Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘T.S. Eliot’

I min gröna ungdom i början på 50-talet lyssnade jag på BBC:s svenska sändningar. Jo, det ärevördiga brittiska radiobolaget hade en svensk redaktion som producerade program under drygt 17 år, från den 12 februari 1940 fram till den 9 augusti 1957.

Att sändningarna började 1940 var förstås ingen tillfällighet. The BBC Handbook från 1946 berättar om bakgrunden:

Since its inception in February, 1940, the main purpose of the Swedish Service was to give accurate war news and to put forward Britain’s point of view in relation to the European struggle. Freedom of speech was never suppressed in Sweden, so the BBC did not enjoy there a monopoly in honest news and views; nor were the Swedes ever hindered, or even discouraged from listening to Britain. This meant more competition from Swedish sources, and the absence of the ‘forbidden fruit’ attraction. Also in broadcasting to a country not at war it was all the time possible -and from every point of view desirable – to give much space to many subjects quite unconnected with the war but none the less forming part of the values for which Britain fought. As early as 1942, British and Allied scientists, economists, writers, and musicians contributed frequently to the daily broadcasts to Sweden.

Efter fredsslutet minskade intresset naturligt nog bland de svenska lyssnarna men det fanns fortfarande en trogen skara som rattade in BBC på radions kortvågsband. Att sändningarna fick fortsätta ända fram till 1957 kan kanske ses som ett led i det kalla kriget. Några av östblockets huvudstäder – Moskva, Prag och Warszawa – sände på 50-talet också några timmar dagligen på svenska och det gällde att hänga med i konkurrensen på etervågorna.

Det var för övrigt inga dåliga program som BBC presenterade. Dessutom var det där som några av Sveriges senare så populära medieprofiler fick sin skolning, bland dem Gert Landin och Torsten Jungstedt.

I en bok som heter Mitt London från 1956 skriver Torsten Jungstedt om sin journalistiska bana i den brittiska huvudstaden. Han kom dit på ett vikariat 1946 men kom att stanna i sex år fram till 1952. Under de åren hann han förstås intervjua många britter, såväl mannen eller kvinnan på gatan som olika celebriteter.

När han besökte Bernard Shaw fick han en lång berättelse om ett säreget möte med  August Strindberg:

Shaw for till Stockholm för att träffa författaren till Spöksonaten, den pjäs som kanske gjort det starkaste intrycket på honom. Strindberg svarade per brev att han inte kunde träffa Shaw. Det var ett långt brev och kuriöst nog författat på tre språk. Men redan nästa morgon låg ytterligare ett Strindbergsbrev i portierlogen på hotellet, och Strindberg förklarade sig villig att ta emot…

De två genierna träffades. Strindberg var ingalunda vansinnig. Klart och redigt samtalade de bägge på tyska. Men svensken var nedslagen och klagade över att hans pjäser gick så dåligt.

En annan gång gjorde Jungstedt en intervju med Eric Blair, mer känd under författarnamnet George Orwell. Han fick då en upplysande berättelse om bakgrunden till boken Djurfarmen:

Nu när England håller på att kämpa sig fram till ett slags rättvis social samhällsordning känner jag det som min plikt att söka rätta till åtminstone en vanföreställning. Det är den som engelsmän gärna omhuldar och som handlar om Ryssland och kommunismen. De flesta arbetare tror inte att kommunismen ändrat sig efter 1917 och de första berusande revolutionsåren. Folk på högerhållet tror som vanligt att Ryssland härbärgerar det apokryfiska vilddjuret. Då skrev jag sagan om Djurfarmen, en farm med ett evangelium och med en frihet. Evangeliet förvanskas och friheten blir med åren trälarbete. Jag ville ge de rätta linjerna i den historiska utvecklingen.

Torsten Jungstedt (1918-2006)

Ett tredje författarmöte handlar om T. S. Eliot. Platsen är Svenska kyrkan i London och tidpunkten måste vara något år efter det att Eliot 1948 fått Nobelpriset i litteratur:

Jag vill ha en kort intervju med nobelpristagaren och börjar med en ursäkt. Men Eliot avbryter:

”Ursäkta er inte. Ni är offer för systemet.”

Vi har en kort intervju. Jag frågar om han skulle vilja se Stockholm igen och han svarar i en mikrofon vars sladd leder ut till en inspelningsbil på gatan:

”Yes, but next time I hope that I won’t be so conspicuous”.

Jungstedt rådbråkar sin hjärna: Vad betydde det sista ordet? Han rusar hem till kontoret och slår upp ordet. Det visar sig att Eliot sagt: ”Men nästa gång hoppas jag att jag inte är så iögonenfallande”.

Those were the days. Jag lyssnade som sagt en hel del på de svenska programmen innan de blev nedlagda. Men jag minns inte om jag börjat innan Torsten Jungstedt hade slutat. Ibland när jag lyssnat skickade jag en rapport och fick som kvitto ett så kallat QSL-kort med Big Ben på (se ovan).

Någon borde faktiskt forska kring denna intressanta radiohistoria. Jag misstänker att det kan finnas spännande saker att hämta i något dammigt arkiv i en Londonkällare.

Read Full Post »

I morgon söndag börjar SvT sända den uppmärksammade BBC-produktion där Sherlock Holmes uppträder i 2000-talets London med nutidens alla moderna attribut. Han gestaltas av Benedict Cumberbatch med Martin Freeman som den lojale och beundrande doktor Watson och serien har överlag prisats i brittiska medier (liksom av London-baserade Andres Lokko i SvD som tydligen sett serien två gånger).

Jag är aldrig förtjust över den ständigt återkommande frestelsen att med en ansträngd aktualitetsiver gestalta litterära eller sceniska klassiker i nutidsmiljö men ska inte döma ut den nya versionen innan jag faktiskt sett den. (Frågan är bara om man kan överträffa tv-versionen från 1984 och framåt med Jeremy Brett och David Burke som berättelsernas tandempar).

Jeremy Brett och David Burke – svårslagbara?

Lika skeptisk är jag förstås till den nyhet som häromdagen nådde oss från London att rättighetsinnehavarna till Arthur Conan Doyles verk beslutat ge tillstånd för en nyskriven berättelse om den detektiva hjälten med Anthony Horowitz som författare. The Guardian rapporterar:

The new Holmes book will be out in September, and details are being kept under wraps in a show of mystery designed to whet fans’ appetites, although it seems that Horowitz’s take on Holmes will retain Conan Doyle’s Victorian setting. Horowitz himself said he had aimed to produce ”a first-rate mystery for a modern audience while remaining absolutely true to the spirit of the original”. Orion publisher Jon Wood promised the author’s ”passion for Holmes and his consummate narrative trickery will ensure that this new story will not only blow away Conan Doyle aficionados but also bring the sleuth to a whole new audience.”

Anthony Horowitz är känd som framgångsrik författare av ungdomsböcker men också som skapare av tv-serier som Foyle’s War och (under en första fas) av Midsomer Murders (en på senare tid degenererad följetong). Han har också skrivit manus till tv-versionerna av flera Hercule Poirot-historier av Agatha Christies hand.

Spectators bokblogg påminner om farorna med att modernisera Conan Doyle och manar Horowitz till försiktighet:

The Holmes stories are a little rose-tinted, but they have a captivating charm that isn’t wholly retrospective. It isn’t just the escapism of Wodehouse or the undemanding comfort of Christie. It is something more fundamental. As T.S. Eliot put it: ‘It is, of course, the dramatic ability, rather than the pure detective ability, that does it…The content of the story may be poor; but the form is nearly always perfect…I am not sure that Sir Arthur Conan Doyle is not one of the great dramatic authors of his age’. High praise indeed, and words Horowitz would do well to heed.

Att T.S. Eliot gillade Sherlock och även litterärt påverkades av hans böcker är ett sedan länge uppmärksammat faktum. När han i sin berömda kattbok skriver om Macavity: The Mystery Cat uppges det laglösa djuret ha Sherlocks motståndare, den demoniske professor Moriarty, som förebild. Dikten finns mycket riktigt också med i samlingen Sherlock Holmes by Gas-lamp – highlights from the first four decades of the Baker Street Journal (ed Philip A. Shreffler). Den kan faktiskt läsas nästan i sin helhet på Google Books. Där finns en rad bidrag om alla aspekter på den store detektiven och bland författarna märks namn som Ellery Queen och president Franklin D. Roosevelt

När jag läste att Conan Doyles arvtagare nu ger tillstånd för nya berättelser med Sherlock som huvudperson kom jag osökt att tänka på en dagsaktuell strid om ett numera världsberömt svenskt litterärt arv och dess framtid. Fast det är förstås en helt annan historia.

Read Full Post »

Till det som ska firas 2011 hör också den klassiska engelska bibelöversättningen King James Bible som publicerades för 400 år sedan, alltså 1611. Den har satt många avtryck i det engelska språket, precis som Karl XII:s bibel i Sverige. Den fyller nästan 42 sidor i The Oxford Dictionary of Quotations och slås i det sammanhanget bara av Shakespeares samlade verk.

King James Bible 1611

I senaste numret av New Statesman har nu dagens internationellt kända ”ärkeateist” Richard Dawkins skrivit en kärleksförklaring till den gamla bibelöversättningen. Inte till innehållet, vilket man kan förstå, utan till språket. Han älskar orden och vändningarna i denna engelska klassiker. Och av alla bibelböcker säger han sig mest tycka om Predikaren och Höga Visan. Han gisslar plattheten i några av de moderna översättningarna och undrar i förbigående om det verkligen är meningen att alla religiösa texter måste vara ”begripliga”.

Naturally, I have to come down on the side of accuracy, even at the expense of poetry. From the religious point of view, however, I can’t help wondering whether accuracy of translation is desirable. If you are trying to persuade people to follow your religion, do you really want them to understand it? When the Roman Church gave up Latin, the congregations suddenly saw, with merciless clarity, exactly what it was they had been reciting all those years.

Let me not try to charm a deaf adder (Psalm 58), but did the hierarchy fully think through the implications of switching to the vernacular? And doesn’t something similar apply to the Bible? Ecclesiastes is hardly religious at all, but in those books where the message is a religious one we might ask, in the nicest possible way, what there is to be accurate about. In any case, my interest is in the translated poetry, and I am suggesting that while some meaning may be lost, poetic value may paradoxically be gained in translation. Even more paradoxically, mistranslation may enhance the effect.

Klagomålen på moderna bibelöversättningar är förstås inget nytt under solen (för att nu låna ett uttryck just från Predikaren). På svensk mark kan man ju   påminna sig Frans G. Bengtssons klassiska omdöme om 1917 års version, ibland kallad Gustaf V:s bibel, ett verk av en mångårigt och träget arbetande kunglig kommission. I sin essäsamling Silversköldarna skriver Bengtsson bland annat så här:

Det är i denna kommissionsöversättning jag råkat slå upp kapitlet om Jehu. Snabbt fångad, läste jag igenom det med alltmera stegrat intresse och bläddrade därpå i de övriga tolkningar jag hade att tillgå. På grundval av detta studium vågar jag påstå att kommissionen inte lyckats särskilt bra med det kapitlet, vad den sen i övrigt kan ha lyckats bättre med. Tvärtom kan man säga att detta kapitel ter sig som ett lysande exempel på, hur en översättare, inspirerad – utom av sin lärdom – av lagom portioner oskicklighet och förbättringspedanteri, med några få säkra grepp kan få stor litteratur att bringas ned till den parodiska uselhetens nivå.”

En annan författare som gisslat moderna bibeltolkningar är T S Eliot som i Sunday Telegraph 1962 uttalade sig i följande ordalag om den då nyss utgivna The New English Bible:

The age covered by the reigns of Elizabeth I and James I was richer in writers of genius than is our own, and we should not expect a translation made in our time to be a masterpiece of our literature or, as was the Authorized Version of 1611, an exemplar of English prose for successive generations of writers.

We are, however, entitled to expect from a panel chosen from among the most distinguished scholars of our day at least a work of dignified mediocrity. When we find that we are offered something far below that modest level, something which astonishes in its combination of the vulgar, the trivial, and the pedantic, we ask in alarm: “What is happening to the English language?”

T S Eliot – målning av Wyndham Lewis, 1938

Han skjuter särskilt in sig på det berömda budskapet om att man inte ska kasta pärlor för svinen (Matteus 7:6):

The translation of a passage may be subjected to criticism on several grounds. I can illustrate this very well by examining a sentence in St. Matthew (hereinafter referred to as “Matthew,” in conformity with the New English Bible) the earlier version of which will be a familiar quotation to many even of those who are ignorant of the Scriptures: “Do not feed your pearls to pigs.”

We notice, first, the substitution of “pigs” for “swine.” The Complete Oxford Dictionary says that “swine” is now “literary” but does not say that it is “obsolete.” I presume, therefore, that in substituting “pigs” for “swine” the translators were trying to choose a word nearer to common speech, even if at the sacrifice of dignity.

I should have thought, however, that the word “swine” would be understood, not only by countryfolk who may have heard of “swine fever,” but even by the urban public, since it is still applied, I believe, to human beings as a term of abuse.

Next, I should have thought that the sentence would be more in accordance with English usage if the direct and indirect objects were transposed, thus: “Do not feed pigs upon your pearls.” To make “pearls” the direct object is, if I am not mistaken, an Americanism, and my belief is confirmed, rather than dispelled, by the examples of this usage given in the Oxford English Dictionary.

The most unfortunate result, however, is that the substitution of “feed” for “cast” makes the figure of speech ludicrous. There is all the difference in the world between saying that pigs do not appreciate the value of pearls, and saying, what the youngest and the most illiterate among us know, that they cannot be nourished on pearls.

Det är förstås aldrig något lätt företag att översätta de bibliska texterna. Och problemet med en av utgångspunkterna för de moderna översättningarna är förstås kravet på ”begriplighet”. Det kan ha sina litteraturteoretiska motiveringar men annars ligger det nog en del i den insikt som Richard Dawkins faktiskt har: religiösa texter och liturgiskt språk behöver inte alltid begripas, lika lite som att poesi måste vara omedelbart tillgänglig för det praktiska förnuftet. Religion är inte rationalitet och traditionsförmedling förutsätter ibland just tradition.

Tusentals barn sjunger varje år om ”tunga fjät, och om ”jord som sol’n förlät” utan att de begriper vad fjät och förlät egentligen betyder i sammanhanget. Ibland undrar jag när någon beskäftig reformkommission ska ta sig an den sången.

Read Full Post »