Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘Norge’

17 maj-firandet

Vilken folkomröstning var det som gav resultatet 368 392 ja och 184 nej? Med ett mer än 99-procentigt bifall skulle man ju kunna tro att det rör sig om ett referendum i någon diktatur under det förra seklet. I själva verket handlar det om norrmännens rungande ja till en framtid i full självständighet, utan unionen med Sverige.

Det var den 13 augusti 1905 som folkomröstningen hölls, ett villkor från svensk sida för att godkänna unionsupplösningen. Och sällan har väl Sverige fått en allvarligare näsknäpp i sina internationella förbindelser.

Jag fick anledning att erinra om detta i går när jag inför en lokal pensionärsförening höll ett litet föredrag om bakgrunden till firandet av den norska nationaldagen den 17 maj. De flesta svenskar har ju ganska dimmiga begrepp om varför norrmännen går man ur huse för att vifta med flaggor. En hel del av gårdagens åhörare avslöjade att de trodde att firandet framför allt hade uppkommit efter den tyska ockupationens slut i maj 1945. Och visst var det jubel då, vilket nedanstående rubriker ut den gamla Aftontidningen avslöjar:

Men det är ju framför allt den norska författningen från den 17 maj 1814 och Norges upprättande som självständigt rike som firas. För även om landet tvingades in i en union med Sverige 1814 var Norge nu en egen nation och unionen framträdde internationellt under beteckningen United Kingdoms of Sweden and Norway. Kingdoms i plural alltså.

Att den svenska kungen inledningsvis ville stävja det norska firandet av Eidsvoldsförfattningen fanns det i går anledning att påminna om. Karl XIV Johan (som norsk kung känd som Carl III Johan) försökte förbjuda högtidlighållandet 1828 eftersom han trodde att det delvis var ett utslag av en ur svensk synpunkt ovälkommen nationalism. Det ledde till det beryktade ”torgslaget” i Oslo den 17 maj 1829 när den svenske ståthållaren lät sända ut ordningsmakten för att på ett hårdhänt sätt skingra de borgare och studenter som firade landets konstitution. Då insåg kungen att den nationella stoltheten inte kunde kuvas och sedan dess har firandet pågått med oförminskad styrka.

Min hustru, som har norska rötter, kunde vid sammankomsten igår berätta om de norska nationaldräkter (”bunader”) som är så markanta inslag i firandet av 17 maj. Hon presenterade också lite statistik:

Det beräknas finnas totalt 2 500 000 bunader i norska hem och 72% av kvinnorna och 20% av männen lär ha en nationaldräkt. Det är en industri som omsätter cirka 750 miljoner norska kronor per år. En bunad är en ganska dyr historia eftersom den kräver timmar av broderier och sömnad. Därför produceras allt fler av dräkterna i länder som Kina, Thailand, Estland, Lettland och Vietnam.

Det är förstås en paradox: nationaldräkter som produceras i nationer på andra sidan jordklotet. Men sådan är globaliseringen.

Read Full Post »

Det är skönt att vara i Norge under Almedalsveckan. Vi har ingen teve och heller ingen svensk radio så man slipper rapporteringen från alla krampaktiga politiska utspel. Numera har vi visserligen ett mobilt bredband så det går bra att läsa svenska tidningar om man vill. Det gör jag också men jag hoppar i stort sett över alla rapporter från marknadstorget i Visby.

På Sveriges Radios hemsida såg jag hur den internationellt viktiga Chilcot-rapporten halkade lång ner på en nyhetslista som toppades av Ebba-Busch Thors försök att höja sitt parti över fyraprocentsspärren. Snacka om skev nyhetsvärdering i rosévinets spår!

Man förstår naturligtvis att de norska tidningarna inte bryr sig om allt detta, särskilt inte som det övergripande temat i år tycks ha varit ”Sverige, Sverige, Sverige”. Så här på distans kan man ju undra över vad de ”svenska värderingar” är som vi nu alla ska bekänna oss till. Jag försöker fundera ut i vilken mån ”norska värderingar” skiljer sig från de svenska. Norska vanor gör det förvisso men finns det i övrigt nationellt ideologiska skiljelinjer (om man bortser från flaggparaden den 17 maj)?

Jag läser just nu flera böcker om Norge under 40-talets ockupation, bland annat Marte Michelets omtalade och hyllade bok Det största brottet – Offer och gärningsmän i den norska förintelsen. Där kan man med sorg och uppgivenhet läsa om hur judarna utdefinierades från dem som i Norge ansågs omfatta rätt nationell värdegrund. Det fanns förvisso starka rasistiska orsaker till föraktet men kulturella fördomar och schabloner spelade också en viktig roll.

Man ska nog ha en hel del filosofiska och historiska tankar i bakhuvudet innan man slänger ur sig det lättköpta uttrycket ”svenska värderingar”

flaggrse59a_172744378

En fin svensk värdering – fosterlandets väl

När det på sin tid diskuterades om Sverige skulle gå med i EU fanns det debattörer som varnade för de katolska värderingar som fanns med i flera av unionens grundarländer. Om dagens polska chauvinism skulle anses representera det katolska inslaget finns det förstås anledning att vara rädd – men i övrigt?

Kanske spelade just denna fruktan för kontinentala ideologier en viss roll för att norrmännen upprepade gånger sa nej till EU. Idag är de kanske ändå glada att stå utanför. Norge har ju ofta framhållits som ett idealland för Brexit-ivrarna genom att kombinera utanförskap med tillgång till den gemensamma marknaden. I dagens Independent påminner dock en skribent om vad som verkligen gäller:

Well, there’s a price attached to Norwegian-style access to the single market through the EEA. Norway contributes around €447m a year to EU Budget. The UK could expect to make a substantial contribution too; not as much as the £9bn annual net contribution it makes currently, but very far from zero.

And those who voted leave primarily because of concerns over EU immigration flows to the UK will also likely find much to object to about the Norway model. For as well as paying into the EU budget the country has to accept free movement of labour from the EU.

True, there is an emergency brake under the EEA settlement on immigration when “serious economic, societal or environmental difficulties” arise. But this brake is only temporary and Norway has never applied it. Indeed, Norway has higher levels of immigration from the EU per head than the UK.

Jo, Norge är i många avseenden ett mycket civiliserat land. Här i den lilla kommunen Nissedal (1.500 invånare) bereder man sig just för att ta emot ytterligare ett antal flyktingfamiljer från Syrien. En kommunal tjänsteman som jag talade med häromdagen berättade om detta med en viss stolthet. I granngården är det några unga holländare som med stöd av den fria rörligheten i Europa driver ett ysteri där mjölken från ett 30-tal getter förvandlas till läcker ost, allt från klassisk chèvre till lika klassisk norsk brunost.

Norge förenar i många avseenden på ett lyckligt sätt nationalism med en kosmopolitisk öppenhet. Kanske skulle man i den fortsatta debatten efter Almedalen tala lite mer om svensk-norska värderingar som en bra samhällsgrund – om man nu kan komma överens om en definition..

Read Full Post »

Under tio dagars vistelse i Telemarks vackra fjällvärld hinner man ju fundera en del över kulturella skillnader mellan de båda brödrafolken på den skandinaviska halvön. För en svensk kan det vara något förvirrande att vid det första årliga besöket i en affär bli hälsad av handlaren med orden: ”Takk for sist”. Vi svenskar tackar ju för senast när vi varit inbjudna hos någon men vad en person som man inte umgås socialt med har för anledning att tacka är lite svårare att förstå.

Jag noterade att en engelskspråkig bloggare hade funderat över saken och jag tycker att nedanstående citat ger en bra förklaring:

I have found out that takk for sist is just a polite phrase and has about as much meaning as ”Nice weather today, isn’t it?”. It can mean something like ”Good to see you again”, ”Long time, no see”, ”Thanks for your company” or ”Nice party/meeting/lecture, wasn’t it?” depending on the occasion in question. It can be said to anybody that attended the same event, host and guests alike. The appropriate reply to it is ”(Takk) i like måte” (thank you, too), then you can move on to the next topic or person.

Jag kom att reflektera kring kulturella särarter när jag på kvällarna läste rätt mycket om unionsupplösningen 1905. På en lokal loppmarknad köpte jag fem band av Karsten Alnæs populärhistoriska verk Historien om Norge. Alnæs skulle kunna karakteriseras som Norges svar på Herman Lindqvist, läst av folket och kritiserad av fackhistorikerna. Men han påminde hur som helst om den utveckling som långsamt med säkert förde Sverige och Norge isär. Norrmännen hade en kulturell och litterär guldålder under 1800-talets senare del, nationalismen svepte över Europa och stärkte det norska självmedvetandet, den industriella utvecklingen i de båda länderna skapade olika mönster för export och det kom också att påverka den utrikespolitiska orienteringen.

Den som minns sin nordiska historia vet att det var frågan om ett eget konsulatväsen för Norge som kom att vara en utlösande faktor. Men den var egentligen bara en samlande symbol för ett vidare politiskt främlingskap mellan länderna. Agitationen mellan motståndare till och anhängare av unionen fördes delvis inför en internationell publik. Jag läste i andra historiska verk om hur Fridtjof Nansen och Sven Hedin polemiserade mot varandra i The Times och andra europeiska tidningar. Sven Hedin var som vanligt besatt av den ryska faran och hotade med att en upplösning skulle göra Skandinavien till ett ”europeiskt Korea” och att norrmännen skulle kunna ge Ryssland olika favörer. De flesta sansade bedömare ansåg att Hedin gjorde bort sig i debatten och försvagade unionsvännernas sak.

Norwegian 'Yes' Campaign PC, 1905

Kan man lära något av historien? Jag kommer hela tiden att tänka på Ukraina där två folkgrupper med likartade språk och närbesläktade kulturer nu utkämpar en allt blodigare kamp. Agitationen förs inför omvärlden och olika stormaktsintressen gör sig gällande. I Skandinavien blev det en fredlig lösning trots att krigsivriga nationalister på båda sidor ansåg att överenskommelsen i Karlstad sommaren 1905 var förödmjukande för den egna sidan. I Ukraina (delvis en produkt av tsarers och diktatorers gränsdragningar) finns just nu ingen vilja till politisk dialog och dessutom ingen förutsättning för en samlad nationalkänsla när regeringens stridsvagnar sätts in mot egna befolkningsgrupper.

Den svensk-norska unionen var en konstlad nationsbildning, ett slags politisk fiktion. Sådana har vi sett flera av under de senaste hundra åren. Det land som i våra skolböcker hette Jugoslavien visade sig vid närmare betraktande upplösas i sex olika beståndsdelar. Det är säkert inte det sista exemplet på nationella sönderfallsprocesser i vår tid.

Read Full Post »

Vad händer nu i Norge när den nya regeringen har tillträtt? Vilket inflytande får Fremskrittspartiet och dess xenofobiska falang i praktiken? Frågorna är många men man får väl vänta och se. Redan är det klart att en del av Fremskrittspartiets ministrar börjar ångra saker som de tidigare sagt. Solveig Horne som är ”Barne-, likestillings- og inkluderingsminister” har redan grillats om sina tidigare uttalanden kring homosexuella, muslimska brottslingars behandling med mera. Nu verkar hon lika försiktig som en svensk ärkebiskopskandidat. Men, som sagt, gärningarna under de närmaste åren kommer att tala mer än orden.

Klart är förstås ändå att det invandringskritiska perspektivet fått genomslag i regeringsförklaringen. Statsminister Erna Solberg sa i Stortinget igår att Norge ska föra en sträng men rättvis asylpolitik. Ett led i den stränga politiken är uppenbarligen regeringsförklaringens ord om att kyrkorummet inte ska få användas som asylplats. Det ska bli intressant att se hur detta ställningstagande kan komma att konkretiseras om det prövas mot verkligheten.

Frihet och tillit är annars något som den nya koalitionsregeringen vill stå för. Fremskrittspartiets ledare Siv Jensen har i förhandlingarna drivit frågan om att förbudet mot proffsboxning ska upphävas. Som en seger för friheten får man kanske också se att det i framtiden kan bli tillåtet att åka Segway.

Segway_Polizei_4

Segway – nu också i broderlandet?

Språkfrågan är ju alltid en het potatis i norsk politik och nu vill regeringen lätta lite på rätten att få svar från myndigheterna på sin egen språkform (nynorsk eller bokmål): ”Erstatte dagens rett til å få svar på egen målform med en rett for ansatte i staten og språknøytrale kommuner til å bruke sin egen målform.” Samtidigt vill man stärka det nordiska språksamarbetet, hur det nu ska ske.

Intressant är förstås skolpolitiken. Som man kan vänta är den nya regeringen mer positiv till friskolor, men med tydliga begränsningar:

Regjeringen vil åpne for at flere kan drive offentlig finansierte friskoler, og gjeninnføre en lov om frittstående skoler der kravet til formål erstattes med krav til innhold og kvalitet. Skoler som oppfyller vilkårene skal ha rett til godkjenning, med mindre en helhetsvurdering tilsier at godkjenning vil gi negative konsekvenser for det offentlige skoletilbudet… Friskoler skal ikke kunne betale utbytte til eierne.

Friskolor får alltså inte generera vinst till ägarna och inte etableras så att de skadar det offentliga skolsystemet. Det är ju exakt den politik som Vänsterpartiet driver i Sverige.

Politikens vägar i olika länder är med andra ord outgrundliga. Vill man studera den saken närmare finns den norska regeringsplattformen att läsa om man klickar här.

Read Full Post »

Det är som bekant val till det norska Stortinget i morgon. Jag följer en del av valkampen på nätet och hittar en rubrik i Verdens Gang:

Høyre snur etter svenskenes skoletabber
Verdensledende skoleforsker til VG: Svenske privateskoler øker klasseskillet

Alltså (för den som inte förstår norska flytande): Den förutspådda valvinnaren Høyre gör en helomvändning efter svenskarnas skoltabbar. Partiets andre vice ordförande Bent Høie förklarar varför:

– Vi har lært av det som har gått galt i Sverige. For det første vil vi ikke tillate dem som driver skolene å ta ut utbytte; for det andre må de som ønsker å benytte en privatskole også bidra noe økonomisk, ikke så mye at det skaper sosiale forskjeller, men slik at det ikke blir helfinansiert av det offentlige; og for det tredje ved å tydeliggjøre at friskolene ikke skal undergrave den offentlige skolen, sier Høie.

Om en ny norsk regering får som den vill ska det med andra ord inte få finnas friskolor som genererar vinst och inget som undergräver den offentliga skolan. Påminner inte Høyres skolpolitik närmast om den som Vänsterpartiet företräder i Sverige? Höger är höger och vänster är vänster men just här verkar de två mötas.

Storting

Stortingsbyggnaden i Oslo

– – – – – – – – –

I Washington fortsätter diskussionen om ett eventuellt angrepp mot Syrien. President Obama förefaller att ha svårt att övertyga kongressen. Inte ens militärerna verkar den här gången vara med på notan. Den pensionerade generalen Robert H. Scales påminner i Washington Post om att civila presidenter varit pigga på att starta krig och skicka missiler medan en gammal general som Eisenhower var mer återhållsam. Soldaterna är i och för sig vana att ta order från sin politiska makthavare:

But today’s soldiers know war and resent civilian policymakers who want the military to fight a war that neither they nor their loved ones will experience firsthand.

Civilian control of the armed services doesn’t mean that civilians shouldn’t listen to those who have seen war. Our most respected soldier president, Dwight Eisenhower, possessed the gravitas and courage to say no to war eight times during his presidency. He ended the Korean War and refused to aid the French in Indochina; he said no to his former wartime friends Britain and France when they demanded U.S. participation in the capture of the Suez Canal. And he resisted liberal democrats who wanted to aid the newly formed nation of South Vietnam. We all know what happened after his successor ignored Eisenhower’s advice. My generation got to go to war.

eis

Eisenhower – ingen krigspresident

Och i dagens Observer skriver Michael Cohen om varför många amerikaner nu är genuint trötta på ett decennium av krig på andra sidan Atlanten:

Since 11 September 2001, armchair generals (inside and outside government) have planned one military engagement after another and confidently predicted success – and then dodged accountability after repeated failures. The result has been quagmire after quagmire, trillions of dollars in costs and tens of thousands of dead and maimed Americans.

Those chickens have come home to roost. No matter how defensible the plan for military action in Syria might be; no matter how strong the impulse to punish the use of long-banned weapons; no matter how many assertions of limited engagement are made, Americans and their representatives in Congress appear finally resistant to buying the war-makers’ tonic (some might say 10 years too late).

The desire of America’s foreign policy elite to continue to demand that the US remain the indispensable nation and the world’s policeman has come face to face with a public tired of war and tired of foreign policy failure. And the American people look poised to win this round.

– – – – – – –

Att Sverige och FRA är det ”sjätte ögat” i de fem anglosaxiska ländernas världsomspännande avlyssningsnät kom kanske inte som någon direkt överraskning för de initierade. Det var ju därför som Sverige och Storbritannien gemensamt lade in sitt veto mot att EU närmare skulle diskutera den amerikanska avlyssningsskandalen. Under det kalla kriget (när radiokommunikation var viktig) hade ju vårt land fördelen av att ha en lång pejlingsbas mot Ryssland. Nu har vi undervattenskablar som är guld värda för NSA.

Richard Falkvinge skriver på sin blogg om hur den dåvarande försvarsministern Odenberg 2007 undertecknade ett avtal om säkerhetssamarbete med USA , ett avtal som lagt grunden för ett underrättelseutbyte som ingen politiker nu verkar ha någon kontroll över. Han påminner också om den integritetsdebatt som då kvävdes i sin linda.

Den debatten måste absolut komma nu.

Read Full Post »

Jag har just kommit tillbaka från två veckor i Norge. Här är några notiser från vår granne i väster:

Sverige i norsk skoldebatt

Det är stortingsval i Norge den 9 september och opinionsmätningarna tyder just nu på ett regeringsskifte. På den lokala hembygdsdagen har partierna satt upp sina små partytält. Arbeiderpartiets unga stortingsledamot Lene Vågslid är där och delar ut röda rosor i regnet. Hon bekymrar sig för den privatiseringsvåg som kan följa när högern och borgerligheten får makten. Liksom så många andra i partiet pekar hon på Sverige som varnande exempel.

Högern tänker införa det svenska friskolesystemet, påstår Arbeiderpartiet. Det är lögn och ren skrämselpropaganda, svarar Høyre. Inget politiskt läger vill förknippas med en skolpolitik av svensk modell, särskilt inte som media i Norge under sommaren haft ingående reportage om kaoset och vinstbegäret på det gamla broderlandets friskolemarknad.

skole

Bergens tidende sammanfattar den norska diskussionen i relation till den svenska verkligheten under rubriken ”Svenskefanden på skoleveggen”:

Allerede i januar gikk Arbeiderpartiet og statsministeren ut og advarte mot «svenske tilstander» i skolene dersom Høyre får hånd om Kunnskapsdepartementet. Ikke minst advarer de mot omfanget av private skoler.

Høyre på sin side, liker dårlig å klistres for tett til svensk skole. Det Arbeiderpartiet glemmer å fortelle, er at de i sin kritikk av svensk skolepolitikk, også kritiserer sosialdemokratisk skolepolitikk i svensk versjon.

Fast till skillnad från det som gäller i Sverige verkar alla partier i Norge vara eniga om att det bör finnas något slags kommunalt veto. Som en företrädare för Høyre uttrycker det: ”Vi vil beholde en mulighet for at det kan sies nei til etablering av friskoler dersom det vil true det offentlige skoletilbudet”. Alltså: hotas det gemensamma skolsystemet blir det stopp. På den punkten är som bekant de svenska kommunerna maktlösa.

——————

Bokbyen Tvedestrand

Vi tog en tripp till Tvedestrand, en liten idyllisk kuststad med vitmålade trähus och en tegelröd kyrka som tronar högt uppe på ett berg. Den ligger en kort avstickare från E18 och är värd ett besök. På den huvudgata som leder ner mot hamnen ligger antikvariaten tätt. Allra längst ner finns Nynorsk antikvariat som uppges vara Norges största med tusentals volymer i tre våningsplan och med en omfattande försäljning på internet.

Tvedestrand har blivit Norges svar på Hay-on-Wye, den berömda brittiska bokstaden. I tio år har man nu arbetat under konceptet ”Bokbyen vid Skagerrak” och kan så här långt summera ett ganska gott resultat, inklusive startandet av ett eget förlag med 46 titlar.

Tvedestrand_2

Gågata i Tvedestrand

Regniga sommardagar kommer de seglande klasserna i hamn för att köpa feriekrim eller gammal nautisk litteratur. De verkliga bokentusiasterna kommer även om solen skiner och havet är badbart. På den gata där de flesta antikvariaten ligger kan man för övrigt äta några av Norges bästa fiskekakor. De serveras med Tvedestrandsallad, ett slags inhemsk variant på skagenröra. Så skönt kan andliga och materiella behov förenas i en och samma stad.

—————-

Ivar Aasen tvåhundra år

Hela augusti firas tvåhundraårsminnet av Ivar Aasens födelse. Det var han som skapade det norska skriftspråk som han själv och hans meningsfränder ville ha som ersättning för det skriftspråk som var ett arv från den danska tiden och som i mitten på 1800-talet fortfarande var de bildade klassernas skriftliga rättesnöre. I linje med samtidens nationella väckelse (som i Finland bröt väg för finskans erkännande i samhällslivet) ville han att också Norge skulle ha sitt eget skriftspråk baserat på bygdernas olika dialekter. Han reste runt, samlade ord och skapade den grammatik och det ordförråd som legat till grund för det som idag kallas för nynorsk.

Ivar aasen

Aasen var på sitt sätt ett språkligt geni. Enligt en ny biografi av Ottar Grepstad hade han i ungdomen lärt sig åtta språk på egen hand men som självlärd hade han förstås svårt att meddela sig muntligt på de språk som han grammatiskt behärskade. Trots att han egentligen aldrig höll ett offentligt tal blev hans kulturella inflytande stort.

Hur står det då till med nynorskan idag? Som alla minoritetsspråk är det förstås hotat i masskulturens tidevarv. Andelen elever som har nynorska som skolspråk har stadigt minskat och för den majoritet som har sin undervisning på bokmål finns ett motstånd mot den obligatoriska undervisningen i det skriftspråk som Aasen konstruerade men som sedan dess reviderats ett antal gånger. ”Spynorsk” kallas det ibland för av missnöjda ungdomar som inte förstår nyttan med ännu ett sätt att uttrycka sin tankar på norska.

När den nynorska intresseorganisationen Noregs mållag nyligen föreslog att norska landslagsspelare bak på sina tröjor skulle ha både Norge och den nynorska formen Noreg väckte det häftiga reaktioner i Aftenpostens spalter. En kommentator skrev ”Nedlegg Noreg. 15 prosent av befolkningen skal ikke tyrannisere oss med tåpeligheter”. Och när en företrädare för nynorskan framhöll: ”Den som kan fleire språk, får fleire tankar i hovudet og kan lettare forstå mangfald og variasjon i det norske samfunnet” svarade en motståndare: ”Det mangler bare å føye til at bilen du kjører vil bruke mindre bensin…”

På den nivån kan debatten föras. Under tiden är det nu alltfler i Norges medier och kulturliv som talar dialekt utan att skämmas. Men att använda ett skriftspråk som egentligen inte speglar någon viss dialektform verkar det inte finnas något bredare intresse för. Hur det långsiktigt går för nynorskan är svårt att sia om. Men det är klart att språkfrågan också får sin beskärda del i valdebatten. Ledaren för Sosialistisk Venstreparti, Audun Lysbakken, var en av huvudtalarna på minnesfesten för Ivar Aasen och han hade förstås en känga att rikta mot högern: ”Eg vert ofte provosert over kor lettvint omgang spesielt nokre Høgre-politikarar frå Austlandet har med språkspørsmål”.

Nej, på Östlandet och kring Oslo är intresset för nynorskan lamt. Det är på Vestlandet och i fjälldalarna som Ivar Aasens mäktiga språkbygge fortfarande har sitt starkaste fäste.

Read Full Post »

Treungen är vårt närmaste handelscentrum under sommarveckorna i Telemark. Det är ett litet samhälle vid sydänden av den 35 kilometer långa (och upp till 234 meter djupa) sjön Nisser. Man har utsikt mot rundade fjäll på båda sidor av sjön. Det är ingen metropol precis, antalet invånare överstiger knappast 400.

En av årets största händelser i bygden är Treungenfestivalen som varje år samlar över 10.000 besökare den första helgen i augusti. I år var det ett starkt svenskt inslag där med besök av såväl E-Type som Dr. Alban. Ett enormt tältläger bildas nära stranden och det norska ölet flödar. Urbefolkningen spärrar in sig med staket men gillar nog att det blir lite drag i bygden. De båda livsmedelsbutikerna Prix och Spar uppvisar årets bästa resultat de här dagarna.

På lördagen under festivalperioden hålls också Treungendagen, en lokal liten marknad där man kan köpa telemarksknivar och kanske en och annan lusekofta. Barnen roas av hopptält och gratis ansiktsmålning. Kaffe (svagt sådant) serveras och till det äter man med fördel våfflor med grädde och sylt. Frikyrkan ordnar en loppis på gamla böcker, två för 10 kronor oavsett omfång och skick. Där kan man göra fynd.

Årets bästa bokinköp var nog Historien om Norge del IV från 1999, skriven av Karsten  Alnæs. På 639 sidor berättar han om Norge från unionsupplösningen och fram till 50-talet, en välskriven och fascinerande skildring av ett land under förvandling. Det är en blandning av politisk historia och personliga berättelser, gripande inte minst i sin skildring av ockupationsåren och den därpå följande rättsuppgörelsen med landsförrädarna. Men man får också veta hur Freia kom att bli landets ledande chokladfabrik och hur cykeln erövrade Norge på 30-talet

En annan liten bok i samma paket heter Noreg er namnet. Ei ny utgreidning um namnet på landet vårt av Jakob Naadland, utgiven av Noregs mållag, Oslo 1954. I den nynorska språkrörelsens anda försöker författaren leda i bevis att landet egentligen bör heta Noreg och att den vanliga bokmålsformen Norge egentligen är ett missfoster med grund i dansk ortografi.

Kampen för nynorskan var också viktig för Anders Hovden vars memoarbok Attersyn (först publicerad 1926 och återutgiven 2004) jag också köpte. Hovden var en färgstark präst och psalmdiktare, politiskt liberal men kulturellt konservativ. Jag läser på ett ställe en lamentation över den yngre generationens förfall, särskilt den ungdom som bor i städerna och som borde vara bäst utbildad:

Men kva gjer sa byungdomen, han som tykkjest vera mest dana? Dei høyrer og spelar negermusikk, dansar negerdans (Jazz o.l.) Det er pinsamt både att høyra och sjå. Og korleis ser ikkje gjentone ut med ”køtting”. Dei klipper håret av seg, den fagraste pryda åt kvinna – og klæder seg i mansklæde. Eg kom i ordskifte med ein mann, han hevda att det i grammatikken berre burde vera tvo kjøn. Hankjøn og inkekjøn. Hokjøn turfte me kje ha, meinte han.

Hovdens språk var väl redan då något ålderdomligt men med viss eftertanke är det fullt begripligt för en svensk. Jag antar dock att ordet ”køtting” ovan är en förnorskning av det engelska ordet ”cutting” som beteckning för damernas hårmode. De refererade tankarna om en genusreform i grammatiken får väl ändå anses något förlegade.

Efter den första utgåvan tyckte en del fromma läsare att han inte skulle ha skrivit så uppriktigt och avslöjande om sig själv. Men han svarade att om han inte fick säga sanningen så ville han inte säga något alls. Man måste få vara människa, ansåg han: ”Engel vert ein ikkje på denna sida gravi – dersom ein ikkje er ein hyklar.”

Read Full Post »

Older Posts »