Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘Putin’

I fredags påminde Kreml om en akutmottagning. Benjamin Netanyahu, President Erdogan och Tysklands nye utrikesminister Sigmar Gabriel slussades ut och in ur Putins mottagningsrum. Som på alla akutmottagningar kunde det bli väntetid. Herr Gabriel fick häcka i ett angränsande rum i mer än en timme innan det blev hans tur. Å andra sidan fick han två timmar enskild konsultation med den ryske presidenten, en halvtimme mera än vad Erdogan tilldelades.

Glada miner på Kremlakuten

Tyder detta möjligen på att Putin är världens mäktigaste man? CNN visar på måndag en dokumentär som har titeln Is Putin the most powerful man in the world? Av den trailer som körts förstår man att det kommer att bli synpunkter både för och emot. Mest emot kan man tänka.

CNN försöker i alla fall att på sin hemsida lista vad tre statsmän ville få ut av fredagens mottagningstider:

Putin: consolidate Russia’s leading role in Syria, preserve a delicate entente with Turkey in leading the Syrian ”peace process” – and continue to try to coax it away from Europe and NATO as part of a broader strategy of weakening the western alliance.

Netanyahu: persuade Russia to help reduce and minimize Iran’s influence in Syria (and by extension Lebanon), underscore good personal rapport with Putin.

Erdogan: promote Turkey’s interests in Syria, if possible at the expense of the Kurds, and secure a role in the offensive against Raqqa. Put the US on notice that there are alternatives to American leadership in the region.

När det gäller Putins försök att splittra olika västliga allianser kan man möjligen notera att det inte är någon nyhet. Redan den amerikanske försvarsministern Donald Rumsfeld försökte 2003 att vända ”det gamla” Europa mot ”det nya”. Och på senare tid har Ryssland inte behövt anstränga sig för att skapa dålig stämning inom västliga allianser. Polens agerande inom EU i veckan måste ha glatt Kreml och Turkiets ilska mot Tysklands och Nederländernas vägran att låta turkiska ministrar valtala i deras länder har knappast stärkt sammanhållningen inom Nato.

Till det kommer förstås också att turkarna känner sig svikna på flera olika plan, inte minst när det gäller USA:s stöd till kurdiska grupper i Syrien som Turkiet betecknar som terrorister. En kolumnist i den regeringstrogna turkiska tidningen Daily Sabah uttryckte besvikelsen så här nyligen:

As the citizens of a country that served as a frontline state in the fight against communism during the Cold War years, and as a country that became a major partner for the Western world in the fight against new types of threats, such as terrorism in the post-Cold War years, Turkish citizens now are feeling extremely disappointed and are also questioning the policies of its allies. In the medium and long term, this emerging skepticism toward some countries in the Western world may bring serious limitations and problems in relations with Turkey.

Det är klart att president Erdogan i det läget får mycket bättre gehör för sina synpunkter i Moskva än i Washington. Och för den tidigare supermakten USA måste det ha varit lite deprimerande att landets högste militär nyligen fick finna sig i att vid ett förhandlingsbord i Antalya sitta som en av tre likvärdiga parter tillsammans med Rysslands och Turkiets överbefälhavare för att diskutera läget i Syrien.

”Top brass” från Ryssland, Turkiet och USA i Antalya

Det finns förstås också annat som kan glädja Putin och hans krets. Den brittiske utrikesministern Boris Johnson har meddelat att han planerar en resa till Moskva. För säkerhets skull har resplanerna omgetts med försäkringar för hemmapubliken: Han ska minsann inte vika en tum i sin kritik av Ryssland. Men ändå är det väl så som den erfarna Mary Dejevsky nyligen konstaterade i The Independent:

So the official line is that Boris is setting off – “in due course” – on the first foreign ministerial visit to Russia for five years to give the Russians a tongue-lashing and drum home the UK’s known positions on the conflicts of the moment, such as Syria and Ukraine. Which he may well do, if only for form’s sake.

But this is not the point. The point is that there has been no face-to-face contact at this level since 2012 and that Johnson is going there; Sergei Lavrov, his opposite number, is not coming here. The precedence is clear. It is the UK that has altered its position, not Russia.

Jag tror inte för ett ögonblick att Putin är världens mäktigaste man. Han är trängd på många fronter. Kanske vågar man ändå (utan att anklagas för att vara en naiv ”Kremlfjäskare”) instämma med den västliga kommentator som konstaterat att han med en svag giv ändå lyckats spela sina kort väl.

Read Full Post »

Vladimir Putin bär alltid ett kors om halsen. Det kan man om inte annat se på de bilder där han med bar överkropp rör sig i den ryska vildmarken. Jag kom att tänka på det när jag läste den debatt som uppstått här i landet kring aktionen Mitt Kors, en Facebookgrupp som framträder med följande budskap:

Mitt Kors vill ta ställning för världens förföljda kristna genom att öppet och med stolthet bära korset runt halsen i vår vardag.

Korset är hoppets, kärlekens och nådens tecken, ett tyst motstånd mot mörker och våld.

Om du inte redan bär ett kors, plocka fram korset som ligger i byrålådan – eller gå och köp ett! Ta sedan en bild av dig själv med korset runt halsen, posta här på sidan och tagga med #mittkors

Jag ska avstå från att lägga mig i debatten om denna aktion som enligt Expressen har skapat ”storbråk i kyrkan”. Tidningen Dagen noterar att de flesta av Svenska kyrkans biskopar duckar inför frågan om det är en bra kampanj. Å andra sidan har Humanisternas ordförande Christer Sturmark blivit medlem i gruppen och denne normalt så fritänkande debattör poserar nu glatt med ett kors i handen.

Men för att återvända till Putin så kan man på nätet läsa följande om hans kors:

Putin had, in classic Soviet fashion, a secular upbringing. His father was a “model Communist” and a “militant atheist,” though his mother was a devout Eastern Orthodox Christian and she had young Putin secretly baptized into that church.

It was merely symbolic, however, as Putin went through the bulk of his adult life–rising through the ranks of the KGB and the Soviet Communist Party–conforming to Soviet secular convention.

It wasn’t until the double-whammy of 1) his wife’s car accident in 1993 and 2) a life-threatening house fire in 1996 that Putin began questioning his atheism. During a vulnerable moment before Putin departed for a diplomatic trip to Israel, his mother gave him a baptismal cross. He said of the occasion:

”I did as she said and then put the cross around my neck. I have never taken it off since.”

Put

Putin på fisketur (Källa: Wikimedia)

Om detta kan man tänka två saker:

Dels att det påminner om den massiva förföljelsen av kristna i Sovjetunionen, framför allt under 1930-talet men också senare, en förföljelse som många både till vänster och höger ofta ignorerade. Dels att Putins kors möjligen har något att göra med Rysslands inblandning i Syriens inbördeskrig.

Christer Sturmark säger i ett uttalande för Dagen att det pågår ”något som kan beskrivas som ett folkmord på kristna” i Mellanöstern. Även om man kan diskutera vad som menas med ett folkmord så är det ju otvivelaktigt så att länder som Irak och Syrien har åderlåtits på en stor del av sin kristna befolkning.

Den fråga man ställer sig är inte minst varför denna folkfördrivning inte har blivit ett så stort debattämne tidigare, framför allt bland de de kristna grupper som nu så helhjärtat engagerat sig i saken. Jag har redan berört detta i ett blogginlägg från förra året men kan gärna påminna om något av det jag då skrev om den ström av kristna som från 2004 massflydde från Irak och som gjorde att vi här i Södertälje då blev den stad som tog emot fler flyktingar från området än USA och Kanada tillsammans.

Orsaken till denna massutvandring var förstås invasionen av Irak år 2003 och den anarki som skapades i dess efterföljd. Det paradoxala var ju att detta illegala militära äventyr var framhejat inte minst av det kristna bibelbältet i USA. Deras krigsentusiasm kontrasterade mot hur påvens sändebud, kardinal Pio Laghi, försökte varna president Bush. För att citera CNN i mars 2003:

A Vatican envoy who met with President Bush Wednesday said he ”clearly and forcefully” conveyed a message from Pope John Paul II that a war against Iraq would be a ”disaster.”

”You might start, and you don’t know how to end it,” said Cardinal Pio Laghi said after his half-hour meeting at the White House. ”It will be a war that will destroy human life. Those people that are suffering already in Iraq, they will be in a really bad situation.”

Kardinalen visste vad han talade om eftersom många av Iraks kristna tillhörde kyrkor som var förenade med Rom. Hans och påvens välgrundade varning kom samtidigt som den insiktslöse propagandisten Per Ahlmark kunde skriva i Dagens Nyheter: ”Först kommer kriget, nödvändigt och hemskt”.

Jo kriget kom, hemskt med alls icke nödvändigt. Och nu har kriget gjort Syrien till ett helvete. Bilderna från Aleppo chockerar världen. Men det var i oktober förra året som man kunde läsa följande i den kanadensiska tidskriften The Catholic Herald:

Melkite Catholic Archbishop Jean-Clement Jeanbart of Aleppo said that the bombing of rebel positions by Russian jets was ”a source of hope” for Syria, telling Suisse Romande television Oct. 8 that the intervention into the Syrian civil war by Russia ”serves the Christian cause” and generated ”renewed confidence among Christians in Syria.”

”(Vladimir) Putin is solving a problem”…

His comments came three days after the Islamic State released a video showing the murders of three Assyrian Christians captured by in Hasakah province in February. They also came a week after Syriac Catholic Archbishop Jacques Behnan Hindo of Hassake-Nisibi defended the Russian campaign while accusing the United States of arming al-Qaida terrorists under ”a different name.”

Alep

Två biskopar från Aleppo som varit försvunna sedan april 2013

Jag vill inte försvara vare sig den auktoritäre Putin eller diktatorn al-Assad. Inte heller de islamiska fundamentalister av olika schatteringar som med vapenleveranser från väst eller Saudiarabien fördrivit de kristna i Syrien. Likt Svenska kyrkans biskopar skulle jag helst vilja ducka inför en svår fråga eftersom jag inte har någon entydig lösning. Möjligen kan jag tycka att de som nu protesterar mot förföljelsen av de kristna i Mellanöstern också borde ställa kritiska frågor kring vem eller vilka som från 2003 och framåt medverkat till att en urgammal kristen kultur i Irak och Syrien nu hotas av förintelse. Möjligen borde de också utkräva ett retroaktivt moraliskt ansvar på hemmaplan.

Och kanske dessutom kombinera det lättburna korset kring halsen med en mer grundläggande politisk och teologisk analys.

Read Full Post »

Det är svårt att förstå vad det nyss pågående G 7-mötet varit bra för. Det påstås vara en klubb för några av världens viktigaste ekonomier. Men sanningen är väl den som den irländska journalisten Bryan MacDonald påpekar i ett av sina (som vanligt) träffsäkra inlägg:

If the G7 were based on GDP, adjusted for purchasing power, it would be comprised of the USA, China, India, Japan, Russia, Germany and Brazil. Such a lineup would have remarkable clout. Members would boast 53% of the globe’s entire GDP and the planet’s 3 genuine military superpowers would be represented.

The problem for Washington is that this putative G7 might actually be a forum for a real debate about the world order. Instead of a real G7, we have a farce. An American dominated talking shop where the US President allows ‘friendly’ foreign leaders to tickle his belly for a couple of days. There is no dissent. Washington’s dominance goes unquestioned and everyone has a jolly time. Especially since they kicked out Russia last year – Vladimir Putin was the only guest who challenged the consensus.

However, the problem is that this ‘convenient’ G7 is way past its sell-by-date. The days when its members could claim to rule the world economically are as distant as the era of Grunge and Britpop. Today, the G7 can claim a mere 32% of the global GDP pie. Instead of heavyweights like China and India, we have middling nations such as Canada and Italy, the latter an economic basket case. Canada’s GDP is barely more than that of crisis-ridden Spain and below that of Mexico and Indonesia.

Druck

På tal om Putin så ska han förresten på torsdag kväll träffa påven Franciskus i Vatikanen. De ska enligt uppgifter bland annat diskutera läget för de kristna i Mellanöstern – ett tema som G7-mötet gott kunde ha ägnat någon tid åt om det inte vore för det faktum att det är USA:s och Storbritanniens korståg mot Irak 2003 som måste ses som den yttersta grunden för att denna historiska region nu snart är totalt rensad på kristna.

En fråga i sammanhanget: Skulle inte Vatikanstaten kunna platsa i ett utvidgat G7. Påven har i alla fall en större moralisk och opinionsmässig tyngd i världen än Kanadas för de flesta okände premiärminister Harper. Men de nuvarande gruppmedlemmarna tar väl i så fall fram Stalins gamla argument: ”Hur många divisioner har påven?”

Nu från världen till Sverige. Det lär bli ett kungligt bröllop till helgen. Jag är ingen rojalist men på en loppis i helgen gjorde jag ett litet fynd: för en tia köpte jag en bok på 223 sidor om Drottningholms historia, tryckt 1868. Den börjar med en anslående vers:

O, Drottningholm! Du sköna, fosterländska,
Vårt lands Versailles man nämner dig ibland;
Men ej behöver du, du ädla Svenska,
Dig låna glans utaf ett annat land.
Igenom dina höghvälfda arkader
Din egen prakt har sitt triumftåg gjort,
Och dina parkers stolta pelarrader
Upplåta skönt naturens tempelport.

Jag håller med den okända författaren. Drottningholm har jag passerat hundratals gånger under min värnpliktstid på Lovön. Jag tycker förstås att detta palats med sin spegling i Mälaren har ett mycket vackrare läge än Versailles. Fast i grunden är det ju dumt att jämföra två skönheter.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Drottningholm

Den lilla boken innehåller också utförliga redogörelser för olika fester som firats på det vackra slottet. Något furstligt bröllop har nog inte avhållits där men  i stället kan man läsa om färgrika tillställningar med fantasifulla kostymer och ståtliga fyrverkerier. Jag ser t. ex. att det på Karl XIV Johans tid hölls tornerspel som pågick i flera dagar. Första dagen var det två beridna lag som slogs med stridyxor och pistoler (åtminstone på låtsas). Sedan följde nya krigiska övningar efter nattens sömn:

Andra dagens strid fortsattes med kastspjut emot ett måladt Medusahufvud samt Turk- och Mohrhufvuden.

De senare måltavlorna föreställde alltså representanter för främmande och mörkhyade folkslag. Den färgade moren och den lömska turken var långt fram i tiden symbolen för det hotfullt okända.

Det är tur att hovet inte längre uppmuntrar den typ av ridderlighet som rådde på den första Bernadottens tid.

Read Full Post »

Det finns en politisk satirteckning som jag inte sett men som jag fått refererad:

Två polska bönder sitter på taket till sin lada. Det har regnat i veckor och de ser ut över sina helt översvämmade åkrar. Då säger den ene till den andre:

– Du, jag undrar vad Putin tänker hitta på härnäst.

Jo, får man tro en nästa enig västerländsk press så är ju Putin personligen ansvarig för nästan allt som är fel i tillvaron. Man förstår i och för sig de fiktiva polska böndernas reaktion. I höstas drabbades äppelodlarna i Polen hårt av de ryska motsanktionerna. Enligt statistik från Bryssel exporterade Polen tidigare frukt till Ryssland till ett värde av 339 miljoner euro, en export som alltså tog ett tvärt slut förra året.

Fördelen för oss medborgare i EU-länderna med detta stopp var ju att vi i höstas kunde köpa polska äpplen till starkt dumpade priser i våra affärer.

Är den ömsesidiga sanktionspolitiken vettig? Om detta råder delade meningar. Den grekiske premiärministern har, som vi kunnat läsa om i tidningarna, redan dömt ut den. Den spanske utrikesministern  Jose Manuel Garcia-Margallo framhöll nyligen att de knappast gagnar någon och att framför allt Spaniens jordbrukssektor drabbats hårt. Tyska företagare klagar också med jämna mellanrum.

Har EU:s sanktioner mot Ryssland haft någon effekt då? Vi får ju ofta läsa om att den ryska ekonomin lamslagits. Men sanningen är kanske något mer komplicerad. Den franske ekonomen och östeuropaexperten Jacques Sapir gick för någon dryg vecka sedan igenom läget på sin läsvärda hemsida under rubriken ”Russia coming out of the crisis”. Han noterar bland annat att EU:s sanktioner fått Ryssland att orientera sig mot andra marknader:

The Russian economy is therefore taking a 180° turn which will bring it to develop ever closer links with the countries of Asia and the emerging countries. The only effect of the sanctions will have been to speed up a movement, which was foreseeable over the next ten years. But the impact of this movement on some European economies is already revealing itself to be considerable. The market losses for the German, French and Italian industries will be very difficult to reverse. In fact, at present Russia can even indulge in considering lifting some of the counter-sanctions which had been taken in retaliation and which have hit hard the economies of countries such as Hungary and Greece.

It appears therefore that if some were hoping that the sanctions would bring about an ample social crisis in Russia, which could have destabilized Vladimir Putin, their calculations did in no way take into account the considerable resilience of economic structures in Russia. The failure of these calculations, confirmed by the opinion polls about the popularity of Vladimir Putin, are leading the United States and the European Union to the following dilemma : must one maintain, or even reinforce the sanctions, of which one can well see that they have had only little effect, or must one come to admit that the policies of sanctions have been a deep mistake? This dilemma should become ever sharper in the months to come.

euru

När detta skrivs har jag just sett den direktsända presskonferensen mellan Putin och den grekiske premiärministern Tsipras. Det verkade först som om Ryssland skulle lätta på livsmedelssanktionerna för Greklands del men det dementerades senare. De båda länderna ska också utöka samarbetet kring en rad större ekonomiska projekt, bl. a. inom energisektorn.

Efter de första rapporterna om sanktionslättnader för Grekland kom förstås en sur reaktion från de tyska böndernas organisation (Der Deutsche Bauernverband) som också gärna vill exportera till Ryssland: ”Inget EU-land borde bryta sig ur den gemensamma utrikespolitiken”.

Fast om nu EU faktiskt för en kontraproduktiv politik så är det väl bra om något land försöker gå före i ett försök att pröva något annat. Kanske är det ändå så som chefen för Stockholms Handelskammare, Maria Rankka, skrev när hon i Svenska Dagbladet nyligen berättade varför hon åker till Saudiarabien:

Handelsutbyte mellan länder bygger broar. Det är en katalysator för kontaktskapande och hjälper till att överkomma svåra barriärer. Genom att minska sannolikheten för att länder som idkar handel med varandra hamnar i väpnad konflikt kan handel värna demokratin även på det viset.

Liksom Ryssland är Saudiarabien ett land som just nu kränker ett annat lands territoriella integritet, i det här fallet i Jemen. Säga vad man vill om Putin men nog är han generellt sett en mer liberal statschef än kung Salman. Kan man handla med den ene borde man också kunna handla med den andre. Fast utrikes- och handelspolitik följer som bekant inte alltid logikens lagar.

Read Full Post »

Man måste nog hålla med tyska Die Welt som häromdagen kallade Vladimir Putins artikel i New York Times för Meisterwerk der Gegenpropaganda. För visst var det ett skickligt skrivet aktstycke om Syrienkrisen som plötsligt skakade om USA utrikespolitiska elit och som samtidigt gjorde den ryske presidenten till en oväntad fredsfurste.

Det är förstås inte Putin själv som skrivit debattartikeln, snarare någon medarbetare som skolats i den klassiska ryska litterära traditionen av satir och lätt maskerad samhällskritik.

Inte minst den sista meningen var en skicklig ripost mot Obama som i den avslutande minuten av sitt tal underströk den amerikanska exceptionalismen och sedan traditionellt välsignade lyssnarna med orden ”God bless you. And God bless the United States of America”. Som en pendang till detta slutade Putin nämligen sin artikel med satsen: ”We are all different, but when we ask for the Lord’s blessings, we must not forget that God created us equal.”

Det är inte så vanligt att höra centrala teologiska sanningar uttryckas av storpolitiska ledare.  Att amerikanska presidenter måste omfatta något slag all-inclusive tro på Gud är ju välbekant. Moderna ryska ledare kan mycket väl göra korstecken på påsknatten men de åberopar sällan den Allsmäktige i sina tal.

Jag kom osökt att tänka på förhållandet mellan politik och teologi när jag tagit del av en del partipolitiska manifest inför söndagens kyrkoval. En del partier har ju svårt att lämna kyrkan i fred men när man tar del av deras kyrkopolitiska program så lyser Gud med sin frånvaro. Vad är den kristna kyrkans centrala uppgift? Om det har varken Socialdemokraterna eller Centerpartiet någon klar uppfattning. För dem verkar kyrkan mest vara en inomvärldslig välfärdsinrättning – för Sverige i tiden. Mest teologiskt genomtänkt är något oväntat SSU som i en valfilm hävdar att ”Jesus var sosse” och att ”Jesus var grym på fördelningspolitik” – det senare med hänvisning till den evangeliska berättelsen om kornbröden och fiskarna.

Det hela låter lite som en gammal amerikansk kampanj för mer miljövänliga bilar: ”What kind of car would Jesus drive?”

centern

Kyrkopolitik av centermodell

Eric Erfors har i Expressen skrivit en liten men tankeväckande katekes för kyrkopolitiker. Han avslutar med ett tionde budord:

Du skall respektera din nästas engagemang i Svenska kyrkan och i andra religiösa samfund. Troende och ideellt arbetande människor som gör mycket gott ska behandlas med respekt och inte kidnappas av några partier och deras kyrkopolitiska politruksvammel.

Till det kan man ju bara säga: ”Amen!”

Read Full Post »

Jag läser över helgen om Vladimir Putins tankar på en rysk litterär kanon. De återfinns i en artikel som han publicerade för Nezavisimaja Gazeta och en engelsk översättning finns på Kremls hemsida. Så här säger Putin:

In the 1920s, some leading universities in the United States advocated something referred to as the Western Canon, a canon of books regarded as the most important and influential in shaping Western culture. Each self-respecting student was required to read 100 books from a specially compiled list of the greatest books of the Western world. Some universities still hold on to this tradition. Russians have always been described as a “reading nation.” Let us take a survey of our most influential cultural figures and compile a 100-book canon that every Russian school leaver will be required to read – that is, to read at home rather than study in class or memorise. And then they would be asked to write an essay on one of them in their final exams. Or at least let us give young Russians a chance to demonstrate their knowledge and world outlook in various student competitions.

Hans tankar har upprört de kommentatorer här och var som anar diktatur och censur bakom allt som den ryske premiärministern företar sig. Själv är jag inte alls entusiastisk för den typen av obligatoriska listor (jag valde ytterst selektivt i den rekommenderade lista jag själv en gång fick i gymnasiet), låt vara att en frivillig läsning av Tolstoj, Dostojevskij och Solsjenitsyn borde vara rekommenderad i alla civiliserade länder.

Rysk flicka på biblioteket

Men idén är ju, som Putin konstaterar, från början amerikansk och dessutom har tanken på en obligatorisk kulturell kanon ett stark stöd bland dem här i väst som kallar sig liberaler eller kulturkonservativa. Man kan ju påminna sig att det var Dansk Folkeparti som drev den borgerliga danska regeringen framför sig när det gäller upprättandet av en dansk kulturkanon och att det var den liberala parlamentarikern Cecilia Wikström som kom med motsvarande utspel för svensk del.

Putins långa artikel handlar i övrigt om bland annat invandring, integration och kulturell gemenskap och även här torde han ha meningsfränder i väst. Delar av hans text skulle säkert (om man bara ändrade författarnamnet) kunna publiceras i ett och annat kulturkonservativt nyhetsmagasin också här i landet.

Nu från den ryska litteraturen till den engelska och särskilt Shakespeare.

Utmanaren i det franska presidentvalet François Hollande har fått äta upp det citat av Shakespeare som han använde sig av i ett tal nyligen: ”Ils ont échoué parce qu’ils n’ont pas commencé par le rêve” (i engelska mediers översättning ”They failed because they did not begin with a dream”). Fastän Shakespeare är obligatorisk läsning i brittiska skolor kunde ingen engelsman hitta detta citat. Inte utan skäl eftersom orden tydligen har myntats av den nu levande journalisten Nicholas Shakespeare (inte släkt). Fast inte ens den påstådda upphovsmannen vet riktigt var det skulle kunna återfinnas.

When The Daily Telegraph’s Paris correspondent telephoned to ask if the line did come from my novel, I was ready to reply: “Absolutely,” and said that I was pleased it sounded still fresh.

It was only later that I went to the pub with a copy of the book to check the source. With the same appalled horror that Hollande must have felt when combing the Bard’s Complete Works, in the section where I had imagined it was bound to be, I could not find the line. I looked at another section. No mention – in those precise words – of any such dream.

Hollandes misstag togs förstås genast upp av president Sarkozys politiska sekundant, premiärminister François Fillon, som under lördagen försökte kontra med ett äkta citatat från MacBeth: ”Tendons notre courage et nous réussirons.” Om det nu var så äkta för det engelska originalet är något mer komplicerat än så: ”But screw your courage to the sticking-place, and we’ll not fail”.

Fel Shakespeare

I övrigt kan man notera att Nicholas Shakespeare är en utmärkt författare. Jag har hans biografi över Bruce Chatwin här hemma och jag kommenterade tidigare på den här bloggen den utgåva av Chatwins brev som han var medredaktör till. Han är säkert väl värd att citera om bara sammanhanget är rätt.

Annars är ju världen full av felaktigt återgivna yttranden. Om det falska Luther-citatet ”Arbete befordrar hälsa och välstånd…” har jag bloggat tidigare. Läs om detta här och hjälp till att motarbeta missförståndet.

Read Full Post »

Jag vet inte om ni ser på den engelskspråkiga kanalen Russia Today? Jag får i varje fall in den i min tv genom ett Viasat-abonnemang (den ligger som en gratis extrakanal utanför de alternativ som Viasat marknadsför). Det är ibland uppfriskande att se nyheter direkt från Ryssland bortom det snäva urval som västliga medier gör.

I våra vanliga nyhetssändningar får vi ju bara in nyheter om Putin och Medvedev. Russia Today ger ett bredare spektrum av livet i detta jätterike, från Vladivostok till Kaliningrad. Perspektivet är förstås det ryska och ibland finns det en lätt propagandistisk och chauvinistisk ton (à la Fox News). Men reportagen från den ryska vardagen är alltid sevärda.

Uppfriskande är ibland också att se kommentarerna från den amerikanskfödde kolumnisten Peter Lavelle. Han vänder ofta på perspektiven och gisslar regelbundet det han kallar för ”kommentariatet” i den västliga pressen.

Det senaste inlägget på hans blogg handlar om de aktuella protesterna mot den ryska regeringen, en följd av den globala finanskrisen.  Han konstaterar där bl.a.:

The odd thing about protests in Russia is the assumption that people are not allowed to do so and that the government will do anything it can to bar such protests. This is simply not true. No government likes protests against its policies. However, governments convinced of their legitimacy and having a commitment to being responsible do not have to fear protests. Protesting has a positive, corrective effect on governments. Russia’s government is in the same boat with its global peers.

Håll med eller säg emot. Men ta gärna del av Peter Lavelles åsikter då och då. Ryssland förtjänar en mer mångdimensionell bevakning.

Read Full Post »

Older Posts »