Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘Twitter’

Nu är en halv värld sysselsatt med att försöka förstå Donald Trumps nattliga twitterbudskap: “Despite the constant negative press covfefe.” Vad betyder det sista ordet? Är det ett kodat budskap till ryssarna? Eller ett slangord för ”godnatt” på jiddisch? Tolkningsförslagen på internet är nu legio. Någon förutspår vad Vita Husets talesman Sean Spicer kan komma att säga: ”Not only is covfefe a word, it’s the greatest word ever uttered.”

Själv skriver jag in termen på oumbärliga Google translate och får omedelbart svaret ”Samoanska – identifierat”. Däremot kan Google inte komma med förslag på vad det skulle betyda på något av de många språk som sajten erbjuder.

Intressant i alla fall. Jag kan ingenting om samoanska med går till lika oumbärliga Wikipedia:

Samoan (Gagana faʻa Sāmoa or Gagana Sāmoa — IPA: [ŋaˈŋana ˈsaːmʊa]) is the language of the Samoan Islands, comprising the Independent State of Samoa and the United States territory of American Samoa. It is an official language — alongside English — in both jurisdictions.

Aha, så samoanska är alltså ett officiellt språk på ett av USA:s territorier. Kanske ville Donald Trump visa att han bryr sig om också en minoritetsbefolkning i den pacifiska ö-världen? Men hittade han i så fall rätt ord? Det är något med bokstäverna som inte stämmer. Svenska Wikipedia förklarar hur det samoanska alfabetet ser ut:

Samoanskan har, i likhet med övriga polynesiska språk, fem vokaler: A, E, I, O och U. De uttalas ungefär som i de romanska språken… De kan vara korta eller långa.

Samoanskan har följande konsonanter: P, T, M, N, NG, L, S, F, V, ‘. Glottalstoppet (som skrivs med en apostrof, ‘) räknas som en egen konsonant. K, R och H förekommer i lånord.

Den inledande konsonanten ”c” i covfefe finns alltså inte i samoansk skrift. Om den uttalas som ”k” tyder det på att det rör sig om ett låneord. Coffee kanske? Nej, engelska Wikipedia upplyser om att samoanerna dricker ”kofe”. Och Donald Trump tar väl knappast en kaffekopp mitt i natten.

Mystiken kvarstår alltså. Den mest sannolika teorin är därför att det hela är en del av ”the Russian collusion” som den politiska klassen i Washington nu är helt upptagen av. Donald Trumps tweet översätts för övrigt till ryska av Google som ”Несмотря на постоянный негативный пресс-кофе.” Det sista ordet betyder ”press-kaffe”. Så en doft av koffein finns trots allt i meddelandet.

Read Full Post »

Jag har nog tidigare uttalat min skepsis mot politikers twittrande. Det handlar om ett medium som har ett begränsat format och som just därför sällan ger utrymme för nyanseringar eller analyser. Det är lättillgängligt och innebär av den anledningen en frestelse till snabba och ogenomtänkta kommentarer, ofta i populistisk riktning.

Särskilt olämpligt är det nog när det gäller diplomati, där ord ofta behöver vägas på guldvåg. Mot den bakgrunden finns det många skäl att förhålla sig kritisk till just Carl Bildts ohämmade twittrande. Jag berörde frågan i en artikel i Aftonbladet igår som i grunden handlade om tragedin i Odessa där ett fyrtiotal proryska aktivister blev innebrända sedan regeringstrogna huliganer slängt brandbomber in i en byggnad. Så här skrev jag om Carl Bildts agerande:

I fredags kunde han inte vänta på fakta om tragedin. Det kliade i twitterfingrarna och han meddelade omvärlden: ”Pro-Russian thugs getting active and violent in Odessa as well”. Knappt två timmar senare hade han fått veta att närmare 40 personer omkommit och då visste han förstås redan orsaken: ”Seems to have started with pro-Russian attempt to get control of buildings”. En utländsk twittrare kunde två minuter senare kontra hans påstående: ”They were burned alive in the same very building they have been staying for months. Are you drunk?”

Nej, Carl Bildt var säkert nykter men han är så otålig att vara först med nyheter och kommentarer att han inte kan besinna sig och vänta på fakta. Att han dessutom är så full av fördomar att han redan i förväg tror sig veta hur saker och ting har skett är lika allvarligt.

tweet

Twitter – Upp flyger orden…

Jag må vara präglad av fyrtio års erfarenhet från departement och ämbetsverk men jag förstår ju ändå att vi befinner oss i en ny digital tidsålder.  Men Sverige har samtidigt en författning som säger att regeringsbesluten fattas kollektiv efter beredning och att vi inte har det ministerstyre som är vanligt i andra länder.

Nu är ju allt som kommer ut ur en ministers mobiltelefon inte regeringsbeslut. Det kan ju vara allmänna politiska kommentarer av den typ som man gör i en intervjusituation. Men i utrikespolitiken finns det ändå en särskild dimension. När Carl Bildt gör uttalanden på Twitter som rör våra internationella relationer, gör han det då som moderat politiker eller som officiell företrädare för Sverige och en enig alliansregerings utrikespolitik?  Kan vi medborgare via utrikesdepartementets diarium följa alla hans utrikespolitiska ställningstaganden? Arkiveras de systematiskt för framtida forskning?

Kanske dumma och bakåtsträvande frågor. I väntan på något klokt svar kan jag bara citera vad ordföranden i det norska Stortingets utrikes- och försvarsutskott framhöll apropå en tidigare alltför impulsiv tweet av Carl Bildt: ”En utrikesminister måste tänka sig för innan han sänder ut twittermeddelanden”.

Read Full Post »

Vi är som bekant inne i något som kallas för ”supervalåret”. Det innebär att vi de närmaste månaderna kommer att bli fullmatade med diverse utspel och långa pärlband av mer eller mindre intelligenta kommentarer till både stora och små frågor.

En del har fått för sig att det är de sociala medierna som kommer att vara avgörande. Tillåt mig tvivla. Det har alltid funnits en övertro på nya mediers betydelse för de politiska valen. Några trodde på sin tid att Erlander inte skulle göra sig så bra i den framväxande tv-åldern i slutet på 50-talet och början på 60-talet men han blev ändå kvar som statsminister fram till 1969. Yngve Holmberg, som var Högerns partiledare under sent 60-tal, troddes få framgång genom ett Kennedyliknande utseende men hans välfriserade framtoning visade sig vara till ingen nytta.

Nu anser en del att twitterkonton kan vara en mirakelväg till framgång. Vi kunde nyss läsa i tidningarna om partiledarnas aktiviteter på twitter. Statistiken toppas av  KD-ledaren Göran Hägglund med drygt 29 000 följare, strax före C-ledaren Annie Lööf med drygt 28 500 följare. SD-ledaren Jimmie Åkesson, som inte är överdrivet aktiv, ligger trea med drygt 20 000 följare. Tre partiledare, Fredrik Reinfeldt (M), Stefan Löfven (S) och Jan Björklund (FP) saknar Twitterkonton.

Den annars rätt kloke statsvetaren Ulf Bjereld gav i sammanhanget en kommentar till TT:

– Partiledarnas antal följare på Twitter påverkas starkt av partiledarnas eget agerande i forumet. Göran Hägglund och Annie Lööf twittrar ofta och ger sig framför allt gärna in i dialog med andra twittrare. De belönas för detta i form av ett stort antal följare, säger Bjereld.

– Det är svagt att tre av nio partiledare/språkrör väljer att inte ha ett aktivt Twitterkonto. Därigenom avsäger de sig en kanal för opinionsbildning och lämnar fältet fritt åt sina konkurrenter, säger Bjereld.

För att komma från en person som sysslar med evidensbaserad forskning är det ett märkligt uttalande. All rimlig analys visar ju annars att antalet följare närmast står i omvänd proportion till resultaten i opinionsmätningarna. Hur mycket Annie Lööf än skickar ut sina 140-teckensbudskap till ”the twittering classes” i storstadsområdena så sjunker hennes partis siffror. Inte heller Göran Hägglund verkar skörda framgångar med sin sociala medieaktivitet, låt vara att han trots allt är den bland partiledarna som ofta lyckas komma med humoristiska punchlines:

Som denna, apropå en tidningsingress som konstaterat att EU-frågor tar upp allt mer av riksdagens arbete: ”EU-frågor stjäl mycket riksdagstid”. Som ”Matlagning stjäl mycket kocktid”. EU-frågor central rd-uppgift.

Annie Lööf twittrar för sin del rätt mycket om alla besök som hon ska göra i landet. Eller också redovisar hon en politisk framgång, t ex att Livsmedelsverket backat när det gäller förbudet att sälja opastöriserad mjölk: ”Kampen för närodlad politik, sunt bondförnuft & mot klåfingerhet gav resultat. Exemplet ostkakan”.

Där fick hon säkert några följare till i Småland. Men ger det fler röster när allt ska vägas samman? Ostkakan får väl ändå anses vara ett typiskt särintresse.

ostka

Ostkaka – ”närodlad politik??”

I en flykt från det korthuggna politiska twittrandet läser jag ett mer utförligt riksdagsbrev som Grönköpings egen parlamentariker J. Krökén i Kröken skrev inför valet 1994. Det året var den s.k. kvinnolistan aktuell och Krökén var måttligt road:

För mig är det täml. svårbegripligt, att våra eljest ofta nog förtjusande vänner damerna å detta sätt kunna vilja bryta sig ur de normala ramarna i någon sorts tro å, att kvinnolistan skulle övergå mannen förstånd. I mitt eget parti (c) hava vi alltid tagit s.m.s ”flickorna” väl om hand, och är jag den förste att erkänna, att vi svårligen skulle klara det tunga partiarbetet utan några dylika, ty vem skulle väl i längden orka avsitta alla stämmor och möten ute i landet utan kaffe och hembakt? Säkerligen äro också mina kamrater i andra partier villiga att hålla med mig härom! Utrymmet för damer är sålunda rikligt tilltaget i hela vårt hävdvunna partiliv, och skulle det enl. min åsikt endast ställa till krångel och förvecklingar, därest de nu skulle s.m.s. öppna eget. Nej, med partierna är det nog som med själva politiken i sig, d.v.s. att det är bäst, när det är som det är, vilket vi ju alla äro vanast vid.

Efter snart tjugo år har tiderna ändå förändrats. Nu verkar det inte längre vara de hembakta bullarna som driver partiarbetet framåt. Jag ser på hemsidan för Centerpartiet i Kronoberg att såväl avdelningen i Tävelsås som den i Södra Sandsjö har annat att locka med inför årsmötena i februari. Nu är det smörgåstårta som gäller. Men när valet närmar sig kommer nog ostkakan fram på partibordet.

Read Full Post »

I min gröna ungdom såg jag en pjäs på Uppsala Stadsteater som hette Klara. Den var skriven av Sven Stolpe och handlade om de gamla tidningskvarteren kring Klara kyrka i Stockholm. Scenen var närmare bestämt en kvällstidningsredaktion. Året var förmodligen 1962. Som dramatik var pjäsen en bagatell (fast roande) och den är väl vid det här laget både bortglömd och förlåten.

Jag minns egentligen bara ett replikskifte och det började med att en gammal typograf klagade över att det tidiga 60-talets journalister i allt mindre utsträckning använde sig av semikolon. Hans journalistiska kollega såg undrande ut och typografen fortsatte: ”Semikolon ger ju anledning till en sekunds eftertanke. Man måste först slå ett kolon på tangentbordet, sedan ett backsteg och sedan ett komma.”

Bara den som använt en gammaldags skrivmaskin, typ en grön Halda, förstår riktigt logiken. På de flesta manuella maskiner fanns faktiskt ingen särskild tangent för semikolon. Man fick tillgripa en kombination av två andra tecken och särskilt backsteget fordrade en viss kraft i nedslaget.

Grön Halda

Bruket av semikolon är ett ständigt diskussionsämne i språkspalterna. Nu verkar detta tecken vara på väg tillbaka fast på fel sätt. Ylva Byrman noterade farorna i en språkspalt i Svenska Dagbladet tidigare under året:

Om vi… räknar bort alla texter som skrivits av Svenska skrivregler-bitare eller som passerat nitiska redaktörer av den gamla skolan, kommer vi att upptäcka att semikolon främst används på det sätt som språkvården och traditionen menar är felaktigt. Vi har alltså att göra med en normkonflikt av stora proportioner.

Språkvården säger: ”Semikolon är inte detsamma som kolon.” Men massan har enats om motsatsen: ”Semikolon är det nya kolon!”

Jag känner mig tillhöra den gamla skolan. Men om man idag inte längre kan klaga över bristen på semikolon kan man ändå beklaga bristen på någon sekunds eftertanke innan man släpper en text ifrån sig. Jag tänker på alla de tanklösa twittrare som skickar iväg en tweet som man sedan bittert får ångra. Som nu den moderata partistrategen Thomas Böhlmark som tanklöst meddelat omvärlden sin innersta världsbild.

Twitters problem är ju ofta att så många kommer på att skriva någonting fyndigt till sina kändiskompisar medan de sitter i baren på Sturehof och just tömt några glas. Omdömet blir därefter. På de gamla tidningsredaktionerna i Klara dracks det väl också en del men semikolonet gav ju en stunds eftertanke och dessutom fanns det under den upprymda skribenten ett brett skyddsnät av nattredaktörer och livserfarna typografer (som i Stolpes pjäs).

Jag tror jag har sagt det förr, så ursäkta upprepningen: de sociala medierna kan lätt bli asociala. Det börjar bli många som fått göra pudlar i eftertankens kranka blekhet nästa morgon.

Read Full Post »

Om du twittrar så sluta läsa här (jag vet att några av min vänner gör det). Jag tänkte nämligen referera en artikel ur det senaste numret av The Spectator där Rod Liddle har en artikel med rubriken ”It is the narcissistic middle-aged, not the young, who love Facebook and Twitter”.

Liddle tar en av sina utgångspunkter i den kände skådespelaren Stephen Fry som via en ström av tweets låter omvärlden få veta vad han håller på med. Jag går själv in på Frys konto och finner att han (när detta skrevs) för 14 timmar sedan bland annat hade följande att meddela: ”Good lord. That has completely spooked me out. Woke up for a pee. Saw it. Now won’t be able to sleep.”

Stephen Fry – twittrare

Man undrar vad Fry egentligen såg och lider förstås med honom i svårigheten att somna om efter det nattliga toalettbesöket. Sen känner man sig nästan skamsen, som hade man tjuvlyssnat på ett intimt telefonsamtal som inte angår en själv. Liddle har en del beska ord att  säga efter att ha studerat några andra av Stephen Frys budskap till omvärlden:

There is the fact he wrote it at all, the fabulous, consummate narcissism of the celebrity who believes that his every action is, quite literally, remarkable. He went for a walk! He had lunch! But then, as a corollary, there are the legions of nonentities who receive this man’s banal messages and apparently value them. And, through this newish medium, respond on a democratic and equal footing as if their lives too were remarkable to the entire world. We can all be celebrities now, of a kind. It is a human right — no matter how vapid or bewildered we might be. Then there is the iconic, 21st-century faux apology — familiar to you from countless political interviews. In a pretentious manner, via overstatement (‘I have been most remiss’ etc) Stephen tells you that a) he has too full and frenetic a life to do his tweeting whereas b) you don’t. Apologies. I do not think that he is terribly remorseful. Then there is another small slice of self-importance in that indefinite article towards the end: you, the rest of you, may be lucky enough to be having dinner tonight, but Stephen is having ‘a’ dinner, which is an altogether more elevated thing; a meal as an event which, almost certainly, someone has arranged and perhaps begged Stephen to attend.

Den som twittrar om måltider riskerar ju att råka ut för samma öde som Carl Bildt vars tweet om en middag i Davos nyligen fick en bred internationell uppmärksamhet. Den föranledde bland annat Ben Hammersley, redaktör för tidskriften Wired, att twittra: ”Satire is dead…  @carlbildt …heading for Davos. Looking forward to World Food Program dinner tonight. Global hunger is an urgent issue!”

Liddle citerar (en i och för sig ovetenskaplig) undersökning som antyder att det knappast är några tonåringar som använder just detta sociala medium:

For Twitter to be patronised by young people, it would need to be far more purposeful than it is, more pragmatically useful. But instead, it was dreamed up by — and used almost exclusively by — the most self-obsessed, narcissistic, self-important generation that ever walked this earth, the generation which is forever poised just outside the confessional ready to divulge personal information of great weight to the whole world (‘I have just tied up my shoelaces. I did the right one first. And then the left’).

Jag ser mig om i den svenska twittervärlden och den är ju inte så mycket annorlunda. Peter Wolodarski tycker att Erik Helmerson skrivit en bra filmrecension, Göran Hägglund har varit på ishockey, Annie Lööf har träffat Dilsa Demirbag-Sten och de hade tydligen trevligt ihop, Margit Silberstein meddelar Wolodarski och P J Anders Linder att Reinfeldt serverat ”en stekt sparv till oppositionen”. Etc., etc.

Jag återvänder till Liddles artikel som slutar så här:

Hang on — just checked. Stephen’s added five more ‘tweets’ to his site since I began this piece. ‘Walk to the gym then — yes more meetings until the end of the day when there will come a cricket dinner at which I have to speak.’ No, no, mate — do go on.

Och medan jag skrivit detta har Fry kommit med ytterligare några viktiga rader: ”Hah! My pleasure. Until the next time x.” Något för oss alla att begrunda.

Read Full Post »

”Kan en mustaschprydd smålänning, framlyft av S-vänstern, besegra Fredrik Reinfeldt?” Det är Svenska Dagbladets politiska kommentator Göran Eriksson som ställer frågan. Mustaschen sitter på Håkan Juholt, av valberedningen föreslagen som ny ledare för Socialdemokraterna.

Jag har inget svar på just den frågan. Jag noterade bara några roliga replikväxlingar i går eftermiddag. Jag satt i bil mellan Örebro och Södertälje och bilradion hoppade automatiskt mellan SR Örebro och SR Västmanland. Jag minns nu inte i vilken stad det var man gick ut med en bild av Juholt och frågade om någon kände igen honom (ett snabbt uttjatat journalistiskt grepp). Det var det nästan ingen som gjorde. Ett par invandrarmän i Västerås (eller om det var Örebro) hade ändå ett förslag till identifikation: ”Han måste vara arab eller kurd”.

Smålänning eller kurd?

Eftersom jag aldrig varit medlem i något parti och oftast väljer valsedel baserat på politiska sakfrågor har jag ingen färdig åsikt om Juholt. Jag förvånas bara över en del konstiga reaktioner i dagens kommentarer. I Dagens Nyheters ledare heter det: ”Juholt har aldrig varit minister, trots att han suttit i riksdagen sedan 1994, och är praktiskt taget okänd för väljarna.” Vilken invändning! Mängder av partiledare har aldrig varit ministrar innan de hamnat på sina ledande poster. Och när Tage Erlander valdes till partiledare 1946 var han, med Wikipedias formulering, ”nästan totalt okänd hos allmänheten”.

DN:s ledare har rubriken ”Allt utom en stockholmare”. Som om inte Mona Sahlins problem varit att hon ute i landet uppfattats som just stockholmare. Och när Svenska Dagbladets ledarsida uppmanar Mikael Damberg att ta fajten så kan det knappast främja hans partikarriär att han nu framstår som Timbrohögerns  favoritkandidat.

Fast jag tycker kanske att dagens mest diskutabla kommentar kommer från den annars kloke statsvetarprofessorn Ulf Bjereld:

Sedan har Håkan Juholt förstås en hel del att lära. Hans uttalanden om Twitter och sociala media visar på en okunnighet som förhoppningsvis bara är tillfällig. Hans Facebook-sida imponerar inte, för att uttrycka det milt. Men jag är övertygad om att det bara är en tidsfråga innan han själv finns på Twitter, och att han med sin humor och slagfärdighet kan göra Gudrun Schyman och Göran Hägglund rangen stridig om att vara landets främste elit-twittrare inom den politiska sfären.

Själv är jag annars beredd att lägga min röst på en partiledare som inte frestas att ständigt sammanfatta sina politiska ställningstaganden i budskap om maximalt 140 tecken.

 

Read Full Post »

Jag vaknade lite extra tidigt och efter att ha läst morgontidningarna surfade jag omkring en stund på nätet. Här ett par fynd från den internationella scenen:

Den skepsis mot twittrandet som jag uttryckte i ett inlägg häromdagen delas inte av världens befolkning i övrigt. Nu ser jag att både den ryske presidenten Medvedev och Kaliforniens guvernör Arnold Schwarzenegger skickar mikromeddelanden såväl till varandra som till medborgare och undersåtar. När Schwarzenegger besökte Ryssland häromveckan hände bland annat följande:

”Just landed in Moscow. Beautiful day. Can’t wait to see Pres Medvedev @KremlinRussia_e,” Schwarzenegger wrote on his Twitter micro-blog, including a link to a photo of himself with a cigar  in the back of a car.

”@Schwarzenegger, welcome to Moscow. Looking forward to meeting you and your delegation at @skolkovo,” the Russian president responded on his Twitter site.

Vill man veta mer om vad den ryske presidenten tycker och tänker kan man ju följa hans twittrande. I går träffade han Nicolas Sarkozy och Angela Merkel i franska Deauville och där meddelades bland annat att han tänker delta i Nato:s toppmöte i Lissabon den 20 november (minns någon det kalla kriget?). I övrigt har Medvedev twittrat om följande de senaste dagarna:

#    We’ve agreed that together with France and Germany we will draft a roadmap for transitioning to visa-free travel between Russia and the EU

# An important issue for us is scrapping visas between Russia and Europe. As you know, we’ve been working to make this happen.

# My wife and I participated in the population census today http://twitpic.com/2y3ltj

# The main challenges that the new mayor of Moscow will need to address are social issues, corruption and transport problems.

Medvedev – twittrar

Government by tweets är tydligen dagens melodi på den internationella scenen.

Annat var det förr, på drottning Kristinas tid till exempel. Jag läser i franska medier att det just kommit ut en tjock roman om henne. L’échiquier de la reine (Drottningens schackbräde) heter denna litterära mastodont på 607 sidor och den är skriven av Yann Kerlau som tidigare gett ut böcker om bland annat Cromwell och om de stora franska modehusen. Den är skriven i jagform så det är den svenska drottningens egen röst läsaren hör. Enligt uppgift handlar boken bland annat om ”intrigues, empoisonnements, mystères, guerres et amours”. Även den som aldrig läst franska kan väl på grundval av ovanstående ord förstå vad den innehåller.

Read Full Post »

Older Posts »