Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘Syrien’

President Petro Porosjenko stod längst fram i kyrkan och tog emot ett påskägg av metropoliten Onufrij, Moskvapatriarkatets högste ledare i Ukraina. Det var någon timme efter midnatt lokal tid och scenen var katedralen i det berömda Grottklostret i Kiev, grundat på 1000-talet, ett världsarv och tillika Ukrainas nationalhelgedom.

Nu råkar hela klostret stå under Moskva, en nagel i ögat på de ukrainska nationalister som vill se jurisdiktionen överflyttad till det självproklamerade Kievpatriarkatet, en gren av ortodoxin i Ukraina som dock inte erkänns av övriga ortodoxa kyrkor runt om i världen. Att president Porosjenko firade kyrkoårets viktigast gudstjänst just här får väl ses som en markering av själva platsens historia. Han måste för fridens skull ibland också besöka de kyrkorum som tillhör den konkurrerande nationalistiska kyrkan.

Grottklostret (Kievo-Pecherskaja lavra)

Ukraina är ett land där den kulturella motsättningen mellan öst och väst präglar också kyrkogeografin. I väster har den ukrainska nationalismen dessutom ofta gått hand i hand med den så kallade grekisk-katolska kyrkan, den gren av kristenheten som har en bysantinsk rit och kyrkoordning men som erkänner påven i Rom som sin högsta andliga ledare. Det är inte lätt för politiker att navigera i dessa känsliga teologiska farvatten.

Jag såg den här påsknattsliturgin i en direktsändning från Kiev via nätet. Dessförinnan hade jag kommit hem från ett besök i den syrisk-ortodoxa församlingen i Södertälje som firade påsken i den lånade baptistkyrkan vid Nyköpingsvägen. Den står under Antiokias patriarkat och kyrkan var fylld till sista plats av landsflyktiga syrier. Här var midnattstimmen något framflyttad. 22.30 släcktes ljusen ner i kyrkan, församlingen väntade utanför med tända ljus i händerna innan påskhymnen började sjungas, mest på arabiska med då och då också på grekiska.

Och så lästes och sjöngs den så kallade påskkanon, enligt traditionen författad av kyrkofadern Johannes av Damaskus på 700-talet. Johannes var från början en hög tjänsteman hos den muslimske kalifen av Damaskus, en påminnelse om det mångkulturella Syrien som idag är så hotat. Men nu är det här på Nyköpingsvägen 20 i Södertälje som man hör hymnerna från en mer än tusenårig kristen kultur.

Dessförinnan hade jag passerat den koptiska kyrkan, bara något hundratal meter därifrån. De hade börjat sin påskgudstjänst ännu tidigare och doften av rökelse kändes faktiskt ut på gatan. Vakter i gula västar stod utanför porten. Jag märkte hos både kopter och syrier en viss rädsla, en naturlig känsla efter allt som skett i deras hemländer på senare tid.

Det lilla vaxljus som jag fick hos syrierna var nästan nedbrunnet när jag kom hem och öppnade datorn för att se slutet på gudstjänsten från Kiev. De kyrkoslaviska påskhymnerna sjöngs med en kraft som nästan bara kan åstadkommas i ett kloster. Mitror och kors glänste i strålkastarljuset. Kyrkan var fylld till sista ståplats.

Det blev för min del en påsknatt med ekon från tre länder präglade av strid och konflikt: Egypten, Syrien och Ukraina. Men hymnerna förmedlade samma budskap, fast på olika språk: hopp och ljus i en orolig tid.

Read Full Post »

Vladimir Putin bär alltid ett kors om halsen. Det kan man om inte annat se på de bilder där han med bar överkropp rör sig i den ryska vildmarken. Jag kom att tänka på det när jag läste den debatt som uppstått här i landet kring aktionen Mitt Kors, en Facebookgrupp som framträder med följande budskap:

Mitt Kors vill ta ställning för världens förföljda kristna genom att öppet och med stolthet bära korset runt halsen i vår vardag.

Korset är hoppets, kärlekens och nådens tecken, ett tyst motstånd mot mörker och våld.

Om du inte redan bär ett kors, plocka fram korset som ligger i byrålådan – eller gå och köp ett! Ta sedan en bild av dig själv med korset runt halsen, posta här på sidan och tagga med #mittkors

Jag ska avstå från att lägga mig i debatten om denna aktion som enligt Expressen har skapat ”storbråk i kyrkan”. Tidningen Dagen noterar att de flesta av Svenska kyrkans biskopar duckar inför frågan om det är en bra kampanj. Å andra sidan har Humanisternas ordförande Christer Sturmark blivit medlem i gruppen och denne normalt så fritänkande debattör poserar nu glatt med ett kors i handen.

Men för att återvända till Putin så kan man på nätet läsa följande om hans kors:

Putin had, in classic Soviet fashion, a secular upbringing. His father was a “model Communist” and a “militant atheist,” though his mother was a devout Eastern Orthodox Christian and she had young Putin secretly baptized into that church.

It was merely symbolic, however, as Putin went through the bulk of his adult life–rising through the ranks of the KGB and the Soviet Communist Party–conforming to Soviet secular convention.

It wasn’t until the double-whammy of 1) his wife’s car accident in 1993 and 2) a life-threatening house fire in 1996 that Putin began questioning his atheism. During a vulnerable moment before Putin departed for a diplomatic trip to Israel, his mother gave him a baptismal cross. He said of the occasion:

”I did as she said and then put the cross around my neck. I have never taken it off since.”

Put

Putin på fisketur (Källa: Wikimedia)

Om detta kan man tänka två saker:

Dels att det påminner om den massiva förföljelsen av kristna i Sovjetunionen, framför allt under 1930-talet men också senare, en förföljelse som många både till vänster och höger ofta ignorerade. Dels att Putins kors möjligen har något att göra med Rysslands inblandning i Syriens inbördeskrig.

Christer Sturmark säger i ett uttalande för Dagen att det pågår ”något som kan beskrivas som ett folkmord på kristna” i Mellanöstern. Även om man kan diskutera vad som menas med ett folkmord så är det ju otvivelaktigt så att länder som Irak och Syrien har åderlåtits på en stor del av sin kristna befolkning.

Den fråga man ställer sig är inte minst varför denna folkfördrivning inte har blivit ett så stort debattämne tidigare, framför allt bland de de kristna grupper som nu så helhjärtat engagerat sig i saken. Jag har redan berört detta i ett blogginlägg från förra året men kan gärna påminna om något av det jag då skrev om den ström av kristna som från 2004 massflydde från Irak och som gjorde att vi här i Södertälje då blev den stad som tog emot fler flyktingar från området än USA och Kanada tillsammans.

Orsaken till denna massutvandring var förstås invasionen av Irak år 2003 och den anarki som skapades i dess efterföljd. Det paradoxala var ju att detta illegala militära äventyr var framhejat inte minst av det kristna bibelbältet i USA. Deras krigsentusiasm kontrasterade mot hur påvens sändebud, kardinal Pio Laghi, försökte varna president Bush. För att citera CNN i mars 2003:

A Vatican envoy who met with President Bush Wednesday said he ”clearly and forcefully” conveyed a message from Pope John Paul II that a war against Iraq would be a ”disaster.”

”You might start, and you don’t know how to end it,” said Cardinal Pio Laghi said after his half-hour meeting at the White House. ”It will be a war that will destroy human life. Those people that are suffering already in Iraq, they will be in a really bad situation.”

Kardinalen visste vad han talade om eftersom många av Iraks kristna tillhörde kyrkor som var förenade med Rom. Hans och påvens välgrundade varning kom samtidigt som den insiktslöse propagandisten Per Ahlmark kunde skriva i Dagens Nyheter: ”Först kommer kriget, nödvändigt och hemskt”.

Jo kriget kom, hemskt med alls icke nödvändigt. Och nu har kriget gjort Syrien till ett helvete. Bilderna från Aleppo chockerar världen. Men det var i oktober förra året som man kunde läsa följande i den kanadensiska tidskriften The Catholic Herald:

Melkite Catholic Archbishop Jean-Clement Jeanbart of Aleppo said that the bombing of rebel positions by Russian jets was ”a source of hope” for Syria, telling Suisse Romande television Oct. 8 that the intervention into the Syrian civil war by Russia ”serves the Christian cause” and generated ”renewed confidence among Christians in Syria.”

”(Vladimir) Putin is solving a problem”…

His comments came three days after the Islamic State released a video showing the murders of three Assyrian Christians captured by in Hasakah province in February. They also came a week after Syriac Catholic Archbishop Jacques Behnan Hindo of Hassake-Nisibi defended the Russian campaign while accusing the United States of arming al-Qaida terrorists under ”a different name.”

Alep

Två biskopar från Aleppo som varit försvunna sedan april 2013

Jag vill inte försvara vare sig den auktoritäre Putin eller diktatorn al-Assad. Inte heller de islamiska fundamentalister av olika schatteringar som med vapenleveranser från väst eller Saudiarabien fördrivit de kristna i Syrien. Likt Svenska kyrkans biskopar skulle jag helst vilja ducka inför en svår fråga eftersom jag inte har någon entydig lösning. Möjligen kan jag tycka att de som nu protesterar mot förföljelsen av de kristna i Mellanöstern också borde ställa kritiska frågor kring vem eller vilka som från 2003 och framåt medverkat till att en urgammal kristen kultur i Irak och Syrien nu hotas av förintelse. Möjligen borde de också utkräva ett retroaktivt moraliskt ansvar på hemmaplan.

Och kanske dessutom kombinera det lättburna korset kring halsen med en mer grundläggande politisk och teologisk analys.

Read Full Post »

På en fjällsida i norska Telemark läser jag Ingmar Karlssons väldokumenterade och välskrivna bok Roten till det onda. Den handlar om uppdelningen av Mellanöstern 1916-2016 och ger med andra ord ett hundraårigt perspektiv på en region som varit en spelplan för stormakters råvarujakt och geopolitiska ambitioner. Det är därmed också en historia om manipulationer, löften och svek, för att nu inte tala om kulturell okunnighet eller en illa dold rasism.

Vid sidan av läsningen blir jag nyfiken på hur man för snart hundra år sedan såg på regionens framtid. I en av bokhyllorna här i huset finns Aschehougs lexikon i 9 band från 1923. Jag slår upp Irak och hänvisas då till uppslagsordet Mesopotamien. Det är en ganska utförlig berättelse om tvåflodslandet, från kulturens gryning till 1900-talets början. Jag slås speciellt av några profetiska rader:

Langs den persiske grænse er der i senere aar opdaget en række særdeles rike oljeforekomster, hvis utnyttelse sikkert i væsentlig grad vil betinge hele landets fremtidige verdenspolitiske stilling og som maaske vil kunne medføre at disse nu saa avsides beliggende egne i de kommende tiaar vil bli et av verdenspolitikkens brændpunkter.

En världspolitikens brännpunkt blev det verkligen också. Det första världskriget hade resulterat i det osmanska rikets nedgång och fall och det blev britter och fransmän som delade på bytet i det område som kom att utgöras av stater som Syrien, Libanon, Irak och Jordanien. Till det kom de särskilda komplikationerna kring Palestina där judar och araber spelades ut mot varandra.

Jag nämnde ovan den kulturella okunnigheten. Den lyser bland annat fram i ett meddelande som den gamle kolonialkrigaren Winston Churchill skrev till Colonial Office i juni 1914. Han ville ha mer upplysningar om Feisal, den man som britterna senare skulle göra till kung av Irak:

Kan jag få en notering på tre rader om Feisals religiösa karaktär. Är han sunni med sympatier för shaih [sic!] eller en shaih med sunnisympatier eller hur får han ihop det? Vad är hans far? Vilken är den aristokratiska högkyrkan och vilken är lågkyrkan? Vilka är de religiösa personligheterna i Karbala? Jag förväxlar alltid de två.

För britterna var Irak ett av många områden som man indirekt ville kontrollera utan att egentligen bry sig om mångfalden av olika etniska och religiösa grupper. Det blev dessutom på 20-talet ett övningsfält för den brittiska militären, inklusive det unga Royal Air Force som här kunde träna massiva flygbombningar (även med giftgas) mot det som Churchill kallade för ”ociviliserade stammar”.

Okunnigheten om den komplicerade etniska mosaiken var inte mindre på fransk sida där Syrien och Libanon konstruerades som nationalstater av europeisk modell utan hänsyn till historiska och aktuella fakta. Gränslinjerna drogs artificiellt av den brittiske diplomaten Mark Sykes och hans franske kollega François Georges-Picot.

Francois_Picot_Mark_Sykes1

Picot till vänster, Sykes till höger

När terrororganisationen IS sommaren 2014 publicerade en video som visade hur en bulldozer grävde upp sanden i öknen på gränsen mellan Irak och Syrien var det förstås avsett som en djupt symbolisk händelse: ett konkret upphävande av det avtal som Sykes och Picot var huvudmännen bakom, en demonstrativ uppgörelse med det västerländska inflytandet i arabvärlden.

För att återvända till Irak så skrev den svenske diplomaten Einar af Wirsén sommaren 1925 en rapport till Nationernas Förbund om den turkisk-irakiska gränsfrågan. Han noterade bland annat följande:

Trots de goda intentionerna hos Iraks statsmän, vars politiska erfarenhet ofta är begränsad, finns det anledning att befara att allvarliga problem kommer att uppstå ur de olika politiska föreställningarna hos de sydligare områdenas shiamuslimer och de nordligas sunniter, rasskillnaden mellan araber och kurder samt av behovet att kontrollera ibland oroliga klaner och grupper.

Förvisso besannades af Wirséns farhågor. Han kunde ändå knappast föreställa sig att dessa problem åtskilliga decennier senare skulle komma att förvärras genom en ny stormakts inblandning. Det var när USA 2003 under George W. Bush drog igång sitt korståg som förenade en oslagbar politisk arrogans med en oförmåga att hantera de interna etniska och kulturella motsättningar som plötsligt blev blottlagda för oss alla.

Det finns mycket mer att säga om Ingmar Karlssons faktaspäckade bok. Den ger förstås också ett aktuellt perspektiv på hur västlig okunskap bidragit till att mer eller mindre tömma både Irak och Syrien på en urgammal kristen befolkning. Självklart belyser den också Palestinakonflikten i ljuset av det tidiga 1900-talets kolonialpolitik. Men just detta finns utförligare skildrat i Ingmar Karlssons tidigare bok Bruden är vacker men har redan en man.

Efter 240 sidors skildring av politisk kortsynthet (för att inte säga dårskap) vet man inte riktigt hur man ska vända sig. Man kan bara hoppas att de nästa hundra åren ska visa större prov på eftertänksamhet, inlevelse och kulturell kunskap hos världens ledande politiker. Fast det finns förstås skäl att frukta det värsta.

Read Full Post »

Det händer ibland att man även som fast medarbetare på en kultursida levererar saker som sedan inte får plats på grund av att andra akuta händelser tränger sig före. Så var det med en liten recension som jag i oktober förra året skrev om en liten bok av Niklas Orrenius med titlen Drömmen om Sverige.

Det är en skrift på drygt 100 sidor och den bygger på reportage som denne engagerade journalist skrivit för Dagens Nyheter. Den kom redan innan den aktuella stora strömmen av flyktingar nådde Europa via Turkiet, Grekland och det forna Jugoslaviens olika stater.

Jag ska inte här återge allt jag skrev men jag vill gärna lyfta fram några av de personliga öden som möter i Orrenius bok. Så här återgav jag dem i mitt opublicerade manus:

På generalkonsulatet i Beirut väntar en tålmodig skara som drömmer om Sverige. Kristianstad står det på en lapp som 27-åriga Fatme har i handväskan. 36-åriga Huda har en make som hon tror bor nära Stockholm: ”Jag tror att det heter Åmål”. Många av de väntande har nåtts av rykten om att Sverige har fri invandring men får vända med oförrättat ärende…

Utsmugglad via Turkiet hamnar 37-åriga Khalil i ett nergånget läger utanför Sofia tillsammans med två barn. Hon tillhörde de många tusen som flydde från Syrien förra året för att så småningom hamna i ovärdiga förhållanden där rasism och polisvåld rapporterats. Nu vill hon till Eskilstuna och de två mostrar som redan finns där.

Att drömmen om Sverige lever hos många flyktingar har vi sett också i år. För många, särskilt de kristna som nu fått lämna sitt urgamla kulturarv bakom sig, stavas den drömmen Södertälje. I en artikel om just de kristna minoriteternas flykt som nyss publicerades i Aftonbladet påminde jag om detta:

Vi som bor i Södertälje vet mer än de flesta om Mellanösterns kristna. Det är ju hit en del av dem tagit sin tillflykt under senare decennier. Vi har kyrkor och församlingar för assyrier/syrianer, kopter, kaldéer, armenier och ortodoxa av olika schatteringar. Det är Sörmlands Jerusalem för att nu låna en gammal metafor.

Min artikel föranleddes av att Erik Helmerson i Dagens Nyheter för någon dryg månad sedan skrev en ledare under rubriken ”Ingen bryr sig om förtryckta kristna”. Även Lars Adaktusson, känd EU-parlamentariker, hade ett debattinlägg nyligen i Svenska Dagbladet där han ville klassificera förföljelsen av de kristna i Irak och Syrien som folkmord.

Jag känner själv ett stort engagemang för denna förföljda folkgrupp som nu drabbats hårt av det politiska kaos som råder i Irak och Syrien. Samtidigt saknade jag något i både Helmersons och Adaktussons artiklar. Av dem skulle man kunna tro att det som drabbat Mellanösterns kristna vore något slags naturkatastrof eller åtminstone en följd av ”Islamiska statens” framväxt under senare år. Men sanningen är ju att förföljelserna började långt innan begreppet IS fanns på kartan. Redan år 2004 kunde vi se strömmen av kristna irakier som kom hit till Södertälje och vi blev då en stad som tog emot fler flyktingar från området än USA och Kanada tillsammans.

Sankt_Jacob

Sankt Jakobs syrisk-ortodoxa katedral i Södertälje (Wikimedia)

Orsaken till denna massutvandring var förstås USA:s och Storbritanniens invasion av Irak år 2003 och den anarki som skapades i dess efterföljd. Det paradoxala var ju att detta illegala militära äventyr var framhejat inte minst av det kristna bibelbältet i USA. Denna krigsentusiasm kontrasterade mot hur påvens sändebud, kardinal Pio Laghi, försökte varna president Bush. För att citera CNN i mars 2003:

A Vatican envoy who met with President Bush Wednesday said he ”clearly and forcefully” conveyed a message from Pope John Paul II that a war against Iraq would be a ”disaster.”

”You might start, and you don’t know how to end it,” said Cardinal Pio Laghi said after his half-hour meeting at the White House. ”It will be a war that will destroy human life. Those people that are suffering already in Iraq, they will be in a really bad situation.”

Kardinalen visste vad han talade om eftersom många av Iraks kristna tillhörde kyrkor som var förenade med Rom. Hans och påvens välgrundade varning kom samtidigt som den insiktslöse propagandisten Per Ahlmark kunde skriva i Dagens Nyheter: ”Först kommer kriget, nödvändigt och hemskt”.

Ja, kriget kom. Hemskt men absolut inte nödvändigt. Det var en monumental politisk felbedömning som skapade ett nytt Irak, till stora delar tömt på sin kristna befolkning. Och det födde hos så många drömmen om Sverige, ett hopp som de senaste åren väckts hos allt fler, inte minst i det krigshärjade Syrien.

Read Full Post »

I slutet av augusti köpte jag en ikon på Uppsala auktionskammare. Som den lilla bilden nedan visar såg den inte mycket ut för världen när jag ropade in den och priset blev därefter. Den mäter 39 x 33 cm och när jag hämtade den var det svårt att se de ursprungliga färgerna bakom lagret av vax och sot från ljus och rökelse. Silverdekorationerna hade knappast putsats på de senaste decennierna.

Ikon före

Att silver och mässing kring ikoner lätt kan putsas upp vet jag av lång erfarenhet. Svårare är det att få fram målningen. Jag vågade mig i alla fall på ett försök och trots min bristande utbildning i restaureringskonst blev resultatet det som detaljbilden av Maria med barnet här nedan visar.

syrisk ikon 003

Bakom smutslagret dolde sig också några inskriptioner. Och nej – den här gången var de inte på grekiska eller kyrkoslaviska. Bokstäverna är arabiska och ikonen har uppenbarligen sitt ursprung någonstans i Mellanöstern. Jag gissar på Syrien men det kan ju också vara Libanon eller Palestina.

Låt oss i dessa dagar inte glömma offren för det syriska inbördeskriget. Till dem hör landets kristna minoritet som nu hamnat i korselden mellan olika stridande fraktioner. Många har redan flytt och fler lär följa efter. Jag har skrivit en liten artikel kring detta i dagens nummer av Aftonbladet. Inledningsvis påminner jag om kristendomens gamla historia på syrisk mark:

Att Jesus föddes när Quirinius var ståthållare i Syrien har vi alla läst om i jul­evangeliet. Det är en första markering av det nära sambandet mellan den syriska provinsen och den kristna kyrkans historia, en historia som också i fortsättningen till stor del kom att utspelas på syrisk mark. Det var på vägen till Damaskus som Paulus blev omvänd och det var i den dåtida syriska storstaden Antiokia som lärjungarna enligt Apostlagärningarnas berättelse först kom att kallas kristna.

Också under de följande århundradena, och även efter islams utbredning, hade kristendomen en stark ställning i Syrien. Kyrkofadern Johannes av Damaskus (av Ulf Linde betecknad som en av historiens främsta konstteoretiker) tillhörde en familj av viktiga tjänstemän i den muslimska kalifens hov. Tvåspråkiga kristna verkade som viktiga kulturförmedlare mellan de grekisktalande och de arabiska civilisationerna.

Det som nu händer i Syrien följer mönstret från Irak, ett land som mer eller mindre tömts på sin betydande kristna befolkning efter Bushs och Blairs korståg för tio år sedan. Det är en paradox att de kristna minoriteterna i Mellanöstern skyddats av tyranner men det är förstås inget försvar för blodbesudlade regimer att det historiskt har varit så. Däremot påminner det senaste decenniets historia om att man bör tänka efter ordentligt innan man startar krig eller att man analyserar komplicerade etniska och religiösa mönster innan man skickar vapen till krishärdar.

Min syriska ikon har hamnat här i Södertälje och det är också här som många av de flyende kristna syrierna nu hamnar. Jag påminner om saken i slutet på min artikel:

I Södertälje, där jag själv bor, nås vi av svallvågorna från Mellanösterns konflikter. Här har jag varit i den koptiska kyrkan för att hedra offren för det sekteristiska våldet i Egypten och här jag har deltagit i den liturgi som de nyanlända grekisk-ortodoxa flyktingarna från Syrien nu håller i den lånade baptistkyrkan.

Här sjungs också julnattens änglahymn på arabiska: Ära vare Gud i höjden! Och visst; det är till Allah som lovsången riktas. Gud har som bekant många namn och Allah är det namn som också de kristna araberna använder. De påminner med sitt språk och sin närvaro här i landet om den region där en urgammal kristen kultur nu drabbats av en historisk katastrof.

Som sagt: Glöm inte krigets offer i Syrien medan vi firar vår lugna svenska jul.

Read Full Post »

Det är som bekant val till det norska Stortinget i morgon. Jag följer en del av valkampen på nätet och hittar en rubrik i Verdens Gang:

Høyre snur etter svenskenes skoletabber
Verdensledende skoleforsker til VG: Svenske privateskoler øker klasseskillet

Alltså (för den som inte förstår norska flytande): Den förutspådda valvinnaren Høyre gör en helomvändning efter svenskarnas skoltabbar. Partiets andre vice ordförande Bent Høie förklarar varför:

– Vi har lært av det som har gått galt i Sverige. For det første vil vi ikke tillate dem som driver skolene å ta ut utbytte; for det andre må de som ønsker å benytte en privatskole også bidra noe økonomisk, ikke så mye at det skaper sosiale forskjeller, men slik at det ikke blir helfinansiert av det offentlige; og for det tredje ved å tydeliggjøre at friskolene ikke skal undergrave den offentlige skolen, sier Høie.

Om en ny norsk regering får som den vill ska det med andra ord inte få finnas friskolor som genererar vinst och inget som undergräver den offentliga skolan. Påminner inte Høyres skolpolitik närmast om den som Vänsterpartiet företräder i Sverige? Höger är höger och vänster är vänster men just här verkar de två mötas.

Storting

Stortingsbyggnaden i Oslo

– – – – – – – – –

I Washington fortsätter diskussionen om ett eventuellt angrepp mot Syrien. President Obama förefaller att ha svårt att övertyga kongressen. Inte ens militärerna verkar den här gången vara med på notan. Den pensionerade generalen Robert H. Scales påminner i Washington Post om att civila presidenter varit pigga på att starta krig och skicka missiler medan en gammal general som Eisenhower var mer återhållsam. Soldaterna är i och för sig vana att ta order från sin politiska makthavare:

But today’s soldiers know war and resent civilian policymakers who want the military to fight a war that neither they nor their loved ones will experience firsthand.

Civilian control of the armed services doesn’t mean that civilians shouldn’t listen to those who have seen war. Our most respected soldier president, Dwight Eisenhower, possessed the gravitas and courage to say no to war eight times during his presidency. He ended the Korean War and refused to aid the French in Indochina; he said no to his former wartime friends Britain and France when they demanded U.S. participation in the capture of the Suez Canal. And he resisted liberal democrats who wanted to aid the newly formed nation of South Vietnam. We all know what happened after his successor ignored Eisenhower’s advice. My generation got to go to war.

eis

Eisenhower – ingen krigspresident

Och i dagens Observer skriver Michael Cohen om varför många amerikaner nu är genuint trötta på ett decennium av krig på andra sidan Atlanten:

Since 11 September 2001, armchair generals (inside and outside government) have planned one military engagement after another and confidently predicted success – and then dodged accountability after repeated failures. The result has been quagmire after quagmire, trillions of dollars in costs and tens of thousands of dead and maimed Americans.

Those chickens have come home to roost. No matter how defensible the plan for military action in Syria might be; no matter how strong the impulse to punish the use of long-banned weapons; no matter how many assertions of limited engagement are made, Americans and their representatives in Congress appear finally resistant to buying the war-makers’ tonic (some might say 10 years too late).

The desire of America’s foreign policy elite to continue to demand that the US remain the indispensable nation and the world’s policeman has come face to face with a public tired of war and tired of foreign policy failure. And the American people look poised to win this round.

– – – – – – –

Att Sverige och FRA är det ”sjätte ögat” i de fem anglosaxiska ländernas världsomspännande avlyssningsnät kom kanske inte som någon direkt överraskning för de initierade. Det var ju därför som Sverige och Storbritannien gemensamt lade in sitt veto mot att EU närmare skulle diskutera den amerikanska avlyssningsskandalen. Under det kalla kriget (när radiokommunikation var viktig) hade ju vårt land fördelen av att ha en lång pejlingsbas mot Ryssland. Nu har vi undervattenskablar som är guld värda för NSA.

Richard Falkvinge skriver på sin blogg om hur den dåvarande försvarsministern Odenberg 2007 undertecknade ett avtal om säkerhetssamarbete med USA , ett avtal som lagt grunden för ett underrättelseutbyte som ingen politiker nu verkar ha någon kontroll över. Han påminner också om den integritetsdebatt som då kvävdes i sin linda.

Den debatten måste absolut komma nu.

Read Full Post »

Det har varit svårt att slita sig från det internationella nyhetsflödet under helgen. Dramatiken kring omröstningen i det brittiska parlamentet har fyllt spalterna. Till det har kommit president Obamas överraskande meddelande om att kongressen ska höras och att straffexpeditionen dröjer.

Nu växer tydligen trycket på att också den stridsberedde franske presidenten Hollande ska rådfråga sin nationalförsamling. Samtidigt säger en fransk general i dagens Le Monde att Obamas senast beslut innebär ett förakt för Frankrike. Det är inte så lätt att hänga med i alla turer.

Alla var inte lika förtjusta över det som hände i det brittiska underhuset. Den gamle liberaldemokraten Paddy Ashdown var t. ex inte helt glad. Jag citerar en av Channel 4:s kommentatorer:

Tory MP and former minister Crispin Blunt on Radio 4 just now said MPs who defeated the PM yesterday were trying to enshrine a new paradigm of British foreign policy. We should draw in our horns, stop trying to maintain “imperial pretensions,” he said.

Paddy Ashdown told me that depressed him mightily, and Britain was sounding like it was turning into “Denmark or, more accurately, maybe Sweden” as Denmark still had “some international ambitions”.

Paddy_Ashdown

Paddy Ashdown – dyster Sverigebild

Storbritannien som ”det nya Sverige”. Och ett land utan internationella ambitioner? Är Carl Bildt underrättad?

När jag följde diskussionen i underhuset i en livesändning var det inte svårt att tänka tillbaka på motsvarande debatt inför Irakkriget. Det var då som Robin Cook meddelade sin avgång från Labourregeringen i ett magnifikt tal i den bästa brittiska traditionen (det finns förstås på Youtube). Tyvärr dog han ju kort därefter av en hjärtattack. Nu ser jag i en av de brittiska tidningarna att inskriptionen på hans gravsten påminner om vad som skedde 2003:

I may not have succeeded in halting the war, but I did secure the right of Parliament to decide on war.

En annan brittisk tidning hade härom dagen ett fotomontage med Blair som likt en ande svävade över underhuset. Det var en ganska träffande bild. Debatten handlade ju lika mycket om lärdomarna från fälttåget mot Irak som om anfallet mot Syrien.

Världen håller fortfarande andan.

Read Full Post »

Older Posts »