid sidan av den sakliga berättelsen finns också viktiga filosofiska reflektioner kring ”samvetets flexibilitet”, den successiva anpassning till diktatur och förnedring som så många tyskar genomgick under den mörka period som började 1933. Jag fäster mig också vid några rader ur en anteckning från den 15 juni 1945 som (i min egen översättning) lyder så här:

Tredje Riket är förbi och man kommer att skriva böcker om det. Miserabla, sensationella och förljugna, förhoppningsvis också ett par uppriktiga och nyttiga böcker. En psykologisk undersökning som handlar om den genomsnittliga medborgarens förhållningssätt får inte saknas. Den skulle kunna heta något i stil med ”Människans förändringsbarhet under diktaturen”.

Kästner har förstås fått mer rätt än han kunde ana. Historiska muséets bokhandel är full av böcker där Tredje Rikets många aspekter är klarlagda. Den slutgiltiga boken om människans anpassning under diktatur och om samvetets flexibilitet har dock ännu inte skrivits.

Read Full Post »

Juni

Jag har nog läst det någon gång förut men nu var det en minnesruna över en gammal lärare som påminde mig om Vilhelm Ekelunds aforism:

Vad är ljuvligare än den vita nordiska junimorgonhimlen! Hur många junimorgnar är där på ett människoliv? De äro ej så synnerligen svåra att räkna, – och allra minst dem man verkligen mött!

Nej, få saker är mer underbara än att få gå ut i trädgården en junimorgon. Är det solsken  ser man hela paletten av färger från träd och blommor. Just nu finns det en oerhört vacker kontrast mellan gullregn, vallmo och kaprifol.

I gullregnets tid

Är det småregnigt (som i morse) kan naturen vara insvept i ett dis som utjämnar kontrasterna men då känns dofterna desto starkare. Just den här morgonen trängde också doften av tjära in i näsborrarna. Vi har fått nya grindstolpar, monterade och tjärade av en förträfflig man som driver firman Gärdsgårdsgubben. Han kom ända från Vilhelmina med de nya stolparna, utvalda med omsorg i den norrländska skogen, dessutom barkade och behandlade med kunskap grundad på seklers erfarenhet av hur trä uppför sig. Och så fick tjäroljan fullborda verket.

De gamla stolparna lyftes bort med hjälp av en grävskopa i förra veckan. De hade nog stått där sedan huset byggdes 1916, nedgrävda utan någon cement till en dryg meter under markytan. Men nu hade de i stort sett gjort sin tjänst.

I fredags vaknade jag av solskenet klockan fem och då kom jag att tänka på några rader ur Tomas Tranströmers dikt Minnena ser mig.

En junimorgon då det är för tidigt
att vakna men för sent att somna om.

Jag måste ut i grönskan som är fullsatt
av minnen, och de följer mig med blicken…

Kanske känner man tidens hastiga flykt som allra mest påtaglig just i juni. Allt är som vackrast, dagarna är längst, skolavslutningar och fester avlöser varandra. Samtidigt vet man att året snart vänder.

Få har beskrivit det bättre än Erich Kästner i en underbart humoristisk dikt som heter Der Juni. Jag tror knappast att den finns i svensk översättning. Här är i alla fall några strofer för den som vill pröva sin skoltyska:

Aus Gras wird Heu. Aus Obst Kompott.
Aus Herrlichkeit wird Nahrung.
Aus manchem, was das Herz erfuhr,
wird, bestenfalls, Erfahrung.

Es wird und war. Es war und wird.
Aus Kälbern werden Rinder
und, weil’s zur Jahreszeit gehört,
aus Küssen kleine Kinder.

Die Vögel füttern ihre Brut
und singen nur noch selten.
So ist’s bestellt in unsrer Welt,
der besten aller Welten.

En kort sammanfattning i alla fall: Gräset blir till hö och frukten till kompott, kalvarna blir nötkreatur (kanske en oxstek). Och – emedan det hör till årstiden – av kyssar kan det bli små barn. Det senare påståendet får väl ses som en ytterst summarisk redogörelse för ett komplicerat händelseförlopp.

Vill någon höra dikten läsas på diktarnas och tänkarnas eget språk så går det bra att lyssna här:

Dikten slutar med en bild av en trädgårdsfest där det festas och glammas men där det vid ett bord också förs en djup filosofisk diskussion mellan en hedning och en troende kring frågan om det finns under:

Am letzten Tische streiten sich
ein Heide und ein Frommer,
ob’s Wunder oder keine gibt.
Und nächstens wird es Sommer.

En intressant fråga. Men nog inbjuder väl varje junimorgon till tron på under även för dem som tvivlar resten av året.

Read Full Post »

Blandat aktuellt

Det är svårt att förstå vad det nyss pågående G 7-mötet varit bra för. Det påstås vara en klubb för några av världens viktigaste ekonomier. Men sanningen är väl den som den irländska journalisten Bryan MacDonald påpekar i ett av sina (som vanligt) träffsäkra inlägg:

If the G7 were based on GDP, adjusted for purchasing power, it would be comprised of the USA, China, India, Japan, Russia, Germany and Brazil. Such a lineup would have remarkable clout. Members would boast 53% of the globe’s entire GDP and the planet’s 3 genuine military superpowers would be represented.

The problem for Washington is that this putative G7 might actually be a forum for a real debate about the world order. Instead of a real G7, we have a farce. An American dominated talking shop where the US President allows ‘friendly’ foreign leaders to tickle his belly for a couple of days. There is no dissent. Washington’s dominance goes unquestioned and everyone has a jolly time. Especially since they kicked out Russia last year – Vladimir Putin was the only guest who challenged the consensus.

However, the problem is that this ‘convenient’ G7 is way past its sell-by-date. The days when its members could claim to rule the world economically are as distant as the era of Grunge and Britpop. Today, the G7 can claim a mere 32% of the global GDP pie. Instead of heavyweights like China and India, we have middling nations such as Canada and Italy, the latter an economic basket case. Canada’s GDP is barely more than that of crisis-ridden Spain and below that of Mexico and Indonesia.

På tal om Putin så ska han förresten på torsdag kväll träffa påven Franciskus i Vatikanen. De ska enligt uppgifter bland annat diskutera läget för de kristna i Mellanöstern – ett tema som G7-mötet gott kunde ha ägnat någon tid åt om det inte vore för det faktum att det är USA:s och Storbritanniens korståg mot Irak 2003 som måste ses som den yttersta grunden för att denna historiska region nu snart är totalt rensad på kristna.

En fråga i sammanhanget: Skulle inte Vatikanstaten kunna platsa i ett utvidgat G7. Påven har i alla fall en större moralisk och opinionsmässig tyngd i världen än Kanadas för de flesta okände premiärminister Harper. Men de nuvarande gruppmedlemmarna tar väl i så fall fram Stalins gamla argument: ”Hur många divisioner har påven?”

Nu från världen till Sverige. Det lär bli ett kungligt bröllop till helgen. Jag är ingen rojalist men på en loppis i helgen gjorde jag ett litet fynd: för en tia köpte jag en bok på 223 sidor om Drottningholms historia, tryckt 1868. Den börjar med en anslående vers:

O, Drottningholm! Du sköna, fosterländska,
Vårt lands Versailles man nämner dig ibland;
Men ej behöver du, du ädla Svenska,
Dig låna glans utaf ett annat land.
Igenom dina höghvälfda arkader
Din egen prakt har sitt triumftåg gjort,
Och dina parkers stolta pelarrader
Upplåta skönt naturens tempelport.

Jag håller med den okända författaren. Drottningholm har jag passerat hundratals gånger under min värnpliktstid på Lovön. Jag tycker förstås att detta palats med sin spegling i Mälaren har ett mycket vackrare läge än Versailles. Fast i grunden är det ju dumt att jämföra två skönheter.

Drottningholm

Den lilla boken innehåller också utförliga redogörelser för olika fester som firats på det vackra slottet. Något furstligt bröllop har nog inte avhållits där men  i stället kan man läsa om färgrika tillställningar med fantasifulla kostymer och ståtliga fyrverkerier. Jag ser t. ex. att det på Karl XIV Johans tid hölls tornerspel som pågick i flera dagar. Första dagen var det två beridna lag som slogs med stridyxor och pistoler (åtminstone på låtsas). Sedan följde nya krigiska övningar efter nattens sömn:

Andra dagens strid fortsattes med kastspjut emot ett måladt Medusahufvud samt Turk- och Mohrhufvuden.

De senare måltavlorna föreställde alltså representanter för främmande och mörkhyade folkslag. Den färgade moren och den lömska turken var långt fram i tiden symbolen för det hotfullt okända.

Det är tur att hovet inte längre uppmuntrar den typ av ridderlighet som rådde på den första Bernadottens tid.

Read Full Post »

Turkiskt

Det är val i Turkiet på söndag. Det ska bli spännande att se utgången. Hur stor andel av rösterna får regeringspartiet AKP? Ska det kurdiska HDP klara den höga spärren på 10 procent? Kommer president Erdoğans alltmer auktoritära ledarstil att stöta på motstånd från ett nytt parlament? Vad kommer valet att betyda för den trängda pressfriheten i landet?

Jag läser några av de engelskspråkiga turkiska tidningarna på nätet och ser att valkampanjen sjunker till allt lägre nivåer. Inte oväntat kommer man in på Erdoğans skrytbygge: det jättestora presidentpalatset i Ankara. Ledaren för oppositionspartiet CHP antyder att det finns sitsar av av guld på toalettstolarna där. ”Har du städat på toaletterna?”, svarar den lättretade presidenten.

”Vita huset” i Ankara. Foto: Wikimedia Commons

Vill man få en verkligt sakkunnig bakgrund till den aktuella politiken och dess förankring bakåt i tiden ska man läsa Ingmar Karlssons nyutkomna bok Turkiets historia. Den är välskriven och faktaspäckad och spänner över sekler av dramatiska händelser i detta land som alltid legat i spänningsfältet mellan europeiska stormakter och arabiska grannar. Den turkiska erövringen av Konstantinopel 1453 innebar en vändpunkt i både kristen och muslimsk historia och det osmanska rikets utvidgning på bland annat Balkan präglar än i dag den politiska verkligheten i den sydöstra delen av vår kontinent.

Det moderna Turkiet är i hög grad en produkt av det som hände på 1920-talet när Kemal Atatürk genomförde en både politisk och kulturell revolution. Den som varit i landet vet att han är den alltid närvarande statsgrundaren. Hans porträtt finns i oräkneliga varianter vart man än vänder sig. Frågan är bara om vördnaden för hans person motsvaras av en lika stor vördnad för hans idéarv. Den sekulära stat som han en gång lade grunden till efter fransk förebild tycks mer och mer omvandlas till ett av religionen genomsyrat samhälle.

Ingmar Karlsson var mellan 2001 och 2008 svensk generalkonsul i Istanbul. Från det svenska palatset där (också en produkt av en gemensam svensk-turkisk historia) följde han utvecklingen under viktiga år av samhällsomvandling. Under de åren vände EU tyvärr alltmer ryggen åt Turkiet och gynnade därmed en inåtblickande politik med en minskad reformtakt i västerländsk riktning.

Som alltid när man läser en intressant bok kan man fastna i någon detalj. Själv fascinerades jag av berättelsen om hur turkiska ungdomar på nationella högtidsdagar marscherar till den melodi som vi svenskar känner som Tre trallande jäntor, en Fröding-dikt tonsatt av Felix Körling. Jag gräver lite i just den detaljen och hittar på nätet en akademisk uppsats om Selim Sırrı Tarcan, en man som tidigt blivit intresserad av den svenska gymnastiken:

Selim Sırrı was 35 years old when he arrived in Stockholm on June 3, 1909, and started his education at the Royal Institute for Physical Education. He explains in interviews and in his books that in Stockholm he passed from ‘the empirical stage’ to ‘the scientific stage,’ meaning that, his love and capacity for physical education and gymnastics turned into a scientific study of the body. Swedish gymnastics differed significantly from the German gymnastics with which he was familiar.

Giving up his old habits, he began to prefer Swedish to the German style of gymnastics. This was mostly due to the non-competitive nature of the Swedish gymnastics, which intentionally included disabled, elderly, and weaker people in contrast to the emphasis on the ‘survival of the fittest’ in the German sports… Selim Sırrı also became very interested in Swedish and Scandinavian culture and he wrote about the time he spent in those countries. In his account he relates how he met the king of Sweden, Gustav V, on several occasions, and even played tennis with him.

He also became interested in Swedish folk music, and brought several folk songs with him back to Istanbul.

Det var på det sättet som Felix Körlings musik i Turkiet kom att bli melodin till en text som handlar om ett berg insvept i dimma och om ungdom som vandrar. Och den sjungs inte bara på nationella högtidsdagar. Det framgångsrika fotbollslaget Galatasaray från Istanbul har en hejaklack som med egen text gärna stämmer upp sången på läktarna.

Om detta kan man också läsa utförligt på Kalle Örsans idrottshistoriska blogg. Men det var Ingmar Karlsson som med sin förträffliga bok satte mig på spåret.

Read Full Post »