Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘Paul Krugman’

Jag är generellt sett skeptisk till utdelandet av det ekonomipris som på oklara premisser smyckats med Alfred Nobels namn. Men när det nu ändå finns kan man konstatera att Paul Krugman i all fall var en värdig mottagare – en självständig tänkare som också har en förmåga att förmedla sina analyser.

Som nu i New York Times där han diskuterat Europas ekonomiska problem:

Why has Europe become the sick man of the world economy? Everyone knows the answer. Unfortunately, most of what people know isn’t true — and false stories about European woes are warping our economic discourse.

Han ser två huvudströmmar i de analyser som mer grundar sig på fördomar än på fakta. Den ena kallar han för ”the Republican narrative” och den andra för ”the German narrative”:

The Republican story — it’s one of the central themes of Mitt Romney’s campaign — is that Europe is in trouble because it has done too much to help the poor and unlucky, that we’re watching the death throes of the welfare state. This story is, by the way, a perennial right-wing favorite: back in 1991, when Sweden was suffering from a banking crisis brought on by deregulation (sound familiar?), the Cato Institute published a triumphant report on how this proved the failure of the whole welfare state model.

Did I mention that Sweden, which still has a very generous welfare state, is currently a star performer, with economic growth faster than that of any other wealthy nation?

När han ser sig om bland euroländerna kan han konstatera att ingen av de nationer som nu befinner sig i krisens centrum har några stora välfärdsutgifter i förhållande till GDP. De har alla mindre sociala program än t. ex. Tyskland. Så det är inte välfärden i sig som skapar den ekonomiska krisen.

Den tyska berättelsen handlar enligt Krugman om att Grekland är en finansiellt oansvarig nation:

This story seems to fit Greece, but nobody else. Italy ran deficits in the years before the crisis, but they were only slightly larger than Germany’s (Italy’s large debt is a legacy from irresponsible policies many years ago). Portugal’s deficits were significantly smaller, while Spain and Ireland actually ran surpluses.

Oh, and countries that aren’t on the euro seem able to run large deficits and carry large debts without facing any crises. Britain and the United States can borrow long-term at interest rates of around 2 percent; Japan, which is far more deeply in debt than any country in Europe, Greece included, pays only 1 percent.

In other words, the Hellenization of our economic discourse, in which we’re all just a year or two of deficits from becoming another Greece, is completely off base.

Paul Krugmans slutsats är att den nuvarande krisen inte har att göra med överdriven välfärdspolitik utan med konstruktionen av euron som har samma inbyggda svagheter som den gamla guldmyntfoten. Och det problemet är inte lättlöst. Men tro inte på dem som vill hitta andra förklaringar:

False stories about Europe are being used to push policies that would be cruel, destructive, or both. The next time you hear people invoking the European example to demand that we destroy our social safety net or slash spending in the face of a deeply depressed economy, here’s what you need to know: they have no idea what they’re talking about.

Euron – felkonstruerad?

Vilket leder mig till en svensk analytiker som däremot vet vad han talar om: Örjan Appelqvist, ekonomhistoriker från Stockholms universitet. Han har gett ut en liten bok med titeln Den brutala galenskapen. Hur spekulationen förstör ekonomin (Plantago Media). Titeln har han lånat från ingen mindre än finansminister Anders Borg och boken presenterar sex essäer om finansiell spekulation, eurokris och världsekonomins ändrade maktförhållanden. Precis som Krugman andas han en viss uppgivenhet inför den världsbild som politiker och ekonomijournalister ofta vill förmedla:

Det allt överskuggande uppdraget för politikerna förefaller att vara att ”lugna marknaderna” och det diskuteras hur länge tyskarna ska behöva ställa ”hjälppaket” till slösaktiga grekers förfogande. Jag menar ett detta är helt snedvridna och ideologiskt styrda verklighetsbeskrivningar. Alldeles för många ekonomijournalister nöjer sig med rollen av informatörer, alldeles för få anstränger sig för att ifrågasätta de verklighetsbilder som ekonomiska och politiska makthavare serverar dem.

Örjan Appelqvist delar, så vitt jag förstår, Krugmans bedömning av euron som ett halvfärdigt och delvis felkonstruerat system. Men han pekar samtidigt på de tillgångar som borde kunna bidra till att lyfta Europa: ”den enorma kulturella, industriella och mellanmänskliga rikedom som eurozonens länder besitter.” Välutbildad arbetskraft, sociala skyddsnät och en bred hälsovård är några av de konkurrensfördelar som skulle kunna lyfta Europa igen, om ett antal politiska skygglappar tas bort.

För en ekonomisk amatör är det svårt att veta vad som är rätt och sanning om den ekonomiska krisen. Men jag vill gärna tro på både Paul Krugmans och Örjan Appelqvists kritiska analyser.

Read Full Post »

Här kommer lite nätfångst från idag:

Clay Shirky, som är författare, konsult och adjungerad professor vid New York University har en liten betraktelse med anledning av Wikipedias tioårsjubileum som firades i veckan. Han noterar inledningsvis att en del kommentatorer under Wikipedias första år hävdade att det nätbaserade uppslagsverket inte var ”tillräckligt auktoritativt”, t. ex. i jämförelse med Encyclopedia Britannica. Men, säger han, auktoritet är inte något konstant värde, det handlar om både korrekthet och tillgänglighet. Och det är på det senare kriteriet som Wikipedia nu regerar fältet:

Defenders of traditional authority will object to the relativism of all this, but relativism is all we’ve got — the rise of the scientific method has taken away  certainty and replaced it with nothing but process and probability. An authority isn’t a person or institution who is always right — ain’t no such animal. An authority is a person or institution who has a process for lowering the likelihood that they are wrong to acceptably low levels. And over the last ten years, Wikipedia has been passing that test in an increasing number of circumstances.

And this is what I think is really worth celebrating as Wikipedia begins its second decade. It took one of the best ideas of the last 500 years — peer review — and expanded its field of operation so dramatically that it changed the way authority is configured. So Happy Birthday, Wikipedia, and thanks for giving us so much to think about.

Från Wikipedia till WikiLeaks. En artikel i Daily Mail diskuterar huruvida den dramatiska politiska händelseutvecklingen i Tunisien kan karakteriseras om en WikiLeaks-revolution. Bakgrunden är de läckta telegram från den amerikanska ambassaden i Tunis i vilken den sittande regimen där betecknades som korrupt och hatad av breda folklager:

The cables, published in December, also claimed that the president’s wife – Leila Ben Ali – had made huge profits out of the building of an exclusive school.

The cables lifted the veil on the corruption of the country’s elite. Another cable which detailed how much the first family was loathed was blocked.

Within weeks, word of mouth had forced protestors onto the streets, culminating in yesterday’s revolution.

In the banned cable, US ambassador Robert Godec wrote: ‘Corruption in the inner circle is growing. Even average Tunisians are now keenly aware of it, and the chorus of complaints is rising.

Tunisien – WikiLeaks-revolution?

Apropå WikiLeaks så har John Pilger publicerat en artikel om Assange och anklagelserna från Sverige på sajten Truthout. Han har där en del beska saker att säga om det svenska rättssystemet efter att ha redogjort för Assange-sidans farhågor för ett politiskt utlämnande från Sverige till USA, i linje med vad som hände med de två terroranklagade egyptier som aldrig fick en chans att försvara sig. För Pilger är det rättsliga spelet efter de omskrivna augustidagarna närmast farsartat:

Almost six months after the sex allegations were first made public, Assange has been charged with no crime, but his right to a presumption of innocence has been willfully denied. The unfolding events in Sweden have been farcical, at best. The Australian barrister James Catlin, who acted for Assange in October, describes the Swedish justice system as ”a laughing stock … There is no precedent for it. The Swedes are making it up as they go along.” He says that Assange, apart from noting contradictions in the case, has not publicly criticized the women who made the allegations against him. It was the police who tipped off the Swedish equivalent of the Sun, Expressen, with defamatory material about them, initiating a trial by media across the world.

I Huffington Post diskuterar en artikel ”Sarah Palin’s Jewish Problem”. Bakgrunden är att hon i ett försvarstal i veckan tillbakavisade anklagelserna om att hennes aggressiva politiska språkbruk kunde vara en av orsakerna bakom dödsskjutningarna i Tucson nyligen. Hon karakteriserade anklagelserna som en ”blood libel”, ord som oftast brukas som en sammanfattande term för den traditionella antisemitismens påståenden om judar som mördar kristna barn. Palins användning av begreppet har kritiserats av många judiska företrädare men det har också försvarats av dem som politiskt står henne nära.

Artikelförfattaren Jordan Zakarias konstaterar att Palins förhållande till Israel och det judiska är komplicerat. Hon är nära lierad med högerkristna grupper i USA för vilka Israel är ett led i den yttersta tidens skeende. För dessa grupper måste världens judar återsamlas i det heliga landet inför Kristi återkomst. Och det är i det perspektivet som Sarah Palin välkomnar bosättningarna på ockuperad mark:

”I disagree with the Obama administration on that. I believe that the Jewish settlements should be allowed to be expanded upon, because that population of Israel is, is going to grow. More and more Jewish people will be flocking to Israel in the days and weeks and months ahead. And I don’t think that the Obama administration has any right to tell Israel that the Jewish settlements cannot expand.”

Sarah Palin – missförstådd?

Diskussionen kring det som hände i Tucson (liksom ställningstagandena till det som sker i Mellanöstern) illustrerar väl delvis det som ekonomipristagaren Paul Krugman i New York Times beskriver som ”A Tale of two moralities” i amerikansk politik:

One side of American politics considers the modern welfare state — a private-enterprise economy, but one in which society’s winners are taxed to pay for a social safety net — morally superior to the capitalism red in tooth and claw we had before the New Deal. It’s only right, this side believes, for the affluent to help the less fortunate.

The other side believes that people have a right to keep what they earn, and that taxing them to support others, no matter how needy, amounts to theft. That’s what lies behind the modern right’s fondness for violent rhetoric: many activists on the right really do see taxes and regulation as tyrannical impositions on their liberty.

Enligt Krugman är den djupa klyftan i dagens amerikanska politik något nytt. Det har alltid funnits två partier med olika agendor men man har ändå kunnat diskutera sakligt över de politiska gränserna. Idag finns det grupper för vilka stat och social rättvisa är främmande ord och för vilka lagregler är något som man kan följa när det passar den egna ideologin. Kan man i det läget försonas, undrar Krugman och sammanfattar: ”We all want reconciliation, but the road to that goal begins with an agreement that our differences will be settled by the rule of law.”

Read Full Post »