Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘BBC’

I min gröna ungdom i början på 50-talet lyssnade jag på BBC:s svenska sändningar. Jo, det ärevördiga brittiska radiobolaget hade en svensk redaktion som producerade program under drygt 17 år, från den 12 februari 1940 fram till den 9 augusti 1957.

Att sändningarna började 1940 var förstås ingen tillfällighet. The BBC Handbook från 1946 berättar om bakgrunden:

Since its inception in February, 1940, the main purpose of the Swedish Service was to give accurate war news and to put forward Britain’s point of view in relation to the European struggle. Freedom of speech was never suppressed in Sweden, so the BBC did not enjoy there a monopoly in honest news and views; nor were the Swedes ever hindered, or even discouraged from listening to Britain. This meant more competition from Swedish sources, and the absence of the ‘forbidden fruit’ attraction. Also in broadcasting to a country not at war it was all the time possible -and from every point of view desirable – to give much space to many subjects quite unconnected with the war but none the less forming part of the values for which Britain fought. As early as 1942, British and Allied scientists, economists, writers, and musicians contributed frequently to the daily broadcasts to Sweden.

Efter fredsslutet minskade intresset naturligt nog bland de svenska lyssnarna men det fanns fortfarande en trogen skara som rattade in BBC på radions kortvågsband. Att sändningarna fick fortsätta ända fram till 1957 kan kanske ses som ett led i det kalla kriget. Några av östblockets huvudstäder – Moskva, Prag och Warszawa – sände på 50-talet också några timmar dagligen på svenska och det gällde att hänga med i konkurrensen på etervågorna.

Det var för övrigt inga dåliga program som BBC presenterade. Dessutom var det där som några av Sveriges senare så populära medieprofiler fick sin skolning, bland dem Gert Landin och Torsten Jungstedt.

I en bok som heter Mitt London från 1956 skriver Torsten Jungstedt om sin journalistiska bana i den brittiska huvudstaden. Han kom dit på ett vikariat 1946 men kom att stanna i sex år fram till 1952. Under de åren hann han förstås intervjua många britter, såväl mannen eller kvinnan på gatan som olika celebriteter.

När han besökte Bernard Shaw fick han en lång berättelse om ett säreget möte med  August Strindberg:

Shaw for till Stockholm för att träffa författaren till Spöksonaten, den pjäs som kanske gjort det starkaste intrycket på honom. Strindberg svarade per brev att han inte kunde träffa Shaw. Det var ett långt brev och kuriöst nog författat på tre språk. Men redan nästa morgon låg ytterligare ett Strindbergsbrev i portierlogen på hotellet, och Strindberg förklarade sig villig att ta emot…

De två genierna träffades. Strindberg var ingalunda vansinnig. Klart och redigt samtalade de bägge på tyska. Men svensken var nedslagen och klagade över att hans pjäser gick så dåligt.

En annan gång gjorde Jungstedt en intervju med Eric Blair, mer känd under författarnamnet George Orwell. Han fick då en upplysande berättelse om bakgrunden till boken Djurfarmen:

Nu när England håller på att kämpa sig fram till ett slags rättvis social samhällsordning känner jag det som min plikt att söka rätta till åtminstone en vanföreställning. Det är den som engelsmän gärna omhuldar och som handlar om Ryssland och kommunismen. De flesta arbetare tror inte att kommunismen ändrat sig efter 1917 och de första berusande revolutionsåren. Folk på högerhållet tror som vanligt att Ryssland härbärgerar det apokryfiska vilddjuret. Då skrev jag sagan om Djurfarmen, en farm med ett evangelium och med en frihet. Evangeliet förvanskas och friheten blir med åren trälarbete. Jag ville ge de rätta linjerna i den historiska utvecklingen.

Torsten Jungstedt (1918-2006)

Ett tredje författarmöte handlar om T. S. Eliot. Platsen är Svenska kyrkan i London och tidpunkten måste vara något år efter det att Eliot 1948 fått Nobelpriset i litteratur:

Jag vill ha en kort intervju med nobelpristagaren och börjar med en ursäkt. Men Eliot avbryter:

”Ursäkta er inte. Ni är offer för systemet.”

Vi har en kort intervju. Jag frågar om han skulle vilja se Stockholm igen och han svarar i en mikrofon vars sladd leder ut till en inspelningsbil på gatan:

”Yes, but next time I hope that I won’t be so conspicuous”.

Jungstedt rådbråkar sin hjärna: Vad betydde det sista ordet? Han rusar hem till kontoret och slår upp ordet. Det visar sig att Eliot sagt: ”Men nästa gång hoppas jag att jag inte är så iögonenfallande”.

Those were the days. Jag lyssnade som sagt en hel del på de svenska programmen innan de blev nedlagda. Men jag minns inte om jag börjat innan Torsten Jungstedt hade slutat. Ibland när jag lyssnat skickade jag en rapport och fick som kvitto ett så kallat QSL-kort med Big Ben på (se ovan).

Någon borde faktiskt forska kring denna intressanta radiohistoria. Jag misstänker att det kan finnas spännande saker att hämta i något dammigt arkiv i en Londonkällare.

Read Full Post »