Om Elsa Nyblom (1890-1956) verkar det inte ha skrivits särskilt mycket. Man hittar ett och annat blogginlägg och några sidor i samlingsverk om kvinnliga journalister. Ändå är hon en viktig personlighet i den svenska presshistorien: grundare av Husmodern, chefredaktör för Vecko-Journalen 1928-1943. Dessutom författare till både ungdomsböcker och filmmanus.
Ungdomsboken Förtrollad sommar – på franska
Hon var gift med en annan journalist, Erik (Mac) Nyblom och dessutom mamma till Lennart, känd som Dagens Nyheters legendariska kåsör Red Top. I den memorabok Kvinna u.p.a. som jag just läst kallar hon ibland sonen för ”den lilla moroten” så man förstår ju hur han senare i livet hittade sin signatur.
Hon skrev tre memoardelar: Strängt personligt som kom 1945, När hjärtat var ungt som publicerades året därpå och så den nyss nämnda tredje delen som kom 1948. Hennes stil är personligt charmig och hennes berättelse är ett bidrag till både press- och kulturhistorien.
Kvinna u.p.a börjar för precis hundra år sedan, alltså 1912, ett år som Elsa Nyblom sammanfattar i bland annat följande rader.
Elektriciteten: Höll på att tränga ut fotogen och gas, en 25-ljus el-lampa kostade 75 öre i timmen, samma effekt uppnådd med fotogen gick till 1:85.
Hyror: Tre rum och kök med fri utsikt på Östermalm kunde fås för 750 kronor.
Sommarnöje: Fyra rum, nära sta’n, möblerat, 100 kronor.
Tjänstefolk: Van barnsköterska, lön 15 kronor.
Film: Darrig, stum.
Tavlor och böcker: Grünewald utställer och vållar strid. 10-öresböckerna skall uttränga den dåliga 25-öreslektyren.
Stora händelser: Olympiska spelen i Stockholm. August Strindberg dör, och hans dotter Greta von Philp är ett av de 22 dödsoffren för Malmslättsolyckan…
Elsa Nyblom började som sommarvikarie på Dagens Nyheter före första världskriget. Hon var kollega med några andra journalistiska kvinnopionjärer – Elin Brandell och Ellen Rydelius – och hon skildrar stämningen i de inrökta redaktionslokalerna i gamla Klara. Sommaren 1913 gick hon omkring i Gamla Stan mellan uppdragen och såg hur fattiga barn lekte i mörka gränder. Hon fick en idé om dagskolonier för barnen, bad DN:s läsare skänka pengar och organiserade så båtresor till skärgården. Hon var med andra ord en socialt aktiv och handlingskraftig journalist, något som säkert bidrog till att hon blev Publicistklubbens första kvinnliga styrelseledamot 1937–1940 och dess vice ordförande 1939–1940.
I memoarseriens tredje del får man följa hennes publicistiska karriär under hela mellankrigstiden och fram till den dag år 1943 när en ung direktör på Bonniers kommer med det kuvert i handen som visar sig innehålla hennes uppsägning från posten som Vecko-Journalens chefredaktör.
Det finns många personporträtt att fascineras av men jag fastnade av lättförklarliga skäl inför några rader om Gösta Tranströmer, pappa till Tomas (fast familjen splittrades redan när sonen var ung):
Gösta Tranströmer, Trana, som klev omkring i korridorerna på långa tranben, var i många år medarbetare i Veckojournalen. Han hade, har, konstnärlig blick och ett utpräglat bildsinne. Mager, blekt smalt ansikte, grånat, tillbakastruket, askblont hår, alltid långt i nacken, kanske av konstnärliga skäl. Trana är djupfilosof, jag förstår inte alltid vad han menar, han tycker om att uttrycka också enkla ting på ett invecklat sätt…
Trana hade lite svårt att inlemma sig i det veckopressliga systemet. Där är bohemiska särlingar med självhävdelse uttryckt i nejsägande, lika svårplacerade som fyrkantiga pluggar i runda hål.
Elsa Nyblom berättar om tre decennier av svensk historia ur sitt eget perspektiv, en finstämd skildring som man gärna återvänder till.
Apropå Elsa Nyblom så hade hon en medintressent när Husmodern startade: den Thora Holm vars Småttingarnas julbok jag nämnde i min kommentar till den här sidans artikel om Julfrid. Båda var flitiga journalister, se här lite mer om den senare.
Som synes av vad jag skrev i kommentaren är det lätt att göra sig lustig över en svunnen epoks förnumstiga råd – nittio år senare är vi ju så mycket mera sofistikerade och vet allt så mycket bättre. Emellertid förtjänar Thora Holm (1881-1970) nog att mera hedras än skrattas åt. Hon måste ha varit, det ser man på den omfattande listan över hennes böcker i Libris, mycket effektiv och energisk, och hennes författarskap vore värt ingående studie – en sådan har kanske redan skrivits.
Redan 1913 frågade hon sig, i en skrift som hon författade samman med socialreformatorn Kerstin Hasselgren, Kunna hushållningsutgifterna med gasens tillhjälp nedbringas? (svaret var nog ja). Fyra år senare startade hon Husmodern, alltså samman med Elsa Nyblom vars son Lennart dag ut och dag in under en mansålder skrev kåserier i Dagens Nyheter som Red Top, tills han pensionerades – sedan skrev han aldrig en rad.
1919 drog hon västerut och skrev i Filmjournalen om Los Angeles, filmstaden, men i övrigt skrev hon flärdfritt om hus och hem (hon var hemkonsulent) och strödde frikostigt kring sig råd och rön. Jag minns att vi hade hennes Svenska Hennes drygt sextio böcker handlar annars om Dukning och servering och om Smakliga maträtter, hon gav sina läsare Fisktips och skrev en Konserveringsbok och en Rådgivare för svampens tillagning, i en tid då man tvangs leva under knapphetens kalla stjärna och anpassade sig därefter.
Glömd är hon inte heller, ser jag på internet: så sent som den 3 januari nämnde Irka Cederberg henne i Kvällsposten när hon läste på nytt en gammal kokbok som hon fått av sin mamma och som hon haft nytta av: Thora Holms Den självförsörjandes kokbok.
(Och det kan tilläggas att Lennart Nyblom under eget namn skrev ett par mycket bra äventyrsböcker: Högt spel i Mazzaro, om svenska fotbollsstjärnor värvade till Italien – vid tiden för GreNoLi och Nacka Skoglund vars En miljon för en klackspark fortfarande går att läsa fast han säkert inte skrev den själv – och Svart plan i Corriente, förlagd till Sydamerika).
Thora Holm verkar dessutom ha uppfunnit en koklåda, en anordning som gjorde att man kunde hålla kastruller varma utanför spisen. Det nya med hennes uppfinning var tydligen att man t.o.m. kunde grädda bröd i den. Allt enligt uppgifter i tidskriften Rösträtt för kvinnor från mars 1915.
Hur hon hann med att redigera en tidning, skriva alla böcker och dessutom prova recept m.m. är svårt att förstå.
Koklådan var, som jag minns den från min tidiga barndom när den redan gått ut bruk, en trälåda fylld av isolerande krollsplint eller möjligen hyvelspån. Där satte man ner en kastrull som hade bragt i kok, och så puttrade det vidare på eftervärmen.
Det gick förstås att få bröd att jäsa på det viset också (jag lagar youghurt på Nya Zeeland enligt samma princip). Fast hur man sedan kunde baka det i samma låda vill jag gärna veta. Det har jag aldrig sett, lika lite som vattenglas som man lade ner ägg i så att de höll sig, det var nog mest folk som inte hade kylskåp som gjorde det.
Ett fantasieggande namn, vattenglas – jag ser av Svensk ordbok att det är ”en sirapstjock, starkt koncentrerad lösning av kalium- eller natriumsilikat i vatten, anv. bl.a. som bindemedel i pappersmassa, förr äv. för konservering av ägg.”
Ägg i vattenglas upplevde jag i min barndom på landet. Och det hade inte med frånvaron av kylskåp att göra utan med det faktum att natriumsilikatet täpper till porerna i skalet och därmed bevarar äggen på ett sätt som inte ens kylskåp klarar av.
Höns värper ju ojämnt under året (detta var före hönsfabrikernas tid) och då kunde man spara överproduktionen till sämre tider.