BBC på svenska

I min gröna ungdom i början på 50-talet lyssnade jag på BBC:s svenska sändningar. Jo, det ärevördiga brittiska radiobolaget hade en svensk redaktion som producerade program under drygt 17 år, från den 12 februari 1940 fram till den 9 augusti 1957.

Att sändningarna började 1940 var förstås ingen tillfällighet. The BBC Handbook från 1946 berättar om bakgrunden:

Since its inception in February, 1940, the main purpose of the Swedish Service was to give accurate war news and to put forward Britain’s point of view in relation to the European struggle. Freedom of speech was never suppressed in Sweden, so the BBC did not enjoy there a monopoly in honest news and views; nor were the Swedes ever hindered, or even discouraged from listening to Britain. This meant more competition from Swedish sources, and the absence of the ‘forbidden fruit’ attraction. Also in broadcasting to a country not at war it was all the time possible -and from every point of view desirable – to give much space to many subjects quite unconnected with the war but none the less forming part of the values for which Britain fought. As early as 1942, British and Allied scientists, economists, writers, and musicians contributed frequently to the daily broadcasts to Sweden.

Efter fredsslutet minskade intresset naturligt nog bland de svenska lyssnarna men det fanns fortfarande en trogen skara som rattade in BBC på radions kortvågsband. Att sändningarna fick fortsätta ända fram till 1957 kan kanske ses som ett led i det kalla kriget. Några av östblockets huvudstäder – Moskva, Prag och Warszawa – sände på 50-talet också några timmar dagligen på svenska och det gällde att hänga med i konkurrensen på etervågorna.

Det var för övrigt inga dåliga program som BBC presenterade. Dessutom var det där som några av Sveriges senare så populära medieprofiler fick sin skolning, bland dem Gert Landin och Torsten Jungstedt.

I en bok som heter Mitt London från 1956 skriver Torsten Jungstedt om sin journalistiska bana i den brittiska huvudstaden. Han kom dit på ett vikariat 1946 men kom att stanna i sex år fram till 1952. Under de åren hann han förstås intervjua många britter, såväl mannen eller kvinnan på gatan som olika celebriteter.

När han besökte Bernard Shaw fick han en lång berättelse om ett säreget möte med  August Strindberg:

Shaw for till Stockholm för att träffa författaren till Spöksonaten, den pjäs som kanske gjort det starkaste intrycket på honom. Strindberg svarade per brev att han inte kunde träffa Shaw. Det var ett långt brev och kuriöst nog författat på tre språk. Men redan nästa morgon låg ytterligare ett Strindbergsbrev i portierlogen på hotellet, och Strindberg förklarade sig villig att ta emot…

De två genierna träffades. Strindberg var ingalunda vansinnig. Klart och redigt samtalade de bägge på tyska. Men svensken var nedslagen och klagade över att hans pjäser gick så dåligt.

En annan gång gjorde Jungstedt en intervju med Eric Blair, mer känd under författarnamnet George Orwell. Han fick då en upplysande berättelse om bakgrunden till boken Djurfarmen:

Nu när England håller på att kämpa sig fram till ett slags rättvis social samhällsordning känner jag det som min plikt att söka rätta till åtminstone en vanföreställning. Det är den som engelsmän gärna omhuldar och som handlar om Ryssland och kommunismen. De flesta arbetare tror inte att kommunismen ändrat sig efter 1917 och de första berusande revolutionsåren. Folk på högerhållet tror som vanligt att Ryssland härbärgerar det apokryfiska vilddjuret. Då skrev jag sagan om Djurfarmen, en farm med ett evangelium och med en frihet. Evangeliet förvanskas och friheten blir med åren trälarbete. Jag ville ge de rätta linjerna i den historiska utvecklingen.

Torsten Jungstedt (1918-2006)

Ett tredje författarmöte handlar om T. S. Eliot. Platsen är Svenska kyrkan i London och tidpunkten måste vara något år efter det att Eliot 1948 fått Nobelpriset i litteratur:

Jag vill ha en kort intervju med nobelpristagaren och börjar med en ursäkt. Men Eliot avbryter:

”Ursäkta er inte. Ni är offer för systemet.”

Vi har en kort intervju. Jag frågar om han skulle vilja se Stockholm igen och han svarar i en mikrofon vars sladd leder ut till en inspelningsbil på gatan:

”Yes, but next time I hope that I won’t be so conspicuous”.

Jungstedt rådbråkar sin hjärna: Vad betydde det sista ordet? Han rusar hem till kontoret och slår upp ordet. Det visar sig att Eliot sagt: ”Men nästa gång hoppas jag att jag inte är så iögonenfallande”.

Those were the days. Jag lyssnade som sagt en hel del på de svenska programmen innan de blev nedlagda. Men jag minns inte om jag börjat innan Torsten Jungstedt hade slutat. Ibland när jag lyssnat skickade jag en rapport och fick som kvitto ett så kallat QSL-kort med Big Ben på (se ovan).

Någon borde faktiskt forska kring denna intressanta radiohistoria. Jag misstänker att det kan finnas spännande saker att hämta i något dammigt arkiv i en Londonkällare.

Read Full Post »

Arbetsplatsens etikett (1932)

”När en kvinna tar plats i hetsande förvärvsarbete, måste hon godtaga dess lagar”. Så står det under rubriken Affärslivets etikett i den lilla handboken Etikett och god ton, tryckt 1932. Den är utgiven i serien ”Husmoderns presentbok” och betecknas av förlaget som en ”Praktisk handbok i sättet att uppföra sig”.

Jag hittar den vackert inbundna skriften när jag rensar lite i en bokhylla (den finns faktiskt också på nätet ser jag). Mellan pärmarna finns det mesta som en man eller kvinna bör veta för att kunna skicka sig i det borgerliga sällskapslivet. Råden omfattar allt från bordsskick till rökning och titelbortläggning. Herrarna får veta hur de ska ta av sig hatten när de hälsar. Och så vidare.

Nu fastnade jag mest för kapitel fyra eftersom just arbetsplatsens etikett verkar vara ett nog så aktuellt ämne. Det är där jag hittar förmaningen om att kvinnan måste godta förvärvslivets lagar och finna sig i att vid vissa tillfällen endast behandlas som en man. Så här heter det bland annat:

Det är en chimär att tro att kvinnan genom att ge sig ut i förvärvskampen skulle kunna ha ett så förmildrande inflytande, att t. ex. alla affärsdiskussioner och uppgörelser skulle kunna ske under mjuka former. Kvinnan har väl, sedan hon inträtt i förvärvsarbete, haft det inflytandet att hon dämpat ned tonen över huvud taget – om hennes manliga kamrater äro väluppfostrade – men hon kan inte så omskapa mannen att han i stunder av högsta tryck skall kunna helt behärska sig, därför att hon står bredvid…

Det framgår dock av texten att ”stunder av högsta tryck” kanske ändå är undantagsfall. Och, understyks det, en man kan vara artig fast han är arbetskamrat, åtminstone här i landet:

Ty det måste erkännas, som regel och i stort sett är svensken inte oridderlig, oartig mot sin kvinnliga kollega. Han är till exempel mycket artigare än både tysken, fransmannen, österrikaren och italienaren är mot sina kvinnliga kollegor

Därmed vilja vi dock inte säga, att en man under alla förhållanden i förvärvslivet kan tillämpa alla artighetsregler mot kvinnan såsom i umgängeslivet.

I den andan gäller det för kvinnan att inte ta illa upp om hennes manlige arbetskamrat någon gång glömmer sig och går först genom en dörr. Och även om kvinnan normalt sett inte hälsar först kan det ju hända att hon måste göra det om chefen passerar och på grund av sin ansvarsfulla position har tankarna på annat håll och tycks ignorera sina medarbetare.

En svår fråga är förstås hur man ska förhålla sig om chefen plötsligt börjar svära, dundra och ryta:

Nu är det ju så, att en väluppfostrad herre inte förlorar tålamodet, inte svär, inte ryter inför damer. Det är mycket vilsamt, om en chef efterlever denna regel också inom sitt företag. Men änglar bli aldrig chefer och chefer äro sällan änglar, och därför kan det ju hända, att det inträffar stunder av högspänning, då alla etikettsregler fara dit pepparn växer. Då kan det hända att chefen tar till storklubban, förgår sig, säger saker, som han inte menar — både till manliga och kvinnliga anställda. Männen taga det inte hårt. Må inte heller kvinnorna göra det!

Det finns många andra viktiga etikettsregler i den här boken. Till exempel anses det olämpligt att en dam röker på gatan i väntan på spårvagnen. Och en herre som inte tagit av cigarrens maggördel visar tecken på bristande kultur och bildning.

Det mesta är förstås hopplöst föråldrat. Men kanske finns det fortfarande ett och annat guldkorn att hämta när det gäller etikett och god ton på arbetsplatsen, särskilt inom mediavärlden.

Read Full Post »

Envoyé Hultgren

Jag skrev en gång en bloggpost med titeln De försvunna disponenterna. Nu kom jag på att en annan yrkesgrupp också verkar ha försvunnit: envoyéerna. Jag minns i min ungdom att man hörde talas om envoyén Arne S. Lundberg som under den dramatiska gruvstrejkens år var verkställande direktör för LKAB i Kiruna. Han hade en diplomatisk karriär bakom sig, bland annat som kabinettssekreterare vid UD. Från 1956 lämnade han utrikesförvaltningen för näringslivet och blev då ”envoyé i disponibilitet”. En vacker titel.

I Wikipedias lilla artikel om Lundberg heter det bland annat:  ”Vid den stora gruvarbetarstrejken 1969 spelade han en avgörande roll och åtnjöt en viss popularitet bland arbetarna, alltid kallad ‘envojjen’ med svenskt uttal.” Betoningen låg väl på andra stavelsen – en rimlig försvenskning kan man tycka.

Hur som helst; jag kom att tänka på de numera försvunna envoyéerna under ett besök på Saltskogs gård utanför Södertälje i går. Där bodde under rätt många år envoyén Carl Filibert Hultgren (1864-1944). Han var gift med Fanny Wesche (1867-1961), fosterdotter till grosshandlaren och stordonatorn Carl Fredrik Liljevalch d.y. (kanske mest känd för den konsthall som bär hans namn). Det var Liljevalch som lät bygga det vackra huset på Saltskogs ägor i utkanten av Södertälje. Han hade, som det hette, ”klena luftrör” och tyckte säkert att den då berömda bad- och kurorten var ett bra ställe att bosätta sig nära. När han dog 1909 gick huset med dess betydande konstskatter i arv till makarna Hultgren.

Mycket skulle i och för sig kunna skrivas om affärsgeniet, konst- och naturälskaren Liljevalch men här ska jag egentligen bara beröra hans svärson, en man som från en tidig bana i tullverket så småningom blev chef för UD:s handelsavdelning och från 1918 envoyé i Buenos Aires med sidoackreditering i Santiago de Chile, Montevideo och Asunción. Han blev sändebud i disponibilitet 1925 och tog avsked 1931 för att tillbringa resten av sin livstid på Saltskog – där han kunde nås på telefonnumret Södertälje 5.

Carl Hultgren bidrog uppenbarligen till att i hög grad främja handeln mellan Sverige och Latinamerika. Men han tillvaratog också på andra sätt svenska intressen på kontinenten. Den berömda journalisten och författaren Ester Blenda Nordström gjorde 1920 en resa på hästrygg från Argentina till Chile tillsammans med en norsk väninna och hon berättade i en artikel i Svenska Dagbladet den 11 juli 1920 om hur den svenska diplomaten drog i en massa trådar för att underlätta de skandinaviska kvinnornas äventyrliga färd. Hon imponerades av den välvilja som hon tack vare envoyén mötte från de argentinska myndigheterna.

Jag undrar om något lands regering på jorden skulle göra sig så enormt mycket omak och besvär för två envetna flickors skull! Men heller tror jag inte att ett lands representant skulle tagit emot och hjälpt en landsmaninna som Carl Hultgren i Buenos Aires gjorde det. Vi behövde knappt mer än yttra ett enda litet ord om våra planer, förrän han ögonblickligen började ordna det hela för oss. Han talade med argentinske presidenten, med vicepresidenten, med statssekreteraren… Vilket hade till följd att vi färdades fram som prinsessor av blodet, omhändertagna och hjälpta av alla. Om drottningen av Saba i all sin prakt och härlighet kommit på den vilda idén att ge sig över Cordilleras till häst, tror jag knappt hon kunnat haft det bättre ordnat för sig.

Hultgren deltog under sin karriär i en rad olika förhandlingar med främmande makter. Listan på hans olika utmärkelser är imponerande. Eller vad sägs om Storkorset av Peruanska Solorden, Kommendör av första klassen av Badiska Zähringer Löwenorden, Andra klassen av Japanska Heliga skattens orden, Andra klassen av Siamesiska Vita elefantens orden. Och så vidare.

Saltskogs gård (Källa: Wikimedia)

Men tillbaka till Saltskog. När tidskriften Svenska Hem år 1935 gjorde ett stort reportage från om gården berättar skribenten om paret Hultgrens förtjusning i sin rymliga bostad:

De kunna inte tänka sig att bo någon annanstans. Här känna de varje träd och varje sten och vart man går finner man spår av fru Hultgrens skönhetssinne och hortikulturella intresse och hennes mans praktiska blick och konservativa jordbevararinstinkt.

Gården fördes efter Carl Hultgrens död vidare i släkten innan den 1965 köptes av Södertälje stad för att 1984 överlåtas till Södertälje konstnärskrets och Stiftelsen Saltskogs Gård. Här ordnas nu bland annat konstutställningar och på övervåningen finns ateljéer för konstnärligt skapande.

Några märkbara spår av storhetstiden finns egentligen inte i själva huset om man bortser från några pampiga kakelugnar. Fast vegetationen runt omkring är i viss mån fortfarande präglad av den liljevalchska och hultgrenska andan med en botanisk mångfald.

Carl Hultgren var nog i alla fall den sista envoyé som varit bosatt i Södertälje.

Read Full Post »

Ett läkaröde

Jag satt och läste i den ryske filosofen Nikolaj Berdjajevs memoarer ”Vägar till självkännedom” när jag plötsligt hajade till inför det han skriver om ”en svensk läkare, doktor Lübeck”. Jag blev nyfiken på denne svensk som befann sig i Moskva i slutet på år 1913. Berdjajev beskriver honom som en riktig viking, lång och ståtlig och med lockar som föll över axlarna:

När vi promenerade tillsammans med honom på Moskvas gator tilldrog han sig allas uppmärksamhet. Han bodde hos oss kanske tio dagar. Vi umgicks mycket intensivt. Han var en charmerande människa och ingav, sitt något teatraliska utseende till trots, förtroende. Hos honom fanns en stor godhet och uppmärksamhet gentemot människor.

Nikolaj Berdjajev 1912

Det mest anmärkningsvärda med denne doktor var kanske ändå hans klärvoajans. Han visste mycket om människor som han träffade för första gången och som han aldrig hört talas om. Berdjajev sammanförde honom med tidens kulturpersonligheter som filosofen Vjatjeslav Ivanov och universalgeniet Pavel Florenskij. För den senare fick han bland annat berätta om Swedenborg.

Lübeck firade nyåret hos oss, det var nyåret 1914. Och nog fick vi anledning att häpna. Vi var ett stort sällskap, och alla försökte förutsäga vad som skulle hända under det kommande året. Ingen tänkte på något krig. Lübeck gjorde denna förutsägelse: under det kommande året börjar ett fruktansvärt världskrig. Ryssland kommer att lida nederlag och kommer att få sitt territorium avskuret, därefter blir det revolution. Om min egen person sa han att jag under revolutionen kommer att bli professor vid Moskvas universitet; även detta visade sig stämma. Lübecks förutsägelser var häpnadsväckande, eftersom det politiska läget i Europa vid denna tid inte gav anledning att vänta sig ett krig.

Jag sökte förgäves på nätet efter någon svensk doktor Lübeck. Så småningom insåg jag att transkriptionen mellan latinska och kyrilliska bokstäver (tur och retur) kunde vara orsaken att jag (och den svenske översättaren Stefan Borg) inte hittade något – översättningen kom för övrigt 1994. Mycket riktigt visade det sig också att den mystiske läkaren var finlandssvensk och hette Edvard Wilhelm Lybeck (1864-1919) .

Edvard Wilhelm Lybeck

Det verkar inte finnas mycket skrivet på svenska om doktor Lybeck. Inte ens Biografiskt lexikon för Finland har någon artikel om honom trots att han umgicks i tidens kulturella kretsar. Mathilda Wrede, Juhani Aho, Eero Järnefelt och Frans Eemil Sillanpää var hans bekanta eller patienter. Och Akseli Gallen-Kallela målade ett skissartat porträtt i olja som numera finns på Serlachius museum i Finland. Från muséets hemsida hämtar jag följande:

E. W. Lybeck började som läkare i Helsingfors Tölö, på vårdhemmet Kammio som hade grundats av hans mor, läkaränkan Sofia Lybeck. Bekantskapen med Leo Tolstojs läror gav hans liv en ny inriktning, då han blev intresserad av vitalism och naturenliga vårdmetoder, sålde Kammio och mitt i urskogarna i norra Tavastland grundade Elämänmäki sanatorium som specialiserade sig på naturliga vårdmetoder.

Enligt ett avtal som fattats med staten kom de mentalt störda långtidssjuka till Elämänmäki för att vårdas. Förutom dessa kom sådana som hos Lybeck sökte hjälp för alla tänkbara slags krämpor, som kunde vara till exempel utmattning, nervositet, olika sorters neuroser, reuma, kroniska smärtor, depressioner, ledvärk, sömnstörningar, matsmältningsbesvär och huvudvärk.

Sanatoriets livligaste tid var början av 1910-talet, då patienter kom ända från utlandet med tåg till Vilppula station eller med båt. Den vanligaste vårdtiden var från tre veckor till en månad. Som behandling använde man vegetariskt baserad kost, ljus- och luftbad, vatten-, ler- och elbehandlingar, fasta, motion och rörelsebehandlingar, massage, meditation och arbetsterapi, men också religiöst helande.

Gallen-Kallelas porträtt av Lybeck

Naturmedicin kom alltså att bli Lybecks specialitet och han tillämpade sina alternativa behandlingar också när han senare kom att knytas till Kirvus sanatorium på Karelska näset. Här byggde terapin på de metoder som propagerats av den tyske läkaren Louis Kuhne med kalla sittbad som grundläggande vårdmetod. När anstalten högtidligt öppnades i maj 1911 avhånades den å det grövsta i Hufvudstadbladet:

Den s. k. naturläkeanstalten i Kirvus, Kuhne-entusiasternas speciella sanatorium invegs i söndags. Hälsningstalet hölls af dir. Huoponen, som förklarade att anstalten tillkommit ”under guds underbara ledning”. Så talade dr. Lybeck och det sjöngs koraler och andliga sånger. Ett intermezzo af opåräknad art uppstod dock, då en patient begynte klandra ledningen af företaget och icke kunde bringas att tiga. Sällskapet har för öfrigt nyss utsändt sin årsberättelse, däri bl. a. berättas huru genom bönhörelse och guds personliga ingripande företaget fått sig medel tillsända. Det är således icke nog med att naturläkarne göra sig skyldiga till det mest upprörande kvacksalfveri och dagligdags begå ostraffade attentat mot okunniga människors hälsa och lif — man skattar i 20:e seklet åt den mest hårresande vidskepelse och religiöst bondfångeri.

Vegetariskt lunchbord på sanatoriet

Kirvus ligger numera inom Rysslands gränser och några större spår av det gamla sanatoriet lär inte finnas. Men man kan hitta en hel del bilder på nätet från den tid när patienterna strömmade till. Kosten var helt vegetarisk med utgångspunkt i lokala jordbruksprodukter. Bruk av tobak, alkohol och kaffe var förbjudet på anstalten. Enligt uppgift blomstrade dock en del kaféer i närheten med besök av patienter som led av kaffetörst.

Enligt en notis i Wiborgs Nyheter från mars 1914 planerade doktor Lybeck startandet av en ny anstalt ”vid Petersburgska banan i Terijoki-trakten”. Den nya naturläkeanstalten skulle vara mera komfortabel och storstilad än Kirvus och främst rikta sig till patienter från Ryssland. Men världskriget och revolutionen kom och några patienter från Ryssland var inte längre att räkna med.

Var det världshändelserna som till slut fick Lybecks mentala hälsa att vackla? Han tog sitt eget liv och den gamle samtalspartnern Nikolaj Berdjajev blev bedrövad när han fick beskedet:

Det plågade mig mycket. Visserligen hade jag av samtalen med L. kunnat sluta mig till att han bar på en olöslig motsättning, en tragisk brytning. Och det mänskliga ödet är hur som helst outgrundligt.

Flera av de finländska tidningarna hade korta notiser om dödsfallet som uppgavs vara förorsakat av ett gevärsskott i ett anfall av sinnesförvirring. Någon konstaterade: ”Dr Lybeck intog en särställning inom vår läkarkår, i det han ansåg vattnet som den enda helbrägdagörande medicinen”. Hufvudstadbladet skrev i sin notis: ”Han var till sin natur ärlig och samvetsgrann, en äkta sanningssökare”. Ett vackert eftermäle.

Read Full Post »

Georg August Wallin

Han använde sig av fem olika alfabet. Han skrev dagsnotiser på svenska med arabisk skrift. Under sin sex år långa forskningsresa i Orienten levde han som muslimen ʽAbd al-Wālī från Centralasien. Fast egentligen var han född på Åland och hette Georg August Wallin.

På andra sidan Östersjön är han förstås mer känd än i Sverige. Han föddes 1811 och blev efter studier i Helsingfors och Sankt Petersburg en av Finlands första och mest namnkunniga orientalister. På 1840-talet reste han runt i Mellanöstern för att samla in material om arabiska dialekter och beduinstammar. Kairo blev från 1843 hans bas och med sin muslimska identitet kunde han inbäddad bland beduiner besöka de heliga städerna Mekka och Medina. Han var inte den första europé som besökte dessa Islams heligaste städer men han var väl den första som på svenska skrev ned sina intryck.

Han reste också i Palestina, Syrien och Persien och noterade kulturer och språk. Han tillbringade dessutom en period i ytterligare en helig stad: Jerusalem.

Wallin, porträtterad av R.W. Ekman

Svenska Litteratursällskapet i Finland har under några år publicerat Wallins skrifter i sju volymer. Sedan början av året finns de nu också fritt tillgängliga för en intresserad allmänhet i digital form. Delarna har följande innehåll:

1) Studieåren och resan till Alexandria
2) Det första året i Egypten 1843–1844
3) Kairo och resan till Övre Egypten 1844–1845
4) Färderna till Mekka och Jerusalem 1845–1847
5) Arabiska halvön och Persien 1847–1849
6) Resan hem via London 1849–1850
7) Professorsåren i Helsingfors 1850–1852

Det är en fantastiskt intressant läsning för den som är intresserad av den arabiska världen och Mellanösterns olika kulturer. Wallin är en nyfiken iakttagare av sin omgivning. Som språkligt geni har han lätt att komma i kontakt med befolkningen och förstå vad han ser och hör. Han berättar om stort och smått, noterar väder och vind, mat och kaffesorter.

Så här kan det låta när han under sin vistelse i Palestina kommer till den gamla handelsstaden Jaffa:

Snart kommo in i de rika Jaffa trädgårdarne och här påminte mig de otaliga pomerans och citron träden som stodo med quistar lutande af den gula frukten och omgifna af tjocka taggiga cactus träd att jag var i ett annat land än mitt eget. Vid solens uppgång kommo vi in till staden öfver ett öppet fält eller torg der den lifligaste rörelse af handlande och vandlande menniskor åter påminte mig att jag trädde in i en sjö- och handelsstad. Jag tyckte äfven allt folk hade ett gladare och öppnare utseende än jag var van att se i det heliga Jerusalem, der hvar och en tyckes vilja gapa ur dig din religion och din tro. Gud bevare mig för alla heliga städer.

När detta skrevs var han 36 år. Vid sidan av sina vetenskapliga observationer har också en del iakttagelser om den kvinnliga fägring som han möter:

Jag såg ehuru förstulet flera särdeles vackra quinnor här. Nästan ännu vackrare ser jag i staden i synnerhet bland Grekiskor och jag vet i sanning ej hvad är bättre för en ogift man som jag obeslöjade eller beslöjade quinnor. Men hvar har jag sett de vackraste quinnor? Här eller i Egypten eller i Arabien eller i Nubien eller bland Negrinnor eller i Europa? Det är mig omöjligt att afgöra ens för mig sjelf. Jag såg i Nubien (den unga Nubiskan i Keneh!!) skönare än hvilka jag alldrig tyckte mig då sett och så går det mig äfven här nu. Prisad vare Herren som ej klämt skönheten inom några bestämbara gränser.

Så småningom reser han tillbaka till Europa. Färden går via bland annat Italien, Schweiz och Tyskland. Till England kommer han 1849 och där blir han prisad för sina forskningsinsatser, Men han längtar ofta bort från Londondimman, kolbrasorna och kylan till Orientens klart lysande sol.

Även om han var född ålänning blev han snabbt en kosmopolit. Han verkar inte missnöjd med att som finländare vara en undersåte i det ryska imperiet, något som han också hade nytta av i Orienten där Ryssland i många kretsar hade ett gott rykte. En anteckning från tiden i London ger för övrigt klart uttryck för hans uppfattning om Sverige:

En fröjd under allt detta har det varit mig att ha sällskap af någre landsmän, unge män Bergbom från Uleåborg, Wolff från Wasa o. Julin från Åbo o. att med dem åter få tala mitt eget modersmål o. min egna dialect. Några Svenskar med deras odrägliga o. tillkonstlade natur och dragande språk äro mig en plåga. Huru ovedersägligen lyckligt var det för vårt kära land att bli fri från sin Svenska styfmor!

Wallin berättelser från arabvärlden och Mellanöstern ger en intressant historisk bakgrund från en region där också dagsaktuell politik i hög grad har rötter i de religiösa och kulturella motsättningar han skildrar.

Read Full Post »

I kräfttider

”Kräftor fångas med håf, och smaka så väl att de ätas vid Konungens hof”. Citatet är hämtat från en gammal rättskrivningslära. Idag gäller väl snarare att kräftor smakar så väl att de äts vid var mans bord.

För visst har kräftätandet demokratiserats. Förr var det kanske mest ett nöje för överklassen och storstadsborna. I Svenska Dagbladet för den 7 augusti 1937 ställer en reporter frågan om hur många kräftor som brukar gå åt i Stockholm. Han får svaret: ”Det finns det ingen statistik på, men jag skulle tro att Stockholm konsumerar lika mycket som hela det övriga Skandinavien”.

Nu är förmodligen konsumtionen rätt jämn över hela landet (utom möjligen i det norrländska surströmmingsbältet). Det kan vi tacka djupfrysningstekniken för. Den har i hög grad underlättat importen. Fast Sverige har alltid importerat kräftor, paradoxalt nog samtidigt som exporten till kontinenten för mer än hundra år sedan var betydande.

Jag hittar en artikel i den svensk-amerikanska tidningen Pacific Tribune från 1910, ett organ för skandinaver på den amerikanska västkusten. Där kan man inhämta att det 1904 exporterades 116.000 tjog kräftor från den stora fångstplatsen Hjälmaren (dvs. 2.320.000 stycken). 1907 var siffran 104.200 tjog men 1909 – sedan kräftpesten slagit till – bara 26.000 tjog.

Den kräftpest som drabbade Sverige från 1907 och framåt gav enligt tidningen upphov till många tragedier:

Den fiskeriidkande befolkningen kring Hjälmaren, Mälaren och Öljaren m. fl. sjöar har genom kräftpästen lidit en synnerligen stor minskning i sina inkomster. Personer, som spekulerat i kräftfiskearrenden, hafva ruinerats, och till och med själfmord har af sådan anledning inträffat.

Smittan ansågs ha kommit från Finland och just 1907 infördes förbud mot import av levande kräftor därifrån. Det hävdes senare men infördes efter ett antal år på nytt. Sedan det hävts än en gång kunde Svenska Dagbladet den 4 augusti 1931 rapportera att betydande kvantiteter av skaldjuren anlänt österifrån:

Med ångarna Mariehamn, Birger Jarl och Oihonna ha under söndagen och måndagen inkommit från Finland sammanlagt 481 lådor levande kräftor. Ångaren Kalewipoeg, som hitkom på söndagen från Reval, medförde 548 lådor estniska kräftor.

Idag ser importmönstren som bekant annorlunda ut. Jag åt själv djupfrysta kräftor från Kina häromdagen. Det var inget större fel på smaken men inte kunde de till storlek och kvalitet mäta sig med de inhemska exemplar som jag var med om att fiska upp ur Lännaån under min sörmländska barndom på 50-talet. Det var innan kräftpesten slagit till i just det vattnet.

När barndomsminnena dyker upp i augustimånens sken är det ändå inte smaken av nykokta kräftor som främst tränger sig på utan själva fiskandets stämningsfulla ritual: det ljudlösa glidandet i en roddbåt, skenet av ficklampor över relingen, rasslet av kräftklor mot en plåthink.

Den upplevelsen kan ju tyvärr aldrig ersättas genom djupfryst import från utlandet.

Read Full Post »

Victoria

Jag har inget emot kronprinsessan Victoria personligen men på hennes 40-årsdag i förrgår hissade jag den norska flaggan. Detta eftersom min fru fyller år på samma dag och dessutom har norska rötter. Jag ville förstås undvika missförståndet att det var kronprinsessan som var mest värd att fira och inte min kära hustru.

Nu blev ju vår svenska tronföljare ordentligt firad ändå av en trofast beundrarskara som vallfärdat till Öland. ”Folkets kärlek min belöning”, som hennes anfader Karl XIV Johan hade som valspråk. Den kärleken unnar man henne gärna.

Vi sände i alla fall kronprinsessan en vänlig tanke när vi i förra veckan passerade Ockelbo, den fridsamma ort där prins Daniel har sina rötter. Utefter en av huvudgatorna fanns två loppisar och på den ena gjorde vi ett verkligt fynd i form av ett danskt uppläggningsbestick i äkta silver från 1917. Jag vill inte avslöja några priser men det var faktiskt en bra bit under skrotvärdet. För en loppishabitué ger ett sådant fynd ungefär samma känsla som överväldigar storfiskaren när han får en ovanligt stor lax på kroken.

På tal om Victoria så har jag nu sett de hittills sända avsnitten av serien om den engelska drottningen med samma namn. Hon regerade som bekant mellan 1837 och 1901. Serien är ju inte det bästa brittiska kostymdrama man sett: lite schablonmässigt tecknade personer och interiörer och diverse sidointriger med love, pride and prejudice, om man säger så. Victoria har nog gjorts vackrare än hon var och prins Albert framställs som oändligt själfull och rättskaffens.

Drottning Victoria 1837 respektive 1887

En bättre bild av Victoria tycker jag att man får om man går till hennes brevväxling som delvis finns tillgänglig på nätet. Där finns många brev till kunglig släkt runt om i Europa men också en mer affärsmässig korrespondens. Jag fäste mig till exempel vid en kortare epistel från den brittiska utrikesministern Lord Palmerston innan drottningen i juli 1837 skulle ta emot den ryska ambassadören greve Orloff för en avskedsvisit. Palmerston skrev:

With regard to Count Orloff, your Majesty will probably renew to him, on his taking leave, the assurances which your Majesty has already given, of your desire to cement and maintain the friendly alliance which subsists between the two Crowns; and an expression might be repeated of the pleasure which your Majesty has derived from the selection of a person who possesses the confidence and esteem of the Emperor so fully as Count Orloff is known to do.

It might, perhaps, be as well to avoid any allusion to your Majesty’s not being personally acquainted with the Emperor, or anything that might be construed into an invitation to that Sovereign to come to England, because Viscount Palmerston has reason to believe that any such hint would be eagerly caught at, while at the same time such a visit does not, under all circumstances, seem to be a thing particularly to be desired….

Nej, ett statsbesök av den ryske tsaren var uppenbarligen inte särskilt önskvärt vid just den tidpunkten.

Det får mig att inse att en del utrikespolitiska problem tenderar att upprepa sig. Jag tänker på Theresa Mays alltför hastiga inbjudan av president Trump till statsbesök redan i höst. Nu kan man väl med Palmerstons diplomatiska språkbruk konstatera att ”such a visit does not, under all circumstances, seem to be a thing particularly to be desired”. Därför har ju det tilltänkta besöket nu också skjutits på framtiden.

Om en tidigare svensk kronprinsessa Victoria (Gustaf V:s maka) får jag kanske anledning att återkomma när jag läst Ingar Palmlunds bok: A Royal Patient: Young Doctor Axel Munthe and Crown Princess Victoria of Sweden-Norway. Den ligger just nu i högen för sommarlitteratur.

Read Full Post »

Idala

I gårdagens nästan sommarlika väder var vi med på en botanisk vandring på Oaxen, den lilla ön intill Mörkö några mil söder om Södertälje. Oaxen är ett gammalt kalkbrott och den speciella berggrunden ger upphov till en intressant flora, bland annat olika orkidéarter.

På hemvägen stannade vi till vid Idala café och lanthandel på Mörkö för att äta den berömda Idalamackan, en smörgås belagd med vildsvinsskinka och pepparrotsgrädde. Här i trakten finns för övrigt många litterära ekon från arbetarförfattarnas sommarvistelser under mellankrigstiden, skildrade av Ivar Lo-Johansson i den lilla novellen ”Vid syrentorpen”.

Idala café och lanthandel

Jag var inne på temat i en bloggpost förra året efter ett besök på en utställning i Hölö. Jag återgav då den inbjudan till sommarfest som någon gång på 30-talet sändes ut av Erik Asklund och hans hustru Vera till bland andra Artur Lundkvist, Harry Martinson, Vilhelm Moberg och Nils Ferlin. Asklunds bodde på torpet Fagervik, inte långt från Idala handel.

Inlägget ledde senare under sommaren till ett mejl från Bengt O. Karlsson, den kulturellt och politiskt kringsynte man som genom åren stått för många kommentarer på den här bloggen, delvis under signaturen ”Eklipspringer”. Jag upplevde genom åren Bengt som en god vän även om vi blivit bekanta genom bloggandet och jag bara en enda gång träffade honom personligen. Det personliga mötet ägde rum över ett glas vin i baren på Hotell Hilton i Stockholm i februari 2016 och vi samtalade då om allt från världspolitiken till Grönköpingspoesin och bytte dessutom några böcker.

Bengt drabbades av en stroke några månader senare och upphörde med sitt skrivande. I slutet av november förra året avled han sedan i sviterna efter flera olika sjukdomstillstånd, saknad inte minst av alla som beundrat hans internationella utblickar och politiska klokhet, hans lärdom och stilkonst. Men i slutet av augusti, under rehabiliteringen från stroken, försökte han sig ändå på att skriva och jag återger nedan huvuddelen av ett mejl som jag fick den 17 augusti 2016:

——–

Hoppas att du kan stå ut med att bli ”offer” för mitt första försök att skriva ner några tankar föranledda av ett blogginlägg, närmare bestämt det du skrev om ”Kulturen i Hölö”. Normalt sett jag hade kanske skrivit ett eget inlägg: det går nu inte – formuleringsförmågan fattas och texten använder sig ofta av ord och ordvändningar som jag automatiskt kommer på i stället för dem som jag förgäves letar efter. Hur stark symbiosen mellan hjärna och arm faktiskt är har jag egentligen inte tidigare tänkt på även om jag på skoj brukat säga ”jag tänker med fingrarna,”

Det är ett experiment – hoppas att du inte tar illa upp. Jag skyller litet på logopeden som uppmanat mig försöka skriva.

Jag ser att Asklunds inbjudningsbrev är undertecknat ”Fagervik, Idala”. Varje sommar åker min hustru och jag till Mörkö och första anhalten är alltid ”Idala handelsbod.” I den lilla uteserveringen avnjuter vi då en speciell Idalamacka där huvudingrediensen är vildsvinskinka – vildsvinspopulationen lär vara stor på Mörkö. På det övre planet kan man sedan betitta någon utställning av akvallerer eller fotografier av någon lokal förmåga…

Jag läser att Asklunds brev skrevs ”någon gång på 30-talet.” Säkert lämnade han in breven i handelsboden som också fungerade som postombudsställe. Jag tänker mig också gärna att Ferlin och Moberg tog sig dit för att köpa Södertäljepilsner.

Emellertid har jag en svag personlig anknytning till Idala, därför dessa rader. 30 till 40 år senare promenerade nämligen en ung flicka ett par kilometer ett par gånger i veckan till samma handelsbod för att telefonera till Stockholm. Det var min blivande fru som var au pair-flicka hos en familj som hade ett sommarställe ett par kilometer längre bort. Men då visste vi ju ingenting om författarnoblessen som – förmodligen – hade haft knytkalas i trakten. Vi hade annat att tänka på och det är därför som vi fortfarande åker dit för att avnjuta våra vildsvinsmackor och tänka på gamla minnen. Minnen som nu fått en extra piff genom ditt blogginlägg.

Såvida jag inte dragit en alltför vågad slutsats av ett enda ord – Idala- i facsimilet av Asklunds inbjudningsbrev. I så fall tillämpar jag Piratens ord på mina sommarminnen: ”Vad våra ögon sågo och våra öron hörde har lagrats av tiden och förädlats av fantasiens jäst. Det grumliga har gått till botten, hörsägner och drömmar har kommit till …”

————

Så långt Bengt O. Karlssons mejl. Jag bevarar det som ett kärt minne från en vän och kollega som jag så ofta mötte i bloggosfären och – som sagt – bara en gång i verkligheten.

Read Full Post »

17 maj-firandet

Vilken folkomröstning var det som gav resultatet 368 392 ja och 184 nej? Med ett mer än 99-procentigt bifall skulle man ju kunna tro att det rör sig om ett referendum i någon diktatur under det förra seklet. I själva verket handlar det om norrmännens rungande ja till en framtid i full självständighet, utan unionen med Sverige.

Det var den 13 augusti 1905 som folkomröstningen hölls, ett villkor från svensk sida för att godkänna unionsupplösningen. Och sällan har väl Sverige fått en allvarligare näsknäpp i sina internationella förbindelser.

Jag fick anledning att erinra om detta i går när jag inför en lokal pensionärsförening höll ett litet föredrag om bakgrunden till firandet av den norska nationaldagen den 17 maj. De flesta svenskar har ju ganska dimmiga begrepp om varför norrmännen går man ur huse för att vifta med flaggor. En hel del av gårdagens åhörare avslöjade att de trodde att firandet framför allt hade uppkommit efter den tyska ockupationens slut i maj 1945. Och visst var det jubel då, vilket nedanstående rubriker ut den gamla Aftontidningen avslöjar:

Men det är ju framför allt den norska författningen från den 17 maj 1814 och Norges upprättande som självständigt rike som firas. För även om landet tvingades in i en union med Sverige 1814 var Norge nu en egen nation och unionen framträdde internationellt under beteckningen United Kingdoms of Sweden and Norway. Kingdoms i plural alltså.

Att den svenska kungen inledningsvis ville stävja det norska firandet av Eidsvoldsförfattningen fanns det i går anledning att påminna om. Karl XIV Johan (som norsk kung känd som Carl III Johan) försökte förbjuda högtidlighållandet 1828 eftersom han trodde att det delvis var ett utslag av en ur svensk synpunkt ovälkommen nationalism. Det ledde till det beryktade ”torgslaget” i Oslo den 17 maj 1829 när den svenske ståthållaren lät sända ut ordningsmakten för att på ett hårdhänt sätt skingra de borgare och studenter som firade landets konstitution. Då insåg kungen att den nationella stoltheten inte kunde kuvas och sedan dess har firandet pågått med oförminskad styrka.

Min hustru, som har norska rötter, kunde vid sammankomsten igår berätta om de norska nationaldräkter (”bunader”) som är så markanta inslag i firandet av 17 maj. Hon presenterade också lite statistik:

Det beräknas finnas totalt 2 500 000 bunader i norska hem och 72% av kvinnorna och 20% av männen lär ha en nationaldräkt. Det är en industri som omsätter cirka 750 miljoner norska kronor per år. En bunad är en ganska dyr historia eftersom den kräver timmar av broderier och sömnad. Därför produceras allt fler av dräkterna i länder som Kina, Thailand, Estland, Lettland och Vietnam.

Det är förstås en paradox: nationaldräkter som produceras i nationer på andra sidan jordklotet. Men sådan är globaliseringen.

Read Full Post »

Maj 1917

Det var frost här i natt. Men det var kalla majnätter också för hundra år sedan. Den 10 maj 1917 rapporterar Svenska Dagbladet om att det varit minus 7 grader i Östergötland den gångna natten: ”Sjöarna i trakten äro ännu gångbara”. Höstsädesfälten plöjs upp för att besås med vårsäd. Livsmedelskrisen är akut.

Stockholm livsmedelsnämnd har enligt SvD beslutat hemställa om väsentligt ökade anslag från stat och kommun för att de mindre bemedlade ska kunna köpa mat. Man vill införa rabattering av mjölk för barnrika familjer samtidigt som ransonering på detta baslivsmedel införs. Bristen på bröd är redan markant och livsmedelsnämnden vill subventionera köttpriserna. Man vill samtidigt försöka hålla priset på matportionerna för den offentliga bespisningen till 40 öre även framöver.

I riksdagen framläggs ett förslag som ska motverka vilseledande varubeteckningar:

I förordningen föreskrifves, att vid födoämneshandel icke må brukas några af här nedan angifna varubenämningar, där varan till sin sammansättning afviker från den normala sammansättningen hos den vara, hvilken genom beteckningen utmärkes. De afsedda benämningarna äro mjölk, smör, margarin, flott, mjöl eller därmed liktydig benämning samt honung, vare sig benämningen brukas ensam eller i ordsammanställning som antyder likhet i användningen med motsvarande vara…

I livsmedelskrisens spår följer uppror och kravaller. Livsmedelsbutiker stormas, inte minst av kvinnor som inte klarar matförsörjningen i hemmet. Ett klipp ur tidningen illustrerar vad som hänt:

Oroligheterna kring livsmedelsförsörjningen bekymrar högerledaren Ernst Trygger som i riksdagen lämnar en interpellation till civilministern:

Allt detta medan det första världskriget fortfarande rasar i Europa och Ryssland befinner sig i ett tillstånd av anarki.

Read Full Post »