Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for the ‘Historia’ Category

I gårdagens nästan sommarlika väder var vi med på en botanisk vandring på Oaxen, den lilla ön intill Mörkö några mil söder om Södertälje. Oaxen är ett gammalt kalkbrott och den speciella berggrunden ger upphov till en intressant flora, bland annat olika orkidéarter.

På hemvägen stannade vi till vid Idala café och lanthandel på Mörkö för att äta den berömda Idalamackan, en smörgås belagd med vildsvinsskinka och pepparrotsgrädde. Här i trakten finns för övrigt många litterära ekon från arbetarförfattarnas sommarvistelser under mellankrigstiden, skildrade av Ivar Lo-Johansson i den lilla novellen ”Vid syrentorpen”.

Idala café och lanthandel

Jag var inne på temat i en bloggpost förra året efter ett besök på en utställning i Hölö. Jag återgav då den inbjudan till sommarfest som någon gång på 30-talet sändes ut av Erik Asklund och hans hustru Vera till bland andra Artur Lundkvist, Harry Martinson, Vilhelm Moberg och Nils Ferlin. Asklunds bodde på torpet Fagervik, inte långt från Idala handel.

Inlägget ledde senare under sommaren till ett mejl från Bengt O. Karlsson, den kulturellt och politiskt kringsynte man som genom åren stått för många kommentarer på den här bloggen, delvis under signaturen ”Eklipspringer”. Jag upplevde genom åren Bengt som en god vän även om vi blivit bekanta genom bloggandet och jag bara en enda gång träffade honom personligen. Det personliga mötet ägde rum över ett glas vin i baren på Hotell Hilton i Stockholm i februari 2016 och vi samtalade då om allt från världspolitiken till Grönköpingspoesin och bytte dessutom några böcker.

Bengt drabbades av en stroke några månader senare och upphörde med sitt skrivande. I slutet av november förra året avled han sedan i sviterna efter flera olika sjukdomstillstånd, saknad inte minst av alla som beundrat hans internationella utblickar och politiska klokhet, hans lärdom och stilkonst. Men i slutet av augusti, under rehabiliteringen från stroken, försökte han sig ändå på att skriva och jag återger nedan huvuddelen av ett mejl som jag fick den 17 augusti 2016:

——–

Hoppas att du kan stå ut med att bli ”offer” för mitt första försök att skriva ner några tankar föranledda av ett blogginlägg, närmare bestämt det du skrev om ”Kulturen i Hölö”. Normalt sett jag hade kanske skrivit ett eget inlägg: det går nu inte – formuleringsförmågan fattas och texten använder sig ofta av ord och ordvändningar som jag automatiskt kommer på i stället för dem som jag förgäves letar efter. Hur stark symbiosen mellan hjärna och arm faktiskt är har jag egentligen inte tidigare tänkt på även om jag på skoj brukat säga ”jag tänker med fingrarna,”

Det är ett experiment – hoppas att du inte tar illa upp. Jag skyller litet på logopeden som uppmanat mig försöka skriva.

Jag ser att Asklunds inbjudningsbrev är undertecknat ”Fagervik, Idala”. Varje sommar åker min hustru och jag till Mörkö och första anhalten är alltid ”Idala handelsbod.” I den lilla uteserveringen avnjuter vi då en speciell Idalamacka där huvudingrediensen är vildsvinskinka – vildsvinspopulationen lär vara stor på Mörkö. På det övre planet kan man sedan betitta någon utställning av akvallerer eller fotografier av någon lokal förmåga…

Jag läser att Asklunds brev skrevs ”någon gång på 30-talet.” Säkert lämnade han in breven i handelsboden som också fungerade som postombudsställe. Jag tänker mig också gärna att Ferlin och Moberg tog sig dit för att köpa Södertäljepilsner.

Emellertid har jag en svag personlig anknytning till Idala, därför dessa rader. 30 till 40 år senare promenerade nämligen en ung flicka ett par kilometer ett par gånger i veckan till samma handelsbod för att telefonera till Stockholm. Det var min blivande fru som var au pair-flicka hos en familj som hade ett sommarställe ett par kilometer längre bort. Men då visste vi ju ingenting om författarnoblessen som – förmodligen – hade haft knytkalas i trakten. Vi hade annat att tänka på och det är därför som vi fortfarande åker dit för att avnjuta våra vildsvinsmackor och tänka på gamla minnen. Minnen som nu fått en extra piff genom ditt blogginlägg.

Såvida jag inte dragit en alltför vågad slutsats av ett enda ord – Idala- i facsimilet av Asklunds inbjudningsbrev. I så fall tillämpar jag Piratens ord på mina sommarminnen: ”Vad våra ögon sågo och våra öron hörde har lagrats av tiden och förädlats av fantasiens jäst. Det grumliga har gått till botten, hörsägner och drömmar har kommit till …”

————

Så långt Bengt O. Karlssons mejl. Jag bevarar det som ett kärt minne från en vän och kollega som jag så ofta mötte i bloggosfären och – som sagt – bara en gång i verkligheten.

Read Full Post »

17 maj-firandet

Vilken folkomröstning var det som gav resultatet 368 392 ja och 184 nej? Med ett mer än 99-procentigt bifall skulle man ju kunna tro att det rör sig om ett referendum i någon diktatur under det förra seklet. I själva verket handlar det om norrmännens rungande ja till en framtid i full självständighet, utan unionen med Sverige.

Det var den 13 augusti 1905 som folkomröstningen hölls, ett villkor från svensk sida för att godkänna unionsupplösningen. Och sällan har väl Sverige fått en allvarligare näsknäpp i sina internationella förbindelser.

Jag fick anledning att erinra om detta i går när jag inför en lokal pensionärsförening höll ett litet föredrag om bakgrunden till firandet av den norska nationaldagen den 17 maj. De flesta svenskar har ju ganska dimmiga begrepp om varför norrmännen går man ur huse för att vifta med flaggor. En hel del av gårdagens åhörare avslöjade att de trodde att firandet framför allt hade uppkommit efter den tyska ockupationens slut i maj 1945. Och visst var det jubel då, vilket nedanstående rubriker ut den gamla Aftontidningen avslöjar:

Men det är ju framför allt den norska författningen från den 17 maj 1814 och Norges upprättande som självständigt rike som firas. För även om landet tvingades in i en union med Sverige 1814 var Norge nu en egen nation och unionen framträdde internationellt under beteckningen United Kingdoms of Sweden and Norway. Kingdoms i plural alltså.

Att den svenska kungen inledningsvis ville stävja det norska firandet av Eidsvoldsförfattningen fanns det i går anledning att påminna om. Karl XIV Johan (som norsk kung känd som Carl III Johan) försökte förbjuda högtidlighållandet 1828 eftersom han trodde att det delvis var ett utslag av en ur svensk synpunkt ovälkommen nationalism. Det ledde till det beryktade ”torgslaget” i Oslo den 17 maj 1829 när den svenske ståthållaren lät sända ut ordningsmakten för att på ett hårdhänt sätt skingra de borgare och studenter som firade landets konstitution. Då insåg kungen att den nationella stoltheten inte kunde kuvas och sedan dess har firandet pågått med oförminskad styrka.

Min hustru, som har norska rötter, kunde vid sammankomsten igår berätta om de norska nationaldräkter (”bunader”) som är så markanta inslag i firandet av 17 maj. Hon presenterade också lite statistik:

Det beräknas finnas totalt 2 500 000 bunader i norska hem och 72% av kvinnorna och 20% av männen lär ha en nationaldräkt. Det är en industri som omsätter cirka 750 miljoner norska kronor per år. En bunad är en ganska dyr historia eftersom den kräver timmar av broderier och sömnad. Därför produceras allt fler av dräkterna i länder som Kina, Thailand, Estland, Lettland och Vietnam.

Det är förstås en paradox: nationaldräkter som produceras i nationer på andra sidan jordklotet. Men sådan är globaliseringen.

Read Full Post »

Maj 1917

Det var frost här i natt. Men det var kalla majnätter också för hundra år sedan. Den 10 maj 1917 rapporterar Svenska Dagbladet om att det varit minus 7 grader i Östergötland den gångna natten: ”Sjöarna i trakten äro ännu gångbara”. Höstsädesfälten plöjs upp för att besås med vårsäd. Livsmedelskrisen är akut.

Stockholm livsmedelsnämnd har enligt SvD beslutat hemställa om väsentligt ökade anslag från stat och kommun för att de mindre bemedlade ska kunna köpa mat. Man vill införa rabattering av mjölk för barnrika familjer samtidigt som ransonering på detta baslivsmedel införs. Bristen på bröd är redan markant och livsmedelsnämnden vill subventionera köttpriserna. Man vill samtidigt försöka hålla priset på matportionerna för den offentliga bespisningen till 40 öre även framöver.

I riksdagen framläggs ett förslag som ska motverka vilseledande varubeteckningar:

I förordningen föreskrifves, att vid födoämneshandel icke må brukas några af här nedan angifna varubenämningar, där varan till sin sammansättning afviker från den normala sammansättningen hos den vara, hvilken genom beteckningen utmärkes. De afsedda benämningarna äro mjölk, smör, margarin, flott, mjöl eller därmed liktydig benämning samt honung, vare sig benämningen brukas ensam eller i ordsammanställning som antyder likhet i användningen med motsvarande vara…

I livsmedelskrisens spår följer uppror och kravaller. Livsmedelsbutiker stormas, inte minst av kvinnor som inte klarar matförsörjningen i hemmet. Ett klipp ur tidningen illustrerar vad som hänt:

Oroligheterna kring livsmedelsförsörjningen bekymrar högerledaren Ernst Trygger som i riksdagen lämnar en interpellation till civilministern:

Allt detta medan det första världskriget fortfarande rasar i Europa och Ryssland befinner sig i ett tillstånd av anarki.

Read Full Post »

Jag erinrar mig plötsligt en gammal sång från 1969 av Anders Fugelstad:

”Ingenting är längre som förut
Alla gamla sanningar är slut
Alla gamla sånger dom är vals
och stämmer inte alls”.

Det var en samhällskritisk visa i tidens anda med kängor mot miljöförstöring, kapprustning och andra hot mot tillvaron. En av verserna lydde så här:

Frukostvin med pimpinella är en helt passerad smak
Och av Bellmans gamla källa blev en kommunal kloak
Till Olympens gudahöjder stiger aldrig en Pegas
Där har Nato installerat antirobot-robotbas

Nej, ingenting är längre som förut. Trump ligger i fejd med den trogna skaran av Vita Huset-korrespondenter och har nu bjudit in Filippinernas oberäknelige president Duterte. Angela Merkel har just besökt Saudiarabiens kung och noterat att landet gjort vissa framsteg: nu får kvinnorna i alla fall rösta i kommunala val. Det rör på sig, med andra ord. I morgon träffar hon Putin i Sotji för att berätta att sanktionerna mot Ryssland ligger fast även om hennes kamrater i bayerska CSU tycker tvärtom. I Nato:s sydöstra pelare Turkiet avskedas ytterligare tusentals tjänstemän och Wikipedia släcks ned.

Den politiska kartan är inte heller som förut: I stora delar av Europa rasar socialdemokratin. I Frankrike står valet mellan nationalism och en modifierad nyliberalism. EU har bestämt sig för en tuff Brexit och Bryssel har problem med Ungern och Polen som båda rör sig bort från unionens gemensamma värderingar.

1 maj 1917 – aktuellt budskap trots alla förändringar!

Jag tröstar mig med att den politiska osäkerheten alltid har präglat vår tillvaro. I Grönköpings Veckoblads årsbok för 1989 läser jag en utrikespolitisk översikt av folkmagister Ludv. Hagwald. Den har faktiskt en viss aktualitet så här 28 år senare:

Har Europafrågan nu nått sitt vara eller icke vara, eller är det snarare motsatsen, som i ökad grad har sin gång? Häri ligger kanske själva kärnhuset till den fruktbara debatt, som alltsedan valdagens slut gripit omkring sig i allt vidare cirklar, och icke blott där.

I förstone skola vi ej glömma, att Europa är vad det är, å samma sätt som även andra delar av världen äro vad de äro; något som våra politiker av alla färger ej avstått från att rättmätigt understryka.

Magister Hagwald varnar dock i sammanhanget för en farlig pessimism vid betraktandet av omvärlden och dess förändringar:

Ej heller skola vi vara annat än å vår vakt mot de domedagsprofeter, vilka ständigt utmåla än det ena, än något helt annat, i tur och ordning, när vi snarare äro betjänta av, att hela saken kommer upp å bordet, till den allmänna beskådan, som den i många fall förtjänar.

Och vart leder då detta? Ja, såvitt en tränad bedömare kan se, stå vi i dag inför ett antal vägkorsningar, vilka peka i olika riktningar. Enligt min mening är nu blott marschordet ”Framåt!” möjligt, om än inte särskilt troligt. Dock må vi, denna dag, vara klara över, att begreppet ”Framåt!” kan användas för ett större antal, sinsemellan olika, färdriktningar, beroende å, vilken kosa man valt att styra.

Klokt sagt och tänkt. Låt alltså dagens politiska lösen vara ”Framåt!”. Eller, som det heter i den franska presidentvalskampanjen: ”En marche!”.

I en anda av optimism har jag också dagen till ära hissat den svenska flaggan på vår flaggstång. Vinden är dock ganska svag så någon riktig fart på den blågula duken är det dessvärre inte.

Read Full Post »

Just idag, på Långfredagen, råkade jag ta fram ett gammalt rysk-svenskt lexikon ur bokhyllan. Det trycktes 1912 i Leipzig av Otto Holtzes Nachfolger och jag köpte det tydligen på en loppis för några år sedan. Mellan några sidor hade den tidigare ägaren lagt ett tidningsklipp som jag inte uppmärksammat förut. Det var ett kort inlägg där den dåvarande Dramatenchefen Ragnar Josephson replikerade på något som skrivits av den skarpe teaterkritikern Ebbe Linde.

Diskussionen handlade om korstecken. Jag anade att den förts i Dagens Nyheter och kunde via tidningens förträffliga digitala arkiv spåra sammanhanget. Den 20 januari 1951 recenserade Linde föreställningen ”Bröderna Karamasov” på Dramaten, en uppsättning byggd på Dostojevskijs berömda roman. Det var en produktion med flera av tidens ledande skådespelare: Anders Henriksson, Anita Björk, Anna Lindahl, Olof Widgren, Per Oscarsson och Holger Löwenadler.

Vad kunde gå fel med en sådan rollista? Ändå var Linde inte imponerad. Han sammanfattade sina intryck så här: ”Men dramatik? – nej; ryskt? – knappast; Dostojevskij? – ej ens till hälften.”

Tidigare i sin text klagade han på att föreställningen dessvärre inte lyckats presentera en vederhäftig lokalfärg. Han hängde bland annat upp sig på hur skådespelarna korsade sig:

Inte ens korstecknen utfördes rätt. Somliga korsade sig från höger till vänster, andra från vänster till höger, några gjorde det med två fingrar, andra med tre, Grigorij med hela handen öppen, Aljosja med ett enda krökt pekfinger och gamle Karamasov själv oerhört nog med knuten näve. Nu är detta bara ett litet detaljfel som kunde rättas till (och bör göra det); men inte lika lätt att rätta till allt annat som röjde att skådespelarna inte haft någon vidare hum om den verklighet de skulle framställa och att regissören, Rune Carlsten, inte har kunnat eller brytt sig om att hjälpa dem något vidare på traven.

Ragnar Josephson i sitt rum på Dramaten 1950 (Foto Gunnar Lantz)

Redan nästa dag publicerades Dramatenchefens replik (det klipp som jag hittade i lexikonet). Han framhöll där att nationalscenen verkligen anlitat den bästa expertis på ryska korstecken som det dåtida Stockholm kunde uppbåda:

Instruktionen av de rituella rörelserna i denna föreställning har uppdragits åt kantorn i Ryska kyrkan i Stockholm, Simeon Ignatiev, vilken genomgått prästseminariet i Pleskau. De varianter av korstecken som varit föremål för observation är helt i överensstämmelse med den grekisk-katolska ritualen.

Sedan beskriver professor Josephson utförligt de olika sätt på vilket präster och lekmän utför korstecknet. Att alla inte gör det perfekt är naturligt: ”Vissa personer, exempelvis fadern, Fjodor Karamasov, karaktäriseras genom sitt förgrovade sätt att korsa sig.” Josephson fortsätter:

Jag har genom samtal idag med kantor Ignatiev övertygat mig om att såväl korstecken som knäfall utförs på scenen på ett sätt som tillfredsställer de kyrkliga kraven.

Om förklaringen också tillfredsställde Ebbe Lindes krav förmäler inte historien. Hur som helst: Det var nog rätt länge sedan som teaterkritikerna hängde upp sig på korstecknen. Vi lever ju i en postmodern tid.

Read Full Post »

Den 25 mars är Greklands nationaldag. Det var det datum då frihetskampen började 1821 och det var då som slagordet ”Frihet eller död” blev en signal till uppror mot det turkiska väldet. Det är ett motto som upprepats i den grekiska historien sedan dess. Senast låg det på mångas läppar under militärdiktaturens år 1967-74.

Jag lyssnade just på Melina Mercouris insjungning av Mikis Theodorakis sång ”Eleftheria i thanatos” (finns på Youtube). Det är ju så mottot lyder på grekiska. För oss som under de aktuella åren på 60- och 70-talet lyssnade till Theodorakis frihetssånger har den fortfarande en magisk klang.

Jag såg tidigare under dagen en direktsändning från militärparaden på Syntagmatorget i Athen. Greklands president stod där omgiven av nationens ledare medan paraden långsamt drog fram. Det var en sympatisk manifestation som började med att några veteraner haltade sig fram under långsamt trummande från orkestern. Tre av dem kördes av sjuksköterskor i rullstol. Sen kom poliser på motorcyklar och därefter ett antal brandbilar innan en trupp i de traditionella grekiska uniformerna med tofsar och vita koltar tågade förbi.

Det finns all anledning att sända en tanke till grekerna just idag. I Rom försöker väl premiärminister Tsipras att få in några ord om den sociala dimensionen i de jubilerande EU-ledarnas slutdeklaration. Den engelskspråkiga upplagan av tidningen Kathimerini förklarar:

They asked for one extra paragraph on social dimension. But politically they linked it to the ongoing negotiations with creditors,” one EU official with insight into the issue said.

A draft of the declaration says that EU leaders will work towards a Union which promotes economic and social progress as well as cohesion and convergence, taking into account the variety of social models and the key role of social partners.

”They said it’s difficult for them to celebrate in Rome while one of the non-European institutions is pursuing policy that has significant effects on the Greek economy,” the EU official said.

Man kan bara hoppas att grekerna lyckas i sitt uppsåt. Vi som är gamla filhellener måste verkligen önska dem all framgång. Frihet handlar ju också om ekonomi.

Read Full Post »

Den 15 mars 1917 abdikerade tsar Nikolaj II. I Zürich hade Lenin svårt att sova av upphetsning och ville desperat åka till Ryssland via Norden. Kanske med ett pass utställt på en stum svensk? Hans hustru Nadezjda Krupskaja skrev samma dag (i engelsk översättning):

Ilyich has not slept for days. This night he said: “You know, I can go with a passport of a mute Swede”. I laughed. “It is not going to work; you might start speaking in your sleep. If you dream of cadets, you will start mumbling: bastards, bastards. Everyone will find out that you are not a Swede.” In any case, the plan of travelling with a passport of some mute Swede was more realistic than flying over in some aeroplane. Ilyich wrote about his plan to Ganetsky in Sweden.

Tonsättaren Igor Stravinsky befann sig också i Schweiz och skrev, uppenbart lycklig, hem till sin mor Anna:

All my thoughts are with you in these unforgettable days of happiness, which our beloved and liberated Russia is going through. Send a telegram of your news.

Författaren Stefan Zweig upplevde också händelserna på avstånd. Han befann sig i Wien och var mer skeptisk till det som skedde:

This is a palace coup instigated by English and French diplomats to frustrate the Czar’s attempts to secure peace with Germany, this is not a revolution of the people who seek peace and rights for themselves.

Nikolaj II (Ilja Repins porträtt)

Att jag återger de här citaten på engelska beror på att jag hämtat dem från en fantastisk sajt som dag för dag låter oss följa revolutionsåret 1917 i Ryssland. Det är den digitala krönikan 1917 Free history ett ryskt projekt som också finns i en engelsk version genom samarbete med Pushkin House i London. Det dramatiska skeendet för hundra år sedan speglas genom filmklipp, foton och dagboksanteckningar. Vi får (som framgår av citaten ovan) inte bara veta om vad som hände i Ryssland under månader av kaos. Omvärldens reaktioner får ibland också plats.

Bakom detta mikrohistoriska projekt ligger journalisten och författaren Michail Zygar. Han talar själv om initiativet som ”educa-ment”, en blandning av bildning och underhållning med plattformar på sociala medier. Till sin hjälp har han en rad unga historiker och journalister som dag för dag letat fram en hundra år gammal krönika i ord och bild.

När detta skrivs (den 16 mars) kan man se att det för hundra år sedan var ganska kalla dagar: – 14 grader i Petrograd och – 13 i Moskva. Kejsarinnan Alexandra Fjodorovna skrev tröstande ord till sin man Nikolaj II med anledning av att han lämnat tronen:

I fully understand your action — my own hero! I know you could not sign against what you swore at your coronation — we know each other through and through and need no words – and, as I live, we shall see you back upon your throne, brought back by your people and troops to the glory of your reign… I hold you tight, tight in my arms and will never let them touch your shining soul. I kiss, kiss, kiss and bless you and always understand you.

Den nu arbetslöse tsaren själv verkar dock rätt oberörd av dramatiken. Han befinner sig på ett tåg i vitryska Mogilev:

Slept long and deeply. Awoke far beyond Dvinsk. The day was sunny and frost. Talked with my people about yesterday. Read a lot about Julius Caesar. At 8.20 I arrived in Mogilev. All the staff of headquarters were on the platform.

Här bodde Lenin i mars 1917

Från Zürich skriver samma dag Lenin till Alexandra Kollontaj och förutspår att det som hänt i Ryssland bara är en början på den politiska omvandlingen:

We have just received the second set of government telegrams about the revolution of March in Petrograd. A week of bloody battles by the workers—and Milyukov + Guchkov + Kerensky in power!! On the “old” European pattern….

Well, what of it! This “first stage of the first revolution (among those engendered by the war)” will not be the last, nor will it be only Russian. Of course, we shall continue to be against defence of the fatherland, against the imperialist slaughter controlled by Shingaryov + Kerensky and Co.

Den så kallade februarirevolutionen var ju, som Lenin förutspådde, bara en början på ett av de mest dramatiska åren i 1900-talets historia. Det ska bli spännande att följa utvecklingen dag för dag genom det här unika historieprojektet med dess mångfacetterade infallsvinklar.

Read Full Post »

Older Posts »