Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for februari, 2012

Jag är generellt sett skeptisk till utdelandet av det ekonomipris som på oklara premisser smyckats med Alfred Nobels namn. Men när det nu ändå finns kan man konstatera att Paul Krugman i all fall var en värdig mottagare – en självständig tänkare som också har en förmåga att förmedla sina analyser.

Som nu i New York Times där han diskuterat Europas ekonomiska problem:

Why has Europe become the sick man of the world economy? Everyone knows the answer. Unfortunately, most of what people know isn’t true — and false stories about European woes are warping our economic discourse.

Han ser två huvudströmmar i de analyser som mer grundar sig på fördomar än på fakta. Den ena kallar han för ”the Republican narrative” och den andra för ”the German narrative”:

The Republican story — it’s one of the central themes of Mitt Romney’s campaign — is that Europe is in trouble because it has done too much to help the poor and unlucky, that we’re watching the death throes of the welfare state. This story is, by the way, a perennial right-wing favorite: back in 1991, when Sweden was suffering from a banking crisis brought on by deregulation (sound familiar?), the Cato Institute published a triumphant report on how this proved the failure of the whole welfare state model.

Did I mention that Sweden, which still has a very generous welfare state, is currently a star performer, with economic growth faster than that of any other wealthy nation?

När han ser sig om bland euroländerna kan han konstatera att ingen av de nationer som nu befinner sig i krisens centrum har några stora välfärdsutgifter i förhållande till GDP. De har alla mindre sociala program än t. ex. Tyskland. Så det är inte välfärden i sig som skapar den ekonomiska krisen.

Den tyska berättelsen handlar enligt Krugman om att Grekland är en finansiellt oansvarig nation:

This story seems to fit Greece, but nobody else. Italy ran deficits in the years before the crisis, but they were only slightly larger than Germany’s (Italy’s large debt is a legacy from irresponsible policies many years ago). Portugal’s deficits were significantly smaller, while Spain and Ireland actually ran surpluses.

Oh, and countries that aren’t on the euro seem able to run large deficits and carry large debts without facing any crises. Britain and the United States can borrow long-term at interest rates of around 2 percent; Japan, which is far more deeply in debt than any country in Europe, Greece included, pays only 1 percent.

In other words, the Hellenization of our economic discourse, in which we’re all just a year or two of deficits from becoming another Greece, is completely off base.

Paul Krugmans slutsats är att den nuvarande krisen inte har att göra med överdriven välfärdspolitik utan med konstruktionen av euron som har samma inbyggda svagheter som den gamla guldmyntfoten. Och det problemet är inte lättlöst. Men tro inte på dem som vill hitta andra förklaringar:

False stories about Europe are being used to push policies that would be cruel, destructive, or both. The next time you hear people invoking the European example to demand that we destroy our social safety net or slash spending in the face of a deeply depressed economy, here’s what you need to know: they have no idea what they’re talking about.

Euron – felkonstruerad?

Vilket leder mig till en svensk analytiker som däremot vet vad han talar om: Örjan Appelqvist, ekonomhistoriker från Stockholms universitet. Han har gett ut en liten bok med titeln Den brutala galenskapen. Hur spekulationen förstör ekonomin (Plantago Media). Titeln har han lånat från ingen mindre än finansminister Anders Borg och boken presenterar sex essäer om finansiell spekulation, eurokris och världsekonomins ändrade maktförhållanden. Precis som Krugman andas han en viss uppgivenhet inför den världsbild som politiker och ekonomijournalister ofta vill förmedla:

Det allt överskuggande uppdraget för politikerna förefaller att vara att ”lugna marknaderna” och det diskuteras hur länge tyskarna ska behöva ställa ”hjälppaket” till slösaktiga grekers förfogande. Jag menar ett detta är helt snedvridna och ideologiskt styrda verklighetsbeskrivningar. Alldeles för många ekonomijournalister nöjer sig med rollen av informatörer, alldeles för få anstränger sig för att ifrågasätta de verklighetsbilder som ekonomiska och politiska makthavare serverar dem.

Örjan Appelqvist delar, så vitt jag förstår, Krugmans bedömning av euron som ett halvfärdigt och delvis felkonstruerat system. Men han pekar samtidigt på de tillgångar som borde kunna bidra till att lyfta Europa: ”den enorma kulturella, industriella och mellanmänskliga rikedom som eurozonens länder besitter.” Välutbildad arbetskraft, sociala skyddsnät och en bred hälsovård är några av de konkurrensfördelar som skulle kunna lyfta Europa igen, om ett antal politiska skygglappar tas bort.

För en ekonomisk amatör är det svårt att veta vad som är rätt och sanning om den ekonomiska krisen. Men jag vill gärna tro på både Paul Krugmans och Örjan Appelqvists kritiska analyser.

Read Full Post »

Hyckleri är ett stående inslag i all internationell politik men det är sällan som det blir så tydligt som i Syrien-frågan. Vad vill världen? Hur får man ett slut på mördandet? Varför är ”Syriens vänner” så passiva i jämförelse med ”Libyens vänner”?

Saudiarabiens och Bahrains härskare försöker hycklande framstå som demokratins och människorättens förkämpar. USA känner avsky inför Rysslands och Kinas veto men glömmer med samma grad av hyckleri att man med sin egen röst stoppade en resolution mot Israels övergrepp i Gaza för några år sedan. Assyrier och syrianer runt om i världen avråder från vapenhjälp till oppositionen eftersom man misstror dess egentliga avsikter och ser de etniska och religiösa minoriteternas existens i Syrien hotad om Assad-regimen faller.

Jeremy Salt, statsvetare från Bilkent Univiversity i Ankara har nyligen analyserat läget i regionen och pekat på hur västliga intressen den här gången sammanfaller med de auktoritära gulfstaternas önskningar:

There is complete convergence between their interests and the interests of Saudi Arabia and other gulf states. Just as in the 1950s western ‘defence’ plans were based on the construction of an anti-Soviet and anti-Arab nationalist wall across the Middle East, so now it seems that western and Saudi plans centre on the construction of a wall of anti-Iranian and anti-Shia Sunni Muslim governments across the region. In a new, reforged Syria, in a country with a 70 per cent Sunni Muslim population, the Muslim Brotherhood, bolstered by its relationship with Saudi Arabia, supported by Turkey and feeding off the electoral success of Muslim movements elsewhere, would be well placed to play a commanding role in government. The strategic relationship between Iran, Syria and Hizbullah would be broken. Whatever comes next, this would be an achievement of surpassing strategic importance to the US and its allies. The problem for them is how to shake the tree so this prize falls into their lap.

Ja, hur ska man skaka trädet så att rätt frukter faller på plats? Misstänksamheten mot också de oppositionella krafterna i Syrien är stor i många kretsar. Den tidigare brittiske diplomaten Alastair Crooke skrev redan i november i The Guardian om den fåfänga tron på att motståndskämparna vill åstadkomma en demokrati av västlig modell:

Most people in the region believe that if Syria is pushed further into civil conflict the result will be sectarian violence in Lebanon, Iraq and more widely too. The notion that such conflict will throw up a stable, let alone western-style, democracy, is fanciful at best, an act of supreme callousness at worst.

Allt detta är förstås inget försvar för Assad och hans brutala regim som mördar sitt eget folk. Som alltid är det oskyldiga civila som kommer i skottlinjen i ett veritabelt inbördeskrig. Och som alltid i svåra internationella konflikter är det nästan omöjligt för utomstående att veta om det är förhandlingar eller vapenhjälp som kan få ett slut på lidandet. Men de seriösa internationella analyserna pekar på komplexiteten i en konflikt som medielogiken har en tendens att förenkla.

Israeliska Haaretz publicerar idag en passionerad artikel av Gideon Levy där han manar sina landsmän att vakna upp ur sin likgiltighet inför det som pågår hos grannen i norr:

The cries that rise up from across the border are growing stronger. Therefore, despite all the objections and the limitations, we can no longer accept Israel’s equanimity and inaction… Forget for a moment the Iranian threat and the Israeli occupation, join in a rescue of which none is more urgent. Let the world suspect what it suspects; a sincere Israeli call like this will not fall on deaf ears. Wake up, brothers and sisters, the neighborhood is burning.

Vår vittbereste utrikesminister har varit på den stora Syrien-konferensen i Tunisien och jag ser att han twittrat därifrån: ”Professor Ghalioun of Syrian National Council spoke of a new Syria for all – a home also for Alawites, Kurds, Christians and others.” Jag ser också att han fått en kommentar från Dr. Ahmed Wagih, en liberal, sekulär (och uppenbarligen härdad) egyptier: ”Nice talk, although, as usual, such mentality won’t prevail as seen in Tunisia and Egypt.”

Förresten; apropå Tunisien så har The Independents stjärnreporter Robert Fisk  just har varit där. Hans intryck sammanfattas i en rubrik: ”The hopes vested in last year’s uprising have ended in continued censorship, growing intolerance and unemployment.” Är det samma land från vilket Carl Bildt glatt twittrar: ”Leaving Tunisia and the cradle of the Arab revolution. Major challenges ahead, but prospects here still basically positive. EU role critical.”

Det är nog inte bara EU:s roll som är kritisk i en arabisk revolutionsvåg som ingen ännu sett slutet på.

Read Full Post »

Profilerat

Jag har tillbringat den gångna helgen på Antikmässan i Stockholm. Där har det verkligen vimlat av profiler.

I mässans scenprogram presenterades Pontus Silfverstolpe och Li Pamp som ”antikprofiler”. Det är väl en yrkesbeteckning som de delar med en del andra tv-kändisar som strosade runt i gångarna. Knut Knutson och Peder Lamm, för att nu bara ta ett par exempel ur högen.

På scenen medverkade ”vintageprofilen” Elsa Billgren, ”modeprofilen” Martina Bonnier och ”språkprofilen” Fredrik Lindström. Den gamle ”Rederiet-profilen” Johannes Brost intervjuades om sina känslor för antikviteter. ”DN-profilen” Magdalena Ribbing föreläste om vett och etikett på jobbet. (Jag hämtar de nyss nämnda personernas yrkestitlar från nätet).

Eftersom min fru och jag hade en monter precis intill sceningången (vi har antikhandlande som fritidsaktivitet) kunde vi både iaktta och lyssna till vad som rörde sig därinne. Bäst diktion av alla medverkande hade nog ”mat-och vinprofilen” Carl Jan Granqvist, också känd som ”Grythytteprofil”.

Grythytteprofilen

Att vara en profil är väl för det mesta respektabelt men det finns ju också en speciell användning av begreppet, särskilt när man i medierna vill dölja någon misstänkt brottslings identitet. En ”nöjesprofil” kan ha stoppats för fortkörning och en ”Dramatenprofil” kan vara misstänkt för otillåten användning av narkotika. ”Lets Dance-profilerna” figurerar i både positiva och negativa sammanhang  och just nu vimlar ”schlagerprofiler” på nöjessidorna.

Vad fordras för att  bli en profil? Ska man som Blondinbella kunna klassificeras som en ”bloggarprofil” måste man väl ha tusentals besökare varje dag och dessutom tjäna pengar på sitt digitala tyckande. För att bli ”Stureplansprofil” räcker det antagligen inte med att stå under svampen och vänta på en bonusbelönad ”börsprofil”. Man måste nog hänga i baren på Sturehof åtminstone tre kvällar i veckan.

Själv känner jag mig rätt osäker och vet inte med vilken förled man bäst skulle kategorisera mig i det alltmer omfattande profilregistert. Jag undrar just nu bara om det finns någon seriös forskning kring det ökade profileringsbehovet i den svenska mediala diskursen under senare decennier.

Read Full Post »

Nedkomsten

Ibland får man en känsla av att historien upprepar sig. Åtminstone fick jag den när jag bläddrade igenom den samling av Stig Dagermans berömda dagsedlar som första gången gavs ut på 50-talet och som sedan återpublicerades 1995. Från 1944 och ett decennium framåt skrev Dagerman sina verser i Dagstidningen Arbetaren, ofta satiriska kommentarer till tidens aktualiteter.

Den 15 april 1946 publicerades följande under rubriken Sensation och med den förklarande ingressen: ”Och så har vi det här med Sibyllas väntade nedkomst. Blir det 84 skott eller 42?”

Det kryper i borgarnas magar.
Här händer så spännande ting.
I svettiga skjortor och kragar
löper reporters omkring

Dom ligger som remmar längs marken.
Vad är det som händer och sker?
Har Noak på nytt gått i arken
och lämnat vårt skumma kvarter?

Nej, ett fruntimmer – nämnt i ingressen –
ska få en unge till slut.
Vi förstår den bekymrade pressen.
Sånt hände ju aldrig förut!

Den kungliga nedkomsten var förstås mer avgörande 1946. Då handlade det ju om rätt kön med tanke på tronföljden.

Gossen som säkrade tronföljden

Nu är det mer avspänt. Och 1946 var väl begreppet ”kärleksbaby” ännu inte uppfunnet.

Read Full Post »

I Svenska Dagbladet funderar P J Anders Linder kring Sveriges framgångar i ett läge när så många andra europeiska länder krisar. Han jämför hur Sverige såg ut för 25 år sedan med dagens läge: ”Sverige 1987 och Sverige 2012 är ”välfärdsstater” bägge två, men skillnaderna är minst lika stora som likheterna. Att det går bra för dagens liberaliserade variant är inget bevis för att gårdagens socialistiskt präglade modell skulle fungera. ”

I vår omvärld diskuteras det också rätt flitigt kring Sverige och den svenska modellen, hur den nu än kan tänkas se ut. I The Guardian skriver Lars Trägårdh – som visserligen är svensk men som har en lång amerikansk forskarkarriär – att denna modell är raka motsatsen till ”the big society”:

The linchpin of the Swedish model is an alliance between the state and the individual that contrasts sharply with Anglo-Saxon suspicion of the state and preference for family- and civil society-based solutions to welfare. In Sweden, a high-trust society, the state is viewed more as friend than foe. Indeed, it is welcomed as a liberator from traditional, unequal forms of community, including the family, charities and churches.

At the heart of this social compact lies what I like to call a Swedish theory of love: authentic human relationships are possible only between autonomous and equal individuals. This is, of course, shocking news to many non-Swedes, who believe that interdependency is the very stuff of love.

Andra debattörer i den brittiska pressen konstaterar att vad som fungerar i Sverige inte nödvändigtvis passar i Storbritannien. I Daily Telegraph ironiserar Cristina Odone över olika brittiska premiärministrars återkommande kärlek till Sverige:

British Prime Ministers are always falling in love with Sweden. Every few years, the PMs send out underlings on fact-finding missions to Scandinavia to study schools, child care, immigration there, only to return with a mission tomake Britain more like Sweden. The problem is that Sweden (9 million citizens) is much smaller, less indebted and less multicultural than Britain. What works there will not necessarily work here.

Despite this, David Cameron seems determined to force Britons’ feet into ill-fitting Swedish clogs. He has just taken part in a love-in in Stockholm, and has come away with an idea: let’s give tax breaks for domestics.

Vill Cameron verkligen subventionera butlern, undrar hon. Nu har det svenska RUT-avdraget verkligen satt fart på kommentatorerna i de brittiska medierna. Och kritiken kommer från både vänster och höger. Daily Mirror vinklar förstås nyheten på sitt eget vis:

David Cameron came under fire yesterday for backing a tax break for toffs who hire domestic servants.

The Prime Minister said that helping “Bertie Woosters” to recruit “Jeeves” in the shape of cleaners and gardeners would help women get jobs.

But Labour blasted the “out of touch” PM for aiding the rich while squeezing the poor.

Speaking at a summit in Stockholm yesterday, Mr Cameron said: “I was interested in Sweden’s experience in encouraging and helping women go out to work.”

But Labour MP Jessica Morden said: “This demonstrates how out of touch David Cameron is. He is suggesting tax breaks for people who can afford domestic workers at the same time as he is cutting tax credits and removing child benefit from squeezed families.”

Jeeves – med RUT-avdrag?

En kommentator som tar fasta på butler-perspektivet säger att hon gärna skulle anställa en sådan fastän hon är lite osäker på vad de egentligen gör: ”But I have seen enough Upstairs Downstairs-type scenarios to imagine we all need a tall, whispering man in our lives. Or is that a valet? Or do only men have valets to get them dressed, as if they were giant babies?”

Kritiken från höger kommer inte helt oväntat från The Spectator där Melanie Mcdonagh säger att Cameron borde ha låtit den där idén med avdrag för hushållsnära tjänster bli kvar i Sverige:

The tax system should, I’d say, discriminate in favour of marriage but it should not be used to favour those who work outside the home as against those who work in it, bringing up children and cleaning up after them. A universal benefit doesn’t do that; it’s yours whether you farm your children out or mind them yourself. And giving tax breaks for domestics goes against another erstwhile Tory ambition, which is to simplify the tax system, not render it more complicated.

Vad de brittiska kommentatorerna på högerkanten inte verkar känna till är det som varje kristdemokratisk politiker på besök i England säkert gärna vill berätta: ”In Sweden we also have something we call vårdnadsbidrag, you know.”

Read Full Post »

Det våras för Frans G Bengtsson påstår Lars Lönnroth i en understreckare i Svenska Dagbladet idag. Röde Orm verkar få en renässans och ska snart filmas igen. Ribbingsfors herrgård i Västergötland, där Frans G Bengtsson bodde mot slutet av sitt liv och bland annat skrev sin vikingaroman, har rustats upp till ett konferenscentrum. Renässansen ska ses i det tidsperspektiv som innebär att Bengtsson vid sin död 1954 tillhörde en av den samtida borgerlighetens mest beundrade författare, en beundran som snabbt avtog under ett nytt kulturklimat bara något decennium senare. Lönnroth skriver:

Visst älskas han ännu i Skåne och bland vikingatidens många vänner, men vänsterintellektuella och modernister har ofta fnyst föraktfullt när denne kulturkonservatismens grand seigneur kommit på tal. I det socialdemokratiska folkhemmet har han förefallit lika malplacerad som en dront i en hönsgård eller en romersk kejsartron bland Ikea-möbler.

Ja, så är det kanske. Fast själv har jag alltid gillat Bengtsson. Inte så mycket för hans stora verk om Karl XII (det fanns i mitt föräldrahem men var för tjockt för att jag skulle orka läsa). Inte heller för Röde Orm som är lite för studentikos i min smak. Däremot har jag alltid varit förtjust i en del av hans poesi alltsedan jag under studentåren lärde mig sjunga balladen om franske kungens spelmän.

Frans G Bengtsson med son (1943)

Jag vet inte om det är sanning eller skröna, men någon gång har jag hört att Frans G Bengtsson slog vad med vänner om att han skulle kunna få in det teologiska begreppet transubstantiation  i en dikt. Och så skrev han i balladens allra sista rader:

”Vad längs marschens väg var värt
ge en vink och hålla kärt,
ha vi transsubstantierat till en sång.”

Teologerna har visserligen ett ”s” mindre i sin version av begreppet men det är en bisak.

Jag plockar ur hyllan ner en volym med de båda diktsamlingarna Tärningskast och Legenden om Babel (den nyss citerade balladen ingår i den förra) och fastnar i de formfulländade sonetterna. Som t. ex. den här som har titeln Ex tempore:

Blir jag berömd, så att var vers kan duga,
skall jag författa på ett annat vis
och aldrig mer med sköna rim som ljuga,
bedriva cirklad och suspekt kurtis

Sonettens fägring skall mig ej mer suga
långt ut på liknelsernas spegelis
Nej, då skall sångmön, den förtvivlat sluga,
bestå mig mer bekväma gunstbevis

Rim spar jag då. Det verkar klart antikt.
Min rytm ska snubbla fritt, ty frodigt rikt
gro syner ur min kvällscigarrs nirvana.

Djupt kända tankstreck smycka skönt min bana.
Och frågas då: – ”Vad fan är detta likt?” –
så svarar jag förbindligt: – ”Det spontana!”

Nog är väl Bengtsson värd en ny vår, inte minst när sonetter och andra förmodernistiska diktformer är på väg tillbaka. Till skillnad från en del yngre poeter snubblade han i varje fall aldrig på versfötterna.

Read Full Post »

Ibland kan man i ett genderöverskridande perspektiv känna sig som Käringen mot strömmen. Eller för den delen som Tjalle Tvärvigg eller Mannen som fattar nada och tycker något helt annat än skribenterna i det som sverigedemokraterna brukar kalla PK-medierna (i första hand de brittiska tidningarna).

Jag tänker på den senaste upplagan av BBC:s stora dramasatsning med en moderniserad Sherlock Holmes. Det första avsnittet av den andra säsongen gick över helgen och hade titeln ”En skandal i Belgravia”. Som den trägne Conan Doyle-läsaren förstår var det ett löst komponerat uppkok på den klassiska berättelsen ”En skandal i Böhmen”. En del gemensamma drag fanns också där: utpressning, mäktiga intressen och så förstås den enigmatiska Irene Adler, om vilken originalet har följande att förtälja:

To Sherlock Holmes she is always the woman. I have seldom heard him mention her under any other name. In his eyes she eclipses and predominates the whole of her sex. It was not that he felt any emotion akin to love for Irene Adler. All emotions, and that one particularly, were abhorrent to his cold, precise but admirably balanced mind. He was, I take it, the most perfect reasoning and observing machine that the world has seen, but as a lover he would have placed himself in a false position…  And yet there was but one woman to him, and that woman was the late Irene Adler, of dubious and questionable memory.

Lara Pulver spelar Irene och gör det med briljans. Men det problematiska med hela denna nystöpning är annars att det blir för mycket nutid, för mycket rekvisita från amerikanska dussindeckare. Som scenen i det ödsliga Battersea power station eller besöket i en parkerad jumbojet där alla passagerare sitter döda. Och så bloggande och surfande för att visa att det handlar om nutid. Men det finns få scener där Londons nutid egentligen speglas på samma sätt som Conan Doyle ändå lyckades fånga sin tids London.

Här finns originalet

Till och med The Guardians annars positiva recensent tvingas medge att det är svårt att hänga med: It’s very complicated, I find at times. I’m totally with Martin Freeman’s John Watson when he says at one point: ”What happened there?”

Dr. Watson förresten. Jag håller helt med Gary Day som i Times Higher Education konstaterar: ”Benedict Cumberbatch at least looks like Holmes, but Martin Freeman as Watson is so anonymous, you could spend the night with him and not recognise him the following morning”.

Den recensent som annars ger ett omdöme som bäst motsvarar mitt eget är Magnus Ransheim i Helsingborgs Dagblad:

För att det inte ska råda någon tvekan om att serien utspelar sig under infostressens tidevarv förekommer både bloggande och frenetiskt sms:ande. Detta utan att tillföra någonting av värde. De snabba klippen och tekniska hjälpmedlen bidrar i stället till att storyn slår knut på sig själv.

Jag har dessutom svårt att köpa pojkansiktet Benedict Cumberbatch i rollen som den socialt handikappade mästerdetektiven. Cumberbatch gör Holmes fjompig och snabbpratande. Måhända moderna egenskaper, men felplacerade i det här fallet. Dr Watson (Martin Freeman, snart som Bilbo) är å sin sida så färglös att jag hajade till när han firade jul i en grällt mönstrad tröja som kunde ha tillhört min sambo.

När en stickad tröja svarar för den största dramatiken i ett Sherlock Holmes-äventyr är något väldigt fel. Iskalla tv-lördagar väntar framöver.

Som sagt. Jag är nog i otakt med tiden. Finns det några som tycker annorlunda så lyssnar jag gärna till argument. Men jag känner mig i det här avseendet lite som norrmannen som befann sig på fel sida på motorvägen och inte förstod varför alla svenskar körde mot enkelriktningen.

Read Full Post »

Older Posts »